Slut på lögnerna? Washington Post lanserar Truth Teller

Share Button
Her Lesson
Clonny / Foter.com / CC BY-NC-ND

Du sitter och lyssnar på ett tal. På scenen står en politiker och pratar om ”brottsstatistiken som visar att invandringen måste begränsas”. Instinktivt känner du att siffrorna är manipulerade eller uppdiktade, men du orkar inte riktigt ta reda på fakta för att bevisa det. Du kommer ju trots allt ändå aldrig att rösta på det partiet. Samtidigt grämer det dig lite att du inte engagerar dig för att visa andra att det som sägs faktiskt inte är sant – tänk om de inte fattar?

Välkommen till framtiden! Nu är lösningen snart här. Washington Post släppte i går prototypen på Truth Teller, en naturlig utveckling av deras blogg The Fact Checker. Truth Teller använder Microsoft Audio Video indexing service (MAVIS) för att analysera utdrag från videoklipp och i realtid matcha dessa med information i en databas för att avgöra om de är sanna eller falska. Projektet inleddes 2012 och prototypen har tagit tre månader att utveckla. Förutom WP är Knight Foundation med och delfinansierar utvecklingen med 50 000 USD (se ansökan).

Det återstår en del att göra innan prototypen är en färdig produkt, men håll med om att det är spännande. Tänk en utveckling med ett utökat antal pålitliga källor och en översättningsfunktion motsvarande Google translate så har du ett verktyg som kan göra livet riktigt jobbigt för många politiker och rättshaverister framledes.

”Kan detta appliceras på livevideo i framtiden? Ja. Kan det fungera om någon håller upp en telefon för att spela in vad en politiker säger mitt på en parkeringsplats i Iowa? Ja, det tror vi att det kan.” – Cory Haik, exekutiv producent för digitala nyheter på Washington Post.

Testa Truth Teller här.

Läs mer om projektet.

”Redaktör tar 75 000 twitterföljare med sig” – om mediers (o)förmåga att förstå sin samtid

Share Button
New York Times on Twitter account dispute
allaboutgeorge / Foter.com / CC BY-ND

När New York Times trimmar redaktionen försvinner flera medarbetare med ett betydande antal twitter-följare. Amerikanska mediers reaktioner visar att man har en lång väg att gå när det gäller att förstå livet på 2000-talet. Jag får krupp.

NY Times biträdande redaktionschef Jim Roberts slutar snart. Ansedda paidContents reporter Jeff John Roberts undrade då vad som händer med alla hans Twitter-följare. Frågan kan verka bisarr i sig själv, men i skenet av vad som utspelat sig på den amerikanska mediescenen är det ganska naturligt att den kommer upp. För bara ett par månader sedan gjorde nämligen Noah Kravitz och hans förra arbetsgivare PhoneDog upp i en lång Twitter-tvist om vem som faktiskt äger hans konto och följare. De senare hävdade att varje följare var värda 2,50 USD och att kontot därmed betingade ett värde om 34 000 USD eller drygt 200 000 svenska kronor. Vilken överenskommelse de två parterna nu slutligen har nått är tyvärr oklart.

Det som skrämmer mig är Jeff John Roberts okritiska syn på företeelsen. Den före detta advokaten Roberts vinkel är rent juridisk, vilket ger en minst sagt fragmentarisk bild av ämnet. Jag förväntar mig mer av digitala branschmedier av den rangen.

Att förstå sin samtid

Personligen tycker jag att konflikter om vem som äger en journalists Twitter-konto är befängda exempel på publicister som inte har förstått den verklighet de lever i, vilket i sig är ett underkännande av deras värv – hur kan de dagligen rapportera om en samtid de inte förstår?

Till en början handlar det om läsaren först. Om vi tar Jim Roberts som exempel har han sedan 2008 twittrat drygt 40 000 gånger – och det har rört både material från NYT och andra medier, liksom personliga reflektioner. Visst har Jim haft nytta av att han varit associerad till New York Times, men de som själva av egen fri vilja valt att klicka ”Follow” på honom har följt Jim – inte New York Times officiella konto. Lyckligtvis verkar NYT tänka likadant:

”När Jim officiellt lämnar The Times kommer han förmodligen att ändra sitt kontonamn och bio, men följarna är hans och kommer att fortsätta följa honom (vilket jag misstänker) eller inte”, säger Eileen Murphy till paidContent.

Om vi vänder blicken hemåt och mot min egen arbetsplats Göteborgs-Posten har vi förstås ett antal profiler som är mer eller mindre framstående i sociala medier, exempelvis Mattias Balkander och Eva Wieselgren. Visst hade det varit trist att tappa både Mattias och Eva, samt alla de twittrande följare som genom dem direkt eller indirekt tar del av GP. Precis som att det alltid har varit tråkigt när populära journalister lämnar oss för andra tidningar.

Flash: Våra läsare är inte livegna

Men, här kommer en newsflash till PhoneDog och deras gelikar i mediesfären: vi har aldrig haft privilegiet att förslava våra läsare. Om Mattias hade bytt tidning på 90-talet är risken stor att flera läsare hade följt honom till hans nya kanal – och vi kunde inte stoppa dem då heller. Jag vet, det är helt galet. Hur skiljer sig det från Twitter-exemplet? Inte nämnvärt.

Sarkasmerna åsido, det enda som skiljer är att förut visste vi inte vilka som följde honom. I dag får vi den möjligheten tack vare Twitter. Jag upprepar, vi får den tack vare Twitter medan  vi själva valt att inte aktivt driva registrering av våra läsare i egna, digitala plattformar. Vi borde vara ödmjukt tacksamma, men som de monopolister och kanalägare vi länge varit är det enkelt att trilla dit och se det här som en rättighet som enbart ska gynna oss.

Det är lätt att glömma att lika mycket som en enskild journalist nyttjar en tidnings plattform för att både nå ut med sina alster och ekonomi för att fylla magen, så nyttjar tidningen journalisten för att stärka sitt varumärke och därigenom finansiera verksamheten. Den juridiska personen och de individuella journalisterna har helt enkelt ömsesidig nytta av varandra.

