Relevans i den mobila upplevelsen

Share Button

 

By: David Fisher

Jeff Jarvis skrev i augusti ett blogginlägg om hur mobilen inte är nästa stora grej, utan bara en väg dit; att mediehusen måste förstå att man inte säljer innehåll utan relationer.

”Vi inom nyheter och media borde /../ bygga en mobil strategi runt att göra lärdomar om människor och betjäna dem bättre som ett resultat av det – inte bara servera innehåll på mindre skärmar.”

I en undersökning jag refererade till i ett inlägg förra veckan, finns en intressant aspekt kopplat till vad Jarvis predikar: personer med högskoleexamen är mer benägna att konsumera nyheter på sina läsplattor och smarta telefoner än snittet, liksom att de i högre grad än andra får sina nyheter från mobila appar än webbar. Lägg därtill skillnaderna mellan könen. Det finns med andra ord tydliga mönster mellan om och hur olika segment tar till sig nyheter i olika plattformar.

Tänker nyhetsmedierna på faktorer som dessa när olika plattformar och kanaler prioriteras och utvecklas – utgår vi från vilka potentiella lösningar som passar bäst för olika typer av läsare? Nej, inte i så hög grad som vi borde – vilket förstås rör sig om resurser, men också att vi har extremt mycket erfarenhet av att skapa en generell tidning för alla målgrupper och har översatt det även till de digitala kanalerna – inklusive mobilen, trots dess intimitet. Vi måste sluta intala oss själva att vi måste skapa lösningar utifrån vad plattformarna kan leverera, samt att en specifik typ av upplevelse är den bästa för alla i alla fönster.

Det är dags att börja bygga relationer med våra läsare även bortom de sociala funktionerna genom att ta reda på vilka de är. Det är det enda sättet för oss att framöver kunna anpassa upplevelsen så att den känns precis så nära och relevant som mobiltelefonen kan vara. Det inkluderar att sluta stirra oss blinda på klick och skapa tjänster som gör att våra kunder motiveras att registrera sig för att nyttja dem.

När vi vet mer om de som konsumerar våra nyheter kan vi leverera upplevelser som passar dem bättre, men även sträva efter att få insikt om vilka kundsegment som inte besöker våra mobila destinationer så att vi kan bemöta den bristen genom att utveckla utbudet både i existerande och oprioriterade eller helt saknade kanaler. Märk väl, det här går långt bortom att personalisera nyhetsflödet – jag syftar på helheten i upplevelsen, från pixel till limpa. I båda dessa fall kommer undersökningar som Pew Research Centers in. Det handlar inte bara om insikten i att olika segment föredrar olika typer av upplevelser och plattformar, utan också om att undersöka vad som motiverar deras val. Först när vi vet det kan vi erbjuda en användarupplevelse och interaktionsdesign som är relevant för den mobila konsumenten. Det räcker inte med att kalkera av andra mediers hemläxa, vi måste göra vår egen.

Fyra amerikanska småtidningar som lyckas digitalt

Share Button
By: epSos .de | CC-BY

Pew Research Center släppte i veckan en ny rapport, ”Newspapers turning ideas into dollars”, där de lyfter fram fyra exempel på relativt små, amerikanska tidningar som tjänar pengar digitalt. Det borde vara manna från himlen för de svenska motsvarigheterna, som kontinuerligt behöver tänka mer disruptiva tankar än bara ”betalvägg eller inte?”.

Santa Rosa Press Democrat gick utanför boxen och startade en digital byrå för att hjälpa kunderna med allt från webbutveckling till sökmotoroptimering och e-handel. Tillsammans med de annonsintäkterna som kommer från de här affärerna har byrån redan under det första verksamhetsåret stått för ungefär 25 % av bolagets digitala intäkter och enligt prognosen för 2013 ska man växa med 60 %.

”Jag hör att fler och fler dagstidningar utvecklar sina egna byråer. Det råd jag ger dem är att du inte bara kan doppa tån. Du måste kasta dig ner i poolen”, berättar Press Democrats Bruce Kyse för Pew.

