Skygglapparna

Hej chefredaktör, sluta dela 100% egna artiklar

Share Button

Det här blir ett kort blogginlägg, för det finns egentligen inte så mycket att säga om något som borde vara så oerhört självklart.

Är du chefredaktör eller har en annan ledande roll på en redaktion? Har du Twitter och Facebook? Då är risken överhängande att du bara delar artiklar från dina egna eller koncernens publikationer.

Vet du hur det får dig att framstå? Som en självgod megafon som vet allt om dina egna förehavanden men har försvinnande lite intresse för omvärlden.

Det är rätt strategi om du som journalist känner en aversion mot begrepp som autenticitet, lyssnande, relationer, omvärld, uppdaterad, ödmjukhet och allmänbildning.

Tycker du tvärtom att ovan nämnda termer är en viktig ingrediens i god journalistik så bör du börja kika utanför din egen koncerns snäva verklighet och visa upp det så det är tydligt för omvärlden.

Ta av dig skygglapparna nu – det enda du riskerar är att öka din och din publikations trovärdighet.

Kärleken till House of Cards är viral

Share Button

House of CardsI samtal med marknadschefer och andra personer i liknande roller kommer vi ofta in på vikten av att man arbetar smartare än tidigare. Nu krävs bland annat djupare engagemang i produkt- och tjänsteutveckling än förr och skapa infrastruktur för att maximera möjligheterna till viral spridning.

Fokuset i modern marknadsföring behöver ligga på att skapa förutsättningarna som krävs att skapa passionerade ambassadörer med vilja att sprida ditt budskap åt dig.

Ett exempel på detta som ofta kommer upp är Spotify, som aktivt arbetat med att bygga en tjänst som marknadsför sig själv. Ytterligare en aktör som tillämpar taktiken är Netflix, vars serie House of Cards hajpas extremt mycket av tittarna själva i samband med premiären för säsong 2 i dag.

En del av det är förstås en fantastisk tv-serie, en annan del en PR-apparat som (indirekt eller direkt?) sett till att medier som Huffington Post och Mashable skapat sina egna Valentines Day-kort på House of Cards-tema. Följden av allt är att folk delar som galna.

När till och med Barack Obama drar sitt strå till stacken… ja, då har man lyckats:

Jämför det med com hems närmast löjligt feta kampanj för Tivo, som synts överallt ett bra tag – utom med rekommendationer i de sociala flödena som nutidens konsumenter förlitar sig mest på. Ironin i att com hem just nu plöjer ner ytterligare miljoner i att marknadsföra just Netflix…

Följ hysterin runt House of Cards på #Tagboard, där jag satt upp en sökning på hashtagen #HouseofCards via Twitter, Instagram, Facebook, Google+, Vine och App.net.

Stenhård men skakig norrbottnisk betalvägg

Share Button
strainstation - with my back against the brick wall texture
SnaPsi Сталкер / Foter / CC BY

Några månader senare än planerat har  NSD och Norrbottens-Kuriren rest två av de på förhand mest kritiserade betalväggarna någonsin. Samtidigt försätts Norrbotten i ett närmast kompakt mediemörker. Eftersom jag sällar mig till kritikernas skara tänker jag här göra ett försök till att förklara vad som är så fel i mina ögon – och ge exempel på vad som kunde gjorts betydligt mycket bättre.

[Uppdatering: Skrivit ytterligare ett inlägg i ämnet, nu med fokus på de styrmedel som ligger till grund för galopperande prishöjningar och brända broar till fram-/nutidens konsumenter – ”Prissättning, kundvård och brända broar”.]

Till en början är det viktigt att notera en sak: Jag skriver det här av kärlek till Norrbotten och, tro det eller ej, till de tidningar som varit en given punkt i min tillvaro sedan barnsben. Den riktning de senare tagit och vad det betyder för regionen oroar mig dock väldigt mycket – vi behöver både rapporterande och granskande medier för att stärka Norrbottens plats och värde i den svenska demokratin. Det innebär inte nödvändigtvis att allt ska vara gratis, men att man måste bygga verksamheten professionellt i varje led – från journalistiken till modellerna för hur man uppnår räckvidd och gör affär.

