Förlåt mig för min roll i tyckonomin

Share Button

Jag vill uppriktigt be om ursäkt. Under flera år har jag aktivt bidragit till utvecklingen mot ett samhälle där åsikter är viktigare än fakta.

Jag var en av de som lade om mediernas fokus mot åsikter, både som konsult och under min tid på Göteborgs-Posten. Då befann jag mig på rätt plats med rätt kompetens för att driva på utvecklingen, som tog fart när digitala tyckare blev redaktionernas nya stjärnor.

Sedermera grundade jag Eljester, bland annat på tesen att vi som medier aktivt måste ta ställning för alla människors lika värde. En av taktikerna var att lyfta åsiktsmaterial som bekämpade främlingshat, rasism och fascistoida strömningar.

Idag? Det känns inte bra alls. Åsikter har blivit knark. Efter förra valet tycker jag personligen att det började eskalera. Politiker, ledarkrönikörer och andra professionella åsiktsmakare tycktes skärpa tonläget mot varandra. Deras väljare och läsare följde tätt efter.

”Den som icke är med mig, han är emot mig.” – Matteus 12:30

Plötsligt var rödgröna väljare närmast hatiska mot borgare, medan liberala och moderata tyckare gick man ur huse för att sänka regeringens miljöpartister och sossar. Tillsammans avskydde vi Sverigedemokraterna och deras faktaresistenta svans.

Eljester hade ett par bra år efter valet 2014. Vissa veckor var vår trafik på samma nivåer som exempelvis Piteå-Tidningen och Norran. Kombinationen av åsikter och positivt laddat material om samhällsutvecklingen fungerade. Men statistiken var också tydlig – de skarpa åsikterna om nationellt relevant politik gav långt större genomslag än de positiva vinklarna. Fanns ett element av förlöjligande? Ännu bättre.

Känslan var inte odelat positiv. Hur vet du när du passerat gränsen mellan att torgföra åsikter som stärker en positiv samhällsutveckling och att bara jaga enkla klick? Jag började tappa drivet när jag inte kom fram till något bra svar. Den sura magkänslan gjorde att jag även tappade energin att förvalta och utveckla Eljesters andra tjänster.

Det finns alltid plats för åsikter, men min personliga känsla var och är att vi kantrat. Åsikterna väger nu tyngre än de sakliga nyheterna och granskningen. Det öppnar inte bara dörren för goda krafter, utan också för de som föraktar sanningen. Vi föder Donald Trump, Kent Ekeroth, Björn Söder, Brexit-rörelsen och trollen på Granskning Sverige.

Känslan har mognat över tid och slutsatsen är given. Jag vill inte vara en del av den här utvecklingen längre. Vi har indirekt och direkt bidragit till att rasister och trollfabriker kan plocka enkla poäng genom att förlöjliga våra åsikter med hjälp av lögner som kallas fakta.

”Argumentera aldrig med idioter. De drar dig ned till deras egen nivå och besegrar dig med erfarenhet.” – Mark Twain

Jag vill faktiskt be om ursäkt för att jag varit en del av apparaten som drivit oss åt det här hållet. Inte för att jag är bättre än någon annan – jag har stor respekt för striden som många debattörer fortfarande tar trots hat och hot. Men vi måste var och en ställa oss frågan hur vi bidrar till utvecklingen och jag tycker inte att jag använt min egen kraft på bästa sätt.

Därför har nedmonteringen av Eljester som det en gång var börjat. Puls som bärande redaktionell produkt läggs exempelvis i träda även officiellt. Flera av våra andra tjänster och konton monteras också ner. Vad som kommer härnäst får framtiden utvisa.

Min egen politiska penna har också tystnat; på Eljester, i privata bloggar och till viss del i sociala nätverk. Jag har fortfarande starka åsikter om mycket, men det finns en tid och en plats för allt.

Hej chefredaktör, sluta dela 100% egna artiklar

Share Button

Det här blir ett kort blogginlägg, för det finns egentligen inte så mycket att säga om något som borde vara så oerhört självklart.

Är du chefredaktör eller har en annan ledande roll på en redaktion? Har du Twitter och Facebook? Då är risken överhängande att du bara delar artiklar från dina egna eller koncernens publikationer.

Vet du hur det får dig att framstå? Som en självgod megafon som vet allt om dina egna förehavanden men har försvinnande lite intresse för omvärlden.

Det är rätt strategi om du som journalist känner en aversion mot begrepp som autenticitet, lyssnande, relationer, omvärld, uppdaterad, ödmjukhet och allmänbildning.

Tycker du tvärtom att ovan nämnda termer är en viktig ingrediens i god journalistik så bör du börja kika utanför din egen koncerns snäva verklighet och visa upp det så det är tydligt för omvärlden.

Ta av dig skygglapparna nu – det enda du riskerar är att öka din och din publikations trovärdighet.

Tidningarnas gamla ekosystem dör, men bolagen kan överleva

Share Button

Vilken är filosofin bakom Eljester? I grund och botten bygger den på en enkel teori: att det ekosystem som byggts upp runt främst morgontidningar på lokala nyhetsmarknader är på väg att dö, men att det finns hopp för något nytt och bättre.

SVT och Sveriges Radio utvecklas snabbt. Deras närvaro online blir allt starkare både lokalt och nationellt, mycket för att de centralt drar till sig stora talanger i branschen med SVT Interaktiv och P3 som digitala lok. Och talanger har en tendens att dra med sig resten av bygget.

De lokala morgontidningarna har det tuffare. Ekvationen med stora fasta kostnader och minskande marknadsandelar går inte ihop för kommersiella aktörer. Personalneddragningar i kombination med ökade ambitioner rimmar ännu sämre. Filosofin att befordra och degradera personal till roller de får lära sig medan de jobbar har sällan funkat, än mindre nu.

Det är snarare regel än undantag att den här typen av kriser leder till att de drabbade letar upp en gemensam och mer jordnära fiende som de kan lägga fokus på. Enter public service, mången lokal tidningskvinnas- och mans röda skynke.

Det som är intressant med den konflikten är vad den säger om de inblandade. Förut hade vi public service på radio och tv, medan de kommersiella spelarna med få undantag gick på print. När den digitala arenan öppnades i form av sajter och appar så tog public service tillfället i akt att vara ännu mer allmännyttiga. Flera privata aktörer har valt ett intressant sätt att bemöta det på senare tid – att argumentera för att de äger hela arenan oavsett hur oreglerad den varit och fortfarande är.

Detta går förstås hand i hand med den monopolställning många morgontidningar haft, där man ännu idag tar alla chanser att kväva eventuell konkurrens. Sällan görs det genom att utveckla tjänster som är bättre än konkurrenternas. I stället lanserar man produkter av låg kvalitet och kombinerar det med aggressiva försäljningsmetoder. Det är exempelvis inte ovanligt att man i strid med den fria marknaden och annonsörernas eget bästa sätter press på företag, idrottsföreningar och andra arrangörer för att stoppa samarbeten med tidningarnas konkurrenter.

Mönstret går igen, oavsett om det handlar om att möta den lokala gratistidningen eller det globala Buzzfeed.

Jag har själv varit en del av det systemet och reagerade inte nämnvärt på det då. Det går snabbt att bli indoktrinerad. I regel handlar det inte om någon ondskefull plan eller illvilliga människor, utan om ren desperation. Man vill dra in de slantar som krävs för att man själv och kollegorna ska få ut lönen. I den situationen saknas ofta utrymme att fundera över andra sidan av myntet.