Individerna är varumärket

Vi kan också se det ur varumärkesperspektiv. Tidningar har alltid varit unika så till vida att allt profilmaterial utom ledarspalten signerats. Det vill säga, våra varumärken har i högre grad än andras varit summan av individernas. Vi har i stället hållit ihop flocken genom aktiva val som balanserat upp våra stjärnjournalisters makt över varumärket – främst genom att marknadsföra våra plattformar och enbart ett fåtal utvalda profiler. För att hårddra det är det tidningen GP och förstereporter Britt-Marie Mattsson som stått i centrum, medan de flesta andra journalister och fotografer varit relativt anonyma trots mängden publicitet de fått genom sina alster.

I och med att 64 % av Sveriges vuxna befolkning nu är aktiva i sociala nätverk (Svenskarna och internet 2012) har individen och hennes autentiska bild av sin arbetsgivare  blivit allt mer bärande även i andra branscher. Förflyttningen tar sin tid för de flesta organisationer, exempelvis tunga industrier med många tusen anställda vars röster inte har ett stort genomslag – än. För branscher med naturliga högprofilyrken som journalister och fotbollsspelare går det desto fortare. Medierna var som sagt redan halvvägs dit, och i takt med vårt allt flitigare nyttjande av frilansare och de sociala mediernas tillväxt har vågskålen tippat över – nu talar varumärket genom individerna, inte vice versa. Det är både en folkrörelse och något vi själva skapat genom våra sätt att organisera personalen.

Men den struktur medier satt för att begränsa individens lyskraft har ännu inte uppdateras, vilket gör att vi trots allt stundtals står handfallna inför och oförmögna att hantera detta nya svarta.

Grelsson Almestad ett typexempel

Elin
Lupo Lupo / Foter.com / CC BY-NC-SA

Även på GP får jag från tid till annan frågor i detta härad. Nyligen undrade till exempel en kollega hur det kommer sig att vi så aktivt marknadsför Elin Grelsson Almestad (bilden t h), trots att hon är frilans.

Svaret är dock ganska enkelt: Elin är en fantastisk profil vars artiklar är mycket uppskattade framför allt i den digitala sfären – så det är klart att vi ska lyfta fram både henne och det hon skriver, oavsett var hon befinner sig i morgon. Likväl som hon genom GP kan förtjäna en del av sin brödföda och samtidigt nyttja vår höga räckvidd, har GP ett egenintresse i att höja vår räckvidd ytterligare för att finansiera verksamheten inklusive personalens löner. Vi är beroende av varandra för att sticka ut och bygga vår framtid i det nya medielandskapet.

Ska GP avstå möjligheter som dessa bara för att Elin som frilansare har enklare att gå vidare än en tillsvidare-anställd? Nej, vi ska självklart anamma möjligheterna. Ju fler starka profiler vi har, desto större är chansen att nya läsare hittar oss och gamla läsare stannar kvar. Och ni får kalla mig naiv, men jag tror inte att våra läsare bryr sig nämnvärt om på vilket sätt Elin tar ut sin lön. Genom hög räckvidd, starkt varumärke och mycket stjärnglans kan dessutom GP vara och förbli en arbetsplats som de bästa vill söka sig till.

Ska vi då hävda äganderätt över Elins konto och följare på Twitter? Nej, de följer henne av intresse för det hon producerar och står för – det gagnar såväl oss som henne och läsarna att hon förblir Elin. Det vore fruktansvärt tråkigt om hon slutade skriva för GP, men det är en risk vi har levt med och överlevt så länge våra journalister haft en byline. För precis som Elin en dag kan lämna GP, så kan också en annan journalist komma till oss från Sydsvenskan, GT eller Nöjesguiden och ta med sig nya läsare – och Twitter-följare. Det kretsloppet är viktigt för att svenska medier ska kunna odla sin vitalitet och bli mer intressanta för yngre målgrupper.

Bloggtipset: Anette Novak x 2

Share Button
Anette Novak @ GMA12
Löwenhamn / Foter.com / CC BY-NC-SA

Jag tänkte drista mig till att tipsa om några bra mediepersonligheter som delar med sig av sina erfarenheter i bloggform, och vem är då bättre att börja med än Anette Novak?

Under ett par år har jag haft förmånen att ha flera kreativa sessioner med Anette, det började med en långlunch i Skellefteå och har fortsatt med bland annat ett par workshops på Göteborgs-Posten och en gemensam föreläsningsresa till Sri Lanka.

Anette är en av de hetaste ledarnamnen i det svenska medielandskapet – och en person som för de flesta knappast kräver en närmare presentation. Som chefredaktör tog hon relativt okända Norran till de stora scenerna som föregångare genom bland annat ”Chatta med eRed” – den dagliga redaktionella chat som bland annat vi på GP har anammat. Utöver det sitter hon i styrelsen för FojoWorld Editors Forum och Haparandabladet, är krönikör i Sydsvenskan och en ofta anlitad konsult och föreläsare både på hemmaplan och utanför gränserna. Hon har fingrarna i många syltburkar och är ständigt aktuell och framträdande i mediesfären, vilket gör att hennes bloggar också är bra källor för den som vill ta tempen på vad som är på gång.

i, Novak skriver hon högt och lågt om sina erfarenheter, vare sig det rör medierna specifikt eller generella spaningar. Just nu har hon till exempel anammat Fredrik Wass grymma initiativ #Blogg100 genom att ta sig an utmaningen att under 100 dagar testa och blogga om 100 digitala verktyg som kan underlätta hennes och många andras vardag.

International News Media Association (INMA) blir det lite mer renodlat för oss medienördar i Naturally Novak – med fokus främst på att bygga redaktionell trovärdighet och community. Läs till exempel hennes inlägg om innehållsstrategier och hur dessa måste balansera ”bra och dåliga nyheter”.