”Nätfundamentalister och socialamedienissar” kritiska

Redan i september gick NSD och Norrbottens-Kuriren under gemensamma flaggen Norrbottens Mediesällskap ut och förkunnade att nya tider väntade. På redaktionell plats genomfördes ren propaganda, där man berättade om journalistikens pris och behovet av dess överlevnad. Kritiken utifrån var frän, såväl på grund av de åtgärder som föreslogs och hur de motiverades, som en rädsla för att Norrbotten skulle hamna i radioskugga när det samtidigt talades om att public service var på reträtt söderut. Kritiken besvarades med en blandning av floskler, standardsvar och en intressant inställning till omvärlden.

Att jag under de senaste åren arbetat på Göteborgs-Posten som ansvarig för läsarlojalitetsfrågor med fokus på främst pappersprenumeranter verkar ha gått Peter förbi totalt. Men världen är trots allt lättare när den tolkas som svart eller vit, exempelvis genom att tro att man antingen är för alla betalväggar eller ingen.

I takt med att kritiken fortsatte rasa in verkade dock tidningarna ledningar börja vika sig något. I stället för att resa en stenhård vägg där allt material skulle vara inlåst och priset för att komma igenom skulle vara densamma som för att prenumerera på tidningen, så började Kurirens chefredaktör Mats Ehnbom prata om att visst material skulle vara fritt (Gert Frost, 2013). Vi var nog många som lättat vädrade morgonluft i det läget. Tji fick vi.

Petersen har lämnat in pennan

Väggarna lanserades i går och de är i det närmaste ogenomträngliga för den som inte betalat för sig. Den initiala ilskan som hade utbytts mot hopp blev nu till ännu starkare ilska då många kände sig direkt lurade. En av de som hade anledning till det var Åsa Petersen (Gert Frost, 2014), en av våra vassaste pennor och norrbottniska mediers största namn ur ett nationellt perspektiv. Hon såg vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik för ett Norrbotten i utsatt position med bland annat en urbefolkning som traditionellt misshandlats såg hon vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik även efter väggen. Efter lanseringen meddelade hon via Facebook:

”Idag har jag avslutat mitt samarbete med Norrbottens-Kuriren. Skälet är att de nyhetskrönikor jag skrivit där inte längre fritt kan läsas, länkas och debatteras på nätet. Jag är orolig för vad en sådan strypning av opinionsjournalistiken gör med samhällsdebatten.”

Hon har sedan dess fått öppet fått stöd av flera kända medieprofiler. Nyheten har även plockats upp av bland annat Sveriges Radio P4, och Åsa (@asapetersen) har själv utvecklat sitt resonemang i en krönika på SVT – ”Norrbotten riskerar medieskugga”.

Hur resonerar då Norrbottens-Kuriren och NSD själva om sina nydaningar? Här kommer några exempel från deras egna utsagor på respektive webbplats.

Beklagar lyteskomiken, det var faktiskt inte vad jag avsåg när jag skulle sammanställa det högtravande sällskapets egna motiveringar till varför vi ska betala – och betala så dyrt. Kunde inte i min vildaste fantasi ens inbilla mig att den här graden av dumhet finns. Jag antar att det är så här det går när man väljer att inte lägga för stor tonvikt vid kompetens inom marknadsföring när man jobbar med marknadsföring.