De aggressiva försäljngsmetoderna och utvecklingen av dåliga produkter skadar inte bara marknaden och mediernas egen position på den, de riskerar även att hota morgontidningarnas egen kärnverksamhet. Pengar och personalresurser läggs på sånt man inte bör eller ska hålla på med, medan kvaliteten på bland annat journalistiken blir lidande. I kölvattnet blir verksamheternas riktning otydlig internt och personalen otrygg, vilket i sin tur ställer krav på organisationen som företagsledningarna sällan kan hantera. Så fortsätter spiralen nedåt.

För mig är symptom som dessa tydliga tecken på att Romarriket håller på att falla. Och det är inte så konstigt med tanke på hur logiken förändrats.

Numer agerar dessa tidigare kommersiella monopol på marknader med konkurrens som är långt bredare än ett och annat Eljester och 24Kalmar. Man slåss om skärmtiden på mobilen med spelare som KIT, Omni, Aftonbladet, Netflix, Spotify, Buzzfeed, Facebook och AJ+. Åtta företag/tjänster som plockar de nationella och globala russinen bland arbetskraften och konstant presterar med en kvalitet som lokala tidningar bara kan drömma om.

Hur löser vi det? Vi behöver anpassa oss efter den verklighet vi lever i nu, inte levde i då. Det inbegriper att försöka kombinera vår lokalkännedom med högre kompetens, vilket i sin tur kommer kräva att vi bryter ner existerande strukturer och specialiserar oss. Ungefär som resten av mediabranschen under flera decennier gjort inom film, musik, tv och radio.

Ekosystemen där en spelare gör allt från journalistik, redigering och formgivning till analys, marknadsföring, försäljning, tryck, distribution och webbutveckling kommer att dö. Det är ofrånkomligt att lokala spelare i den situation som nu råder producerar lättmjölk i åtminstone några led och det kommer man bara undan med när relevant konkurrens saknas.

Bolagen i systemet kan dock överleva genom anpassning. I tidningarnas fall ser jag primärt tre befintliga styrkor: annonsering, innehåll och räckvidd. Dvs, de har erfarna säljare och journalister, samt många relationer och stark allmän varumärkeskännedom.

Av detta är det i princip en sak som verkligen gör dem unika. Det är inte journalistiken. Jag säger inte att den som presteras är dålig, men att den idag kan levereras av allt från frilansare och små produktionsbolag till kommersiella contentbolag och offentlig sektor. Det som gör de lokala tidningarna unika på sina respektive marknader är i stället räckvidden – alla människor och organisationer de har relationer med.

Tänk själv, vad är svårast att uppnå om du börjar från scratch – att samla ihop människor som producerar bra journalistik, att boka säljmöten eller att bygga starka relationer och varumärkeskännedom med 50-80% av den lokala befolkningen.

De två förstnämnda är en relativt enkel sak, men för att de ska bli meningsfulla och lönsamma kräver de i många fall en räckvidd som är svår för nykomlingar att bygga på en lokal marknad. De gamla tidningarna måste inse detta innan det är för sent. De behöver fokusera mer på att bygga meningsfulla relationer än att nöta ut både personal och kunder genom oöverlagda och illa genomförda projekt.

Runt detta finns det plats för andra bolag att växa fram.

Journalister kan på produktionsbolag prestera långt bättre journalistik när de tillsammans med sakkunniga och analytiker kan fokusera på sina jobb i stället för att ständigt kastas mellan olika roller i en otrygg situation med försvinnande lite fokus på att leverera kvalitet.

Webbutvecklare och digitala redaktörer kan tillsammans utveckla smartare appar, webbplatser och innehållsdistribution genom Facebook Instant Articles när de tillåts hålla sig ajour med utvecklingen i stället för att sitta på IT-avdelningar och förvalta utdaterade klient-/serversystem åt inkompetenta beställare.

Duktiga affärsutvecklare och säljare kan med en bredare portfölj utveckla långt fler och smartare tjänster än när de är fast i en gammal tidningsstruktur där de endast har ett åldersstiget och förvirrat varumärke att jobba med.

Och så vidare. Slår vi sönder den gamla strukturen och bygger upp ett system där de ledande spelarna inom respektive område får mer handlingsutrymme så kan vi genom samarbeten göra långt smartare saker än de lokala allvetande tidningarna idag gör på egen hand.

Tyvärr kommer det inte finnas plats för lika många individer i det här ekosystemet som i det vi växt upp i, men det är kanske dags att vi inser att det gäller även det system som nu håller på att rasa samman med god hjälp av vår handfallenhet?

Men hur många koncerner vågar ta sådana beslut? Det krävs enormt mycket mod.

Jag tror att det finns fyra scenarier där det är mest troligt att vi initialt kommer se förändringar som dessa genomföras:

  1. Vid nyetableringar på marknader som är, eller är på väg att bli, vita fläckar.
  2. Vid samarbeten mellan etablerade och nya spelare på mindre marknader, där svansföringen sällan är så hög.
  3. Vid konkurser med följande nyetableringar på större och mer etablerade marknader.
  4. När lokala investerare köper loss och strukturerar om (ofta olönsamma) tidningar från de större koncernerna.

Det är i den brytningspunkten som Eljester agerar. Vi tror att det är en nödvändighet att gå den här vägen och arbetar såväl proaktivt som reaktivt för att navigera i den allt snabbare utvecklingen.

Därför kommer vi att i nära samarbete med andra fortsätta experimentera med våra tjänster och vårt erbjudande. Målet är inte att konkurrera ut någon, utan att hitta vägar framåt där flera bolag kan samverka i motsats till den närmast monolitiska marknad vi levt i under det senaste seklet. Jag tror att de gamla morgontidningarna kan spela en tydlig och viktig roll i det systemet även i framtiden.

Efter 1,5 år som start-up – vad händer med Eljester?

Share Button

Det är nu ungefär ett och ett halvt år sedan vi grundade Eljester och lanserade vår satsning på Norrbotten i juli 2014. Här följer en sammanfattning av den första tiden och några reflektioner inför vad som komma skall.

Som för de flesta nya företag har den inledande tiden varit en resa full av djupa dalar och höga toppar – vissa saker har gått mindre bra, och andra långt över förväntan. Vissa perioder har varit nedslående och andra närmast euforiska.

Att samla andras nyheter har till exempel inte blivit någon jättesuccé hittills, medan vår satsning på eget opinionsmaterial tidvis har gått väldigt bra – vi har exempelvis under enstaka veckor haft trafiktoppar som är högre än exempelvis Piteå-Tidningens trafik samma period. Detta trots att vi bara publicerat ett par egna artiklar i jämförelse med en dagstidnings närmast konstanta flöde.

Men det är inte på ytan som det största arbetet gjorts hittills. Insamlingen av nyheter har till exempel använts för att analysera vilken information och vilka nyheter som når norrbottningarna, samt vilka nyheter om Norrbotten som når utanför länets gränser. Utifrån det har vi kunnat skapa oss en bra och bevisat verklighetsförankrad bild över var luckorna i rapporteringen finns och vad vi vill bidra med.

Parallellt med detta har vi också tittat på finansieringsmodellen för lokal journalistik, med primärt fokus på digital affärsutveckling. Detta har landat i ett par intressanta samarbeten och teknisk utveckling, vilket resulterar i att vi släpper ett par nya kommersiella tjänster under första kvartalet 2016. Vid sidan av detta lanserar vi även en ny grafisk profil och ytterligare en redaktionell tjänst efter nyår.

Generellt kan man säga att huvudspåret i allt vi gjort och fokuserar på framöver ligger på regional utveckling. Redan från dag ett hade vi som målsättning att den journalistik som produceras ska främja Norrbotten. Det har under arbetet blivit allt mer tydligt att det inte räcker. Även kommersiellt måste vi ha de glasögonen på – det är vår nisch och en nisch där vi tror att vi såväl kommer att kunna vara lönsamma som bidra mer.

