Stenhård men skakig norrbottnisk betalvägg

Share Button
strainstation - with my back against the brick wall texture
SnaPsi Сталкер / Foter / CC BY

Några månader senare än planerat har  NSD och Norrbottens-Kuriren rest två av de på förhand mest kritiserade betalväggarna någonsin. Samtidigt försätts Norrbotten i ett närmast kompakt mediemörker. Eftersom jag sällar mig till kritikernas skara tänker jag här göra ett försök till att förklara vad som är så fel i mina ögon – och ge exempel på vad som kunde gjorts betydligt mycket bättre.

[Uppdatering: Skrivit ytterligare ett inlägg i ämnet, nu med fokus på de styrmedel som ligger till grund för galopperande prishöjningar och brända broar till fram-/nutidens konsumenter – ”Prissättning, kundvård och brända broar”.]

Till en början är det viktigt att notera en sak: Jag skriver det här av kärlek till Norrbotten och, tro det eller ej, till de tidningar som varit en given punkt i min tillvaro sedan barnsben. Den riktning de senare tagit och vad det betyder för regionen oroar mig dock väldigt mycket – vi behöver både rapporterande och granskande medier för att stärka Norrbottens plats och värde i den svenska demokratin. Det innebär inte nödvändigtvis att allt ska vara gratis, men att man måste bygga verksamheten professionellt i varje led – från journalistiken till modellerna för hur man uppnår räckvidd och gör affär.

”Nätfundamentalister och socialamedienissar” kritiska

Redan i september gick NSD och Norrbottens-Kuriren under gemensamma flaggen Norrbottens Mediesällskap ut och förkunnade att nya tider väntade. På redaktionell plats genomfördes ren propaganda, där man berättade om journalistikens pris och behovet av dess överlevnad. Kritiken utifrån var frän, såväl på grund av de åtgärder som föreslogs och hur de motiverades, som en rädsla för att Norrbotten skulle hamna i radioskugga när det samtidigt talades om att public service var på reträtt söderut. Kritiken besvarades med en blandning av floskler, standardsvar och en intressant inställning till omvärlden.

Att jag under de senaste åren arbetat på Göteborgs-Posten som ansvarig för läsarlojalitetsfrågor med fokus på främst pappersprenumeranter verkar ha gått Peter förbi totalt. Men världen är trots allt lättare när den tolkas som svart eller vit, exempelvis genom att tro att man antingen är för alla betalväggar eller ingen.

I takt med att kritiken fortsatte rasa in verkade dock tidningarna ledningar börja vika sig något. I stället för att resa en stenhård vägg där allt material skulle vara inlåst och priset för att komma igenom skulle vara densamma som för att prenumerera på tidningen, så började Kurirens chefredaktör Mats Ehnbom prata om att visst material skulle vara fritt (Gert Frost, 2013). Vi var nog många som lättat vädrade morgonluft i det läget. Tji fick vi.

Petersen har lämnat in pennan

Väggarna lanserades i går och de är i det närmaste ogenomträngliga för den som inte betalat för sig. Den initiala ilskan som hade utbytts mot hopp blev nu till ännu starkare ilska då många kände sig direkt lurade. En av de som hade anledning till det var Åsa Petersen (Gert Frost, 2014), en av våra vassaste pennor och norrbottniska mediers största namn ur ett nationellt perspektiv. Hon såg vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik för ett Norrbotten i utsatt position med bland annat en urbefolkning som traditionellt misshandlats såg hon vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik även efter väggen. Efter lanseringen meddelade hon via Facebook:

”Idag har jag avslutat mitt samarbete med Norrbottens-Kuriren. Skälet är att de nyhetskrönikor jag skrivit där inte längre fritt kan läsas, länkas och debatteras på nätet. Jag är orolig för vad en sådan strypning av opinionsjournalistiken gör med samhällsdebatten.”

Hon har sedan dess fått öppet fått stöd av flera kända medieprofiler. Nyheten har även plockats upp av bland annat Sveriges Radio P4, och Åsa (@asapetersen) har själv utvecklat sitt resonemang i en krönika på SVT – ”Norrbotten riskerar medieskugga”.

Hur resonerar då Norrbottens-Kuriren och NSD själva om sina nydaningar? Här kommer några exempel från deras egna utsagor på respektive webbplats.

Beklagar lyteskomiken, det var faktiskt inte vad jag avsåg när jag skulle sammanställa det högtravande sällskapets egna motiveringar till varför vi ska betala – och betala så dyrt. Kunde inte i min vildaste fantasi ens inbilla mig att den här graden av dumhet finns. Jag antar att det är så här det går när man väljer att inte lägga för stor tonvikt vid kompetens inom marknadsföring när man jobbar med marknadsföring.