Pristabellernas fula kusin

Apropå det så verkar man också tro sig ha plockat upp något fiffigt från andra medier. De som med framgång använt pristabeller för att sälja in sina tjänster. Logiken bakom dessa är mycket enkel: visa upp tre till fyra produkter i stigande skala (från billigast och minst innehåll till vänster till dyrast och mest innehåll till höger), där en tjänst i mitten ges ett pris som upplevs som bättre än de andra på grund av kombinationen av pris och innehåll. Det är den tjänsten du vill sälja in till kunderna för att du tjänar mest pengar på den. Hur NSD och Norrbottens-Kuriren lyckats snappa upp denna etablerade sanning? Well, döm själv.

Prismodell

Jag förstår att det inte är lätt att vara ödmjuk när man från höger, vänster, framifrån och bakifrån blir relativt aggressivt attackerade för sina beslut. Grundproblemet är liksom i all kommunikation dock inte vi som klagar – utan ni, NSD och Norrbottens-Kuriren, som misslyckas med att i mer eller mindre varje steg längs vägen motivera era beslut med någon form av rimliga argument. Herregud, ni klarar ju inte ens av att publicera nyheterna som ska locka folk till att betala eller karbonkopiera etablerade framgångsrecept från andra medier.

152 år med kundnytta?

Apropå ”kundnytta” idisslar chefredaktör Ehnbom begreppet när jag i stället ställer mina frågor via Twitter. Det återkommer som ett mantra i vad jag än säger, som ett inövat standardsvar som ska döda alla argument, vilket förstås är mycket intressant.

Nytta är ett i grunden väldigt rationellt begrepp, även om man som Mats lägger till ett ”upplevt” framför det. Det är inte första gången jag hör det användas som ett säljargument av traditionella mediehus och även dess kunder. Men vad är då nytta? I tidningarnas fall kan det handla om att ”hålla sig uppdaterad”, så man vet när bion och teve-programmet börjar, om trafiken står stilla, favoritlaget vann, nya S60:n går bra eller liknande. Enkelt och logiskt för vem som helst att förstå, och därför något som gärna används när lekmän blir marknadsförings-experter.

Problemet? De senaste decennierna (och egentligen långt, LÅNGT innan det om du pratar med reklam- eller turismbranschen) har all forskning och erfarenhet lärt oss att det inte är nytta som säljer, utan upplevelser. Och när jag skriver upplevelser menar jag det på en verkligt irrationell nivå, inte ”upplevd kundnytta”. Det handlar exempelvis om du mår bra av att konsumera en tjänst eller produkt – om du känner dig smartare, starkare, rikare, generösare, snällare, snyggare eller dina smaklökar lockas. Och vi gör det även när rationaliteten skriker nej – när vi vet att vi blir feta av snabbmaten, när vi vet att vi lånsätter oss för all framtid genom att köpa lägenheten, när vi köper teven på kredit, när vi vet att vi kan köpa samma sak till halva priset om en månad, när vi vet att chansen att vinna på lotten är mindre än en promille, när vi vet att lurarna vi redan har till mobilen duger bra och när vi vet att vi ändå inte kommer hinna läsa Filter. Dröm vidare om kundnyttan.

För att genom en dagstidning ge den upplevelse som får framför allt en ny kund att fastna krävs det lite mer än att bara publicera text – det kräver att man jobbar aggressivt med färg och form, levererar tekniska lösningar som är smarta och enkla, producerar journalistik som både berör och är insatt och så vidare. Jag är ledsen att säga det här, men varken NSD eller Kuriren levererar så hög kvalitet på någon av dessa punkter som det är just nu – trots att man ödmjukt ”levererat kundnytta i 152 år”. Det finns en hel del mellanmjölk på alla nivåer. Bristen på kvalitetsjournalistik blir exempelvis tydligare ju mer insikt man får i de ämnen som avhandlas. Norrbottens-tidningarna är varken Nordiska Kompaniet eller ens MQ, utan snarare Kapp-Ahl eller Cubus.

Höga instegspriser

Hur ligger då prisnivån egentligen i jämförelse med konkurrenterna? Priset för det digitala paketet är visserligen lägre än vad man pratade om initialt, men endast marginellt – du betalar 179 kr/månad för att komma åt webben och e-tidningen, medan en prenumeration inklusive pappret kostar 218 kr/mån. Det digitala instegspriset är ett av de högsta jag personligen har sett, både i svenskt och internationellt perspektiv.