Min personliga dröm med Eljester är också att i så hög utsträckning som möjligt bygga organiskt. Det vill säga, vi ska växa i takt med omsättningen. Tar vi exempelvis in externt kapital ska det vara för att vi hittar nån som vill bygga långsiktigt och har tålamod att vara en aktiv del av resan – att pumpa in snabba pengar med en exit i sikte tror jag inte skulle gynna oss i det vi vill åstadkomma.

För att vara krass intresserar det mig inte hur start-ups på exempelvis Stockholms tech-scen bygger sina verksamheter. Däremot lyssnar jag mer än gärna på industrialister som använt sina bolags egen omsättning för att finansiera utvecklingen. Jag går hellre i fotspåren efter en strävsam företagare som sett sin baby växa upp än en serieentreprenör som adopterat bort ungen i dagisåldern.

Sist men inte minst, sedan några månader tillbaka finns verksamheten nu i Luleå. Under första året har basen legat i Göteborg och Uddevalla, med ständiga resor norröver. I september gick flyttlasset till Norrbotten och så sent som förra veckan flyttade vi in hos våra vänner på Arctic Business Incubator på Luleå Science Park. Ett geografiskt stort steg räknat i mil och ett som vi hoppas kommer att betyda väldigt mycket för vår utveckling på lång sikt.

Om transparens: Hakelius, Fredriksson, kronprinsessan och JMG

Share Button
Bild: Lennart Guldbrandsson
Bild: Lennart Guldbrandsson

När journalistiken har problem med sin trovärdighet är det viktigare än någonsin att vi är transparenta med vilka vi är, vår bakgrund, samt vad vi har för syften och lojaliteter. Från och med idag tycker jag vi kallar det Lex Hakelius.

I en krönika som publicerats idag går Aftonbladets krönikör Johan Hakelius till frontalattack på journalistutbildningarna generellt och JMG (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet) specifikt, då de utbildat den nu så uppmärksammade Rolf Fredriksson.

”Inget utgör ett större hot mot journalism än en god uppfostran. Därför behöver vi journalisthögskolor. Där blir man av med sådan. /../

Det är en sak att frågan är oförskämd. Den sortens hänsyn skulle jag tro att man utplånar redan efter en termin på journalisthögskolan.

Men saken är ju att just den ­frågan i just det sammanhanget också är djupt osmaklig. /../

Tack för det, journalisthögskolan.”

Vad har då Fredriksson gjort? Jo, i samband med en minnesceremoni vid 70-årsdagen för att fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades gjorde han en intervju med kronprinsessan Victoria. I den ställde han i sin roll som SVT-reporter en fråga, som jag och många med mig tycker var direkt olämplig.


”Har kronprinsessan funderat kring familjehistorien? Det finns ju släktingar längre tillbaka som var anhängare av nazisterna. Sen finns det Folke Bernadotte som med de vita bussarna räddade folk ur koncentrationslägren.”

Jag tänker inte gå in närmare på vad jag tycker om den frågan än att jag håller med om kritiken. Kronprinsessan Victoria hanterade situationen oerhört bra, men det här var inte desto mindre fel tillfälle med hänsyn till tidpunkten, sammanhanget och människorna runt omkring. Jag är dock beredd att ta att journalister ställer en och annan sådan här fråga, om det är det lilla pris vi får betala för att den granskande journalistiken finns till. Balansen mellan vad som är okej och inte är ibland hårfin. Jag kan också förstå att journalister kan uppleva det frustrerande att inte få så många tillfällen att studera och ifrågasätta kungahuset.

Hakelius krönika kan jag däremot inte ha något överseende med. Till en början är Rolf Fredriksson 61 år gammal och tog enligt vad jag förstår sin examen 1976. Det är alltså snart 39 år sedan och den gode Fredriksson har hunnit med att arbeta många år på SVT och Sveriges Radio, både inrikes och som utrikeskorrespondent. Jag gissar att de 39 år som Rolf arbetat som journalist påverkat honom lite mer än de tre åren vid JMG i Göteborg. Johan Hakelius argumentation är rakt igenom ihålig och rätt ut sagt skitnödig. Han har verkligen fått gräva djupt i gödselsäckarna för att rationalisera sina åsikter.

Varför gör han det? Tja, jag vet inte – men det finns ett antal uppgifter som utelämnas i samband med krönikan. Uppgifter som antagligen torde vara ganska intressanta för alla som läser Hakelius verk. Som att han själv gick på Handelshögskolan, där han enligt DN inte fullföljde sina studier. Han träffade sedermera Susanna Popova, gifte sig med henne och bosatte sig i Vasastan.

Hur är då hans äktenskap relevant för detta? Jo, samma Susanna författade den officiella boken om kronprinsessan Victorias bröllop, på uppdrag av hovet. Efter det påbörjade hon en ny tjänst, som chefredaktör för Kungliga magasinet – ett jobb som hon nu har lämnat till förmån för att vara projektledare för ”A royal history” på Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse. Projektet ska enligt hennes LinkedIn-profil: ”utforska koncepten för kungliga trädgårdar och parker i Europa, från ett historiskt såväl som aktuellt perspektiv”. I styrelsen för stiftelsen sitter bland annat Antonia Ax:son Johnsson, som ska vara en vän till kungafamiljen och bland annat varit ledamot i styrelsen för drottning Silvias Childhood foundation. Ax:son Johnsons stiftelse äger för övrigt Axess publishing, tidigare arbetsgivare till… Johan Hakelius.

Borde det inte ligga i läsarnas intresse att veta att den Johan Hakelius som hyser agg mot en högskoleutbildningen och ger uttryck för det i Sveriges mest framstående privatägda nyhetskanal själv är en drop-out som genom sin fru har direkt koppling till hovet och kronprinsessan? Hans raljanta krönika är dåligt underbygd som den är, det blir inte direkt bättre när man inser hur pass insyltad Hakelius själv är i affärerna runt hovet.

Snart är det dags för Eljester – men först…

Share Button
Jonah Peretti, en av grundarna bakom Huffington Post och Buzzfeed. cc by: TechCrunch.

I dag är det dags för lansering av Eljester. Men innan det, en reflektion;

Efter allt snack om nyhetsmediers klickjakt under det senaste året verkar vi nu vara inne i en fas som i mina ögon är mer bekymmersam – att hitta virala hits som vi kan utnyttja för att själva få spridning. Vi försöker hitta rasande blogginlägg, videoklipp som har fått några tusen visningar, roliga bildserier som delats lite på Facebook och så vidare.

Jag tror inte att jag är ute och cyklar om jag säger att klickjakten och de initiala drömmarna om viralitet kom från fenomen som Fredrik Backman. Vi såg det han gjorde på Café-bloggen och tänkte att vi borde kunna efterapa. Sen slog Buzzfeed och Upworthy med flera igenom med dunder och brak. Nu skulle vi se vad vi kan kopiera i deras recept, kanske rent av saker vi kunde kombinera med det vi lärt oss av den gode Backman?

Så nu jagar vi nya Fredrikar som tar ställning för sina barn, vi jagar vinterbilder när folk klagar på solen, vi letar videoklipp på sjungande lärare och skriver krönikor om virala diskussionsämnen för att sätta strålkastarljuset på oss själva. För det har vi lärt oss av amerikanerna. Vi tittar på innehållet, ser att det skiljer sig åt och drar slutsatsen att vi måste kunna göra samma grej – för redaktionell personal har vi ju trots allt fortfarande gott om, även om de är många färre än förut. End of story.

