Gustav Fridolin

Papper – ett allvarligt hot mot barns hälsa

Share Button

[Varning: Satir] I en intervju idag menade utbildningsminister Gustav Fridolin att vi måste begränsa barnens läsande av tidningar och böcker för att kunna öka den fysiska aktiviteten.

Utbildningsminister Gustav Fridolin, varför har eleverna i Sverige inte idrott i skolan varje dag?

– Det står i läroplanen att skolan ska sträva efter att erbjuda daglig rörelse. Det där är uppenbarligen en alldeles för svag skrivning och det är därför vi vill skärpa den. För ja, det är jättebra att barn rör på sig varje dag. Pulshöjande aktiviteter som gör att man kan koncentrera sig lite mer också i slutet på skoldagen.

Varför vill du inte ha fler idrottstimmar i skolan?

– En timme till var tredje vecka under skoltiden löser inte ensamt detta. Det måste också handla om att man rör sig utanför kunskapsämnet idrott och hälsa. Då måste man göra mer. Det kan bland annat handla om att man har pulshöjande aktiviteter på morgonen på skoldagen, eller att man har regler som säger att under en av rasterna så använder vi inte böcker och andra pappersprodukter utan har i stället aktiviteter som gör att barnen/eleverna rör sig.

Problemet med att svenska skolbarn rör sig allt mindre har varit känt i många år. Varför går det så långsamt att ändra på det här?

– Ja, det undrar jag också. Det är därför vi jobbar med att stärka läroplanen, att anställa fler i skolan, att stärka möjligheten att använda ordningsregler som gör att man till exempel kan lägga ifrån sig papper och annat på rasten och se till att barnen rör sig. Precis som man på lektionen kan bestämma att man inte har böcker eller tidningar uppe så ska man kan kunna göra det på en rast.

Blogginlägget är ett transkript från delar av en intervju med Gustav Fridolin i P1 Kropp & Själ 9 maj, där termerna skärm, padda och mobil telefon bytts ut mot papper och tidning.

 

Digital strategi i Piteå

Sveriges bästa utbildning i digital strategi?

Share Button

För snart ett år sedan började jag jobba med yh-utbildningen Digital strateg på Piteå kommun. Nu inleds förberedelserna för omgång två. Min personliga målbild är enkel: vi ska bygga Sveriges vassaste utbildning i digital strategi.

Det har varit stundtals fantastiskt och stundtals omöjligt att balansera bolaget Eljester med uppdraget att driva en yh-utbildning med allt vad det innebär. Att hålla enskilda föreläsningar och kurser är en sak. Att hålla lektioner över tid, boka gästföreläsare, betygsätta, coacha studerande, ordna praktikplatser och allt annat som ingår i utbildaryrket är något helt annat.

Den största skillnaden ligger i både ansvaret för varje enskild individs framtid och den digitala utvecklingen i regionen. Därför är det en självklarhet för mig att jag personligen bara kan ha en målsättning: utbildningen ska vara bäst i sitt slag i Sverige. Siktar vi inte på det kommer jag helt enkelt inte att ge våra studerande de bästa möjligheter de kan få.

5 nycklar till Sveriges bästa utbildning

Vad behöver då Sveriges bästa utbildning i digital strategi fokusera på? Jag ser fem viktiga områden, utöver det givna som att ha en bra struktur och innehåll som svarar upp mot de behov som finns både i näringslivet och offentlig sektor:

  1. Gästföreläsarna måste hålla hög kvalitet på fackkunskapen och förmågan att förmedla den. Gapiga inspiratörer med noll substans och rell erfarenhet gör sig icke besvär.
  2. Totalt jämställdhet i alla delar av utbildningen. Alla studerande ska beredas lika möjligheter att lyckas. Det innebär bland annat att könsfördelningen behöver vara jämn bland föreläsarna för att samtliga studerande ska få energi från relevanta förebilder.
  3. Vi behöver arbeta mycket med hur branschen, näringslivet och offentlig sektor fungerar. Digital kunskap är värdelös om man inte vet hur den faktiskt kan implementeras i verkligheten.
  4. Möjlighet för de studerande att bygga starka nätverk – med potentiella arbetsgivare, samt digitala hjärnor som de kan lära sig mer av under och efter utbildningen.
  5. En positiv och väl fungerande grupp av studerande. Vi behöver bygga en grupp som stödjer varandra både under och efter studierna.

Med det som grund ska vi visa att den här typen av utbildningar kan genomföras med högsta kvalitet även på landsorten. Har vi inte den målbilden kommer vi inte alltid att ge det lilla extra för att lyckas. Och det krävs av oss eftersom vi idag varken har varumärket eller den geografiska närheten till många av toppföreläsarna, som exempelvis Hyper Island och Berghs har. Vi måste helt enkelt jobba hårdare än många andra för att både komma upp i motsvarande och ibland högre nivå.

Bra digitala utbildningar måste vara tillgängliga för fler

För mig handlar det i slutändan även om tillgänglighet – att minimera påverkan som geografi och ekonomi har både på individen och regionens möjlighet till utveckling. Här finns en av våra stora möjligheter. Gör vi rätt saker kommer våra studerande att kunna påverka hela regionens utveckling på ett mer konkret sätt än på andra platser.

I Stockholm, Göteborg och Malmö finns det exempelvis gott om digital kompetens; dit flyttar många efter studierna och där finns några av de främsta digitala utbildningarna. Det gör å ena sidan att storstädernas företag just nu i allmänhet ligger mer i framkant än vi. Men, det innebär också att det är mycket svårare att som person och organisation bryta igenom och sticka ut.