Pristabellernas fula kusin

Apropå det så verkar man också tro sig ha plockat upp något fiffigt från andra medier. De som med framgång använt pristabeller för att sälja in sina tjänster. Logiken bakom dessa är mycket enkel: visa upp tre till fyra produkter i stigande skala (från billigast och minst innehåll till vänster till dyrast och mest innehåll till höger), där en tjänst i mitten ges ett pris som upplevs som bättre än de andra på grund av kombinationen av pris och innehåll. Det är den tjänsten du vill sälja in till kunderna för att du tjänar mest pengar på den. Hur NSD och Norrbottens-Kuriren lyckats snappa upp denna etablerade sanning? Well, döm själv.

Prismodell

Jag förstår att det inte är lätt att vara ödmjuk när man från höger, vänster, framifrån och bakifrån blir relativt aggressivt attackerade för sina beslut. Grundproblemet är liksom i all kommunikation dock inte vi som klagar – utan ni, NSD och Norrbottens-Kuriren, som misslyckas med att i mer eller mindre varje steg längs vägen motivera era beslut med någon form av rimliga argument. Herregud, ni klarar ju inte ens av att publicera nyheterna som ska locka folk till att betala eller karbonkopiera etablerade framgångsrecept från andra medier.

152 år med kundnytta?

Apropå ”kundnytta” idisslar chefredaktör Ehnbom begreppet när jag i stället ställer mina frågor via Twitter. Det återkommer som ett mantra i vad jag än säger, som ett inövat standardsvar som ska döda alla argument, vilket förstås är mycket intressant.

Nytta är ett i grunden väldigt rationellt begrepp, även om man som Mats lägger till ett ”upplevt” framför det. Det är inte första gången jag hör det användas som ett säljargument av traditionella mediehus och även dess kunder. Men vad är då nytta? I tidningarnas fall kan det handla om att ”hålla sig uppdaterad”, så man vet när bion och teve-programmet börjar, om trafiken står stilla, favoritlaget vann, nya S60:n går bra eller liknande. Enkelt och logiskt för vem som helst att förstå, och därför något som gärna används när lekmän blir marknadsförings-experter.

Problemet? De senaste decennierna (och egentligen långt, LÅNGT innan det om du pratar med reklam- eller turismbranschen) har all forskning och erfarenhet lärt oss att det inte är nytta som säljer, utan upplevelser. Och när jag skriver upplevelser menar jag det på en verkligt irrationell nivå, inte ”upplevd kundnytta”. Det handlar exempelvis om du mår bra av att konsumera en tjänst eller produkt – om du känner dig smartare, starkare, rikare, generösare, snällare, snyggare eller dina smaklökar lockas. Och vi gör det även när rationaliteten skriker nej – när vi vet att vi blir feta av snabbmaten, när vi vet att vi lånsätter oss för all framtid genom att köpa lägenheten, när vi köper teven på kredit, när vi vet att vi kan köpa samma sak till halva priset om en månad, när vi vet att chansen att vinna på lotten är mindre än en promille, när vi vet att lurarna vi redan har till mobilen duger bra och när vi vet att vi ändå inte kommer hinna läsa Filter. Dröm vidare om kundnyttan.

För att genom en dagstidning ge den upplevelse som får framför allt en ny kund att fastna krävs det lite mer än att bara publicera text – det kräver att man jobbar aggressivt med färg och form, levererar tekniska lösningar som är smarta och enkla, producerar journalistik som både berör och är insatt och så vidare. Jag är ledsen att säga det här, men varken NSD eller Kuriren levererar så hög kvalitet på någon av dessa punkter som det är just nu – trots att man ödmjukt ”levererat kundnytta i 152 år”. Det finns en hel del mellanmjölk på alla nivåer. Bristen på kvalitetsjournalistik blir exempelvis tydligare ju mer insikt man får i de ämnen som avhandlas. Norrbottens-tidningarna är varken Nordiska Kompaniet eller ens MQ, utan snarare Kapp-Ahl eller Cubus.

Höga instegspriser

Hur ligger då prisnivån egentligen i jämförelse med konkurrenterna? Priset för det digitala paketet är visserligen lägre än vad man pratade om initialt, men endast marginellt – du betalar 179 kr/månad för att komma åt webben och e-tidningen, medan en prenumeration inklusive pappret kostar 218 kr/mån. Det digitala instegspriset är ett av de högsta jag personligen har sett, både i svenskt och internationellt perspektiv.

Här är en uppställning med exempel.

[table caption=”Priser för dagstidningar, per månad” width=”500″ colwidth=”140|80|80|80″ colalign=”left|left|center|left|right”]Tidning,Digital bas,Digital allt,Papper
NK/NSD,-,179 kr,218 kr
VK,-,179 kr,219 kr
DN,-,99 kr,205 kr
SVD,15 kr,185 kr,284 kr
Aftonbladet,29 kr,59 kr,-
GP,-,109 kr,215 kr
Hallandsposten,-,120 kr,170 kr
Sydsvenskan,28 kr,149 kr,191 kr
Faedrelandsvannen,-,-,209 kr
The Guardian,8 kr,106 kr,339 kr
Pensacola News Journal,-,65 kr,90 kr
New York Times,97 kr,225 kr,224 kr[/table]

(Förklaring: med digital bas avses det billigaste digitala paketet som innehåller tillgång till sajt/appar bakom betalvägg, medan digital allt även innehåller motsvarande en e-tidning. Med papper avses priset för en prenumeration som innehåller tidningen minst fredag-söndag och samtliga digitala produkter. Samtliga är från-priser. Observera att SVD endast erbjuder papperstidningen sju dagar i veckan.)