Jag vet. Jag raljerar. Men jag önskar det här var mer av en karaktyr än det verkligen är. Vi tittar sällan på helheten och funderar över vad vi verkligen saknar. För precis som Financial Times lyckas med sin betalvägg för att de går all-in på bland annat analytiker och programmerare så lyckas Buzzfeed för att de satsar på… ja just det, analytiker och programmerare som Ky Harlin. De vet allt om publiken och deras beteenden, om de senaste trenderna online och allt annat de behöver för att ta informerade beslut. De bygger också algoritmer som gör att de slipper handjaga allt – och de matematiska snillen och kodare som gör det kommer på sikt att kunna hjälpa Buzzfeeds grävande redaktion att göra datajournalistik i världsklass.

Buzzfeed & co sysslar med vetenskap baserad på faktiskt kunskap om beteenden, inte den gamla goa redaktionella magkänslan. Ändå, trots att det inte är någon hemlighet vad framgången vilar på så lägger vi ner timme efter timme efter timme på att förvandla det de gör till något vi kan göra inom existerande rutiner och strukturer. Vi lägger våra resurser på att jaga lite viralt stoff i stället för att utveckla nya rutiner och kompetenser, smartare analyser och uppföljningar, samt algoritmer som kan automatisera det triviala och stödja mer avancerad rapportering/publicering.

Där Buzzfeed är vetenskapliga är vi bara opportuna – och det innebär en risk för våra varumärken om vi inte är försiktiga. Betänk exempelvis att medan deras primära målgrupp är 18-34 år så är vår 60+. Jag säger med det inte att det är fel att försöka attrahera en ny publik, tvärtom måste vi göra det. Men när vi gör det behöver vi göra det smart och analysera varenda steg längs vägen så att slutresultatet inte blir en total överraskning som försätter oss i en dödlig spinn.

Det är inte bara i jakten efter någon att åka viral piggyback på som den är fortsatta bristen på insikt syns. Jag upplevde det själv förra veckan när vi gick ut med senaste nytt om satsningen på Eljester. Intresset var fantastiskt, långt över vad vi nånsin kunnat drömma om. Att publiken varit så oerhört positiv är viktigast av allt, men det är kul att även medier och branschfolk snappat upp det och att jag har fått möjlighet att berätta mer om det i några intervjuer.

Men här har gamla strukturer och bristen på fortbildning lyst igenom. Det är tyvärr symptomatiskt att frågorna om Eljesters struktur uteslutande handlat om:

  • Hur kommer redaktionen att se ut?
  • Vilka har finansierat?
  • Finns det något vinstintresse?
  • Ska ni resa en betalvägg?
  • Ska ni sälja annonser?

Jag kan inte påminna mig om att en enda fråga har ställts om:

  • Vem ska göra allt från affärsutveckling till försäljning?
  • Ser vi andra finansieringssätt än annons och betalväggar?
  • Hur kommer tekniken att utvecklas och av vem?
  • Ska vi anställa analytiker och matematiker?
  • Hur ska vi dra nytta av small och big data?

… eller någon av alla andra minst lika viktiga frågor om mer aktuella aspekter som kan göra satsningen livskraftig. Så här mycket kan jag säga, några av de förstnämnda frågorna är viktiga men vi har inte börjat i den änden. I den änden börjar man om man snabbt vill dra på sig stora overhead-kostnader och höja trösklar för publiken. Vår utgångspunkt är analysen, tekniken och enkelheten, varifrån vi organiskt kommer att bygga något nytt på de villkor som gäller här och nu – inte de förutsättningar som gällde under mediernas glansdagar förra seklet.

Om nyhetsmediernas uppdrag är att förstå och beskriva sin samtid är det oroväckande att vi inte förstår vår egen bransch och dess villkor trots att vi befunnit oss i den här nedåtgående spiralen i flera år. Och för att vara tydlig: det är främst ledningens ansvar att säkerställa att personalen kontinuerligt får möjlighet att ta till sig relevant kunskap för att uppfylla detta.

Det är oroväckande att vi avundat ögnar vad andra gör och lyckas med utan att ta till oss vad framgången byggts på.

Det är oroväckande att vi inte vågar investera i den förändring som krävs mer aggressivt än vi gör i dag.

Jag försöker dra fler strån till stacken för att komma till rätta med detta på olika nivåer, som konsult och snart också genom Eljester. I nätverket runt den här satsningen finns många kloka människor som ser liknande problem men med andra glasögon. Vårt mål är inte att döda andra medier, drömmen är tvärtom att vara en motor som kan hjälpa till att skynda på utvecklingen så att fler traditionella medier och andra innehållsproducenter blir långsiktigt livskraftiga i stället för att duka under.

Kritiken kommer inte från hat, den kommer från frustration över att en bransch vi älskar är på villovägar och att flera onödiga offer kan bli resultatet av det. Vi söker inte rasera för att kränga en ny enfald, vi vill bygga en större mångfald. Snart börjar vi.

Dags att innovera nyhetsmedierna

Share Button
Galen professor
nolnet / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)

Från och med nu är det verkligen dags att sätta pengarna där munnen är, som britterna säger. Steg ett blev officiellt i dag: att för World Association of Newspapers and News Publishers (WAN-IFRA) bygga en plattform som ska stärka hela den globala tidningsvärldens förmåga att innovera. Ingen munsbit direkt, men oerhört roligt och stimulerande.

[Läs pressreleasen från Resultatfabriken Consulting här.]

Under det senaste året har jag haft förmånen att delta i många diskussioner med bland annat Vincent Peyrègne (VD, WAN-IFRA), Anette Novak (Interaktiva Institutet), Gunnar Springfelt (fd Stampen), Alex Esser (Tunaspot), Niko Ruokosuo (Scoopshot) och Kerry Northrup (Western Kentucky University) om hur vi ska skapa en förflyttning där världens dagstidningar närmar sig framför allt start-ups och forskningsvärlden, men även mer etablerade leverantörer som både kan lösa kortsiktiga problem och skapa förutsättningarna för branschens långsiktiga överlevnad och framgång.

För situationen som den är nu är ohållbar. Det pekas finger till höger och vänster, och oftast med viss rätt. Visst hade Gabriel  Byström en poäng när han förra veckan röt till om ekonomers makt över branschen, men argument som dessa blir så oerhört enkelriktade. För om man verkligen skärskådar branschens utveckling så var det ju just publicisterna som la den skakiga grund vi nu står på. Det FANNS rikligt med likvida medel i branschen i slutet på 1900-talet. Men de investerades sällan eller aldrig i den innovation vi hade behövt på lång sikt, utan i att stärka strukturer som visade sig ohållbara. De pengarna använde man för att bygga de ineffektiva kostymer som är en av de anledningar till att branschen har så förtvivlat svårt att innovera och ta till sig nya kompetenser.

Nu måste vi ta krafttag och det nya projektet med WAN-IFRA är ett led i vad jag tillsammans med dem och Resultatfabriken Consulting kan göra. Vi ska till en början bygga en kontaktyta och mötesplats, som är digital i sitt nav men också sträcker sig till den fysiska världen genom exempelvis hackathons och start-up communities såväl som konferenser och inkubatorer. Men vi ska inte bara bygga en plattform, utan behöver även jobba med den struktur som måste förändras för att de här mötena ska få den effekt som behövs.

Mötesplatserna måste nämligen fyllas med relevanta människor som både har mandat och kunskap att skapa förändring. Med det syftar jag inte bara på de mediechefer som sedan länge har möjlighet att röra sig världen runt och nätverka med varandra. Nej, jag syftar på de personer som befinner sig i handlingarnas centrum – de som befinner sig på golvet och ska se till att sakerna händer i stället för att bara pratas om.