Det som gör Anette speciell är den unika blandning av kompetenser som hon besitter – känslan för affär, innovation och teknik kombineras med bred publicistisk erfarenhet som journalist, redaktionschef och chefredaktör. Lägg därtill en stor portion ödmjukhet och vilja att ständigt lära. Få kan skryta med en sådan bredd och tillgänglighet – vare sig du är reporter, redaktör, marknadsförare, affärsutvecklare eller VD så kan du få ut oerhört mycket av hennes föreläsningar och bloggar.

 

Färre tjänster betyder inte sämre kvalitet

Share Button
Upsala Nya Tidning 1 mars 2007
pellesten / Foter.com / CC BY

Då var det dags igen. En tidning drar ned på personal och återigen får vi höra det.

”Det är mycket kompetens som försvinner. Vi andra kommer att få mer arbetsuppgifter. Det är inte en kvalitetshöjning”, säger Karolina Tolstav, ordförande för journalistklubben på UNT till Journalisten.

Till en början vill jag göra en sak tydlig: jag förstår all personal som tappar kollegor och det energitapp det inledningsvis betyder både på grund av oron över kommande förändringar och saknaden av goda kollegor. All respekt till er som drabbas direkt och indirekt.

”Alla förändringar, även de mest efterlängtade, har sin melankoli. För det vi lämnar bakom oss är en del av oss själva. Vi måste dö i ett liv innan vi kan leva ett annat.” – Anatole France (1844-1924)

Ett liv i överflöd

Men, redaktionerna på våra dagstidningar har varit relativt skyddade verksamheter i många år. De har fram till relativt nyligen mer eller mindre levt i överflöd sedan mediehusen lärde sig att tjäna pengar nån gång runt mitten på förra seklet. De eventuella överskott man en gång i tiden hade investerades påfallande ofta i just att göra livet ännu lite bättre på redaktionerna. På sina håll fanns det oändliga möjligheter långt in på 90-talet.

Vi hade en gång en redaktion som skulle fylla en papperstidning. I mitten på 1990-talet började förutsättningarna ändras ganska fort och vi anpassade oss lite skitnödigt genom att trycka ned människor stöpta i den analoga formen i nya digitala tjänster. Förändringstakten har sedan dess ökat och vi har helt andra förutsättningar nu, är det inte naivt att tro att vi inte kan tjäna på att analysera och anpassa både våra organisationer och vad dessa producerar?

Precis som alla andra måste vi numer anpassa oss efter marknadskrafterna – oavsett vilka ideal vi en gång uppstod från och hur svårt vi än har att lämna tanken om att vi ska kompenseras för vår insats för samhället. Fredrik Strömberg uttryckte det bra i sitt inlägg ”Marknaden belönar värde – den täcker inte kostnader” (2009):

”Mediebolag som tror att marknaden ska kompensera för de kostnader man själva aggregerar måste tänka om, marknaden kommer att belöna värde – inte kassaflödesbehov.”

En del av de marknadsanpassningar vi måste göra handlar om att skära ned på och strömlinjeforma våra organisationer. Om vi inte alla solidariskt kan komma överens om att sänka våra löner? När denna typ av marknadsanpassningar sker kommer kvalitetsargumenten ofelaktigt som ett brev på posten. Men vem är det egentligen som klubbat att kvantitet mantimmar styr kvaliteten på den resulterande tjänsten eller produkten, oavsett vilken bransch du jobbar i? Möjligtvis en fackförening som slåss för sina medlemmar, men kom igen… på riktigt… 2013? Vi borde ha passerat det stadiet vid det här laget.

Vad är kvalitet?

Vad sägs om att vi börjar med att fundera på vad kvalitet är? Det är ett ganska luddigt begrepp som man gör bäst i att definiera innan man kommer med några brandtal. Kan kvalitet mätas i antal tecken som producerats om kommunfullmäktige, näringslivet, sporten och kulturen? Eller kan det kanske mätas i träffsäkerhet som att man levererar rätt nyheter till rätt personer i rätt tid? Eller är det en blandning av de två? Eller…?

Jag tycker vi börjar med att komma överens om två saker:

  • Det som var kvalitet 1975 är inte exakt samma som det är 2013.
  • Den organisation som producerade kvalitet 1975 är inte exakt samma som den är 2013.

Nästa steg blir att tillsammans lära oss vad våra vad våra läsare tycker är kvalitet 2013 och hur vi kan leverera det med de kostymer vi har just här och nu. Vem tar initiativ till ett sådant arbete – TU, WAN-IFRA, Fojo eller INMA? Eller har jag missat någon aktuell rapport som redan finns? I så fall används den påfallande sällan i samband med argument om vad som krävs för att leverera kvalitativ journalistik.

Jag lämnar er med ännu ett citat:

”I tider av förändring kommer de som är läraktiga att ärva världen, medan de lärda finner sig perfekt utrustade för en värld som inte längre existerar.” – Eric Hoffer (1902-1983)

”Det finns ingen data som stöder fördomarna om den här generationen”

Share Button

Vi strävsamma medier har som alla vet problem med att rekrytera unga. De vill inte läsa tidningen och vi står handfallna. Ungdomar är ett problem vi inte förstår.

Samtidigt går många vuxna omkring och gnäller om den unga om den dumma och slöa generationen.

Jag kan förstå det. Från min egen karriär och fritid har jag många förstahands-erfarenheter av en generation vars föräldrar har curlat dem till allt annat än energiska och viljestarka – men det kan också ha att göra med att de inte brinner för samma saker som vi på samma sätt som vi.

Så här har vi hållit på att traggla länge. Det är inget liksom inget nytt. Trots alla motargument vi fått så fortsätter vi likadant. Det är dags att pausa, titta i backspegeln och försöka ta in det som sagts – på riktigt. Vi försöker igen.

Börja med att läs Ida Theréns och Kristoffer Viitas suveräna ”Föräldragenerationen, fuck off!” i Nöjesguiden 2012. Därefter är det dags att att ta på sig hörlurarna och lyssna på Don Tapscotts fyra kärnfulla minuter från 2010 om att växa upp digitalt, hämtat från Ericssons ”2020 Shaping Ideas”.