Det digitala instegspriset är alltså otroligt högt, även när man jämför med de storstadstidningar som i regel har mer utvecklade webbplatser, vassare journalister och ett större universum att hämta sina kunder från. Vad värre är – dessa tidningar erbjuder också mer innehåll gratis än vad norrbottningarna gör just nu. Logiken hackar betänkligt, hur man än vrider och vänder på ämnet.

Digital abonnent eller musa?

Prislogiken rimmar inte heller med vad man erbjuder. För 218 kr får man förutom journalistik och de digitala kanalerna tillgång till papperstidningen i brevlådan – vilket inkluderar papper, tryck och distribution i flera led vid sidan av de personalkostnader som tillkommer för redigering, kundtjänst för att ta hand om distributionskostnader med mera. Att påstå att allt detta tillkommande skulle gå lös på 39 kr/månad, eller ca 1,30 kr/dag, extra per prenumerant är förstås rent nonsens. Ehnbom hänvisade i går till att det faktiskt kostar att utveckla de digitala plattformarna också, vilket delvis täcker en del av den större prisskillnaden. Fet chans. Här kommer en newsflash: de digitala plattformarna ingår även i pappersprenumerationen.

Sanningen är den att ekvationen inte går ihop vare sig man är eller ser på kunden som rationell eller irrationell. Som utflyttad norrbottning med ett enbart digitalt behov får jag snarare känslan av att jag som abonnent inte bara skulle betala för mina egna tjänster, utan också likt en ängel och musa med mina pengar skulle hjälpa till att sponsra den verksamhet som bär pappersproduktionen. Men det är väl bara jag?

Eller så finns det kanske fler. Läs till exempel Fredrik Strömbergs utmärkta inlägg som dyker djupare i frågan om vad konsumenterna/läsarna verkligen betalar för.

Kundtappet är inte problemet

Nu kommer vi till ännu en tankevurpa: Tidningarnas stora problem är inte att de har tappat fler kunder än tidigare under de senaste åren, utan att de har så förtvivlat svårt att sälja in sina tjänster till en yngre generation. Därför består den typiska kundstocken av högst en procents prenumeranter under 30 år och nånstans runt 35-50 procent som är åtminstone 60-70 år gamla och uppåt. Idissla den tanken en stund i stället för kundnyttan. Gör högre ingångströsklar och material som varken är tillgängligt på sajten, sökmotorer eller sociala medier att chansen att attrahera nya, yngre kunder ökar? Frågan är retorisk.

Men lockpriset om 1 kr för det digitala paketet under första månaden kommer väl många att nappa på? Säkerligen kommer flera göra det, allra helst de som känner till NSD och NK sedan tidigare och har svårt att släppa dem som nyhetskälla. Men lockar det priset för en tjänst man har ingen eller dålig kännedom om när man vet att det kostar 179 kr/mån därefter? Lockar det verkligen när man genom sociala och traditionella medier kan ta del av nyheter både från gratisalternativen och de betalade som är smarta nog att ha en porös betalvägg som släpper igenom ex trafik från delningar. Nej, då blir det förstås knappast ens lockande att testa för 1 kr/mån.

Det finns dessutom många alternativ att lägga pengar på om du vill konsumera medier digitalt, alternativ som erbjuder mindre och gratis eller mer och billigare. För 99 kr/mån får du obegränsad tillgång till musik från Spotify. För 79 respektive 99 kr får du obegränsat med tv/film från Netflix eller Magine. Och för 0 kronor erbjuder Sveriges Radio, SVT, TV4 med flera både lokal, nationell och internationell nyhetsjournalistik, granskning och underhållning genom play-kanalerna. Glöm inte heller bort skrivna alternativ som Svenska Fans rapportering om Luleå Hockey och nya satsningen Affärer i Norr – båda med material som producerats av skribenter som kan ha större insikt i och passion för ämnet. Det finns alltså alternativ för den som vill ta del av lokal journalistik – alternativ som NSD och Kuriren har varit överlägsna på grund av tillgängligheten och bredden i rapporteringen. Nu blir dock den ekonomiska tröskeln så hög att alternativen får en gratisskjuts… eller ja, betalskjuts kanske vi ska kalla det.

Du har 200 kr i månaden att spendera på digitala medier. Svara snabbt, vilken mix väljer du att sätta ihop från alternativen ovan?

152 år med affärsutveckling?

