Färre tjänster betyder inte sämre kvalitet

Share Button
Upsala Nya Tidning 1 mars 2007
pellesten / Foter.com / CC BY

Då var det dags igen. En tidning drar ned på personal och återigen får vi höra det.

”Det är mycket kompetens som försvinner. Vi andra kommer att få mer arbetsuppgifter. Det är inte en kvalitetshöjning”, säger Karolina Tolstav, ordförande för journalistklubben på UNT till Journalisten.

Till en början vill jag göra en sak tydlig: jag förstår all personal som tappar kollegor och det energitapp det inledningsvis betyder både på grund av oron över kommande förändringar och saknaden av goda kollegor. All respekt till er som drabbas direkt och indirekt.

”Alla förändringar, även de mest efterlängtade, har sin melankoli. För det vi lämnar bakom oss är en del av oss själva. Vi måste dö i ett liv innan vi kan leva ett annat.” – Anatole France (1844-1924)

Ett liv i överflöd

Men, redaktionerna på våra dagstidningar har varit relativt skyddade verksamheter i många år. De har fram till relativt nyligen mer eller mindre levt i överflöd sedan mediehusen lärde sig att tjäna pengar nån gång runt mitten på förra seklet. De eventuella överskott man en gång i tiden hade investerades påfallande ofta i just att göra livet ännu lite bättre på redaktionerna. På sina håll fanns det oändliga möjligheter långt in på 90-talet.

Vi hade en gång en redaktion som skulle fylla en papperstidning. I mitten på 1990-talet började förutsättningarna ändras ganska fort och vi anpassade oss lite skitnödigt genom att trycka ned människor stöpta i den analoga formen i nya digitala tjänster. Förändringstakten har sedan dess ökat och vi har helt andra förutsättningar nu, är det inte naivt att tro att vi inte kan tjäna på att analysera och anpassa både våra organisationer och vad dessa producerar?

Precis som alla andra måste vi numer anpassa oss efter marknadskrafterna – oavsett vilka ideal vi en gång uppstod från och hur svårt vi än har att lämna tanken om att vi ska kompenseras för vår insats för samhället. Fredrik Strömberg uttryckte det bra i sitt inlägg ”Marknaden belönar värde – den täcker inte kostnader” (2009):

”Mediebolag som tror att marknaden ska kompensera för de kostnader man själva aggregerar måste tänka om, marknaden kommer att belöna värde – inte kassaflödesbehov.”

En del av de marknadsanpassningar vi måste göra handlar om att skära ned på och strömlinjeforma våra organisationer. Om vi inte alla solidariskt kan komma överens om att sänka våra löner? När denna typ av marknadsanpassningar sker kommer kvalitetsargumenten ofelaktigt som ett brev på posten. Men vem är det egentligen som klubbat att kvantitet mantimmar styr kvaliteten på den resulterande tjänsten eller produkten, oavsett vilken bransch du jobbar i? Möjligtvis en fackförening som slåss för sina medlemmar, men kom igen… på riktigt… 2013? Vi borde ha passerat det stadiet vid det här laget.

Vad är kvalitet?

Vad sägs om att vi börjar med att fundera på vad kvalitet är? Det är ett ganska luddigt begrepp som man gör bäst i att definiera innan man kommer med några brandtal. Kan kvalitet mätas i antal tecken som producerats om kommunfullmäktige, näringslivet, sporten och kulturen? Eller kan det kanske mätas i träffsäkerhet som att man levererar rätt nyheter till rätt personer i rätt tid? Eller är det en blandning av de två? Eller…?

Jag tycker vi börjar med att komma överens om två saker:

  • Det som var kvalitet 1975 är inte exakt samma som det är 2013.
  • Den organisation som producerade kvalitet 1975 är inte exakt samma som den är 2013.

Nästa steg blir att tillsammans lära oss vad våra vad våra läsare tycker är kvalitet 2013 och hur vi kan leverera det med de kostymer vi har just här och nu. Vem tar initiativ till ett sådant arbete – TU, WAN-IFRA, Fojo eller INMA? Eller har jag missat någon aktuell rapport som redan finns? I så fall används den påfallande sällan i samband med argument om vad som krävs för att leverera kvalitativ journalistik.

Jag lämnar er med ännu ett citat:

”I tider av förändring kommer de som är läraktiga att ärva världen, medan de lärda finner sig perfekt utrustade för en värld som inte längre existerar.” – Eric Hoffer (1902-1983)