Något som förstås är en sanning när det gäller mycket av det utvecklingsarbete som bedrivs på tidningarna – om man inte vågar satsa kommer man aldrig att lyckas fullt ut – om än alls – i den digitala övergången. 

Noterbart: Byrån har bara rekryterat lokala förmågor utan erfarenhet från mediebranschen, samt har valt att satsa på en roterande grupp av webbdesigners för att få variation i det man producerar och redan på pitchstadiet kunna visa upp olika anslag i stället för att fastna i en känsla.

The Naples Daily News förändrade säljavdelningen – på riktigt. Den största nydaningen var att de gick från att dela upp arbetet i geografi till att säljare har hand om olika branscher, med mål att de ska bli specialister inom sina områden. Den nya filosofin, strukturen och personal gav resultat direkt. Medan den amerikanska marknaden har backat i annonsförsäljning både 2011 och 2012 har Daily News kontinuerligt ökat försäljningen.

Deseret News har satsat stort genom att skapa en ny digital gren av organisationen, lagt om innehållet för att attrahera en större målgrupp och utvecklat en plattform för läsargenererade nyheter. Jag tycker att de två mest intressanta är de sistnämnda, som steg mot en mer global marknad som domineras av long tail-beteenden, samt för att möta megatrenden där ”alla är medieaktörer” (Framtidsutredningen, Sveriges Radio).

Columbia Herald har höjt taket rejält och satsat på att testa så många innovationer som möjligt – under 2012 lanserade de exempelvis en betalvägg, digital byrå, kupongprogram, livsstilsmagasin, annonskoncept och digital biljettförsäljning. Anmärkningsvärt för en tidning med en upplaga på endast 13 000 exemplar. Intäkterna från de digitala spåren har ökat från en till sex procent från början på 2011 till slutet på 2012, och målet är att nå 15 procent under det här året. Den största digitala kassakon så här långt har varit något så traditionellt som sponsrade läsartävlingar, vilka drog in ungefär 1,1 miljoner SEK från november 2011 och ett år framåt.

Det var fyra exempel på små, amerikanska tidningar som uppnått olika mått av digital framgång. Ett par av dem är mer nyskapande än andra. Men hur ser det ut på den svenska och nordiska marknaden – vilka är de mest spännande aktuella casen [utöver betalväggarna] som kan backas upp med någon form av positivt resultat även i bokföringen? Posta gärna tips i kommentarsfältet eller formuläret nedan.

[easy_contact_forms fid=4]

Kickstarter: ”Datajournalistik för alla”

Share Button
The Manual amongst friends...
andré.luís / Foter.com / CC BY

Det är fler än Washington Post som vill stärka kopplingen mellan programmering och journalistik. En av dem är Dave Stanton, som söker finansiering på Kickstarter för projektet For Journalism, som ska skapa utbildningsmaterial för ”nästa generations utvecklare av nyhetsapplikationer”.

”Vi har ett pipelineproblem med människor som har data- och programmeringskunskaper för journalistik. Det finns bra organisationer och institutioner som gör enorma framsteg, men vi behöver en branschgemensam lösning för att att utbilda nästa generations journalister”, inleds pitchen på Kickstarter.

En spännande målsättning, och inte blir det mindre intressant när man tittar på det dream team om åtta personer som Stanton har satt ihop: Jeremy Bowers (NPR), Christopher Groskopf (NPR), Jeff  Larson (ProPublica), Jacqui Maher (New York Times), Michelle Minkoff (Associated Press), Ryan Pitts (SpokesmanReview), Ken Schwencke (Los Angeles Times), Mike Tigas (ProPublica) och Chase Davis (NY Times). Tillsammans ska de skapa åtta kurser inom områden som Ruby on Rails, Django, responsiv webbdesign, visualisering och cybersäkerhet.

Insamlingen startade 25 januari med målsättning att få in 32 000 USD. De har i skrivande stund, med 23 dagar kvar, dragit in drygt 18 000. Tycker du att det låter intressant och värt att vara med och finansiera för att det ska bli verklighet? Läs mer och lägg en slant på Kickstarter.

Överlever com hem som tv-leverantör?