”Hur du tillbringar din ungdom i åldern 8-18 är det som mest påverkar hur din hjärna kommer att se ut. Det är då hjärnan byggs upp, med kopplingar och synapser. Om du lägger 24 timmar i veckan på att se på teve som min generation gjorde får du en speciell typ av hjärna. Om du å andra sidan spenderar lika mycket tid med att vara användaren, aktören, initiativtagaren, samarbetaren, den som minns och organisatören så får du en annan typ av hjärna. /../ Det finns ingen data som stöder fördomarna om den här generationen. Det är fiktion. Det här är den smartaste generationen någonsin.” – Don Tapscott

Ta in artikeln och klippet – meditera på dem.

Det kommer väcka jobbiga frågor som rör vårat sätt att organisera, producera och marknadsföra oss på. Tidigare generationer har lyckats göra liknande förflyttningar på ett eller annat sätt – frågan är hur vi fixar det när vi samtidigt lever i vetskap om att 40-talisterna tynar bort från arbetsmarknaden och vi om utvecklingen fortsätter hamnar i följande scenario enligt Sveriges Radios fantastiska Framtidsutredningen:

”Flera rapporter konstaterar att välfärdens finansiering i framtiden är osäker. Bland andra finansdepartementets långtidsutredningar och Sveriges Kommuner och Landstings framtidsprognos anger att det saknas betydande belopp, som växer till 200 miljarder kronor år 2035.”

Våra myndigheter har då säkerligen inte tagit hänsyn till att generation z svårligen kommer att acceptera de villkor vi presenterar för dem på arbetsmarknaden, samt knappast kommer att vilja konsumera passivt även efter att de fyllt 30 och blivit ”vuxna och ordentliga”. Inte desto mindre är det bara att svälja de förutsättningar vi själva satt på plats och börja arbeta – för det kommer krävas extremt mycket självrannsakan, många slaktade kor och det kommer ta lång tid innan vi får mark under fötterna igen.

Gerdin, betalsystem och kartellbildning

Share Button
TU-seminarium Spelutredning 090205 028
TU/ Swedish Media Publishers´Association / Foter.com / CC BY-NC

Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin (till höger) gjorde häromdagen ett intressant inlägg om mediernas affärer i den digitala sfären. Här finns några intressanta tankar, men också flera som väcker stark oro.

Ingen kan förneka att Aftonbladet är branschledande när det gäller att tjäna pengar på sitt digitala utbud, så Jan Helins företrädare som chefredaktör har givetvis mycket kunskap på området. I en debattartikel på Medievärlden (”Så bygger du ett lönsamt mediehus”) och en intervju dagen efter ger han några exempel på detta och jag håller bland annat helt med om att vi behöver lägga ett ännu starkare fokus på att utveckla våra sidoaffärer, precis som vi på GP gör genom exempelvis vår bokhandel och arbetet med Dealie och Sweet. Samtidigt berör han något som känns djupt oroväckande.

Branschsamarbete om ett betalsystem

”Det är dags för mediebranschen att skapa en gemensam modell där allt journalistiskt nyhetsmaterial kostar pengar.”

Dan Sjöblom
Bild: Håkan Flank

Gerdin menar att vi borde ha ett betalsystem, så att ”det istället innehåll och kvalitet som styr kundernas val”. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att han med betalsystem syftar både på teknik och prisbild, vilket generaldirektör Dan Sjöblom (bilden) och hans kollegor på Konkurrensverket knappast skulle se på med blida ögon. På myndighetens webbplats står till exempel att läsa:

”Konkurrenslagen innehåller två centrala bestämmelser, en som förbjuder konkurrensbegränsande samarbete mellan företag (2 kap. 1 §) och en som förbjuder företag med en dominerande ställning att missbruka sin marknadsmakt (2 kap. 7 §).” Läs mer.

När den tredje statsmakten börjar föra samtal om karteller så är vi ute på den tunnaste av isar för den svenska demokratin, och därmed på en farlig väg när det gäller att försvara vår i särklass största USP: trovärdigheten. Mer konstruktivt samarbete skulle vi må bra av – men det finns gränser.

”Visst finns risken att en del gratisläsare försvinner under en övergångsfas, men jag är övertygad om att de ganska snabbt accepterar att även journalistik kostar pengar. Gratisalternativet finns ju inte längre.”

Om vi för en sekund bortser från Konkurrenslagen och i stället bara är pragmatiska – vad skulle hända om vi i en revirhandling valde att gå ihop för att tvinga konsumenten att betala? Skulle det leda till en mer balanserad konkurrens och ge oss bättre kontroll på marknaden, eller till att fler alternativ lanserades av snabbfotade uppstickare med lägre overhead-kostnader? Ledig redaktionell kompetens finns det gott om, såväl rutinerad och revanschsugen som ung och ärelysten.

Dags av avpolletera Don Quixote

Innovatörer som gänget bakom Magine hade säkert gnuggat händerna av förtjusning om vi tog steget mot en gemensam lösning. Själv förstår jag inte varför vi så lätt att vi hamnar i diskussioner om tvång och kontroll i stället för att driva konsumtion baserad på lusten och viljan att betala för något som är så bra att det är värt det?

Gerdin går i samma fälla som Gustafsdotter och Wilöf gjorde före honom – likt Don Quixote svingas trubbiga svärd mot väderkvarnarna. Tyvärr tror jag inte det är makrot som främst brister, utan snarare mikrot. I stället för att ta spårvagnen till Angered sätter vi oss gärna på flyget till New York för att höra hur NY Times byggt upp deras betalvägg. Väl där missar vi budskapet om att de spenderat lång tid med att göra research om och på sin egen marknad för att underbygga hela satsningen. Nej, här bygger vi i stället betalväggar ”för att Times lyckades”, eller för att ”Aftonbladet Plus har dragit in massor med pengar”.