Ehnbom står också för ett av de mest intressanta uttalanden jag sett på senare år. Efter att ha idisslat ”kundnytta” som enda argument till varför tidningen ska lyckas och ödmjukt ha svarat på min kritik mot begreppet. Efter hans uttalande om 152 år av kundnytta utväxlas följande två tweets mellan oss.

Det var väldigt intressant att höra.  Under de två senaste åren har jag förutom jobbet vid GP och Stampen Media Group haft förmånen att närvara och föreläsa om trender och tendenser inom mediebranschen på flera av WAN-IFRA:s event i Europa och Asien. Ämnet affärsutveckling har kommit upp vid flera tillfällen, och hittills har jag inte hört en enda person i någon position – hög eller låg, på liten eller stor tidning – säga något annat än: ”Vi har ingen erfarenhet av affärsutveckling i vår bransch”. Men det är väl skillnad på hur det ser ut på NSD och Norrbottens-Kuriren – de har väl aldrig haft en prenumerationsmodell, samt traditionella display- och familjeannonser som i det närmaste ensamma intäktskällor.

Något som också varit närmast löjligt tydlig i de föreläsningar och diskussioner jag deltagit i – de som lyckats med betalväggar har rest dem sist av allt, efter djupgående omstrukturering av organisationerna och personalstyrkorna (inklusive nyrekrytering), samt arbete med customer experience och mycket mer. Allt för att skapa en högklassig digital upplevelse som är mer än bara en papperstidning som smetats ut på vertikalen digitalt. Man har mer eller mindre lyft varenda liten sten och man har gjort det före man börjar ta betalt. Jag har tidigare rapporterat om detta på Stampens omvärldsblogg. Den enögda jättesatsningen på betalväggar som lösningen to concquer them all dog för ett bra tag sedan – förutom i Norrbottens Mediesällskap, som det verkar.

Sist men inte minst, oavsett om den digitala modellen är kostnadsfri eller inte för konsumenten, så är en sak genomgående: framgångsrika medier diversifierar sina intäktsmodeller, de förstärker inte beroendet av den existerande. Det vill säga, de tar inte papperslogiken till den digitala världen och nöjer sig med det. Nej, i stället ser de över vilka kompetenser organisationen besitter och hittar alternativa intäktskällor genom att arrangera konferenser och utbildningar, starta reklambyråverksamheter och mycket mer.

152 år med dialog?

Slutligen, eftersom vi ändå befinner oss på Twitter när diskussionen förs – i vårt snack använder Ehnbom återigen argumentet ”152 år” när han ska beskriva hur viktiga läsarna och dialogen är för dem:

Det här med kultur är en intressant sak – den sitter ofta i väggarna på organisationer och går i arv mellan generationer av anställda. Samtidigt är varje person sin egen och sätter sitt eget avtryck på kulturen, som därmed förändras med tiden. Det är därför svårt att säga om det är kulturen eller medarbetarna jag förhåller mig tveksam till, men NK och/eller Mats med kollegor – ursäkta min skepsis. Så här sa chefredaktören själv nämligen 2011 när man lanserade en storsatsning på sociala medier:

“För oss journalister är de digitala kanalerna som Twitter och Facebook en stor möjlighet till kommunikation. Aldrig tidigare har vi haft så stora möjligheter att kommunicera med våra läsare och låta dem, på ett mycket enklare sätt än tidigare, vara med och påverka vår journalistik.”

Hur det gick? Inget vidare, vilket jag berättat om i ett blogginlägg 2012 som jag återpublicerat här på Avskalad. Sedan dess har inte mycket förändrats – Kuriren fortsätter mata ut Facebook-uppdateringar på Twitter, och Ehnbom själv följer 13 konton i mediet – några NBA-spelare och egenintressena familjen och Kuriren – och har twittrat 60 gånger, varav 35 till mig när jag gick i taket i går. Leading by example? Gudskelov så gör Luleå-tidningen i alla fall ett okej jobb på Facebook.

Men att man varit bra på att lyssna i 152 år? Jojo.

Slutligen, om vi nu ska sätta upp betalväggar – så låt oss göra som Anette Novak och kalla det entréer i stället. För vi vill väl inte stänga ute folk? Eller?

Det blev mycket kritik i det här blogginlägget. Återigen, av kärlek till Norrbotten och numer lätt gillande av Norrbottens-Kuriren och NSD. Om kärleken till Norrbotten och vi går framåt härifrån återkommer jag, snart.

  • 152-årsargumentet kan bli en återkommande och stående synonym till begreppet betonghäst. Det blir tämligen svårt att ta Mats Ehnbom på allvar i det här. Antagligen beror det på den totala bristen på insikt i hur digitala medier fungerar i dagens samhälle. Det räcker inte med att bara skriva att man lyssnar när man de facto inte gör det.

    Att Facebook och Twitter har vänt upp och ner på synen på kommunikation verkar ha gått Ehnbom fullständigt förbi. Kommunikation kräver nämligen en dialog, vilket betyder att det inte bara går att prata – man måste lyssna också. Det sista ser Ehnbom ut att ha missat, oavsett vilka ord han väljer att skriva i sina tweets. För som jag ser det så skriver han en sak, men menar något helt annat.