Share Button
Jag har valt bort mina favoritkanaler!
moonhouse / Foter.com / CC BY

Com Hem har under en lång rad år dominerat den svenska marknaden för kabel-tv i en närmast monopol-liknande ställning. Genom avtal med fastighetsägare har man länge haft marknaden i stryptag – de flesta privatkunder har inte haft några andra val än att gå till com hem för att få digital-tv. Trenden för bolaget har också varit relativt positiv, men hur ser framtiden ut i sken av att tv-marknaden nu genomgår en teknologisk avreglering?

I dagstidningsbranschen är de stora kostymerna det största problemet som finns att tackla, i allt från personal till kostnaderna för papper, tryck och transporter. Hur anpassar du en verksamhet med så stora fasta kostnadsmassor till en marknad där intäkterna ser ut att vara betydligt lägre? Ekvationen är svår nog om alla kunder skulle ta steget från papper till digitalt under en månad. I skenet av att så många fortfarande föredrar en papperstidning och den modellen ska balanseras mot den digitala är den närmast omöjlig att lösa.

Com hem står kvar på perrongen

Även om vi är långt ifrån en lösning på den omställning som med all sannolikhet kommer att ta död på många organisationer och arbetstillfällen längs vägen, så har vi i alla fall börjat resan sedan ett par år tillbaka. Det arbetas ständigt med att både sänka de fasta kostnaderna och att bibehålla eller till och med höja kvaliteten på de produkter och tjänster vi levererar. Liksom nyhetsmedierna står com hem just nu inför en långt mycket mer konkurrensutsatt situation än förut, där överlevnaden är beroende av marknadens nycker.

I mitten av 2012 meddelade deras vd Tomas Franzén i kvartalsrapporten:

– Vi fortsätter leverera ett stabilt resultat på en marknad där kampen om kunderna blir allt hårdare. Det ger oss möjlighet att fortsätta hålla en hög investeringstakt för att utveckla attraktiva tjänster.

Men bakom uttalandet gömmer sig en annan sanning, som kom krypande för ett par veckor sedan när man för andra gången på två år sen varslade personal. Den här gången berörs 60 anställda i Härnösand och Stockholm. Samtidigt har bilden som kablats ut i övrigt varit business as usual, med tunga investeringar i infrastruktur och teknik som förstärker den modell man redan har.

TiVo logo 2011 RGB
TiVo Inc. / Foter.com / CC BY-SA
  • En storsatsning på amerikanska TiVo, en lösning som ska lanseras under andra kvartalet 2013. TiVo är bra, eller snarare: var riktigt bra 2011. Men den är fortfarande starkt beroende av en kostsam box som du bara kan använda till just tv-tittande (och diverse bonusfunktioner som Spotify).
  • ”Under det tredje kvartalet har slutfasen av ett omfattande arbete med Com Hems kanalplan påbörjats. Arbetet innebär att nätet omstruktureras för att minimera tekniska fel men också för att skapa än mer utrymme i nätet.” (Andreas Rågsjö Thorell – läs mer i Resumé)

Hur går det ihop kort- och långsiktigt?

Kunderna har redan börjat överge com hem

Tittar man närmare på kundunderlaget är trenden under det senare året besvärande. Efter att kontinuerligt ha ökat antalet abonnemang fram till fjärde kvartalet 2011 minskade det eftersom under 2012. Enligt den senaste officiella siffran från tredje kvartalet fanns 612 700 aktiva tv-abonnemang, en minskning på med drygt 45 000 sedan december 2011 – eller närmare sju procent på nio månader. Se grafen nedan för utvecklingen från 2009 till 2012.

comhem_tv

Om färre kunder ska bära upp kostnaderna för com hems nyinvesteringar, vad innebär det då för priserna? Man har till exempel sedan 2012 helt tagit bort Small-paketet (49 kr/mån). På så sätt driver man upp snittintäkten per abonnemang och lär fortsätta sträva allt mer i den riktningen. Precis som tidningarna i början av strukturomvandlingen tvingats göra när prenumeranterna blivit färre.