Ju hårdare konkurrensen är om uppdragen och uppmärksamheten, desto mer dominerande blir hierarkin. Du har din plats i hackordningen och den håller du dig till. Både individer och företag slåss med hundra- och ibland tusentals konkurrenter om att synas och påverka. Det gör inte bara att det är svårare att sticka ut, utan också att dörrarna till de faktiska beslutsfattarna inte är lika öppna som de är här.

Kommunalrådet bara en dörrknackning bort

I norra Sverige är kommunalrådet och näringslivschefen å andra sidan bara en dörrknackning bort. Och i näringslivet sitter kommunikationsbyråernas och IT-bolagens ägare bara och väntar på att du ska visa framfötterna. I en mindre region är det dessutom enklare att sticka ut när du gör bra grejer – du behöver inte vänta och hoppas på nästa års guldägg.

Den allmänna digitala kompetensen och viljan att nyttja tekniken är också relativt hög här, även om det inom områden som digital kommunikation råder brist på spetskompetens. Det är svårt att säga vad det beror på, men två anledningar är sannolikt Luleå tekniska universitets verksamhet runt om i länet och de avstånd vi är betingade med. Vi måste helt enkelt hitta digitala lösningar för att lösa våra geografiska utmaningar.

Men visst – det finns betongrövar även här. Faktum är dock att den digitala utvecklingen just nu drivs på av bolag som bland annat Fönsterexperterna och Lundqvists trävaru. Vi ser med andra ord tydliga rörelser framåt i mer traditionella och annars mer trögutvecklade branscher.

Den grunda hierarkin i kombination med viljan och kunnandet gör att det är roligt att jobba i Norrbotten och Västerbotten. Som utbildare ger det mig möjligheten att utbilda en generation med digitala strateger som är specialister, men också kan navigera i och skapa påverkan i näringslivet och offentliga organisationer.

Fokus på ständigt lärande – även efter utbildningen

Här tycker jag vi skiljer oss från de flesta konkurrerande utbildningar jag stött på. Vi ger inte bara våra studerande verktyg för att lyckas med ett specialistjobb direkt efter utbildningen. Sådana kunskaper är relativt lättköpta. Det vore fel av oss att lägga alla pengar på att lära ut något som ett YouTube-klipp gör lika bra.

Från oss får du i stället kunskaper som håller på sikt och hjälper dig att utvecklas. Vi hjälper dig att komma till insikter som för många andra kräver flera års arbetserfarenhet. Exempel på det är:

  • Kunskaper om hur organisationer, människor och varumärken fungerar.
  • Verktyg för att förstå trender och förutse hur de påverkar både människorna och företagen.
  • Förståelse för hur målgrupper agerar och förändras.
  • Insikter om hur den digitala utvecklingen sett ut historiskt, samt hur den ser ut just nu och framåt.
  • Verktyg för att analysera och utveckla verksamheter.

Utöver det ger vi självklart våra studerande möjlighet att själv specialisera sig inom det område de vill jobba med.

Efter yh-utbildningen Digital strateg kommer du att kunna jobba som exempelvis sökoptimerare, digitala kommunikatör och verksamhetsutvecklare – men också med digital strategi generellt. Vi kommer också att hjälpa dig att bygga grunden för att ta klivet upp till chefstjänster inom innovation, digital utveckling och kommunikation.

Läs mer om utbildningen på pitea.se/digitalstrateg – och sök gärna. Vi tar givetvis emot studerande från hela landet.

Förlåt mig för min roll i tyckonomin

Share Button

Jag vill uppriktigt be om ursäkt. Under flera år har jag aktivt bidragit till utvecklingen mot ett samhälle där åsikter är viktigare än fakta.

Jag var en av de som lade om mediernas fokus mot åsikter, både som konsult och under min tid på Göteborgs-Posten. Då befann jag mig på rätt plats med rätt kompetens för att driva på utvecklingen, som tog fart när digitala tyckare blev redaktionernas nya stjärnor.

Sedermera grundade jag Eljester, bland annat på tesen att vi som medier aktivt måste ta ställning för alla människors lika värde. En av taktikerna var att lyfta åsiktsmaterial som bekämpade främlingshat, rasism och fascistoida strömningar.

Idag? Det känns inte bra alls. Åsikter har blivit knark. Efter förra valet tycker jag personligen att det började eskalera. Politiker, ledarkrönikörer och andra professionella åsiktsmakare tycktes skärpa tonläget mot varandra. Deras väljare och läsare följde tätt efter.

”Den som icke är med mig, han är emot mig.” – Matteus 12:30

Plötsligt var rödgröna väljare närmast hatiska mot borgare, medan liberala och moderata tyckare gick man ur huse för att sänka regeringens miljöpartister och sossar. Tillsammans avskydde vi Sverigedemokraterna och deras faktaresistenta svans.

Eljester hade ett par bra år efter valet 2014. Vissa veckor var vår trafik på samma nivåer som exempelvis Piteå-Tidningen och Norran. Kombinationen av åsikter och positivt laddat material om samhällsutvecklingen fungerade. Men statistiken var också tydlig – de skarpa åsikterna om nationellt relevant politik gav långt större genomslag än de positiva vinklarna. Fanns ett element av förlöjligande? Ännu bättre.