Svenska mediehus vet i allmänhet lite om sina egna målgruppers behov eller om aktuell forskning inom konsument-/användarbeteenden. Vad värre är, vi har noll koll på en stor del av våra digitala läsare. Hur många svenska tidningar har drivit att läsare ska registrera sig på deras sajter? Extremt få. Hur logiskt är det att vi målgruppsanpassar kommunikation till våra ofta konservativa tidningsprenumeranter, samtidigt som vi inte vet ett dyft om de digitala konsumenter som rör sig mer och mer mot divergerande long tail-beteenden?

Gerdin menar att de stora mediehusen eller TU ska lägga grunden till denna nya kartell. Jag tycker att vi i stället gemensamt ska analysera och dra relevanta lärdomar från våra marknaders likheter och olikheter, med stöd av de forskningsinstitutioner som finns runt oss. Utifrån detta kan vi sätta våra och andras erfarenheter i sina sammanhang för att ta informerade beslut om hur vi framgent ska finansiera journalistiken. Dessa beslut tas i våra egna koncerner, både för att maximera utfallet av vår egen affär och för att inte begränsa konkurrensen på den svenska mediemarknaden.

Jag vill se ett TU som aktivt arbetar för allt från lokal, affärsgrundande research till att ta fram de nya KPI:er som ersätter eller kompletterar 1900-talets upplagor och räckvidder, samt 2000-talets klick. Jag vill inte se ett TU som föder våra villfarelser om att vi åter ska bli allenarådande herrar på den kommunikativa täppan.

Nya MySpace äntligen här – de första intrycken

Share Button

MySpace

Det hett efterlängtade nya MySpace är äntligen här med Justin Timberlake som frontfigur. Och det ser som väntat riktigt snyggt ut. Nu är frågan om hajpen bland oss nördar följer med in i lanseringen – får vi se ett socialt fenomen återuppstå efter att ha varit levande begravt i ett par år?

Tidiga och förvirrade intryck:

  • Snygg och innovativ användarupplevelse, om än inte riktigt intuitiv och lite rörig. Märks att fokus på sina håll har varit snyggt framför praktiskt.
  • Fantastisk snygg uppspelning och integration av video och musik, nåt annat hade man inte kunnat vänta sig.
  • Spellistorna är bra och hanteringen snygg, men för krånglig – det krävs för många klick för att exempelvis lägga till låtar.
  • Att posta en uppdatering och inte bara kunna lägga till en bild utan också en sång för att exempelvis beskriva ens sinnesstämning? Sweet.
  • Lite tunt innehåll så här långt – men det lär ju ta sig ganska snabbt.
  • Saknar en bra funktion för att upptäcka på musikgenre.
  • Sökfunktionen borde integreras närmare med ”Discover” i stället för att de ligger helt åtskilda.
  • Jag vill inte hitta och börja spela en favoritlåt som bara visar sig vara 29 sekunder lång. Nästan värre än att låten inte finns alls.
  • Similar Songs-funktionen är riktigt bra – gissar att Stellan Löfving och Deeped Strandh kommer att gilla den när de ska upptäcka ny musik?
  • Hur backar jag? Hittar personligen ingen bra funktion – när jag är på min egen profil eller ”Discover” och klickar på en sång i flödet så hittar jag sen ingen väg tillbaka till där jag började. I stället får jag börja från första scroll på sidan, vilket lätt kan bli störande om jag vill gräva djupt i flödet och upptäcka ny musik.
  • Vissa buggar – antagligen pga belastningen just nu. I musikspelaren kan göra att en låt spelas men inte syns, ibland laddar inte sajten som den ska osv.
  • Kan inte tagga folk inlägg eller bilder – obra.
  • Användaradministrationen lite tunn – saknar exempelvis möjligheten att koppla Facebook och Twitter till profilen efter att man registrerat sig.
  • Vill se möjlighet att posta direkt på andras väggar – inte bara kommentera det de redan gjort.

Hur står det sig då mot andra sociala meder? Än så länge är tröskeln för och hög och avsaknaden av en del sociala funktioner för att det ska inkräkta ordentligt på Facebook och Twitters territorium. På musikscenen är Spotify långt före när det gäller bredden, men känns å andra sidan bra fattigt när det gäller en aktiv användning av tjänsten. Till en början tror jag faktiskt att de verktyg som hotas är sådana som Pinterest, som är bra och intressant på många sätt men för en relativt marginaliserad tillvaro i jämförelse och lätt kan bli en eftertanke när man ska göra tid för något nytt.

MySpace snabbaste väg in i gemene mans vardag torde vara som det nya jobbsällskapet i stället för Spotify, men också som 2010-talets MTV – eller är det bara vi som är födda tidigare än 1980 som fortfarande saknar vad musik-teve en gång var? Med mer innehåll har nya MySpace definitivt alla förutsättningar att slå. Det passar sig liksom bättre för en upplevelse vid skrivbordet eller paddan än Spotify, och kombinationen av att både vara social och kolla musikvideos och intervjuer är guld när man behöver en fem-minutare för att rensa sinnet inför nästa deadline eller har några minuter mellan På Spåret och Aktuellt.

Det var en del av mina reflektioner, men vad tycker du? Om du inte redan gjort det, skaffa ditt eget intryck av sajten nu. Bege dig till MySpace – och connecta gärna med mig, som vanligt heter jag LexMarkus.

Facebooks nya sök – fokus tillbaka på användarna

Share Button
DSC_0076.JPG
Andrew Feinberg / Foter.com / CC BY

Facebook avslöjade igår att man lanserar ett nytt, intelligent sök. En besvikelse för många, som hade hoppats på något mycket större när Zuckerberg påkallade deras uppmärksamhet. Men det är en förbättring av användarupplevelsen som lär följas av fler – en nödvändighet efter att Facebook under en lång tid fått ganska frän kritik från användarna.

Utvecklingen i sociala medier har nu länge präglats av kriget mellan främst Facebook och Google, men också Twitter. Jättarna har av förståeliga skäl vidtagit åtgärder både för att positionera sig själv, men också för att förbättra sina produkters kommersiella gångbarhet. Andra tjänster har köpts upp till fantasipriser, sponsrade inlägg och statusuppdateringar har introducerats och ranking-algoritmerna har ändrats till höger och vänster. It’s all about the money, nån måste betala lönerna – och servrarna i Luleå.