Samtidigt som företaget investerar stort har en rad nya konkurrenter med betydligt mycket lägre infrastruktur-kostnader etablerat sig på marknaden. Konkurrenter som med mer flexibla plattformar också erbjuder mer flexibla lösningar för slutkunden i såväl teknik som bindningstider. Plötsligt måste man inte ha tre hål i väggen eller ett telefonuttag för att få digital-tv. Viaplay var först ut, de etablerades redan 2007 under namnet Viasat Ondemand, men förde en relativt anonym tillvaro till boomen nådde Sverige förra året i och med att Netflix och HBO entré. Lägg därtill C Mores satsning på Filmnet och betatjänsten Magine, som erbjuder en upplevelse snarlik com hems men i en miljö utan krav på inspelningsfunktioner för att se tidigare sända program.

Just HBO lärde sig förövrigt snabbt en dyrköpt läxa när de med hög svansföring etablerade sig på den svenska marknaden i december 2012. Likt com hem erbjöd man abonnemang med tolv månaders bindningstid och en teknisk lösning som var minst sagt begränsad. Konsumenternas glädje över att de äntligen kom till Norden förbyttes snabbt i ilska och frustration. Redan första veckan tvingades HBO införa en provmånad, och i januari meddelades att de förlängt den till två månader, att AirPlay och HD-kvalitet var på gång och att de skulle erbjuda ett alternativ utan bindningstid. Inte ens den amerikanska jätten med världens bästa utbud på tv-serier kunde värja sig mot kraven på kundtillvändhet.

Hur ska com hem klara sig i den här miljön, med så hårda krav på låga priser och flexibilitet? Vad gör man när konkurrensen är mördande och konsumenterna även ledsnat på prismodeller som indirekt bestraffar lojala kunders ekonomi? Det kommer bli oerhört tufft.

Com hem vs de nya konkurrenterna

Com hem tvingar konsumenten att använda några av deras fåtal tekniska lösningar för att konsumera innehåll. I de flesta fall inbegriper dessa att kunden direkt (genom separata digitalboxar) eller indirekt (genom att köpa tv med inbyggd digitalbox) får en initial startkostnad för tekniken.

Netflix erbjuder streaming via iPad, iPhone, Android-mobiler och -surfplattor, PC, Mac, PlayStation 3, Nintendo Wii, Xbox 360, Bluray-spelare, smarta tv-apparater, hemmabiosystem och mediaspelare som Apple-tv. Dvs, de utnyttjar tekniska plattformar som kunderna redan äger och är bekväma med.

Com hem lägger enormt stora pengar på att utveckla och förvalta en teknisk infrastruktur, från servrar och kabelnät till terminaler, basstationer och uttagen i lägenheter. Lägg därtill personalkostnaderna som krävs för underhåll och support.

Netflix, HBO, Viaplay, Filmnet och Magine har förutom innehållet ”bara” behov av servrar och mjukvara. Förutom lägre omkostnader ger deras lösningar kunden möjlighet att ta del av innehållet överallt där det finns en uppkoppling.

Com hem tar 248-408 kr/månad för standardpaket. Utöver det har de film- och sportpaket som kostar 189-449 kr/månad.

Netflix kostar 79 kr, HBO 79-129 kr, Viaplay 49-249 kr, Filmnet 99 kr och Magine är gratis i beta.

Vid införsäljning erbjuder com hem lägre startpriser för att kompensera för de normalt höga abonnemangs- och utrustningskostnaderna. För att nyttja dessa kräver företaget att kunden binder sig i 12-24 månader.

Netflix, Viaplay och Filmnet har ingen bindningstid. För HBO kommer du kunna välja att binda dig ett år mot en lägre abonnemangskostnad (79 kr i stället för 129 kr).

Com hem har ett antal tilläggsavgifter på oklara grunder. Hur motiverar de ex en flyttavgift på 249 kr när tv-abonnemangen är knutna till boxar och kort – inte fysiska adresser?

Netflix, HBO, Viaplay och Filmnet har månadsabonnemang för innehåll utan tillkommande kostnader. Enkelt, tydligt – och återigen, billigt.