Det är nämligen inte pengapåsar som kan köpa upp start-ups vi behöver fler av, utan strukturer för att möjliggöra att entreprenörer, forskare och snabbfotade leverantörer konkret kan bidra och ge energi till branschens utveckling – vare sig de står på egna ben eller ägs av mediekoncerner. För att göra det måste de komma in på rätt nivå i organisationerna och mötas av människor som har kompetensen att förstå dem och deras idéer, hur de kan utveckla det enskilda nyhetsmediet eller branschen i stort, samt har den beställarkompetens som tyvärr är en bristvara bland nyhetsmedier.

Att komma dithän kommer kräva en kulturförändring på många platser, och det är den verkliga utmaning vi står inför med detta uppdrag. Teknik och möten löser inte problemen, men de är viktiga delmängder.

Det är förenklat vad vi vill göra, hur det konkret kommer att gå till får jag återkomma till – nu börjar jobbet.

Pressinfo: Pettersson ska innovera tidningsvärlden

Share Button

[ Nedanstående artikel är en pressrelease från Resultatfabriken Consulting ]

Resultatfabriken Consultings Markus Pettersson har fått ett prestigeuppdrag av World Association of Newspapers and News Publishers (WAN-IFRA). Hans uppgift blir att ta fram en plattform för att accelerera innovationstakten för världens nyhetsmedier.

Under det senaste året har Markus Pettersson deltagit i den kommitté som tagit fram konceptet för WAN-IFRA:s nya verksamhet Media Innovation Hub. Initiativet till projektet kommer från VD:n Vincent Peyrègne och drivs av projektledaren Stephen Fozard. Målet är att medlemsorganisationernas förmåga att innovera ska utvecklas i nära samarbete med såväl forskningsinstitut som entreprenörer.
– Vårt mål är att främja långsiktig tillväxt bland nyhetsmedierna. Vi tror att en väg för att uppnå det är att bättre nyttja den potential som finns att innovera genom samarbeten med det växande ekosystemet av nya teknikleverantörer och innovationscentrum världen över, säger Vincent Peyrègne, VD för WAN-IFRA.

Pettersson får en nyckelroll i det fortsatta arbetet, där han ansvarar för att skapa ett koncept där människor och idéer som är relevanta för nyhetsindustrins
– Traditionella medier en förmåga att antingen avfärda extern kompetens och göra saker själva, eller att köpa upp nystartade bolag och tro att det kommer lösa problemen. Båda vägarna har visat sig vara oerhört svårframkomliga. Vårt mål är att skapa en grund som gör att mediehusen blir bättre på att integrera och nyttja idéer och kompetens från start-ups, universitet, institut och andra externa krafter.

Pettersson har tidigare arbetat för Göteborgs-Posten och Stampen Media Group, där han anlitat svenska start-ups som bland annat Kundo (Björn Lilja och Emil Stenström), Tunaspot (Alex Esser), Sociala nyheter (Ted Valentin).

– Första gången jag träffade Vincent var under en konferens i Frankfurt, där jag och Alex Esser pratade om just värdet av att samarbeta med start-ups för att tillföra både ny kompetens och energi till medievärlden. Det visade sig att vi hade liknande tankar och på den vägen är det.

Den nya plattformen ska hjälpa mediebolag att identifiera och träffa start-ups som kan lösa deras problem på kort och lång sikt, medan entreprenörer ska kunna hitta allt från kompetenser som kan hjälpa dem att genomföra deras idéer till kapital att finansiera uppstarten och potentiella kunder. Tanken är att mötesplatsen ska vara digital, men också växelverka med fysiska mötesplatser såsom hackathons, inkubatorer och konferenser.

Prissättning, kundvård och brända broar

Share Button
CC by: danieljordahl

I gårdagens blogginlägg om Norrbottens-Kuriren och NSD utelämnade jag ett resonemang jag tänkte gräva vidare i nu – hur tidningarnas prissättning långsiktigt påverkats av dåliga styrmedel och hur dessa nu bidrar till att bränna broarna till de kunder som kunde ha varit deras framtid.

Mycket har hänt sedan de prenumererade tidningarnas guldålder på 1900-talet. Överflödet var på den tiden närmast löjligt, vilket många medarbetare runt om i Mediesverige kan vittna om. Pengarna strömmade in och de som befann sig någonstans nära toppen av näringskedjan levde ett tämligen bekymmerslöst arbetsliv. Sedan hände något.

Jag tänker inte tråka ut er så mycket med vad som hände, det vet vi alla vid det här laget. Digitala och sociala medier gav helt nya förutsättningar för konkurrens och allt fler valde andra sätt att konsumera nyheter än genom pappret. Låt oss lämna det därhän en stund och titta närmare på vad som hände internt på mediehusen med fokus på konsumentaffären.

Under en lång rad år hade man inte behövt arbeta nämnvärt om ens alla med affärsutveckling – intäkterna från prenumerationer och annonsering var så pass stora att pengar inte var ett problem. Det enda som skapade huvudkli var hur man skulle hinna spendera dem så snabbt.

Hur mäter man då framgång när man lever i överflöd? I omsättning – alltså antalet kronor som företaget drar in via försäljning. Det var egentligen det enda som spelade någon roll. Skillnaden i täckningsbidrag (hur mycket vinst ett enskild produkt/tjänst gör) mellan de fåtal produkter man erbjöd var ändå så låg. Det finns i grund och botten ingen anledning till att ha andra styrmedel än omsättning.

Sedan började världen förändras utanför murarna. Det blev svårare att sälja den enda produkten och därvid tvingades tidningarna tillbaka till ritbordet för att ta fram fler produkter och tjänster. En utveckling som borde förändrat styrmedlen även i styrelser och ledningsgrupper, men ack.

Vad blev då resultatet av bibehållna styrmedel i kombination med färre pappersprenumeranter och nya digitala produkter som var svåra att kapitalisera på inom ramen för konsumentaffären?

Det fanns bara en lösning – höj priset på pappersprenumerationerna. Sakta men säkert har trogna prenumeranters utgifter ökat, eftersom de måste kompensera tidningarnas lägre omsättningar för att möta ledningarnas krav. Notera alltså – trogna prenumeranter betalar i princip för de som churnat (kundlojalitetsnördlingo för att kunder hoppar av).

Samtidigt har satsningarna på att sälja digitala produkter länge begränsats av rädsla för att prenumeranter ska konvertera till billigare produkter – oavsett om medierna i realiteten skulle gå med högre vinst om de satsade på dessa produkter.

Vad har det här ekorrhjulet försatt de prenumererade tidningarna i för situation? Till en början kan vi konstatera att oavsett vad de gjort så har alltid en relativt jämn flod av kunder lämnat dem, främst på grund av naturliga orsaker (döden eller flytt) och ekonomi (för dyrt i relation till aktuella intäkter). Här kommer ironin: höjda priser har trots det inte i så stor utsträckning som man kan tro inneburit att avhoppen ökat, även om många tänder gnisslat. Däremot har inneburit är att det blivit ännu svårare att sälja prenumerationer.

Vad gör man då när de intäkterna minskar ännu mer och prestationen fortfarande mäts på omsättning? Höjer priset så klart. Men vänta nu, det var ju en av anledningarna till att…? Just det.

* * *

Samtidigt, i en parallell värd rekryterar Aftonbladet ännu en ny kund. Hen betalar 59 kronor för att få samtliga digitala produkter i gigantens portfölj, lutar sig tillbaka i soffan och passar på att samtidigt teckna Netflix och Spotify.

* * *

Jakten på nya kunder har blivit allt mer desperat i takt med att tiden förflutit. Tidningarna har tvingats satsa hårdare på telemarketing, på affiliates och andra åtgärder. Telemarketing är de facto en oerhört effektivt försäljningskanal. Faran med densamma är att många hyser agg till att få samtal från försäljare när de sitter i tv-soffan – speciellt när de inte är intresserade av produkten. Därmed är risken hög för att pitchen i stället leder till att man alienerar sig från någon på lång sikt kunde varit intresserad.