Trots att vi som konsumenter erbjuds att nyttja deras tjänster kostnadsfritt så har vi reagerat brådstörtat negativt. Inget konstigt med det, det här är ju företagen som vi upplevt som folkrörelser – som i sina tidiga dagar har utvecklats för oss och bara oss. Hur okonstruktiva och orättvisa dessa reaktioner än må vara, så är det en verklighet som Facebook, Google och Twitter måste inse att de lever i. Människor har aldrig varit rationella, särskilt inte när det gäller intima företeelser som bokstavligt talat följer med oss till sängs.

När Facebook nu kallade till presskonferens i Menlo Park så hoppades många på att det var dags för den revolutionerande Facebook-mobilen, men så blev inte fallet. I stället fick Robert Scoble rätt i sin spådom på Soundcloud:

”Jag tror att det Facebook är på gång att göra är en ny typ av upptäckar-motor. För det finns så mycket data på Facebook.”

Och så blev det alltså när man i går presenterade ”graph search”, där användarna till en början enkelt kan söka efter personer, intressen, bilder och platser på ett helt nytt sätt. Amerikanska användare har just nu möjlighet att testa tjänsten. Läs mer om den på Wall Street Journal.

Att en sådan här satsning kommer från Facebook i det här läget är trots allt logiskt. Zuckerbergs tjänst har börjat nå en platå i väst, de kan inte nå så många fler användare här och därför måste fokus av naturliga skäl bli att behålla de som finns för att inte gå in i den vägg som tidigare drabbat klassiska sociala tjänster som Skunk och MySpace – som förresten ser ut att vara på väg mot en sensationellt stark comeback. Det gör man inte genom att lägga all kraft på att bråka med Apple, Google och Microsoft om mobilmarknaden, utan genom att förbättra det som ligger närmast hjärtat på verksamheten och användarna. Glöm inte att en av Facebooks största styrkor är Facebook Connect, dvs att bygga in sig hos andra i stället för att arbeta i ett eget slutet ekosystem. Jag skulle bli både förvånad och besviken om de verkligen tar det mobila steget inom den närmaste framtiden, räkna i stället med att du som privatperson åter kommer stå i centrum för den kontinuerliga utvecklingen.

Genom åtgärder som dessa kan Facebook både säkra att fler blir kvar i en bättre tjänst och kanske till och med attrahera fler att testa eller återvända, vilket förstås även är av stor vikt även för affären. Parallellt med allt detta kommer de med all sannolikhet att höja ribban mer och mer för oss företag, för att vi ska betala för oss precis som vi gör i alla andra skeden av vår marknadsföring – att leva i tron att ett börsnoterat företag fortsättningsvis kommer erbjuda oss kostnadsfri åtkomst till deras miljard användare är naivt.

Orange County Register – mediernas kärring mot strömmen

Share Button
Hamed Saber / Foter / CC BY

I Editor & Publisher rapporterar Nu Yang att Orange County Register anställer nya journalister och utökar innehållet i tidningen under devisen ”mer till prenumeranten”. Fokuset? Paper first. Snacka om att vara kärringen mot strömmen.

I går berättade bland annat Journalisten och Dagens Media att 51 tjänster försvinner från MBVK. Vi börjar bli vana vid liknande rapporter från olika håll och kanter i medievärlden, intressant då att notera att Orange County Register väljer en helt annan väg.

50 nya tjänster

Freedom InternationalTidningen, som förvärvades av 2100 Trust , LLC genom moderbolaget Freedom Communications i juli 2012, har en vardagsupplaga på ungefär 250 000 exemplar och räknas som en av USA:s 20 största dagstidningar. Sedan 2100 Trust tog över ägandet har man varit synnerligen aggressiva – 50 nya tjänster tillsätts på redaktionen, och nya bilagor har lanserats (Editor & Publisher 10 januari | Nieman Labs 10 oktober 2012) – bland annat en ambitiös del om regionala, lokala och internationella nyheter.

Tidningens publisher Aaron Kushner motiverar förändringen med att det är en del av ett ökat fokus på läsarna:

“Alla våra prenumeranter är passionerade, och de vill engageras. Så vi ger dem mer”, säger han till Editor & Publisher.

Innehåll som attraherar yngre

Satsningen på ovan nämnda bilaga, som lustigt nog heter Focus, är i min mening mest intressant i sammanhanget. I de samtal vi på Göteborgs-Posten kontinuerligt för med yngre får vi ofta höra att det är just sådant innehåll som de vill se mer av. Samtidigt har OCR:s rapportering om high school-idrotten blivit mer ambitiös med bland annat 12 sidor i tidningen på lördagar.

Det är tydligt att man vill bli mer attraktiva mot ungdomar, och därför chockar det nog många att satsningen inte är mobile first utan snarare paper first. Man har till exempel lagt ner en iPad-app. De betonar dock att man fortsätter satsa på digitalt, men att det måste komma i andra hand.

”Vi har slutat jaga tomma sidvisningar och fokuserar på – oavsett om det är i print eller digitalt – vårt kärnuppdrag att leverera kvalitet i innehållet och att bygga en kärnpublik.”, säger chefredaktören Ken Brusic till Nieman Labs.

Huruvida man sett någon tidig framgång förtäljer inte artiklarna, men det blir förstås oerhört spännande att följa hur det går framöver.

Hur kommer det gå?

Tyvärr faller Orange County Register just nu igenom digitalt med mediokra sajter och appar, samt diffust presenterade erbjudanden av både print och digitalt på sajten. Utdrag ur Focus presenteras till exempel i det vanliga nyhetsflödet – som PDF:er. Kanske kan den förenkling i det digitala erbjudandet man talar om också leda till högre kvalitet i leveransen?