Com hems stora konkurrensfördel gentemot de nya innehållsleverantörerna på tv-sidan har varit att de har traditionella tablåer med traditionella tv-kanaler.

Magine erbjuder samma tablåbundna konsumtionslogik i ett mer lättillgängligt format, om än bara i beta än så länge. För bara en vecka sedan började dessutom SVT sända alla sina kanaler live enligt tablå via SVT Play  – fler lär följa.

Com hem står med andra ord i början på en tung uppförsbacke med en blykostym som är många storlekar för stor. Jag tror personligen inte att bolaget kommer att klara omställningen i den form det har just nu, både på grund av svårigheten att klara det företagsekonomiskt och kulturellt – men även för att man kollektivt agerat närmast som en myndighet. Kunderna har kort och gott tagits för givet, någon tanke på att bygga upp starka relationer baserat på högt förtroende verkar inte ha funnits med i affärsstrategin. De interna incitamenten för att öka kundtillvändheten och minska marginalerna under en övergångsperiod lär dessutom inte vara stora sedan riskkapitalbolaget BC Partners under 2011 köpte upp verksamheten. Räkna med att devisen även fortsättningsvis kommer att vara money first och att kunderna därför lär fortsätta lämna i en allt snabbare takt.

I f%*king hate networking.
Ѕolo / Foter.com / CC BY-NC-SA

Dags att lägga ner innehållsleveranserna?

Räddningen för att bolaget com hem ska överleva långsiktigt? Om inte 4G och efterkommande generationer luftburet bredband slår igenom även i hemmen så kan den ironiskt nog vara just att gamla Televerket Kabel-tv lägger ner innehållsleveranserna och fokuserar på att bara erbjuda infrastruktur genom de tre hålen i väggen och iTux, koncernens satsning på stadsnät. Genom en sådan lösning kan de helt fokusera på att sälja kapacitet i de kablar som konsumenten och bredbandsleverantörerna behöver, samtidigt som de själva slipper arbetet med att anpassa sig till och förstå lättombytliga privatkunder. För på den röriga marknaden kan allt inte längre säljas med mördande reklam, hur gulliga tanterna i tv-reklamen än är.

PS. Jag har i konkurrensbeskrivningen valt att bortse från att ex Telia och Bredbandsbolaget. Anledningen: deras erbjudanden är relativt traditionella till skillnad från ovan nämnda  disruptiva tjänster, som faktiskt förändrar marknadsvillkoren från grunden. Precis som com hem kommer det krävas att de gör stora förändringar för att fortsätta vara attraktiva på marknaden för rörlig bild.

Svegfors, trycksvärta och kvalitet

Share Button
Trollen och Rollen en lördag i november 2011
Lena Dahlström (lenaside) / Foter.com / CC BY-NC-ND

Ännu en rutinerad mediemakare går i dag i fällan. Mats Svegfors, före detta chefredaktör för SVD och vd för Sveriges Radio, räknar kvaliteten på journalistik i antal tecken på ett papper. Ska vi verkligen fortsätta längs den här vägen?

Svegfors konstaterar i sitt debattinlägg:

”Det är inte framför allt papperet tidningarna har sparat på utan det journalistiska innehållet.”

Ett stycke senare fortsätter han med att jämföra hur många ord Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter tryckt i papperstidningen vid tre tidpunkter 1992, 2002 och 2012. Jag skrev tidigare om att färre tjänster inte nödvändigtvis betyder sämre journalistik, och får kanske utveckla den frågeställningen. Sedan när blev antalet ord och mängden trycksvärta en mätpunkt för redaktionell kvalitet?

Jag ser framför mig en stjärnkock – vi kan kalla honom Jamie Oliver. Han står i sitt kök nånstans i en brittisk storstad och är i färd med att börja förbereda kvällens fest, där hans signaturrätt ska serveras. Han vänder sig till sin högra hand.

”Fixar du köttet? Skit i var det kommer från, om det är välmörat eller har fin marmorering – huvudsaken är att det finns så mycket kött att jag kan servera ett kilogram per person.”

Du ser det inte framför dig? Nej, det är klart. Det hade aldrig hänt.

