Medierna saknar ödmjukhet

Share Button

På Facebook reagerade Jocke Jardenberg i dag över Charlotta Fribergs aktuella krönika i Corren, där hon slår tidningsjournalistiken för bröstet för avslöjanden som välförtjänt hyllade Niklas Orrenius jobb om Polisens kartläggning av romer den gångna veckan. Jag håller inte med – inte helt i varje fall – utan reagerar snarare starkt på Fribergs uttalande om avhoppade prenumeranter.
 

 
Visst har Joakim en poäng här, det kan nog ingen förneka. En visselblåsare hade utan tvivel själv eller genom ett icke-tradionellt medie som en nyhetsbloggare kunnat göra samma avslöjande. Det kan ingen ifrågasätta, går går ju alltid. Men precis som Charlotta är inne på lär källskyddet ha en betydelse för att en person ska våga ta det steget.

Jardenberg argumenterar vidare att ett utgivningsbevis är enkelt att skaffa, vilket må vara. Men det är här våra åsikter börjar skilja oss. Niklas Orrenius är utan tvivel en mycket skarp journalist, vilket är ett rykte han byggt upp genom sin egen skicklighet men också genom att associera sig med traditionella medier som just Corren, DN och Sydsvenskan. Hans varumärke är oerhört starkt och det ger naturligtvis den trovärdighet en källa som vill förbli anonym söker. De vet att de inte bara har källskyddet på sin sida, utan också en person och ett etablerat medie de kan lita på. Traditionens makt är stark och jag tror att vi som visselblåsare instinktivt kommer fortsätta gå den här vägen under en överskådlig framtid.

Joakim Jardenberg må sakna ödmjukheten i hur vi argumenterar för vår egen vikt som berättare, men jag tror att den vikten än så länge fortfarande är nästan så stor som Charlotta Friberg argumenterar för. Visst lär traditionella mediers i mina ögon närmast ohotade position som granskare och demokratiska fanbärare komma att försvagas allt mer i takt med att nyhetskonsumenterna mognar ikapp early adopters som Joakim, men jag tror vårt mer akuta problem ligger i något som Friberg symptomatiskt avslutar sin krönika med:

”En del läsare bestämmer sig för att säga upp tidningen när det står något i den som de upprörs över, trots att det antagligen nästa dag står en hel del som dessa läsare kan instämma i.

Kanske skulle man kunna anlägga ett annat perspektiv. Bara det faktum att det finns en pigg lokaltidning är ett slags försäkring mot korruption och maktmissbruk, eftersom risken att bli granskad i sig har en avhållande effekt. För några hundralappar i månaden är du med och säkrar att det finns en oberoende kraft som nagelfar kommun, landsting och myndigheter där du bor.”

Att argumentera så summariskt är i mina ögon ett tecken på hur vi i branschen vill göra det lite för lätt för oss. Till och med i den förenklade värld där papperstidningen fortfarande är bästa sättet att tjäna pengar på glömmer vi att problemet inte är att vi tappar fler prenumeranter än förr, utan att vi knappt kan sälja in produkten till nya kunder.

Vi är i en situation där vi måste bevisa oss själva för en generation som inte har samma starka relation till oss som sina föräldrar, och vi måste ofta göra det i deras digitala värld. Men vi gör det inte. Den ordentliga affärs-, organisations- och kompetensutveckling som behövs får fortfarande försvinnande lite plats i debatten och resurser i arbetet.

I stället trampar vi på i våra gamla byråkratiska kostymer och gör digitala satsningar som för oss som haft förmånen att arbeta med och i andra branscher i bland kan se närmast löjeväckande ogenomarbetade ut.

I stället använder vi samma gamla argument som alltid tidigare för att samma gamla människor som alltid betalt för tidningen ska fortsätta göra det, trots att den blivit tunnare och dyrare på grund av vår egen oförmåga att utvecklas med tiden.

Visst har strukturomvandlingen gjort livet svårt för oss, men att vi misslyckas beror inte främst på den utan på att vi saknar strukturer och kompetenser för att möta den med samma kraft.Var sitter Sveriges bästa affärsutvecklare, dataingenjörer, CXM-proffs, UX-experter, sökmotoroptimerare och analytiker? FLASH! Inte hos de traditionella medierna, vi kan själv. Hur kan Jens Finnäs år 2013 vara Mediesveriges enda profilerade datajournalist? FLASH! För att vi varken bedriver seriös rekrytering eller utveckling av de kompetenser vi behöver för att vara 2013, vi kan själv. Kan själv.

Journalistiken i sig är inte det största problemet. Jag saknar ödmjukheten i våra HR-policys och kommersiella utveckling.

Uppdatering: Både Jocke och Gustav Gatu påtalade helt riktigt att Helena Bengtsson är en annan högprofilerad svensk datajournalist som inte får glömmas bort. Rätt ska vara rätt! Två svalor gör dock ingen brittsommar.

  • Håller med dig, det är klart att jag gör en förenklad vinkling. Men jag pratar inte så mycket om hur läget är idag, utan om det sluttande planet som Charlottas argumentation är en del av. Hade jag skrivit en längre text hade den nog legat mer i närheten av den här, så klart.

    MEN, det som egentligen säger mest är Charlottas svar i tråden. Ur ett psykologiskt, mänskligt, perspektiv förstår jag behovet av att till varje pris anpassa verkligheten efter kartan, men jag tycker ändå det är väldigt tragiskt.

    För övrigt anser jag att Helena Bengtsson också är en högprofilerad datajournalist 😉

    • Bengtsson ja… vilken miss. Korrigerat!

      Men kom ihåg, om alla bara inser att de varit korkade och börjar köpa papper igen så kommer allt att lösa sig! (Lex Weyler)