Känslan var inte odelat positiv. Hur vet du när du passerat gränsen mellan att torgföra åsikter som stärker en positiv samhällsutveckling och att bara jaga enkla klick? Jag började tappa drivet när jag inte kom fram till något bra svar. Den sura magkänslan gjorde att jag även tappade energin att förvalta och utveckla Eljesters andra tjänster.

Det finns alltid plats för åsikter, men min personliga känsla var och är att vi kantrat. Åsikterna väger nu tyngre än de sakliga nyheterna och granskningen. Det öppnar inte bara dörren för goda krafter, utan också för de som föraktar sanningen. Vi föder Donald Trump, Kent Ekeroth, Björn Söder, Brexit-rörelsen och trollen på Granskning Sverige.

Känslan har mognat över tid och slutsatsen är given. Jag vill inte vara en del av den här utvecklingen längre. Vi har indirekt och direkt bidragit till att rasister och trollfabriker kan plocka enkla poäng genom att förlöjliga våra åsikter med hjälp av lögner som kallas fakta.

”Argumentera aldrig med idioter. De drar dig ned till deras egen nivå och besegrar dig med erfarenhet.” – Mark Twain

Jag vill faktiskt be om ursäkt för att jag varit en del av apparaten som drivit oss åt det här hållet. Inte för att jag är bättre än någon annan – jag har stor respekt för striden som många debattörer fortfarande tar trots hat och hot. Men vi måste var och en ställa oss frågan hur vi bidrar till utvecklingen och jag tycker inte att jag använt min egen kraft på bästa sätt.

Därför har nedmonteringen av Eljester som det en gång var börjat. Puls som bärande redaktionell produkt läggs exempelvis i träda även officiellt. Flera av våra andra tjänster och konton monteras också ner. Vad som kommer härnäst får framtiden utvisa.

Min egen politiska penna har också tystnat; på Eljester, i privata bloggar och till viss del i sociala nätverk. Jag har fortfarande starka åsikter om mycket, men det finns en tid och en plats för allt.

Hej chefredaktör, sluta dela 100% egna artiklar

Share Button

Det här blir ett kort blogginlägg, för det finns egentligen inte så mycket att säga om något som borde vara så oerhört självklart.

Är du chefredaktör eller har en annan ledande roll på en redaktion? Har du Twitter och Facebook? Då är risken överhängande att du bara delar artiklar från dina egna eller koncernens publikationer.

Vet du hur det får dig att framstå? Som en självgod megafon som vet allt om dina egna förehavanden men har försvinnande lite intresse för omvärlden.

Det är rätt strategi om du som journalist känner en aversion mot begrepp som autenticitet, lyssnande, relationer, omvärld, uppdaterad, ödmjukhet och allmänbildning.

Tycker du tvärtom att ovan nämnda termer är en viktig ingrediens i god journalistik så bör du börja kika utanför din egen koncerns snäva verklighet och visa upp det så det är tydligt för omvärlden.

Ta av dig skygglapparna nu – det enda du riskerar är att öka din och din publikations trovärdighet.

Tidningarnas gamla ekosystem dör, men bolagen kan överleva

Share Button

Vilken är filosofin bakom Eljester? I grund och botten bygger den på en enkel teori: att det ekosystem som byggts upp runt främst morgontidningar på lokala nyhetsmarknader är på väg att dö, men att det finns hopp för något nytt och bättre.

SVT och Sveriges Radio utvecklas snabbt. Deras närvaro online blir allt starkare både lokalt och nationellt, mycket för att de centralt drar till sig stora talanger i branschen med SVT Interaktiv och P3 som digitala lok. Och talanger har en tendens att dra med sig resten av bygget.

De lokala morgontidningarna har det tuffare. Ekvationen med stora fasta kostnader och minskande marknadsandelar går inte ihop för kommersiella aktörer. Personalneddragningar i kombination med ökade ambitioner rimmar ännu sämre. Filosofin att befordra och degradera personal till roller de får lära sig medan de jobbar har sällan funkat, än mindre nu.

Det är snarare regel än undantag att den här typen av kriser leder till att de drabbade letar upp en gemensam och mer jordnära fiende som de kan lägga fokus på. Enter public service, mången lokal tidningskvinnas- och mans röda skynke.

Det som är intressant med den konflikten är vad den säger om de inblandade. Förut hade vi public service på radio och tv, medan de kommersiella spelarna med få undantag gick på print. När den digitala arenan öppnades i form av sajter och appar så tog public service tillfället i akt att vara ännu mer allmännyttiga. Flera privata aktörer har valt ett intressant sätt att bemöta det på senare tid – att argumentera för att de äger hela arenan oavsett hur oreglerad den varit och fortfarande är.

Detta går förstås hand i hand med den monopolställning många morgontidningar haft, där man ännu idag tar alla chanser att kväva eventuell konkurrens. Sällan görs det genom att utveckla tjänster som är bättre än konkurrenternas. I stället lanserar man produkter av låg kvalitet och kombinerar det med aggressiva försäljningsmetoder. Det är exempelvis inte ovanligt att man i strid med den fria marknaden och annonsörernas eget bästa sätter press på företag, idrottsföreningar och andra arrangörer för att stoppa samarbeten med tidningarnas konkurrenter.

Mönstret går igen, oavsett om det handlar om att möta den lokala gratistidningen eller det globala Buzzfeed.