Låt oss ta exemplet till vår egen värld, eller den delen av den som rör textproduktion och specifikt Svegfors argument om att mängden text är avgörande för kvaliteten. Jämför meningarna nedan.

Jag anser att kvalitet inte kan jämställas med kvantitet.

Jag anser att ett innehålls kvalitet ej blir högre med fler bokstäver.

Är budskapets kvalitet bättre i den andra meningen?

Nej, Mats Svegfors – jag kan inte hålla med dig om att texttäthet är att likställa med kvalitet.

Dessutom, vad säger dina argument om din inställning till bildjournalistik – är inte den en lika viktig del av rapporteringen? Och digitalt publicerad journalistik i alla dess former är likaledes ointressant för ekvationen?

Det är dags att sluta ge utrymme till de irrationella argument som föds i nostalgiska tankar om en svunnen tid. Medier lever inte längre i det överflöd som var ett resultat av branschens monopol på information. Lika lite har vi monopol på kvalitetsbegreppet. Precis som hovmästaren frågar varje restaurangbesökare hur maten smakar är det dags att vi börjar lyssna på vad våra läsare, lyssnare och tittare har att säga om kvaliteten på det vi producerar – utan att förminska deras åsikter.

Avslutningsvis skriver Svegfors även:

”Efterfrågan på kritisk, självständig journalistik avtar i snabb takt.”

Om det uttalandet endast underbyggs av sjunkande tidningsupplagor – då går jag från frustrerad till förbannad. Slå en signal till Mattias Göransson på Filter och fråga om han håller med.

I morgon: Två år sedan #kkgate

Share Button
Den twittrande kommunchefen Mattias Jansson (ur Internetworld nr 2, 2011)
Fredrik Wass / Foter.com / CC BY-NC-SA

Minns ni #kkgate? I morgon är det två år sedan Katrineholms kommunchef Mattias Jansson lade ut frågor som Katrineholms-Kuriren hade mejlat apropå hans arbete i och med sociala medier. Snart ven uttryck som ”bloggvalpar” genom luften när tidningens dåvarande chefredaktör Krister Wistbacka och hans kollegor gick till anfall mot företeelsen och – som det kändes då – hela internet.

Vid en dragning om sociala medier i går pratade jag, som så ofta annars, om vikten av att förstå monstret oavsett om man själv är aktiv i sociala medier eller inte. På Prezin fladdrade Mattias ursprungliga blogginlägg, Wistbackas uttalande i Dagens Media och Sofia Mirjamsdotters briljanta genmäle förbi. Mitt i fladdret såg jag datumet – det är i morgon två år sedan #kkgate gav upphov till en ofta onyanserad kamp mellan det nya svarta och det gamla grå som bland annat Fredrik Wass och Malin Crona försökte balansera.

– Herregud – två år. Det har runnit mycket vatten under broarna, skriver en förvånad Mattias när jag mejlar honom.

Ja, jag mejlar frågorna. Det kändes symboliskt lämpligt att både de och svaren lyder under offentlighetsprincipen. Apropå principen var frågan tvungen att ställas: Skulle du gjort något annorlunda i dag?

– Nej. Sociala medier demokratiserar det fria ordet. Makten har på det sättet balanserats. Det kvalitativa journalismen har dock ett oerhört värde i samhället och jag ser problem med dess framtida finansiering.

Mattias och Katrineholms kommun är fortfarande i allra högsta grad aktiva i sociala medier. Men det som då var relativt obeprövad mark är nu vardaglig verksamhet.

– Jag skulle nog säga att vi har mognat. Som organisation koncentrerar vi oss mer på innehåll och mindre på teknik. Jag känner mig mer integrerad i den digitala kommunikation och drar allt fler paralleller till andra processer såsom ledarskap, förhållningssätt och livskunskap.

Men visst händer det också en del med den tekniska utvecklingen. @Kommunchef avslöjar att de snart släpper något som han beskriver som ”Sveriges bästa sociala intranät”.

Jag ber honom ta fram något exempel på vad han är mest stolt över – något han uppnåt med sitt arbete. Svaret blir häpnadsväckande enkelt och säger ganska mycket om Mattias inställning och arbete.

