Reflektioner från Bangkok, del 1

Share Button

WAN-IFRA Young Reader Summit

Jag är nu åter i verklighetens Göteborg och på GP efter en två veckor lång utflykt till Bangkok och Thailand, där jag bland annat deltog i WAN-IFRA Young Reader Summit. Tänkte ägna några blogginlägg åt att reflektera över intrycken från konferensen. Dagens inlägg ägnas åt de teser jag själv presenterade under rubriken ”Getting real involvement” – dvs, hur engagerar man unga läsare med hjälp av sociala medier?

Själva presentationen hittar ni på Prezi.

Min grundtes när det gäller att attrahera yngre till att konsumera nyheter är att vi måste lyfta blicken och sluta klumpa ihop dem till ett segment enbart utifrån ålder. Vi är duktiga på att beskriva vuxna i segment utifrån positiva egenskaper som deras expertis, förmögenhet och familjesituation, medan yngre i stället får epitet som obrydda, ohälsosamma, odisciplinerade etc. Jag hävdar med bestämdhet att vi måste tänka om helt, för den här gruppen har till en början genom internets försyn sedan födseln haft möjlighet att nörda in sig på sina intresseområden på en helt annan nivå än oss – till viss del på bekostnad av allmänintresset. Så om något så är de än mer komplexa än vi.

Utöver har de också haft möjlighet till mer komplex kreativitet, genom att bland annat enkelt producera och publicera text, bild, musik och film. Till sist har de också helt andra krav på interaktivitet än vi, de växer upp med iPaden i handen och förväntar sig att kunna göra mer än bara passivt konsumera nyheterna – i deras DNA ligger kraven på att kunna peka, känna, klämma och prata inprogrammerade.

Kreativiteten, samt kraven på nischad expertis och interaktivitet är stora problem för oss mediehus. Vi har nämligen byggt organisationer, arbetssätt och teknologier som bygger på att vi är generalister med plattformar som kretsar kring passiv konsumtion. En av lösningarna ligger i min mening att bygga ekosystem, där vi nyttjar styrkan i våra plattformar och bygger på med tydliga kopplingar till de mervärden sociala medier kan ge oss och läsarna. Vi har varken kunskapen, tiden eller resurserna för att bygga våra egna sociala plattformar och möta dessa tillkortakommanden – och även om vi har det vill vi inte göra en Google+: bygga nånting fantastiskt för att sen inse att allmänheten redan är i ett sammanhang som de är nöjda med och inte alls intresserade av att lämna.

Nej, vi behöver gå ifrån tanken på att alltid äga våra egna plattformar och i stället nyttja Disqus, Twitter, Facebook, Instagram, Pinterest med flera – att befinna oss där människorna är (Nielsen, 2011) och förtjäna deras intresse och engagemang. På samma sätt måste vi tänka åt andra hållet – att de som redan konsumerar våra nyheter i papper eller digitalt ska uppmuntras till att föra dialog om nyheterna med såväl oss som varandra om nyheterna.

För att återgå till de yngre så tog jag upp några case genom vilka vi försökt nyttja deras behov av att genom sociala medier vara kreativa, nischade och interaktiva. För kreativiteten fick våra bildtävlingar på Facebook stå – där vi till exempel i vår ”gamla” Lilla Årets Bild tog steget från att driva det i en egenutvecklad, kostsam plattform till att nyttja Flickr och Facebook för att både samla in bidrag och låta läsarna rösta fram finalisterna. Resultatet blev rekord i flera led: över 900 bilder, nästan 3 000 röster och viktigast av allt: drygt 1 100 nya (mestadels unga) följare på Facebook, vars kreativitet och interaktivitet triggades under tävlingen – men som sedan dess också får våra nyheter i sitt dagliga flöde. Dessa tusen kanske låter som en futtig siffra för en tidning med en upplaga på drygt 200 000 tidningar och en daglig räckvidd på närmare 600 000 personer, men det som ska betänkas är att vi inte bara når 1 132 personer genom detta flöde – utan att de också har närmare 200 unika vänner och att vår potentiella publik därför blir över 200 000 för en enkel åtgärd som denna. Det är här vi kan hitta och attrahera de nya generationernas läsare – inte genom att harva på i vårt eget revir.