Jag har själv varit en del av det systemet och reagerade inte nämnvärt på det då. Det går snabbt att bli indoktrinerad. I regel handlar det inte om någon ondskefull plan eller illvilliga människor, utan om ren desperation. Man vill dra in de slantar som krävs för att man själv och kollegorna ska få ut lönen. I den situationen saknas ofta utrymme att fundera över andra sidan av myntet.

De aggressiva försäljngsmetoderna och utvecklingen av dåliga produkter skadar inte bara marknaden och mediernas egen position på den, de riskerar även att hota morgontidningarnas egen kärnverksamhet. Pengar och personalresurser läggs på sånt man inte bör eller ska hålla på med, medan kvaliteten på bland annat journalistiken blir lidande. I kölvattnet blir verksamheternas riktning otydlig internt och personalen otrygg, vilket i sin tur ställer krav på organisationen som företagsledningarna sällan kan hantera. Så fortsätter spiralen nedåt.

För mig är symptom som dessa tydliga tecken på att Romarriket håller på att falla. Och det är inte så konstigt med tanke på hur logiken förändrats.

Numer agerar dessa tidigare kommersiella monopol på marknader med konkurrens som är långt bredare än ett och annat Eljester och 24Kalmar. Man slåss om skärmtiden på mobilen med spelare som KIT, Omni, Aftonbladet, Netflix, Spotify, Buzzfeed, Facebook och AJ+. Åtta företag/tjänster som plockar de nationella och globala russinen bland arbetskraften och konstant presterar med en kvalitet som lokala tidningar bara kan drömma om.

Hur löser vi det? Vi behöver anpassa oss efter den verklighet vi lever i nu, inte levde i då. Det inbegriper att försöka kombinera vår lokalkännedom med högre kompetens, vilket i sin tur kommer kräva att vi bryter ner existerande strukturer och specialiserar oss. Ungefär som resten av mediabranschen under flera decennier gjort inom film, musik, tv och radio.

Ekosystemen där en spelare gör allt från journalistik, redigering och formgivning till analys, marknadsföring, försäljning, tryck, distribution och webbutveckling kommer att dö. Det är ofrånkomligt att lokala spelare i den situation som nu råder producerar lättmjölk i åtminstone några led och det kommer man bara undan med när relevant konkurrens saknas.

Bolagen i systemet kan dock överleva genom anpassning. I tidningarnas fall ser jag primärt tre befintliga styrkor: annonsering, innehåll och räckvidd. Dvs, de har erfarna säljare och journalister, samt många relationer och stark allmän varumärkeskännedom.

Av detta är det i princip en sak som verkligen gör dem unika. Det är inte journalistiken. Jag säger inte att den som presteras är dålig, men att den idag kan levereras av allt från frilansare och små produktionsbolag till kommersiella contentbolag och offentlig sektor. Det som gör de lokala tidningarna unika på sina respektive marknader är i stället räckvidden – alla människor och organisationer de har relationer med.

Tänk själv, vad är svårast att uppnå om du börjar från scratch – att samla ihop människor som producerar bra journalistik, att boka säljmöten eller att bygga starka relationer och varumärkeskännedom med 50-80% av den lokala befolkningen.

De två förstnämnda är en relativt enkel sak, men för att de ska bli meningsfulla och lönsamma kräver de i många fall en räckvidd som är svår för nykomlingar att bygga på en lokal marknad. De gamla tidningarna måste inse detta innan det är för sent. De behöver fokusera mer på att bygga meningsfulla relationer än att nöta ut både personal och kunder genom oöverlagda och illa genomförda projekt.

Runt detta finns det plats för andra bolag att växa fram.

Journalister kan på produktionsbolag prestera långt bättre journalistik när de tillsammans med sakkunniga och analytiker kan fokusera på sina jobb i stället för att ständigt kastas mellan olika roller i en otrygg situation med försvinnande lite fokus på att leverera kvalitet.

Webbutvecklare och digitala redaktörer kan tillsammans utveckla smartare appar, webbplatser och innehållsdistribution genom Facebook Instant Articles när de tillåts hålla sig ajour med utvecklingen i stället för att sitta på IT-avdelningar och förvalta utdaterade klient-/serversystem åt inkompetenta beställare.

Duktiga affärsutvecklare och säljare kan med en bredare portfölj utveckla långt fler och smartare tjänster än när de är fast i en gammal tidningsstruktur där de endast har ett åldersstiget och förvirrat varumärke att jobba med.

Och så vidare. Slår vi sönder den gamla strukturen och bygger upp ett system där de ledande spelarna inom respektive område får mer handlingsutrymme så kan vi genom samarbeten göra långt smartare saker än de lokala allvetande tidningarna idag gör på egen hand.

Tyvärr kommer det inte finnas plats för lika många individer i det här ekosystemet som i det vi växt upp i, men det är kanske dags att vi inser att det gäller även det system som nu håller på att rasa samman med god hjälp av vår handfallenhet?

Men hur många koncerner vågar ta sådana beslut? Det krävs enormt mycket mod.

Jag tror att det finns fyra scenarier där det är mest troligt att vi initialt kommer se förändringar som dessa genomföras:

  1. Vid nyetableringar på marknader som är, eller är på väg att bli, vita fläckar.
  2. Vid samarbeten mellan etablerade och nya spelare på mindre marknader, där svansföringen sällan är så hög.
  3. Vid konkurser med följande nyetableringar på större och mer etablerade marknader.
  4. När lokala investerare köper loss och strukturerar om (ofta olönsamma) tidningar från de större koncernerna.