– Jag är mest nöjd med att jag lyssnar på andra.

Vad händer då en helg som denna, två år senare – vad gör en människa, pappa, man och Katrineholms kommunchef?

– I kväll är det middag hos min mor med familj och vänner. Imorgon tänkte vi nog ägna oss åt varandra, jag min flickvän och barnen. Sen blir det hårdträning med en kompis på gymmet. På söndag är det ett-årskalas för min bästa kompis förstfödde. Kan bli lite jobb i rollen som kommunchef också ;), avslutar Mattias.

 

PS. Ingen ny skugga ska falla över Katrineholms-Kuriren, som redan i oktober 2011 delvis reparerade sitt rykte när den då nya chefredaktören Elisabeth Bäck uttalade sig i Medievärlden.

Behöver digitala nyheter genusanpassas?

Share Button
OMG! Jeremy says that if I don't get home in 13 minutes, he's going to watch the season finale of
Ed Yourdon / Foter.com / CC BY-NC-SA

Förflyttningen mellan skärmarna är det hetaste samtalsämnet inom mediesfären när mobilen nu är på väg att toppa datorn i webbstatistiken. Att medierna är på bollen är positivt, men mitt i hysterin får vi inte glömma bort de studier som visar att män i högre grad än kvinnor konsumerar nyheter digitalt – så även på mobilen.

Pew Research Center publicerade under andra halvan av 2012 två intressanta studier. Det började med 2012 News Consumption Survey i september och följdes upp med The Demographics of Mobile News i december. Båda studierna visade på några intressanta genusmönster, även om det som ofta annars med bra undersökningar om medievanor handlar om en amerikansk publik.

Drygt 40 % av män som har smartphones/läsplattor använder dem för att ta del av nyheter varje dag – för kvinnor är siffran tio procentenheter lägre. Skillnaden mellan könen är dessutom ännu större i åldern 18-49. I Women, Men, and News (2008) påvisades motsvarande differens för alla online-kanaler, medan traditionella källor då konsumerades lika mycket av båda könen. Det senare förstärktes i ovan nämnda News Consumption Survey, där kvinnor visade sig stå för 51 % av den totala nyhetskonsumtionen – främst tack vare att de i högre grad läser dagstidningar och magasin, tittar på tv-nyheter och lyssnar på NPR (National Public Radio).

Hur kan detta komma sig? Till en början tror jag att medierna inte gjort hemläxan. På samma sätt som att redaktionerna jobbat med att säkra genusfördelningen i rapporteringen behöver vi fundera på vem vi rapporterar för. Enligt en undersökning från Pew från 2008 tar män främst del av nyheter om sport, vetenskap, näringsliv och internationellt, medan kvinnor prioriterar väder, kriminalitet, kultur, nöje och lokalt. Tänk om traditionella mediehus vana att särskilja vad som finns i pappret och på webben är en del av problemet?

En studie från 2010 visade att Huffington Post var en av få större nyhetssajter som attraherade fler kvinnor än män – vad är deras hemlighet? Kanske gynnar det dem att de är mer visuella och har fler skribenter som aktivt tar ställning. Det vill säga, likväl som det är vad vi skriver om så kan det vara hur vi presenterar nyheterna som gör skillnad.

Oavsett om det är innehållet, ställningstagandet, tekniken, presentationen, att kvinnor föredrar att spendera mer tid i sociala medier eller något helt annat som är förklaringen till att studierna påvisar sådana genusskillnader, så behöver analysen göras även av medierna själva och omsättas till åtgärder av journalister, redaktörer, designers, marknadsförare och utvecklare. Varken medieaffären eller demokratin har råd med motsatsen.

Washington Post vill utbilda programmerare till journalister

Share Button
Jolt cola
renaissancechambara / CC BY

Det snackas just nu mycket om att det behövs fler programmerare på mediehusen. Washington Post visar vägen genom att gå in som partner i ett stipendieprogram för programmerare som vill ta en master i journalistik.