  • Markus, jag är mycket imponerad av den här genomgången och förutom att säga att det här är lysande så tänkte jag tillföra två saker:

    1) Det blir så tydligt för mig att det här, från deras sida, är ett ärligt försök att rädda sig. Men problemet är att de under 152 år byggt upp ett frodigt lantbruk på ett ställe som ibland drabbats av katastrofer som torka, kyla eller för mycket regn och nu försöker applicera de kunskaperna när området drabbats av ett vulkanutbrott. Att GÖRA NÅGONTING är ledarskap och handlingskraft, och när man inte har verktyg eller kunskap till att lösa ett problem så gör man istället mer av det man kan.

    2) De borde i alla fall ha läst om The Economists prissättning och hur den ökade konverteringen: http://conversionxl.com/pricing-experiments-you-might-not-know-but-can-learn-from/ (om du inte har läst den, så kommer du säkerligen finna det intressant du med)

    • Tack, Michael!

      Bra poäng! Och när man sitter utan kompass i en båt nära jordens ände så kan felriktad handlingskraft vara direkt livsfarlig.

      Stort tack för länken, bra fredagsläsning! 🙂

  • Lars Klasén

    Det priser som anges i tabellen ovan är iaf vad gäller DN helt fel. För en boende i Södertälje kostar det enligt DN.se så här: på papper: 355/månad, digitalt: 199 kr/månad. F ö förstår jag inte att det behövs en så enorm argumentation som ovan för att inse att problemet inte är tidningarnas – utan att så många inte inser (eller inte vill inse – eller kanske inte bryr sig om …) att en fungerande demokrati behöver oberoende tidningar (papper eller digitala, nationella och lokala) och att sådana inte kan existera utan att tillräckligt många är villiga att betala. Det är roligare att köpa en ny mobil (som kostar en årsprenumeration) och lägga lika mycket till på telekostnad (dvs ytterligare en årsprenumeration). Det finns ju alltid ”nyttiga idioter” som fortsätter att prenumerera. Som jag t ex. Som alltså får betala mer än vi ”borde” – och det blir mer och mer betungande allteftersom fler och fler tror att det inte behövs. Och till slut orkar vi inte med avgiften längre och lägger av helt – med resultat att tidningarna får lägga ner.

    Slutsatsen är att det inte är ”betalväggarna” som orsakar ”mediemörker” – det är de som snyltar. Före 1990 kostade alla tidningar pengar. Ändå rådde inget ”mediemörker” – därför att de som hade råd (dvs de flesta) då betalade för ”den tredje statsmakten”. Såklart det då skulle blivit ”mediemörker” om folk skulle bete sig som idag, dvs lägga av att prenumerera i nån slags tro att journalistik då skulle börja uppstå av sig själv.

    • Hej Lars,

      Priserna för DN är de som gäller om man bor i Stockholm, enligt dn.se. De har två digitala paket (99/199 kr), vilka som skillnaderna är är väldigt diffust.

      Man får tycka vad man vill om människorna som lever i samhället, men faktum är att som näringsidkare får man anpassa sig efter de förutsättningar som gäller i stort och smått. Att kalla människor snyltare tycker jag är hårt – man bör i stället fråga sig varför folk inte är villiga att betala? Den företagare som inte gör den hemläxan dör fort, oavsett bransch.

      Som det ser ut just nu så är det högst troligt att många dagstidningar under de närmaste åren får läggas ner, men det är inte konsumenternas fel – det beror på en bransch som inte lyckats anpassa sig till en förändrad värld med allt vad det innebär. En stor anledning till det är att branschen under sötebrödsdagarna under andra halvan på 1900-talet valde att lägga pengarna på allt annat än att utveckla organisationerna och affärerna. Därför sitter vi i medierna nu i den här båten vi själva sjösatt och drömmer om ett sekel som aldrig kommer tillbaka.

      Sist men inte minst, någon måste absolut betala för produkten i slutändan. Men varför måste det vara just konsumenten? Bara för att det varit på ett sätt behöver det inte så förbli.

      Ha det gott!

      • Lars Klasén

        Näringsidkare? Sorry, du gör ett fatalt misstag när du betraktar våra tidningar som vilka näringsidkare som helst! Ty det är de inte! Om du inte gillar ICA kan du (på de flesta orter) välja Willys eller Lidl. Men så kan du inte göra vad gäller tidningar, i synnerhet inte lokaltidningar! Det finns inga alternativ, inga konkurrenter! Lägger du av att prenumerera (eller – om du bor på landsbygden i Norrland – lägger av att handla i din lokala, enda, matbutik) så blir det inget annat!