Det är i den brytningspunkten som Eljester agerar. Vi tror att det är en nödvändighet att gå den här vägen och arbetar såväl proaktivt som reaktivt för att navigera i den allt snabbare utvecklingen.

Därför kommer vi att i nära samarbete med andra fortsätta experimentera med våra tjänster och vårt erbjudande. Målet är inte att konkurrera ut någon, utan att hitta vägar framåt där flera bolag kan samverka i motsats till den närmast monolitiska marknad vi levt i under det senaste seklet. Jag tror att de gamla morgontidningarna kan spela en tydlig och viktig roll i det systemet även i framtiden.

Efter 1,5 år som start-up – vad händer med Eljester?

Share Button

Det är nu ungefär ett och ett halvt år sedan vi grundade Eljester och lanserade vår satsning på Norrbotten i juli 2014. Här följer en sammanfattning av den första tiden och några reflektioner inför vad som komma skall.

Som för de flesta nya företag har den inledande tiden varit en resa full av djupa dalar och höga toppar – vissa saker har gått mindre bra, och andra långt över förväntan. Vissa perioder har varit nedslående och andra närmast euforiska.

Att samla andras nyheter har till exempel inte blivit någon jättesuccé hittills, medan vår satsning på eget opinionsmaterial tidvis har gått väldigt bra – vi har exempelvis under enstaka veckor haft trafiktoppar som är högre än exempelvis Piteå-Tidningens trafik samma period. Detta trots att vi bara publicerat ett par egna artiklar i jämförelse med en dagstidnings närmast konstanta flöde.

Men det är inte på ytan som det största arbetet gjorts hittills. Insamlingen av nyheter har till exempel använts för att analysera vilken information och vilka nyheter som når norrbottningarna, samt vilka nyheter om Norrbotten som når utanför länets gränser. Utifrån det har vi kunnat skapa oss en bra och bevisat verklighetsförankrad bild över var luckorna i rapporteringen finns och vad vi vill bidra med.

Parallellt med detta har vi också tittat på finansieringsmodellen för lokal journalistik, med primärt fokus på digital affärsutveckling. Detta har landat i ett par intressanta samarbeten och teknisk utveckling, vilket resulterar i att vi släpper ett par nya kommersiella tjänster under första kvartalet 2016. Vid sidan av detta lanserar vi även en ny grafisk profil och ytterligare en redaktionell tjänst efter nyår.

Generellt kan man säga att huvudspåret i allt vi gjort och fokuserar på framöver ligger på regional utveckling. Redan från dag ett hade vi som målsättning att den journalistik som produceras ska främja Norrbotten. Det har under arbetet blivit allt mer tydligt att det inte räcker. Även kommersiellt måste vi ha de glasögonen på – det är vår nisch och en nisch där vi tror att vi såväl kommer att kunna vara lönsamma som bidra mer.

Min personliga dröm med Eljester är också att i så hög utsträckning som möjligt bygga organiskt. Det vill säga, vi ska växa i takt med omsättningen. Tar vi exempelvis in externt kapital ska det vara för att vi hittar nån som vill bygga långsiktigt och har tålamod att vara en aktiv del av resan – att pumpa in snabba pengar med en exit i sikte tror jag inte skulle gynna oss i det vi vill åstadkomma.

För att vara krass intresserar det mig inte hur start-ups på exempelvis Stockholms tech-scen bygger sina verksamheter. Däremot lyssnar jag mer än gärna på industrialister som använt sina bolags egen omsättning för att finansiera utvecklingen. Jag går hellre i fotspåren efter en strävsam företagare som sett sin baby växa upp än en serieentreprenör som adopterat bort ungen i dagisåldern.

Sist men inte minst, sedan några månader tillbaka finns verksamheten nu i Luleå. Under första året har basen legat i Göteborg och Uddevalla, med ständiga resor norröver. I september gick flyttlasset till Norrbotten och så sent som förra veckan flyttade vi in hos våra vänner på Arctic Business Incubator på Luleå Science Park. Ett geografiskt stort steg räknat i mil och ett som vi hoppas kommer att betyda väldigt mycket för vår utveckling på lång sikt.

Om transparens: Hakelius, Fredriksson, kronprinsessan och JMG

Share Button
Bild: Lennart Guldbrandsson
Bild: Lennart Guldbrandsson

När journalistiken har problem med sin trovärdighet är det viktigare än någonsin att vi är transparenta med vilka vi är, vår bakgrund, samt vad vi har för syften och lojaliteter. Från och med idag tycker jag vi kallar det Lex Hakelius.

I en krönika som publicerats idag går Aftonbladets krönikör Johan Hakelius till frontalattack på journalistutbildningarna generellt och JMG (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet) specifikt, då de utbildat den nu så uppmärksammade Rolf Fredriksson.

”Inget utgör ett större hot mot journalism än en god uppfostran. Därför behöver vi journalisthögskolor. Där blir man av med sådan. /../

Det är en sak att frågan är oförskämd. Den sortens hänsyn skulle jag tro att man utplånar redan efter en termin på journalisthögskolan.

Men saken är ju att just den ­frågan i just det sammanhanget också är djupt osmaklig. /../

Tack för det, journalisthögskolan.”

Vad har då Fredriksson gjort? Jo, i samband med en minnesceremoni vid 70-årsdagen för att fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades gjorde han en intervju med kronprinsessan Victoria. I den ställde han i sin roll som SVT-reporter en fråga, som jag och många med mig tycker var direkt olämplig.