Men kanske är det också just de digitala bristerna som gör allt det här så spännande? Om de lyckas så kommer det vara tack vare innehållet, inget annat. Hur många redaktörer och journalister har inte gapat om att det är just det svenska medier måste bli bättre på i stället för att dra ner på den redaktionella personalen?

Personligen tror jag att sanningen ligger nånstans emellan det Orange County Register och svenska medier gör just nu;

  • Vi behöver ha in nya kompetenser och ett fokus på kvalitativ journalistik med exempelvis fler granskande reportrar.
  • Vi behöver även tillgängliggöra vårt innehåll i de plattformar där målgrupperna helst är – med en kvalitativ användarupplevelse och i relevant kontext.
  • Innehållet i det vi levererar och våra kompetenser måste ständigt och osentimentalt utvärderas – oavsett om det är på redaktionen, utvecklingsavdelningarna eller marknad. Att fortsätta bevakning bara för att ”vi alltid gjort det” och enbart internrekrytera personal kommer aldrig ge den spjutspets som behövs för att bli top of mind bland yngre generationer.

Oaktat detta är det uppfriskande att se en tidning som vågar gå emot strömmen. Hela medievärlden väntar med spänd förväntan på resultatet.

Elaka läsare, transparens och Kundo

Share Button
Mad world
alles-schlumpf / Foter / CC BY-NC-SA

Kunderna har inte alltid rätt. De kan vara korkade, småaktiga och elaka. De kan vara det värsta som finns i din närhet. Det tror jag att alla som bemött kritiska kunder erfarit. Och tidningsläsare är självklart inga undantagsfall. Men i nio fall av tio beror det på oss och våra tillkortakommanden – vi får skylla oss själva.

Ibland händer det. Du står och funderar på ett problem eller är kanske mitt uppe i en häftig diskussion då du plötsligt i ett par meningar formulerar lösningen utan att riktigt tänka dig för. Det bara kommer.

För sex år sedan hände det mig vid ett tillfälle. Ögonblicket definierade en stor del av den jag är, i alla fall professionellt. Efter ett utspel i Aftonbladet fick jag mina fiskar varma när ett par klubbdirektörer skulle plocka sönder mig och det jag sagt. Som 30-årig uppkomling kan ni gissa varåt det barkade när de testestoronfyllda korridorernas äldre herrar började argumentera. Ynglingen skulle veta hut. ”Du har inte varit med nog länge för att förstå hur det fungerar” . Svaret kom utan att jag hann tänka en medveten tanke.

”Jag har jobbat med er i sex år. Jag har suttit med på klubbdirektörsmöten och varit pressansvarig för ligan i flera år. Vad säger det om er kommunikation och marknadsföring om inte ens jag känner till er verksamhet?”

Vad har detta med saken att göra? Allt. Visst finns det de som är både elaka och beter sig korkat som regel – eller undantag på grund av en dålig dag. Men en förbannad kund är oftast det av en av dessa två goda anledningar:

  1. Hen har helt rätt i hela eller delar av sin kritik.
  2. Ditt företag har inte lyckats kommunicera ut vad, hur och varför ni gör som ni gör, och/eller bygga en stark relation med kunden.

Kommunikation och relation föder förståelse

I många fall känns kundens ilska både på dig och sakfrågan oförtjänt. Internt kan snacket gå om att ”vi faktiskt arbetar för att lösa problemen”, ”vi har goda argument för de val vi gjort”, ”vi måste faktiskt gå med vinst”, ”de förstår inte vår verksamhet”, ”vi har haft mycket” och så vidare. Och visst kan det vara så. Men tänk på det ur en kunds synvinkel;

Det är inte lätt att vara klok om informationen du har är bristfällig.

Det är inte lätt att vara snäll om du känner att den du pratar med försöker att manipulera dig med halvsanningar.

Det är inte lätt att visa tillit när den du pratar med ger känslan av att ha dolda agendor.

Det är inte lätt att vara förstående om du visar ditt ansikte medan den du pratar med gömmer sig bakom en logotyp.

Det är inte lätt att vara förlåtande om den du pratar med ger dig känslan av att vara till besvär.

Tänk efter – hur många fall av den senaste tidens stormar på företags Facebook-sidor kan härröras till någon av dessa fem problem? Personal utan ansikten, som är opersonliga och oempatiska kommer att dra på sig rasande kunder. Affärsledningar som vill manipulera ”ovetande” till att köpa och binda sig kommer dra på sig Facebook-stormar när telefonförsäljare och kundtjänstpersonal verkställer deras beslut.

Hur många timmar kriskommunikatörer än ägnar åt att lösa sådana problem så kommer de inte åt roten till det onda – att organisationen från början på affärsprocessen förminskat kunden och satt henne i andra rummet.

Transparens är inte lösningen på alla problem, men i det här fallet är det definitivt en grundpelare. Bygger ni personliga relationer bortom den trygga logotypens beskydd, tar ni affärsbeslut som helt transparent kan kommuniceras utåt utan att det knyter sig i magen och sätter ni kundens upplevelse i centrum framför er egen bekvämlighet? Då kommer behovet av konfliktlösning och kriskommnikation att bli försvinnande liten.

GP fick ovett

Även GP har som organisation fått skopor med ovett genom åren. Det ligger visserligen i sakens natur att en tidning provocerar, bara själva existensen av en ledarredaktion räcker. Att vi dessutom granskar och avslöjar väcker ont blod, liksom våra krönikörers tyckande om allt från feminism till LCHF. Men kritiken har också handlat om vår ovilja att lyssna på läsare, oförmåga att leverera lösningar som möter deras behov och andra krav som ofta kommer från en vidspridd uppfattning om att GP är public service. Även om vi inte är det senare så är det faktiskt något jag tycker vi ska slå vakt om som en hedersbetygelse för den trovärdighet vi levererar.

När jag som ny på GP gick ut på Twitter och sa att mitt mål var att hjälpa till att göra mediehuset till det ett av de mest sociala och transparenta i Sverige så fick jag en hån till svar. Det som dittills inte synts utåt var att kärnvärdet ”öppen” var etablerat i organisationen och började bli DNA på många håll, men att man tyvärr hade saknat utlopp för hur det skulle kunna genomföras. Det fanns inte teknik eller rutiner för att vara transparenta och jobba med relationer i vardagen, mer än genom Ninni Jonzons utmärkta arbete med spalten Läsardialog.