Samma sak gäller affiliate-marknadsföring, som av goda skäl ofta drivs av organisationer som använder utländska partners för att komma runt snåriga regler runt exempelvis integritet. Affiliate-nätverken använder nämligen i många fall e-postadresser de kommit åt via all sköns tävlingar och lotterier som i bland bryter mot svenska lagar i sin utformning – och någonstans på sidan 112 i det finstilta står det: ”Genom att delta går du också med på att…”. Men grejen är den här, affiliate-marknadsföring är också rätt effektiv. Och eftersom desperationen efter nya prenumeranter är så stor så är man villig att ta en och annan anmälning till Konsumentverket för det. Ni hör ju var det barkar.

Medan viss försäljning sker så raseras förtroendet till potentiella kunder på annat håll. Ingen vidare grund att bygga på för framtiden, om ni frågar mig. Inte när man betänker att den här utvecklingen har pågått länge och tidningarna nu sitter i en situation där kundstocken på sina håll är av det äldre slaget. Det finns tidningar ute på landsorten där 40+ procent av prenumeranterna är över 70 år, ytterligare 40 procent mellan 50 och 70, samt andelen under 30 är mindre en procent. Sug på de siffrorna ett tag.

De senaste åren har desperationen och insikten om en värld i förändring blivit allt större och nu börjar tidningarna på allvar att trots allt vakna till. I de flesta fall har man tyvärr fortsatt närt hoppet om att bara ta logiken från pappersaffären och göra den digital (a k a ”betalvägg”). Enter Norrbottens-Kuriren och NSD, som i går alltså lanserade sina egna varianter. Och vilken prissättning använder man? Jo, 179 kr per månad – ett marginellt antal kronor färre än vad en pappersprenumeration kostar. En prissättning som är ett resultat av att man vill kompensera för förlorad omsättning och på så sätt försvara dåtidens affärsmodell, organisation, personalstyrka och what not – inte för att man vill attrahera nya kunder och bygga ett hållbart bolag för framtiden (även om det är vad man tror att man gör).

En ny produkt alltså, men en gammal logik. Och samma gamla logik som nu kanske oåterkalleligt bränner de sista kvarvarande broarna till framtiden.

Men hej, huvudsaken är att gamla prenumeranter ”belönas” med ”mer” innehåll (=samma som de redan har tillgång till men digitalt) och på så sätt inleder en sk ”digital förflyttning” (pop-ordet nummer ett i Mediesverige 2013). Vad är det värsta som kan hända? Utöver att fokus på att utveckla modeller anpassade för nya tider tappas bort, potentiella kunder fortsätter att effektivt skrämmas bort, vi inte hittar ett botemedel mot åldrandet, och minskade intäkter leder till att personalstyrkan skärs ner varefter och att kaptenen slutligen tvingas lämna skeppet på order av konkursförvaltaren.

Varför skriver jag det här? För att tidningsbranschen med aktörer som Norrbottens-Kuriren och NSD behöver vakna upp och inse vilken värld de lever i – på samtliga nivåer i organisationerna. Året är 2014 och förutsättningarna har förändrats. Det går inte längre att skylla på nya tider, om ni misslyckas ligger skulden på er egen förmåga att leva i samtiden – den tid som journalister själva ska leva på att uppdatera oss andra om.

Det är ni som väljer att fortsätta mäta omsättning i stället för vinst.

Det är ni som väljer att inte lyssna på kunderna.

Det är ni som vägrar inse att den nya tidens marknadsföring bygger på tjänster som är så bra att de säljer sig själva.

Det är ni som väljer att inte anpassa er till en modern affärslogik som byggs på transparens i stället för manipulation.

Det är ni som låter lokala fackföreningar hålla framtiden gisslan genom deras skrämseltaktik vid förhandlingsborden.

Det är ni som vägrar rekrytera de kompetenser som behövs för att prestera och attrahera digitalt.

Det är ni som vägrar göra den förflyttning som krävs för att överleva i en allt mer digital värld.

Det är ni som slösar bort en stor del av er tid med att försöka väcka liv i en svunnen värld.

Vakna nu. Det är inte omvärlden som är problemet.

Stenhård men skakig norrbottnisk betalvägg

Share Button
strainstation - with my back against the brick wall texture
SnaPsi Сталкер / Foter / CC BY

Några månader senare än planerat har  NSD och Norrbottens-Kuriren rest två av de på förhand mest kritiserade betalväggarna någonsin. Samtidigt försätts Norrbotten i ett närmast kompakt mediemörker. Eftersom jag sällar mig till kritikernas skara tänker jag här göra ett försök till att förklara vad som är så fel i mina ögon – och ge exempel på vad som kunde gjorts betydligt mycket bättre.

[Uppdatering: Skrivit ytterligare ett inlägg i ämnet, nu med fokus på de styrmedel som ligger till grund för galopperande prishöjningar och brända broar till fram-/nutidens konsumenter – ”Prissättning, kundvård och brända broar”.]

Till en början är det viktigt att notera en sak: Jag skriver det här av kärlek till Norrbotten och, tro det eller ej, till de tidningar som varit en given punkt i min tillvaro sedan barnsben. Den riktning de senare tagit och vad det betyder för regionen oroar mig dock väldigt mycket – vi behöver både rapporterande och granskande medier för att stärka Norrbottens plats och värde i den svenska demokratin. Det innebär inte nödvändigtvis att allt ska vara gratis, men att man måste bygga verksamheten professionellt i varje led – från journalistiken till modellerna för hur man uppnår räckvidd och gör affär.

”Nätfundamentalister och socialamedienissar” kritiska

Redan i september gick NSD och Norrbottens-Kuriren under gemensamma flaggen Norrbottens Mediesällskap ut och förkunnade att nya tider väntade. På redaktionell plats genomfördes ren propaganda, där man berättade om journalistikens pris och behovet av dess överlevnad. Kritiken utifrån var frän, såväl på grund av de åtgärder som föreslogs och hur de motiverades, som en rädsla för att Norrbotten skulle hamna i radioskugga när det samtidigt talades om att public service var på reträtt söderut. Kritiken besvarades med en blandning av floskler, standardsvar och en intressant inställning till omvärlden.

Att jag under de senaste åren arbetat på Göteborgs-Posten som ansvarig för läsarlojalitetsfrågor med fokus på främst pappersprenumeranter verkar ha gått Peter förbi totalt. Men världen är trots allt lättare när den tolkas som svart eller vit, exempelvis genom att tro att man antingen är för alla betalväggar eller ingen.

I takt med att kritiken fortsatte rasa in verkade dock tidningarna ledningar börja vika sig något. I stället för att resa en stenhård vägg där allt material skulle vara inlåst och priset för att komma igenom skulle vara densamma som för att prenumerera på tidningen, så började Kurirens chefredaktör Mats Ehnbom prata om att visst material skulle vara fritt (Gert Frost, 2013). Vi var nog många som lättat vädrade morgonluft i det läget. Tji fick vi.

Petersen har lämnat in pennan

Väggarna lanserades i går och de är i det närmaste ogenomträngliga för den som inte betalat för sig. Den initiala ilskan som hade utbytts mot hopp blev nu till ännu starkare ilska då många kände sig direkt lurade. En av de som hade anledning till det var Åsa Petersen (Gert Frost, 2014), en av våra vassaste pennor och norrbottniska mediers största namn ur ett nationellt perspektiv. Hon såg vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik för ett Norrbotten i utsatt position med bland annat en urbefolkning som traditionellt misshandlats såg hon vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik även efter väggen. Efter lanseringen meddelade hon via Facebook:

”Idag har jag avslutat mitt samarbete med Norrbottens-Kuriren. Skälet är att de nyhetskrönikor jag skrivit där inte längre fritt kan läsas, länkas och debatteras på nätet. Jag är orolig för vad en sådan strypning av opinionsjournalistiken gör med samhällsdebatten.”