”Har kronprinsessan funderat kring familjehistorien? Det finns ju släktingar längre tillbaka som var anhängare av nazisterna. Sen finns det Folke Bernadotte som med de vita bussarna räddade folk ur koncentrationslägren.”

Jag tänker inte gå in närmare på vad jag tycker om den frågan än att jag håller med om kritiken. Kronprinsessan Victoria hanterade situationen oerhört bra, men det här var inte desto mindre fel tillfälle med hänsyn till tidpunkten, sammanhanget och människorna runt omkring. Jag är dock beredd att ta att journalister ställer en och annan sådan här fråga, om det är det lilla pris vi får betala för att den granskande journalistiken finns till. Balansen mellan vad som är okej och inte är ibland hårfin. Jag kan också förstå att journalister kan uppleva det frustrerande att inte få så många tillfällen att studera och ifrågasätta kungahuset.

Hakelius krönika kan jag däremot inte ha något överseende med. Till en början är Rolf Fredriksson 61 år gammal och tog enligt vad jag förstår sin examen 1976. Det är alltså snart 39 år sedan och den gode Fredriksson har hunnit med att arbeta många år på SVT och Sveriges Radio, både inrikes och som utrikeskorrespondent. Jag gissar att de 39 år som Rolf arbetat som journalist påverkat honom lite mer än de tre åren vid JMG i Göteborg. Johan Hakelius argumentation är rakt igenom ihålig och rätt ut sagt skitnödig. Han har verkligen fått gräva djupt i gödselsäckarna för att rationalisera sina åsikter.

Varför gör han det? Tja, jag vet inte – men det finns ett antal uppgifter som utelämnas i samband med krönikan. Uppgifter som antagligen torde vara ganska intressanta för alla som läser Hakelius verk. Som att han själv gick på Handelshögskolan, där han enligt DN inte fullföljde sina studier. Han träffade sedermera Susanna Popova, gifte sig med henne och bosatte sig i Vasastan.

Hur är då hans äktenskap relevant för detta? Jo, samma Susanna författade den officiella boken om kronprinsessan Victorias bröllop, på uppdrag av hovet. Efter det påbörjade hon en ny tjänst, som chefredaktör för Kungliga magasinet – ett jobb som hon nu har lämnat till förmån för att vara projektledare för ”A royal history” på Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse. Projektet ska enligt hennes LinkedIn-profil: ”utforska koncepten för kungliga trädgårdar och parker i Europa, från ett historiskt såväl som aktuellt perspektiv”. I styrelsen för stiftelsen sitter bland annat Antonia Ax:son Johnsson, som ska vara en vän till kungafamiljen och bland annat varit ledamot i styrelsen för drottning Silvias Childhood foundation. Ax:son Johnsons stiftelse äger för övrigt Axess publishing, tidigare arbetsgivare till… Johan Hakelius.

Borde det inte ligga i läsarnas intresse att veta att den Johan Hakelius som hyser agg mot en högskoleutbildningen och ger uttryck för det i Sveriges mest framstående privatägda nyhetskanal själv är en drop-out som genom sin fru har direkt koppling till hovet och kronprinsessan? Hans raljanta krönika är dåligt underbygd som den är, det blir inte direkt bättre när man inser hur pass insyltad Hakelius själv är i affärerna runt hovet.

Snart är det dags för Eljester – men först…

Share Button
Jonah Peretti, en av grundarna bakom Huffington Post och Buzzfeed. cc by: TechCrunch.

I dag är det dags för lansering av Eljester. Men innan det, en reflektion;

Efter allt snack om nyhetsmediers klickjakt under det senaste året verkar vi nu vara inne i en fas som i mina ögon är mer bekymmersam – att hitta virala hits som vi kan utnyttja för att själva få spridning. Vi försöker hitta rasande blogginlägg, videoklipp som har fått några tusen visningar, roliga bildserier som delats lite på Facebook och så vidare.

Jag tror inte att jag är ute och cyklar om jag säger att klickjakten och de initiala drömmarna om viralitet kom från fenomen som Fredrik Backman. Vi såg det han gjorde på Café-bloggen och tänkte att vi borde kunna efterapa. Sen slog Buzzfeed och Upworthy med flera igenom med dunder och brak. Nu skulle vi se vad vi kan kopiera i deras recept, kanske rent av saker vi kunde kombinera med det vi lärt oss av den gode Backman?

Så nu jagar vi nya Fredrikar som tar ställning för sina barn, vi jagar vinterbilder när folk klagar på solen, vi letar videoklipp på sjungande lärare och skriver krönikor om virala diskussionsämnen för att sätta strålkastarljuset på oss själva. För det har vi lärt oss av amerikanerna. Vi tittar på innehållet, ser att det skiljer sig åt och drar slutsatsen att vi måste kunna göra samma grej – för redaktionell personal har vi ju trots allt fortfarande gott om, även om de är många färre än förut. End of story.

Jag vet. Jag raljerar. Men jag önskar det här var mer av en karaktyr än det verkligen är. Vi tittar sällan på helheten och funderar över vad vi verkligen saknar. För precis som Financial Times lyckas med sin betalvägg för att de går all-in på bland annat analytiker och programmerare så lyckas Buzzfeed för att de satsar på… ja just det, analytiker och programmerare som Ky Harlin. De vet allt om publiken och deras beteenden, om de senaste trenderna online och allt annat de behöver för att ta informerade beslut. De bygger också algoritmer som gör att de slipper handjaga allt – och de matematiska snillen och kodare som gör det kommer på sikt att kunna hjälpa Buzzfeeds grävande redaktion att göra datajournalistik i världsklass.