Enter Kundo

Arbetet började med handlingsplaner, utbildningar, aktiv dialog i sociala medier, läsarpaneler och genom att propagera för att allt fler av framför allt journalisterna personligen skulle bli aktiva med sina egna konton på framför allt Twitter. Två av ledstjärnorna var ödmjukhet och självdistans, en annan att inte göra som de flesta svenska mediehus – ”bara” vara publicister i sociala kanaler. Arbetet väckte redan tidigt mycket uppmärksamhet internt och gav snabbt resultat.

Någon gång under den tiden tog jag upp kontakten med Emil Stenström, som grundat Kundo tillsammans med Björn Lilja. Jag tror det var under senvåren 2011 vi träffades på Le Café i Stockholm för att diskutera om deras lösning kunde vara något för GP. Efter det stannade det av något, då vår organisation inte riktigt var redo.

Senare på året började jag och Ninni parallellt att arbeta för att vi skulle följa Norran i fotspåren med en redaktionell chat. Vi bjöd bland annat in Anette Novak som föreläsare, och hon kom ner och berättade för redaktionen om hur hon och hennes dåvarande arbetsgivare arbetat med frågor som dessa.

Det var när detta spår mötte Kundo som det tog ordentlig fart. Tänk om vi kunde ha en daglig redaktionell chat om det som händer just nu och samtidigt en transparent kundtjänst, med integration som möjliggör att flytta frågor däremellan? Både redaktionen och marknad tände till och 28 november 2012 lanserades slutligen lösningen (redaktionell chatt genom NetDialog och kund- och supportforum) vid releasen av nya gp.se. Samtidigt började Evalis Björk sin nya tjänst som GP:s första dialogredaktör, medan en grupp medarbetare på kundtjänsten tog ansvaret för Kundo tillsammans med utvalda fackkunniga kontaktpersoner i huset.

Snabba svar

Det har varit inspirerande att bevittna resultaten. Från dag ett behandlades samtliga inkommande frågor med en iver jag inte sett tidigare. När mejl och till och med inlägg i sociala medier hade kunnat bli liggande någon dag så blev det nu nästan panik när frågor på Kundo inte hade besvarats på någon timme. Kundo blev direkt mer top of mind i högre grad än de normala kommunikationskanalerna, delvis säkert beroende på att det ligger så nära det digitala hjärtat på gp.se. I Outlook kommer de mejlade frågorna bland alla de andra obesvarade i inboxen, och i sociala medier ligger man på på en för de flesta mentalt avlägsen plattform och server.

Även den redaktionella chatten kom helt rätt i samband med en nyhetstät höst där trängselskatten förstås debatterats vilt, och Evalis har tillsammans med den biträdande dialogredaktören Caroline Karlsson gjort ett strålande jobb. Tänk, det här är tidningen som många trodde inte ville prata med dem alls. Men lusten fanns där, det enda som saknades var verktygen.

Transparensens vinster

Det som är häftigast med Kundo är att se hur en ny generations FAQ växer fram och faktiskt blir användbar på riktigt, då den helt byggs på det som kunderna sjäva engageras av och vill veta. Det har startats drygt 200 trådar sedan premiären 28 november, vilket kanske inte låter så mycket. Men det är 200 frågor som antingen aldrig hade ställts och besvarats, eller hade fått svar i kanaler där andra kunder inte hade kunnat ta del av dem och svaren. En väl dold icke-hemlighet är att många läsare gärna mejlar direkt till chefredaktören, journalister, marknadschefen och andra i stället för kundservice när nånting krånglar, kanske för att många av oss är mer synliga än på normalföretaget. Det gör att det är svårt att få en översikt på hur många och vilka frågor vi verkligen får. Målsättningen är att så många supportkontakter som möjligt ska drivas till Kundo för att det ska ge oss en klarare bild av problemen, och samtidigt vara till hjälp för andra som söker hjälp direkt på vårt kundforum eller genom Google. Och för varje ärende som besvaras och hjälper andra, så får vi färre ärenden och kan ägna mer tid för att producera bra journalistik, leverera tidningen i rätt tid och utveckla nya produkter. Alla vinner.

En annan vinst är något som Emil tidigt lyfte som en direkt lärdom från andra företag: att diskussionerna skapar bra underlag för utvecklarna. När vi lanserade nya layouten på gp.se kom det till exempel frågor om var eGP försvunnit på sajten och det var många som hakade på och bekräftade problemet. Sedan eGP blivit fritt för alla tidningsprenumeranter har läsarna också pratat mycket om behovet av att den ska bli tillgänglig på Android. Två bra exempel på när kort- och långsiktiga behov kommer upp och kan användas som underlag till prioriteringsbeslut.

Det är ett par exemplen på vilka förtjänster den här typen av transparens kan ge, förutom den ökade förståelsen för oss och vår verksamhet. Självklart finns det mycket mer att göra på andra fronter, men mina erfarenheter är att det är i de här fallen kunder helst önskar förbättring: i hur de kan hitta information när de söker den, samt när och hur de får svar på funderingar och kritik.

***

Orden från ligamötet ekar fortfarande i mitt huvud. Kanske verbaliserade jag bara det jag redan känt men inte kunnat sätta ord på. Det är i alla fall utifrån de jag arbetar i all kommunikation. Det finns en sak till jag håller lika högt:

En klagande kund är en engagerad kund. Det är tystnaden som är farlig, den betyder att folk har slutat bry sig. Nästa steg är att de glömt bort dig helt. Vem betalar då din lön?

Disclaimer: Läsare är tidningarnas sätt att benämna privatkunder. Personligen tycker jag varken läsare eller kund är tillfredsställande benämningar, den ena speglar passivitet och den andra att transaktionen är det enda viktiga engagemanget. Jag föredrar deltagare.