        T ex är vår lokaltidning här i Södertälje, Länstidningen, kanske inte så lysande. Men vad händer om jag därför lägger av att prenumerera? Tror du att den då blir bättre? Nej, med minskade intäkter blir den blir såklart ännu sämre – och jag har ingen annan att välja på! Det finns ingen konkurrent! Om andra följer mitt exempel och också lägger av att prenumerera så blir resultatet ett enda: ingen lokaltidning alls! Och det gynnar varken mig eller Södertälje!
        Nej, vi som månar om vår stad MÅSTE hålla våra lokala medier om ryggen! Det är därför jag kallar de som inte gör det, dvs inte betalar för den lokala pressen, för svikare (ok, lite starkt ord eftersom somliga helt enkelt inte kan motivera kostnaden pga sin privatekonomiska situation, och många av de andra inte inser vart det barkar hän om de avstår. Till saken hör att (enligt min erfarenhet) nästintill alla Södertäljebor som inte prenumerar faktiskt läser det som Länstidningen publicerar gratis på nätet! De klarar sig alltså inte utan något som vi prenumeranter de facto förser dem med!).

        • Nej, det är inte ett fatalt misstag utan ovedersägliga fakta. De flesta av våra nyhetsmedier är både privatägda och vinstdrivande. De lever under exakt samma villkor som alla andra näringsidkare.

          Det går att argumentera till förbannelse om nödvändigheten av granskande medier, och jag är håller med om att de verkligen behövs för samhällets/demokratins bästa. Men det är en sak, och marknadsvillkoren de lever under en annan. Fixar de inte att överleva under de villkoren så är jag ledsen att säga det, men då får vi antingen leva utan den journalistiken eller så får/kommer den hitta andra vägar fram.

          Alternativet är att vi förstatligar eller kommunaliserar dessa medier och belägger medborgarna med en obligatorisk skatt för att finansiera deras verksamhet. Om det skulle hända, ja då kan vi hävda att det är en skyldighet att stödja dem i deras värv – till dess inte.

          • Lars Klasén

            Betr det sistnämnda, förstatligande eller kommunalisering, så är det såklart inget alternativ. Då blir det ju ingen ”tredje statsmakt” utan de blir helt uppbundna (kolla t ex bannlysningen av Soren Ismail i statsmedia).

            Om man betraktar saken som du anser, dvs media (inkl lokaltidningar) är som vilka andra varor som helst och därför ska leva under marknadsvillkoren, så förstår jag inte varför frågan ens måste diskuteras. Inte tjatar jag i oändlighet på ICA om de är för dyra; jag skippar dem helt enkelt! Om de går under – so what!

            Men med tidningar har det varit ett evigt tjat ända sedan webbens tillkomst om att ”de är för dyra”, man har kallat dem dinosaurier och gett dem massor av förnumstiga råd hur de ska överleva (utan att någon betalar för deras löner etc). Och visst, om inte tillräckligt många anser deras produkt ”värd” priset så kommer de inte att överleva.

            Nyckelfrågan är egentligen: hur värderar man information? I synnerhet som många anser att information inte har något värde alls. Varför tycker du att dina lokalmedia är för dyra? Om jag tolkar det du skrivit ovan så är ca 200 kr någon slags rimlig gräns. Varför just 200 kr? Det finns ju inget att relatera till (utom gratisinformation förstås). Jag själv sätter detta i relation till vad folk i gemen spenderar på elektronik (surfplattor, medieboxar, iPhones, teleabonnemang, etc) – och på sånt kan man lägga hur mycket som helst.

            Nu ska det sägas att jag personligen har ”problem” med att bedöma just värdet av information. För det första ”måste” jag ha min lokaltidning (ca 250 kr/månad). Men den täcker inte nationellt och internationellt bra, inte heller generell samhällsdebatt, så därför ”behöver” jag DN (355 kr/månad). Och så testar jag den nya Dagens ETC, för att ge en icke-borgerlig röst plats i samhällsdebatten (150 kr/månad). Summa 800 kr/månad, 9.500 kr/år! (Jag ryser när jag ser summan – och SÅ mycket är nog all denna information inte ”värd” trots allt … jag menar, min budget är inte oändlig … så jag ska lägga av med någon, men det blir inte lokaltidningen: den är ett måste!).

            Bara som slutkläm: Om man, som du, anser att media ska betraktas som vilka andra produkter som helst så förstår jag inte varför man då ska utgjuta sig över att de är dyra, har ”betalväggar” etc: det är väl bara att låta bli att betala och låta marknaden råda! Precis som om din ICA-affär var ”för dyr”. Och låta båda dö. Och du ändå kan handla mat (på Coop). Men inte handla kvalitets- och oberoende journalistik. (Kom sedan inte och säg att det inte är en skillnad!)

          • Hej Lars,

            Jag argumenterar inte för att nyheter är ”som vilken produkt som helst”, utan konstaterar bara att det är en affär som lever på den fria marknaden och därmed måste anpassa sig efter de villkoren. Det är en sak. Att värdera den mot andra produkter och tjänster tror jag inte leder någon vart. Den typen av argument är återkommande men skadar bara branschen, får oss mediearbetare att leva i en drömvärld där vi sitter på höga hästar och slipper anpassa rutten – och särskilt sympatiskt är det ju inte heller att sätta sig över andra branscher.

