Gerdin, betalsystem och kartellbildning

Share Button
TU-seminarium Spelutredning 090205 028
TU/ Swedish Media Publishers´Association / Foter.com / CC BY-NC

Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin (till höger) gjorde häromdagen ett intressant inlägg om mediernas affärer i den digitala sfären. Här finns några intressanta tankar, men också flera som väcker stark oro.

Ingen kan förneka att Aftonbladet är branschledande när det gäller att tjäna pengar på sitt digitala utbud, så Jan Helins företrädare som chefredaktör har givetvis mycket kunskap på området. I en debattartikel på Medievärlden (”Så bygger du ett lönsamt mediehus”) och en intervju dagen efter ger han några exempel på detta och jag håller bland annat helt med om att vi behöver lägga ett ännu starkare fokus på att utveckla våra sidoaffärer, precis som vi på GP gör genom exempelvis vår bokhandel och arbetet med Dealie och Sweet. Samtidigt berör han något som känns djupt oroväckande.

Branschsamarbete om ett betalsystem

”Det är dags för mediebranschen att skapa en gemensam modell där allt journalistiskt nyhetsmaterial kostar pengar.”

Dan Sjöblom
Bild: Håkan Flank

Gerdin menar att vi borde ha ett betalsystem, så att ”det istället innehåll och kvalitet som styr kundernas val”. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att han med betalsystem syftar både på teknik och prisbild, vilket generaldirektör Dan Sjöblom (bilden) och hans kollegor på Konkurrensverket knappast skulle se på med blida ögon. På myndighetens webbplats står till exempel att läsa:

”Konkurrenslagen innehåller två centrala bestämmelser, en som förbjuder konkurrensbegränsande samarbete mellan företag (2 kap. 1 §) och en som förbjuder företag med en dominerande ställning att missbruka sin marknadsmakt (2 kap. 7 §).” Läs mer.

När den tredje statsmakten börjar föra samtal om karteller så är vi ute på den tunnaste av isar för den svenska demokratin, och därmed på en farlig väg när det gäller att försvara vår i särklass största USP: trovärdigheten. Mer konstruktivt samarbete skulle vi må bra av – men det finns gränser.

”Visst finns risken att en del gratisläsare försvinner under en övergångsfas, men jag är övertygad om att de ganska snabbt accepterar att även journalistik kostar pengar. Gratisalternativet finns ju inte längre.”

Om vi för en sekund bortser från Konkurrenslagen och i stället bara är pragmatiska – vad skulle hända om vi i en revirhandling valde att gå ihop för att tvinga konsumenten att betala? Skulle det leda till en mer balanserad konkurrens och ge oss bättre kontroll på marknaden, eller till att fler alternativ lanserades av snabbfotade uppstickare med lägre overhead-kostnader? Ledig redaktionell kompetens finns det gott om, såväl rutinerad och revanschsugen som ung och ärelysten.

Dags av avpolletera Don Quixote

Innovatörer som gänget bakom Magine hade säkert gnuggat händerna av förtjusning om vi tog steget mot en gemensam lösning. Själv förstår jag inte varför vi så lätt att vi hamnar i diskussioner om tvång och kontroll i stället för att driva konsumtion baserad på lusten och viljan att betala för något som är så bra att det är värt det?

Gerdin går i samma fälla som Gustafsdotter och Wilöf gjorde före honom – likt Don Quixote svingas trubbiga svärd mot väderkvarnarna. Tyvärr tror jag inte det är makrot som främst brister, utan snarare mikrot. I stället för att ta spårvagnen till Angered sätter vi oss gärna på flyget till New York för att höra hur NY Times byggt upp deras betalvägg. Väl där missar vi budskapet om att de spenderat lång tid med att göra research om och på sin egen marknad för att underbygga hela satsningen. Nej, här bygger vi i stället betalväggar ”för att Times lyckades”, eller för att ”Aftonbladet Plus har dragit in massor med pengar”.

Svenska mediehus vet i allmänhet lite om sina egna målgruppers behov eller om aktuell forskning inom konsument-/användarbeteenden. Vad värre är, vi har noll koll på en stor del av våra digitala läsare. Hur många svenska tidningar har drivit att läsare ska registrera sig på deras sajter? Extremt få. Hur logiskt är det att vi målgruppsanpassar kommunikation till våra ofta konservativa tidningsprenumeranter, samtidigt som vi inte vet ett dyft om de digitala konsumenter som rör sig mer och mer mot divergerande long tail-beteenden?

Gerdin menar att de stora mediehusen eller TU ska lägga grunden till denna nya kartell. Jag tycker att vi i stället gemensamt ska analysera och dra relevanta lärdomar från våra marknaders likheter och olikheter, med stöd av de forskningsinstitutioner som finns runt oss. Utifrån detta kan vi sätta våra och andras erfarenheter i sina sammanhang för att ta informerade beslut om hur vi framgent ska finansiera journalistiken. Dessa beslut tas i våra egna koncerner, både för att maximera utfallet av vår egen affär och för att inte begränsa konkurrensen på den svenska mediemarknaden.

Jag vill se ett TU som aktivt arbetar för allt från lokal, affärsgrundande research till att ta fram de nya KPI:er som ersätter eller kompletterar 1900-talets upplagor och räckvidder, samt 2000-talets klick. Jag vill inte se ett TU som föder våra villfarelser om att vi åter ska bli allenarådande herrar på den kommunikativa täppan.