Hon har sedan dess fått öppet fått stöd av flera kända medieprofiler. Nyheten har även plockats upp av bland annat Sveriges Radio P4, och Åsa (@asapetersen) har själv utvecklat sitt resonemang i en krönika på SVT – ”Norrbotten riskerar medieskugga”.

Hur resonerar då Norrbottens-Kuriren och NSD själva om sina nydaningar? Här kommer några exempel från deras egna utsagor på respektive webbplats.

Beklagar lyteskomiken, det var faktiskt inte vad jag avsåg när jag skulle sammanställa det högtravande sällskapets egna motiveringar till varför vi ska betala – och betala så dyrt. Kunde inte i min vildaste fantasi ens inbilla mig att den här graden av dumhet finns. Jag antar att det är så här det går när man väljer att inte lägga för stor tonvikt vid kompetens inom marknadsföring när man jobbar med marknadsföring.

Pristabellernas fula kusin

Apropå det så verkar man också tro sig ha plockat upp något fiffigt från andra medier. De som med framgång använt pristabeller för att sälja in sina tjänster. Logiken bakom dessa är mycket enkel: visa upp tre till fyra produkter i stigande skala (från billigast och minst innehåll till vänster till dyrast och mest innehåll till höger), där en tjänst i mitten ges ett pris som upplevs som bättre än de andra på grund av kombinationen av pris och innehåll. Det är den tjänsten du vill sälja in till kunderna för att du tjänar mest pengar på den. Hur NSD och Norrbottens-Kuriren lyckats snappa upp denna etablerade sanning? Well, döm själv.

Prismodell

Jag förstår att det inte är lätt att vara ödmjuk när man från höger, vänster, framifrån och bakifrån blir relativt aggressivt attackerade för sina beslut. Grundproblemet är liksom i all kommunikation dock inte vi som klagar – utan ni, NSD och Norrbottens-Kuriren, som misslyckas med att i mer eller mindre varje steg längs vägen motivera era beslut med någon form av rimliga argument. Herregud, ni klarar ju inte ens av att publicera nyheterna som ska locka folk till att betala eller karbonkopiera etablerade framgångsrecept från andra medier.

152 år med kundnytta?

Apropå ”kundnytta” idisslar chefredaktör Ehnbom begreppet när jag i stället ställer mina frågor via Twitter. Det återkommer som ett mantra i vad jag än säger, som ett inövat standardsvar som ska döda alla argument, vilket förstås är mycket intressant.

Nytta är ett i grunden väldigt rationellt begrepp, även om man som Mats lägger till ett ”upplevt” framför det. Det är inte första gången jag hör det användas som ett säljargument av traditionella mediehus och även dess kunder. Men vad är då nytta? I tidningarnas fall kan det handla om att ”hålla sig uppdaterad”, så man vet när bion och teve-programmet börjar, om trafiken står stilla, favoritlaget vann, nya S60:n går bra eller liknande. Enkelt och logiskt för vem som helst att förstå, och därför något som gärna används när lekmän blir marknadsförings-experter.

Problemet? De senaste decennierna (och egentligen långt, LÅNGT innan det om du pratar med reklam- eller turismbranschen) har all forskning och erfarenhet lärt oss att det inte är nytta som säljer, utan upplevelser. Och när jag skriver upplevelser menar jag det på en verkligt irrationell nivå, inte ”upplevd kundnytta”. Det handlar exempelvis om du mår bra av att konsumera en tjänst eller produkt – om du känner dig smartare, starkare, rikare, generösare, snällare, snyggare eller dina smaklökar lockas. Och vi gör det även när rationaliteten skriker nej – när vi vet att vi blir feta av snabbmaten, när vi vet att vi lånsätter oss för all framtid genom att köpa lägenheten, när vi köper teven på kredit, när vi vet att vi kan köpa samma sak till halva priset om en månad, när vi vet att chansen att vinna på lotten är mindre än en promille, när vi vet att lurarna vi redan har till mobilen duger bra och när vi vet att vi ändå inte kommer hinna läsa Filter. Dröm vidare om kundnyttan.

För att genom en dagstidning ge den upplevelse som får framför allt en ny kund att fastna krävs det lite mer än att bara publicera text – det kräver att man jobbar aggressivt med färg och form, levererar tekniska lösningar som är smarta och enkla, producerar journalistik som både berör och är insatt och så vidare. Jag är ledsen att säga det här, men varken NSD eller Kuriren levererar så hög kvalitet på någon av dessa punkter som det är just nu – trots att man ödmjukt ”levererat kundnytta i 152 år”. Det finns en hel del mellanmjölk på alla nivåer. Bristen på kvalitetsjournalistik blir exempelvis tydligare ju mer insikt man får i de ämnen som avhandlas. Norrbottens-tidningarna är varken Nordiska Kompaniet eller ens MQ, utan snarare Kapp-Ahl eller Cubus.

Höga instegspriser

Hur ligger då prisnivån egentligen i jämförelse med konkurrenterna? Priset för det digitala paketet är visserligen lägre än vad man pratade om initialt, men endast marginellt – du betalar 179 kr/månad för att komma åt webben och e-tidningen, medan en prenumeration inklusive pappret kostar 218 kr/mån. Det digitala instegspriset är ett av de högsta jag personligen har sett, både i svenskt och internationellt perspektiv.

Här är en uppställning med exempel.

[table caption=”Priser för dagstidningar, per månad” width=”500″ colwidth=”140|80|80|80″ colalign=”left|left|center|left|right”]Tidning,Digital bas,Digital allt,Papper
NK/NSD,-,179 kr,218 kr
VK,-,179 kr,219 kr
DN,-,99 kr,205 kr
SVD,15 kr,185 kr,284 kr
Aftonbladet,29 kr,59 kr,-
GP,-,109 kr,215 kr
Hallandsposten,-,120 kr,170 kr
Sydsvenskan,28 kr,149 kr,191 kr
Faedrelandsvannen,-,-,209 kr
The Guardian,8 kr,106 kr,339 kr
Pensacola News Journal,-,65 kr,90 kr
New York Times,97 kr,225 kr,224 kr[/table]

(Förklaring: med digital bas avses det billigaste digitala paketet som innehåller tillgång till sajt/appar bakom betalvägg, medan digital allt även innehåller motsvarande en e-tidning. Med papper avses priset för en prenumeration som innehåller tidningen minst fredag-söndag och samtliga digitala produkter. Samtliga är från-priser. Observera att SVD endast erbjuder papperstidningen sju dagar i veckan.)

Det digitala instegspriset är alltså otroligt högt, även när man jämför med de storstadstidningar som i regel har mer utvecklade webbplatser, vassare journalister och ett större universum att hämta sina kunder från. Vad värre är – dessa tidningar erbjuder också mer innehåll gratis än vad norrbottningarna gör just nu. Logiken hackar betänkligt, hur man än vrider och vänder på ämnet.

Digital abonnent eller musa?

Prislogiken rimmar inte heller med vad man erbjuder. För 218 kr får man förutom journalistik och de digitala kanalerna tillgång till papperstidningen i brevlådan – vilket inkluderar papper, tryck och distribution i flera led vid sidan av de personalkostnader som tillkommer för redigering, kundtjänst för att ta hand om distributionskostnader med mera. Att påstå att allt detta tillkommande skulle gå lös på 39 kr/månad, eller ca 1,30 kr/dag, extra per prenumerant är förstås rent nonsens. Ehnbom hänvisade i går till att det faktiskt kostar att utveckla de digitala plattformarna också, vilket delvis täcker en del av den större prisskillnaden. Fet chans. Här kommer en newsflash: de digitala plattformarna ingår även i pappersprenumerationen.