            Varför jag argumenterar för detta och sågar vissa? För att jag tror att journalistiken (i någon form) är nödvändig för demokratin och det gör mig ont att se arbetsgivare som NSD och Norrbottens-Kuriren driva etablerade verksamheter i botten pga frapperande okunskap om allt som har med affärsutveckling och marknadsföring att göra. På lång sikt riskerar de exempelvis samtliga arbetstillfällen i stället för att riskera en del och hitta andra nya. När man samtidigt ser alla exempel internationellt på medier som är på rätt väg så blir det ännu mer frustrerande att se hur somliga läser branschtrender som fan tolkar bibeln.

            När det gäller prissättningen är den inte lätt. Som du säger, hur tusan värderar man journalistiken? På pappret vet vi ungefär, men digitalt är frågan ännu obesvarad. Jag tror att gränsen för vad man är beredd att betala på lång sikt ligger någonstans runt hundringen i månaden – men hur mycket och vad som ingår i det låter jag vara osagt. Kanske ingår fler lokala tidningar i paketet, kanske är det en bundling med musik- och filmtjänst osv. En förutsättning för det är förstås att man levererar en upplevelse folk är beredd att betala för, inte en otryckt dagstidning på vertikalen i stället för horisontalen (dvs, en klassisk dagstidnings-sajt).

            Wow. 800 kr/mån är mycket pengar! Läser du även nyheter via e-tidning på ex iPad eller ”bara” på pappret? Vore intressant att höra från en tung nyhetskonsument som du hur du upplever skillnaden.

            PS1. Tror inte heller på förstatligandet. Oberoendet är nödvändigt!
            PS2. Stort tack för att du engagerar dig! Det är allt för få som gör det, oavsett ståndpunkt man har i frågan.

          • Lars Klasén

            För det första vill jag säga att vi tycks eniga om vikten av oberoende media – och i synnerhet den lokala – och därför engagerar oss i funderingar på hur den ska kunna överleva. Jag gör väl inte så mycket mer än att prenumerera, att uppmana andra att också göra det, skriva insändare då och då samt att ställa upp för intervjuer när journalisterna så önskar (i min egenskap av remissansvarig för Naturskyddsföreningen här i
            Södertälje). Du tycks göra mycket mer – det är bra! – kanske jag borde göra det också. Men jag upplever att Länstidningen här har funnit en hyfsad kompromissmodell, där man lägger ut en hel del gratis på webben; typ kanske 60 % av det totala innehållet (varav somligt är något avkortat, dvs skiljer sig från betalversionen). Det innebär att de som är ”som jag”, dvs verkligt intresserade (t ex av dess överlevnad 🙂 ) faktiskt prenumerar (vilket vi nog inte gjort om allt lades ut gratis. Det vore som att betala för Metro
            utan att de begär det. Men det är klart, folk betalar ju för medlemskap i föreningar – för att stöda dem. Men där tror jag trots allt att det går en gräns).

            Nu när jag läser de alldeles färska rapporterna om er lokalpress’ erfarenheter så här långt
            http://www.resume.se/nyheter/dagspress/2014/02/18/det-gar-helt-enligt-planerna/
            så får jag intryck att det är, eller kommer att gå mot en liknande ”kompromissmodell”. Kanske den duger tills nån bättre modell”uppfunnits” (vilket alltså inte gjorts ännu; då hade vi ju inte behövt diskutera saken). Jag håller verkligen tummarna för att det lyckas!

            För att fortsätta: Jag har hela mitt yrkesverksamma liv jobbat med information; datorbaserad sådan: 1976-1983 som köpare av information, eller rättare sagt mellanhand åt andra, typ forskare, företagare etc som behövde information för sin forskning, patentansökan,
            produktutveckling eller konkurrentstudie. Jag sökte alltså i databaser på uppdrag. Därefter, från 1983, har jag arbetat med att utveckla, producera och
            marknadsföra datorbaserad information – allt från rättsinformation till statliga register (jag var med och startade InfoTorg 1998, numera en tjänst
            inom Bisnode, säkert välbekant, där jag sedan jobbade till 2010).

            Och inom vår bransch så har naturligtvis frågan
            om informationens värde varit fundamental! Var det värt att på 70-talet ta betalt 4000 kr/timme för sökning i databaser med vetenskaplig information – som
            kanske gav noll kronor i ”nytta” – eller lika gärna etthundratusen kr i ”nytta” pga att det hjälpte till att utveckla en ny produkt, eller varför en miljon kr för att det kartlade och avslöjade konkurrenternas
            förehavanden! Och vad var nyttan för en jurist att på en kvart på ett säkert sätt i Rättsbanken/InfoTorg Juridik söka fram ettusen domar, istället för en osäker manuell sökning på flera dagar. Och nyttan för en bilhandlare att smidigt och enkelt söka fram och omregistrera ett fordon, för en affär att göra en kreditbedömning för att undvika en ”dålig” kund, för en vd på jakt efter nya affärsmöjligheter, att snabbt kunna kolla bolags
            koncerntillhörigheter, befattningshavare, relationer till andra bolag etc etc.