Buzzfeed & co sysslar med vetenskap baserad på faktiskt kunskap om beteenden, inte den gamla goa redaktionella magkänslan. Ändå, trots att det inte är någon hemlighet vad framgången vilar på så lägger vi ner timme efter timme efter timme på att förvandla det de gör till något vi kan göra inom existerande rutiner och strukturer. Vi lägger våra resurser på att jaga lite viralt stoff i stället för att utveckla nya rutiner och kompetenser, smartare analyser och uppföljningar, samt algoritmer som kan automatisera det triviala och stödja mer avancerad rapportering/publicering.

Där Buzzfeed är vetenskapliga är vi bara opportuna – och det innebär en risk för våra varumärken om vi inte är försiktiga. Betänk exempelvis att medan deras primära målgrupp är 18-34 år så är vår 60+. Jag säger med det inte att det är fel att försöka attrahera en ny publik, tvärtom måste vi göra det. Men när vi gör det behöver vi göra det smart och analysera varenda steg längs vägen så att slutresultatet inte blir en total överraskning som försätter oss i en dödlig spinn.

Det är inte bara i jakten efter någon att åka viral piggyback på som den är fortsatta bristen på insikt syns. Jag upplevde det själv förra veckan när vi gick ut med senaste nytt om satsningen på Eljester. Intresset var fantastiskt, långt över vad vi nånsin kunnat drömma om. Att publiken varit så oerhört positiv är viktigast av allt, men det är kul att även medier och branschfolk snappat upp det och att jag har fått möjlighet att berätta mer om det i några intervjuer.

Men här har gamla strukturer och bristen på fortbildning lyst igenom. Det är tyvärr symptomatiskt att frågorna om Eljesters struktur uteslutande handlat om:

  • Hur kommer redaktionen att se ut?
  • Vilka har finansierat?
  • Finns det något vinstintresse?
  • Ska ni resa en betalvägg?
  • Ska ni sälja annonser?

Jag kan inte påminna mig om att en enda fråga har ställts om:

  • Vem ska göra allt från affärsutveckling till försäljning?
  • Ser vi andra finansieringssätt än annons och betalväggar?
  • Hur kommer tekniken att utvecklas och av vem?
  • Ska vi anställa analytiker och matematiker?
  • Hur ska vi dra nytta av small och big data?

… eller någon av alla andra minst lika viktiga frågor om mer aktuella aspekter som kan göra satsningen livskraftig. Så här mycket kan jag säga, några av de förstnämnda frågorna är viktiga men vi har inte börjat i den änden. I den änden börjar man om man snabbt vill dra på sig stora overhead-kostnader och höja trösklar för publiken. Vår utgångspunkt är analysen, tekniken och enkelheten, varifrån vi organiskt kommer att bygga något nytt på de villkor som gäller här och nu – inte de förutsättningar som gällde under mediernas glansdagar förra seklet.

Om nyhetsmediernas uppdrag är att förstå och beskriva sin samtid är det oroväckande att vi inte förstår vår egen bransch och dess villkor trots att vi befunnit oss i den här nedåtgående spiralen i flera år. Och för att vara tydlig: det är främst ledningens ansvar att säkerställa att personalen kontinuerligt får möjlighet att ta till sig relevant kunskap för att uppfylla detta.

Det är oroväckande att vi avundat ögnar vad andra gör och lyckas med utan att ta till oss vad framgången byggts på.

Det är oroväckande att vi inte vågar investera i den förändring som krävs mer aggressivt än vi gör i dag.

Jag försöker dra fler strån till stacken för att komma till rätta med detta på olika nivåer, som konsult och snart också genom Eljester. I nätverket runt den här satsningen finns många kloka människor som ser liknande problem men med andra glasögon. Vårt mål är inte att döda andra medier, drömmen är tvärtom att vara en motor som kan hjälpa till att skynda på utvecklingen så att fler traditionella medier och andra innehållsproducenter blir långsiktigt livskraftiga i stället för att duka under.

Kritiken kommer inte från hat, den kommer från frustration över att en bransch vi älskar är på villovägar och att flera onödiga offer kan bli resultatet av det. Vi söker inte rasera för att kränga en ny enfald, vi vill bygga en större mångfald. Snart börjar vi.

Dags att innovera nyhetsmedierna

Share Button
Galen professor
nolnet / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)

Från och med nu är det verkligen dags att sätta pengarna där munnen är, som britterna säger. Steg ett blev officiellt i dag: att för World Association of Newspapers and News Publishers (WAN-IFRA) bygga en plattform som ska stärka hela den globala tidningsvärldens förmåga att innovera. Ingen munsbit direkt, men oerhört roligt och stimulerande.

[Läs pressreleasen från Resultatfabriken Consulting här.]

Under det senaste året har jag haft förmånen att delta i många diskussioner med bland annat Vincent Peyrègne (VD, WAN-IFRA), Anette Novak (Interaktiva Institutet), Gunnar Springfelt (fd Stampen), Alex Esser (Tunaspot), Niko Ruokosuo (Scoopshot) och Kerry Northrup (Western Kentucky University) om hur vi ska skapa en förflyttning där världens dagstidningar närmar sig framför allt start-ups och forskningsvärlden, men även mer etablerade leverantörer som både kan lösa kortsiktiga problem och skapa förutsättningarna för branschens långsiktiga överlevnad och framgång.