Sanningen är den att ekvationen inte går ihop vare sig man är eller ser på kunden som rationell eller irrationell. Som utflyttad norrbottning med ett enbart digitalt behov får jag snarare känslan av att jag som abonnent inte bara skulle betala för mina egna tjänster, utan också likt en ängel och musa med mina pengar skulle hjälpa till att sponsra den verksamhet som bär pappersproduktionen. Men det är väl bara jag?

Eller så finns det kanske fler. Läs till exempel Fredrik Strömbergs utmärkta inlägg som dyker djupare i frågan om vad konsumenterna/läsarna verkligen betalar för.

Kundtappet är inte problemet

Nu kommer vi till ännu en tankevurpa: Tidningarnas stora problem är inte att de har tappat fler kunder än tidigare under de senaste åren, utan att de har så förtvivlat svårt att sälja in sina tjänster till en yngre generation. Därför består den typiska kundstocken av högst en procents prenumeranter under 30 år och nånstans runt 35-50 procent som är åtminstone 60-70 år gamla och uppåt. Idissla den tanken en stund i stället för kundnyttan. Gör högre ingångströsklar och material som varken är tillgängligt på sajten, sökmotorer eller sociala medier att chansen att attrahera nya, yngre kunder ökar? Frågan är retorisk.

Men lockpriset om 1 kr för det digitala paketet under första månaden kommer väl många att nappa på? Säkerligen kommer flera göra det, allra helst de som känner till NSD och NK sedan tidigare och har svårt att släppa dem som nyhetskälla. Men lockar det priset för en tjänst man har ingen eller dålig kännedom om när man vet att det kostar 179 kr/mån därefter? Lockar det verkligen när man genom sociala och traditionella medier kan ta del av nyheter både från gratisalternativen och de betalade som är smarta nog att ha en porös betalvägg som släpper igenom ex trafik från delningar. Nej, då blir det förstås knappast ens lockande att testa för 1 kr/mån.

Det finns dessutom många alternativ att lägga pengar på om du vill konsumera medier digitalt, alternativ som erbjuder mindre och gratis eller mer och billigare. För 99 kr/mån får du obegränsad tillgång till musik från Spotify. För 79 respektive 99 kr får du obegränsat med tv/film från Netflix eller Magine. Och för 0 kronor erbjuder Sveriges Radio, SVT, TV4 med flera både lokal, nationell och internationell nyhetsjournalistik, granskning och underhållning genom play-kanalerna. Glöm inte heller bort skrivna alternativ som Svenska Fans rapportering om Luleå Hockey och nya satsningen Affärer i Norr – båda med material som producerats av skribenter som kan ha större insikt i och passion för ämnet. Det finns alltså alternativ för den som vill ta del av lokal journalistik – alternativ som NSD och Kuriren har varit överlägsna på grund av tillgängligheten och bredden i rapporteringen. Nu blir dock den ekonomiska tröskeln så hög att alternativen får en gratisskjuts… eller ja, betalskjuts kanske vi ska kalla det.

Du har 200 kr i månaden att spendera på digitala medier. Svara snabbt, vilken mix väljer du att sätta ihop från alternativen ovan?

152 år med affärsutveckling?

Ehnbom står också för ett av de mest intressanta uttalanden jag sett på senare år. Efter att ha idisslat ”kundnytta” som enda argument till varför tidningen ska lyckas och ödmjukt ha svarat på min kritik mot begreppet. Efter hans uttalande om 152 år av kundnytta utväxlas följande två tweets mellan oss.

Det var väldigt intressant att höra.  Under de två senaste åren har jag förutom jobbet vid GP och Stampen Media Group haft förmånen att närvara och föreläsa om trender och tendenser inom mediebranschen på flera av WAN-IFRA:s event i Europa och Asien. Ämnet affärsutveckling har kommit upp vid flera tillfällen, och hittills har jag inte hört en enda person i någon position – hög eller låg, på liten eller stor tidning – säga något annat än: ”Vi har ingen erfarenhet av affärsutveckling i vår bransch”. Men det är väl skillnad på hur det ser ut på NSD och Norrbottens-Kuriren – de har väl aldrig haft en prenumerationsmodell, samt traditionella display- och familjeannonser som i det närmaste ensamma intäktskällor.

Något som också varit närmast löjligt tydlig i de föreläsningar och diskussioner jag deltagit i – de som lyckats med betalväggar har rest dem sist av allt, efter djupgående omstrukturering av organisationerna och personalstyrkorna (inklusive nyrekrytering), samt arbete med customer experience och mycket mer. Allt för att skapa en högklassig digital upplevelse som är mer än bara en papperstidning som smetats ut på vertikalen digitalt. Man har mer eller mindre lyft varenda liten sten och man har gjort det före man börjar ta betalt. Jag har tidigare rapporterat om detta på Stampens omvärldsblogg. Den enögda jättesatsningen på betalväggar som lösningen to concquer them all dog för ett bra tag sedan – förutom i Norrbottens Mediesällskap, som det verkar.

Sist men inte minst, oavsett om den digitala modellen är kostnadsfri eller inte för konsumenten, så är en sak genomgående: framgångsrika medier diversifierar sina intäktsmodeller, de förstärker inte beroendet av den existerande. Det vill säga, de tar inte papperslogiken till den digitala världen och nöjer sig med det. Nej, i stället ser de över vilka kompetenser organisationen besitter och hittar alternativa intäktskällor genom att arrangera konferenser och utbildningar, starta reklambyråverksamheter och mycket mer.

152 år med dialog?

Slutligen, eftersom vi ändå befinner oss på Twitter när diskussionen förs – i vårt snack använder Ehnbom återigen argumentet ”152 år” när han ska beskriva hur viktiga läsarna och dialogen är för dem:

Det här med kultur är en intressant sak – den sitter ofta i väggarna på organisationer och går i arv mellan generationer av anställda. Samtidigt är varje person sin egen och sätter sitt eget avtryck på kulturen, som därmed förändras med tiden. Det är därför svårt att säga om det är kulturen eller medarbetarna jag förhåller mig tveksam till, men NK och/eller Mats med kollegor – ursäkta min skepsis. Så här sa chefredaktören själv nämligen 2011 när man lanserade en storsatsning på sociala medier:

“För oss journalister är de digitala kanalerna som Twitter och Facebook en stor möjlighet till kommunikation. Aldrig tidigare har vi haft så stora möjligheter att kommunicera med våra läsare och låta dem, på ett mycket enklare sätt än tidigare, vara med och påverka vår journalistik.”

Hur det gick? Inget vidare, vilket jag berättat om i ett blogginlägg 2012 som jag återpublicerat här på Avskalad. Sedan dess har inte mycket förändrats – Kuriren fortsätter mata ut Facebook-uppdateringar på Twitter, och Ehnbom själv följer 13 konton i mediet – några NBA-spelare och egenintressena familjen och Kuriren – och har twittrat 60 gånger, varav 35 till mig när jag gick i taket i går. Leading by example? Gudskelov så gör Luleå-tidningen i alla fall ett okej jobb på Facebook.

Men att man varit bra på att lyssna i 152 år? Jojo.

Slutligen, om vi nu ska sätta upp betalväggar – så låt oss göra som Anette Novak och kalla det entréer i stället. För vi vill väl inte stänga ute folk? Eller?

Det blev mycket kritik i det här blogginlägget. Återigen, av kärlek till Norrbotten och numer lätt gillande av Norrbottens-Kuriren och NSD. Om kärleken till Norrbotten och vi går framåt härifrån återkommer jag, snart.