Som exempel på hur vi arbetat med interaktivtet tog jag upp tre projekt med direkta kopplingar till vår papperstidning:

  1. Att bygga en läsarpanel med engagerade och åsiktstuffa twittrare och TEDx Youth-talare i en sluten Facebook-grupp och möten AFK.
  2. Att låta läsarna bestämma vilka serier vi ska behålla genom parallell omröstning på Facebook, e-post och snigelpost.
  3. Att möta yngres lägre intresse för att fortsätta provprenumeration genom att i ett tidigt skede av abonnemanget också lyfta fram våra digitala produkter, samt de journalister vi har som finns tillgängliga i papper, digitalt och socialt. En åtgärd som förhoppningsvis gör att fler lär känna och bygger personliga relationer med våra journalister, samt mot slutet av en provprenumeration har hittat en GP-produkt som passar dem.

Sist men inte minst fick evenemanget GP Ponnyn stå som exempel för hur vi jobbar med det mer nischade. Vi har en tendens att göra som vi alltid gjort när vi tar steget över till den sociala sfären, exempelvis genom att skapa konton för Sport, Kultur & Nöje och Ledare på Twitter och Facebook. Jag förstår fallenheten, men nånstans är det dags att analysera varför? För det första, här har vi möjlighet att bygga personliga relationer, som är så mycket starkare än den mellan en ”konsument” och ett ”varumärke”. För det andra, flöden i sociala medier är personliga till sin karaktär – relevans och kontext är allt. Är det relevant för dig som hästintresserad att följa en sportredaktion som mestadels producerar fotboll? Självfallet inte.

Vi tittade på vår årligt återkommande hästhoppningstävling GP Ponnyn och funderade på hur vi skulle kunna engagera gruppen ytterligare, och beslöt oss snabbt att ta steget in på Facebook, och inte bara vara fokusera på oss själva – utan på att engagera läsarna genom (återigen) bildtävlingar, på att prata häst i stort och smått och så vidare. Vårt lilla event har nu över 1 700 följare, där ungefär 90 % är kvinnor och 75 % är 24 år eller yngre. Men mest häftigt av allt är att vi tidvis har uppnåt en engagemangsnivå (”pratar om det” = antal personer som gillar, delar eller kommenterar under en vecka) på närmare 50 % av våra följare. För att sätta det i perspektiv till mediehus i stort så har en normal svensk dagstidning en bra vecka i de flesta fall upp till 10 % – en normalvecka ligger snittet runt 1-5 %. Ni förstår styrkan i det engagemang vi får på GP Ponnyn – vår förhoppning är att nyttja det genom att lyfta fram och förhoppningsvis öka intresset för Göteborgs-Postens erkänt fina hästrapportering.

Sist men inte minst berättade jag kort om framtiden och idéer vi tittar på inom ramen för vårt sociala ekosystem, däribland:

  • … en återkommande redaktionell chat.
  • … en totalt transparent digital kundtjänst.
  • … att sammanfatta veckans dialog i sociala medier såväl på gp.se som i papperstidningen, och därigenom både få fler att intressera sig för dialogen och minska det tills viss del demokratiska underskott som riskerar uppstå när de som är aktiva i sociala medier får mer information än de som inte är det.
  • … att fortsätta utveckla nichade sociala communityn som GP Ponnyn genom att till exempel bjuda in unga läsare att driva dem tillsammans med oss. För om vi ska vara ärliga: de är i många fall långt större experter än oss och deras rapportering kan ge ett enormt mervärde till andra läsare direkt och vår journalistik, och därigenom bygga ett ännu starkare och ömsesidigt värdefullt engagemang.

Disclaimer: Bilden ovan är tagen under prisutdelningen i slutet på konferensen, då jag fick äran att å Aftonbladets vägnar ta emot World Young Reader Prize i kategorin Brand för deras fantastiska arbete med Livelöpet. Bilden tillhör WAN-IFRA och har hämtats från deras Flickr-konto.