Post fortsätter att gå i bräschen för utvecklingen. New York Times må vara de som flest medienördar nämner som förebild, men Post känns ofta långt mer innovativa. Häromdagen lanserade de Truth Teller, verktyget som automatiskt ska avslöja om en person talar sanning eller inte. I dag följde de alltså upp det när deras gemensamma satsning med Northwestern University och Knight Foundation offentliggjordes på Computation + Journalism Symposium i Georgia.

De utvalda programmerare som vill studera journalistik får ett stipendium som täcker alla avgifter för master-programmet, samt betald praktik på tidningen efter avslutade studier.

”Programmerare som förstår journalistik har ett unikt skillset som är en grundläggande del i att skapa nya verktyg och funktioner som kan  gagna både läsare och reportrar”, säger Emilio Garcia-Ruiz, redaktör för strategiska projekt på Washington Post.

Nio stipendiater har redan examinerats från programmet, som startades 2008.

Läs mer om stipendiet och programmet.

 

 

Lotterilagen och framtiden

Share Button

Johan RöhrBlogginlägget om Facebook-tävlingar fick stort genomslag. Det väckte även reaktioner på Lotteriinspektionen, som hörde av sig på Twitter efter att inlägget även publicerats på Ajour. Chefsjuristen Johan Röhr svarar här på några frågor om hur myndigheten jobbar med frågan långsiktigt.

Företeelsen med lotterier i sociala medier är ett av många exempel som visar på hur den tekniska utvecklingen snabbt ger upphov till nya företeelser och beteenden som är svåra att bemöta. Globala företag som McDonald’s må ha funnits här länge, skillnaden nu är att internationella aktör får enormt stort genomslag i Sverige rent digitalt och samtidigt har lite eller ingen närvaro alls i Sverige rent organisatoriskt. Det skapar krockar mellan både kulturer och lagutrymmen, där exempelvis andra länders mer liberala lagstiftning kan ställas i bjärt kontrast till de som satts här medan det svenska samhället var hårt reglerat och relativt lättkontrollerat. Vikten av att myndigheterna hänger med i de här frågorna – och den här tiden – är stor.

– Det vi kan göra är att försöka skapa bra underlag för lagstiftaren att hantera inom ramen för en modern och väl fungerande lagstiftning. Inget är statiskt och lagstiftningen bör reflektera detta, berättar Johan Röhr.

En av de aktörer som redan har stort genomslag är Facebook, med nästan 5 miljoner svenska medlemmar, och de är inte ensamma om att ha räckvidder som för några år sedan hade setts som en overklig utopi. För myndigheterna kan det vara svårt att hantera detta, hur kommer man exempelvis åt ett företag som har fler medlemmar än hela Europa har invånare? Kan man överhuvudtaget reglera deras verksamhet?

– Det är föremål för en utredning där vi aktivt söker kunskap och relation med de sociala medie-aktörerna, säger Röhr och fortsätter.

– Lagen behöver som sagt anpassas till moderna förhållanden och spegla verkligheten. Vi medvetandegör regeringen om problemställningen och den handläggs av ansvarigt departement för vidare lagstiftningsprocess.

Genom sociala medier har det blivit vanligt att privatpersoner marknadsför företag och företeelser genom delningar. Enligt Lotterilagen § 38 är det förbjudet att i förvärvssyfte sprida lotterier utan tillstånd. Var går gränsen – hur ställer ni er till att många av de tävlingar/lotterier som togs upp i listan bygger på att tredje part marknadsför dem för att kunna vinna?

– Området delning måste utredas för att vi ska få en samlad bild. Det ingår i den inventering vi gör av området under 2013.

Som synes är mycket fortfarande oklart. Arbetet har påbörjats, men man har en lång väg att gå. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt för svensk lagstiftning att hänga med i utvecklingen, när det enda vi vet om framtiden är att förändringstakten ökar allt mer och kontinuerligt ger upphov till företeelser vi inte ens hade kunnat drömma om. Har samhällets strukturer som de ser ut just nu någon chans att hänga med?

På Ajour kan du läsa om vad som händer med den aktuella listan och liknande fall inom ramen för den nuvarande lagstiftningen.