            Allt detta var ju värt olika mycket för kunden, beroende på resultat, verksamhet etc. Men vi var ändå tvungna att ha en prislista, ta ett pris. Precis som vilken annan vara (eller tjänst) som helst. Inom parentes gjorde vi en del ansatser att relatera priset till den ev. ”nyttan”, eller värdet, för ett företag, dvs licenser: dvs att ta olika betalt för samma info, beroende på kund! Men det är svårt – och en utmaning för säljarna att göra en sådan bedömning, och sedan förhandla om den … . Men licenser är vanligt inom t ex biblioteksvärlden, där man betalar en viss summa per år för obegränsad tillgång till t ex ett förlags vetenskapliga tidskrifter eller e-böcker.

            Oj det blev långt det här. Men det jag ville komma fram till var att allt detta var ganska OK, och allmänt accepterat – ända tills webben kom, och det uppstod ett antal webbplatser, tjänster, som lade ut massa information gratis; till och med en del av det vi sålde – må vara oftast av sämre kvalitet. Då började folk tro att information ”skulle” vara gratis. Ja, du vet det där i slutet av 1990-talet med DNE – Den Nya Ekonomin,
            gratisekonomin etc. Då kom det ju en del som tyckte det var oförskämt att vi tog betalt … varför skulle inte vår information vara gratis, när det mesta ju ändå hade sitt ursprung i offentligt producerad information. Det ledde till att jag i en offentlig hearing lite ilsket fick förklara att det faktiskt kostade att erbjuda all denna information – och om vi inte tog betalt så fick vi lägga ner och kunderna, samhället, faktiskt klara sig utan den. Min slutsats: det var bara för dem att välja (dvs marknadens lagar)!

            Jag menade, och anser, att vi gjorde en samhällsnytta – genom att öht tillgängliggöra all denna information. De som ansåg den värd – betalade – och de som inte ansåg det – de fick vara utan. Fritt val. I en krönika under DNE-tiden (1999) så diskuterade jag framtiden vad gäller detta och skrev ”Jag är övertygad om att betaltjänsterna har en framtid” (eftersom det då ifrågasattes på så många håll) – och i en krönika 2001 konstaterade jag att jag fått rätt (i alla fall så långt), för då hade ju DNE- och dotcombubblan spruckit. Men som vi ser så är ingenting
            självklart; eller rättare sagt: frågan är hur informationsproduktionen ska bekostas. Av köpare, direkt eller indirekt (typ annonser), av intressenter (dvs
            sådana som av t ex politiska skäl vill att viss info produceras, av vidareförädlare, eller … Svårt! Ingen vet!

            Nåväl, för att avsluta här ett svar på din sista fråga: Jag har förstås tillgång till alla tidningar även digitalt, men läser i stort sett bara på papper. Snabbare, trevligare, mer lättläst, jag kan se helheten etc etc … Det gäller även Ny Teknik och Computer Sweden, som jag
            också har. Men betr de diverse nyhetsbrev jag har (typ Resumé, som inses av ovanstående länk, men också många andra) blir det förstås att jag läser det som
            de hänvisar till på webben. Ibland är det förstås längre artiklar – men det är då inte journalistiskt material, typ research- och debattartiklar i DN, utan sådant som t ex tester i datatidningar.

            Det påminner mig om att nån gång för länge sedan, ungefär när webben slog igenom och det ca 1997 sades att det inte behövdes några mellanhänder i framtiden, så redovisade jag vad Jan Freese, då
            generaldirektör (eller vad det hette) på Datainspektionen sagt om behovet av nya yrken: ”Det enda nya yrke som behövs i framtiden är en IV, en
            Information Verifier”. Och jag höll med, fast jag kallade det redaktörer, mellanhänder e d – och det är ju precis det som tidningarna är! De väljer bland flödet av info – och de gör med urskiljning och anpassar för den grupp av avnämare de avser att ha som kundkrets) och framför allt: de vidareförmedlar bara sådan information de vet, eller med stor säkerhet tror, är sann, baserad
            på fakta, och utesluter inte information bara för att de inte gillar den. VI kan alltså lita på dem, i alla fall hyfsat …. Vilket vi inte kan beträffande mycket av den information som sprids och flyter runt på nätet. Problemet är att vi inte vet vilken vi kan lita på. Därför behövs tidningarna (eller vad vi ska kalla dem)!

            (PS: Din diskussionstråd tror jag f ö att jag att jag stötte på nånstans via en länk i en kommentar på fejjan – outgrundlig är informationssamhällets vägar! 🙂 DS).