För situationen som den är nu är ohållbar. Det pekas finger till höger och vänster, och oftast med viss rätt. Visst hade Gabriel  Byström en poäng när han förra veckan röt till om ekonomers makt över branschen, men argument som dessa blir så oerhört enkelriktade. För om man verkligen skärskådar branschens utveckling så var det ju just publicisterna som la den skakiga grund vi nu står på. Det FANNS rikligt med likvida medel i branschen i slutet på 1900-talet. Men de investerades sällan eller aldrig i den innovation vi hade behövt på lång sikt, utan i att stärka strukturer som visade sig ohållbara. De pengarna använde man för att bygga de ineffektiva kostymer som är en av de anledningar till att branschen har så förtvivlat svårt att innovera och ta till sig nya kompetenser.

Nu måste vi ta krafttag och det nya projektet med WAN-IFRA är ett led i vad jag tillsammans med dem och Resultatfabriken Consulting kan göra. Vi ska till en början bygga en kontaktyta och mötesplats, som är digital i sitt nav men också sträcker sig till den fysiska världen genom exempelvis hackathons och start-up communities såväl som konferenser och inkubatorer. Men vi ska inte bara bygga en plattform, utan behöver även jobba med den struktur som måste förändras för att de här mötena ska få den effekt som behövs.

Mötesplatserna måste nämligen fyllas med relevanta människor som både har mandat och kunskap att skapa förändring. Med det syftar jag inte bara på de mediechefer som sedan länge har möjlighet att röra sig världen runt och nätverka med varandra. Nej, jag syftar på de personer som befinner sig i handlingarnas centrum – de som befinner sig på golvet och ska se till att sakerna händer i stället för att bara pratas om.

Det är nämligen inte pengapåsar som kan köpa upp start-ups vi behöver fler av, utan strukturer för att möjliggöra att entreprenörer, forskare och snabbfotade leverantörer konkret kan bidra och ge energi till branschens utveckling – vare sig de står på egna ben eller ägs av mediekoncerner. För att göra det måste de komma in på rätt nivå i organisationerna och mötas av människor som har kompetensen att förstå dem och deras idéer, hur de kan utveckla det enskilda nyhetsmediet eller branschen i stort, samt har den beställarkompetens som tyvärr är en bristvara bland nyhetsmedier.

Att komma dithän kommer kräva en kulturförändring på många platser, och det är den verkliga utmaning vi står inför med detta uppdrag. Teknik och möten löser inte problemen, men de är viktiga delmängder.

Det är förenklat vad vi vill göra, hur det konkret kommer att gå till får jag återkomma till – nu börjar jobbet.

Pressinfo: Pettersson ska innovera tidningsvärlden

Share Button

[ Nedanstående artikel är en pressrelease från Resultatfabriken Consulting ]

Resultatfabriken Consultings Markus Pettersson har fått ett prestigeuppdrag av World Association of Newspapers and News Publishers (WAN-IFRA). Hans uppgift blir att ta fram en plattform för att accelerera innovationstakten för världens nyhetsmedier.

Under det senaste året har Markus Pettersson deltagit i den kommitté som tagit fram konceptet för WAN-IFRA:s nya verksamhet Media Innovation Hub. Initiativet till projektet kommer från VD:n Vincent Peyrègne och drivs av projektledaren Stephen Fozard. Målet är att medlemsorganisationernas förmåga att innovera ska utvecklas i nära samarbete med såväl forskningsinstitut som entreprenörer.
– Vårt mål är att främja långsiktig tillväxt bland nyhetsmedierna. Vi tror att en väg för att uppnå det är att bättre nyttja den potential som finns att innovera genom samarbeten med det växande ekosystemet av nya teknikleverantörer och innovationscentrum världen över, säger Vincent Peyrègne, VD för WAN-IFRA.

Pettersson får en nyckelroll i det fortsatta arbetet, där han ansvarar för att skapa ett koncept där människor och idéer som är relevanta för nyhetsindustrins
– Traditionella medier en förmåga att antingen avfärda extern kompetens och göra saker själva, eller att köpa upp nystartade bolag och tro att det kommer lösa problemen. Båda vägarna har visat sig vara oerhört svårframkomliga. Vårt mål är att skapa en grund som gör att mediehusen blir bättre på att integrera och nyttja idéer och kompetens från start-ups, universitet, institut och andra externa krafter.

Pettersson har tidigare arbetat för Göteborgs-Posten och Stampen Media Group, där han anlitat svenska start-ups som bland annat Kundo (Björn Lilja och Emil Stenström), Tunaspot (Alex Esser), Sociala nyheter (Ted Valentin).

– Första gången jag träffade Vincent var under en konferens i Frankfurt, där jag och Alex Esser pratade om just värdet av att samarbeta med start-ups för att tillföra både ny kompetens och energi till medievärlden. Det visade sig att vi hade liknande tankar och på den vägen är det.

Den nya plattformen ska hjälpa mediebolag att identifiera och träffa start-ups som kan lösa deras problem på kort och lång sikt, medan entreprenörer ska kunna hitta allt från kompetenser som kan hjälpa dem att genomföra deras idéer till kapital att finansiera uppstarten och potentiella kunder. Tanken är att mötesplatsen ska vara digital, men också växelverka med fysiska mötesplatser såsom hackathons, inkubatorer och konferenser.