Här är en uppställning med exempel.

[table caption=”Priser för dagstidningar, per månad” width=”500″ colwidth=”140|80|80|80″ colalign=”left|left|center|left|right”]Tidning,Digital bas,Digital allt,Papper
NK/NSD,-,179 kr,218 kr
VK,-,179 kr,219 kr
DN,-,99 kr,205 kr
SVD,15 kr,185 kr,284 kr
Aftonbladet,29 kr,59 kr,-
GP,-,109 kr,215 kr
Hallandsposten,-,120 kr,170 kr
Sydsvenskan,28 kr,149 kr,191 kr
Faedrelandsvannen,-,-,209 kr
The Guardian,8 kr,106 kr,339 kr
Pensacola News Journal,-,65 kr,90 kr
New York Times,97 kr,225 kr,224 kr[/table]

(Förklaring: med digital bas avses det billigaste digitala paketet som innehåller tillgång till sajt/appar bakom betalvägg, medan digital allt även innehåller motsvarande en e-tidning. Med papper avses priset för en prenumeration som innehåller tidningen minst fredag-söndag och samtliga digitala produkter. Samtliga är från-priser. Observera att SVD endast erbjuder papperstidningen sju dagar i veckan.)

Det digitala instegspriset är alltså otroligt högt, även när man jämför med de storstadstidningar som i regel har mer utvecklade webbplatser, vassare journalister och ett större universum att hämta sina kunder från. Vad värre är – dessa tidningar erbjuder också mer innehåll gratis än vad norrbottningarna gör just nu. Logiken hackar betänkligt, hur man än vrider och vänder på ämnet.

Digital abonnent eller musa?

Prislogiken rimmar inte heller med vad man erbjuder. För 218 kr får man förutom journalistik och de digitala kanalerna tillgång till papperstidningen i brevlådan – vilket inkluderar papper, tryck och distribution i flera led vid sidan av de personalkostnader som tillkommer för redigering, kundtjänst för att ta hand om distributionskostnader med mera. Att påstå att allt detta tillkommande skulle gå lös på 39 kr/månad, eller ca 1,30 kr/dag, extra per prenumerant är förstås rent nonsens. Ehnbom hänvisade i går till att det faktiskt kostar att utveckla de digitala plattformarna också, vilket delvis täcker en del av den större prisskillnaden. Fet chans. Här kommer en newsflash: de digitala plattformarna ingår även i pappersprenumerationen.

Sanningen är den att ekvationen inte går ihop vare sig man är eller ser på kunden som rationell eller irrationell. Som utflyttad norrbottning med ett enbart digitalt behov får jag snarare känslan av att jag som abonnent inte bara skulle betala för mina egna tjänster, utan också likt en ängel och musa med mina pengar skulle hjälpa till att sponsra den verksamhet som bär pappersproduktionen. Men det är väl bara jag?

Eller så finns det kanske fler. Läs till exempel Fredrik Strömbergs utmärkta inlägg som dyker djupare i frågan om vad konsumenterna/läsarna verkligen betalar för.

Kundtappet är inte problemet

Nu kommer vi till ännu en tankevurpa: Tidningarnas stora problem är inte att de har tappat fler kunder än tidigare under de senaste åren, utan att de har så förtvivlat svårt att sälja in sina tjänster till en yngre generation. Därför består den typiska kundstocken av högst en procents prenumeranter under 30 år och nånstans runt 35-50 procent som är åtminstone 60-70 år gamla och uppåt. Idissla den tanken en stund i stället för kundnyttan. Gör högre ingångströsklar och material som varken är tillgängligt på sajten, sökmotorer eller sociala medier att chansen att attrahera nya, yngre kunder ökar? Frågan är retorisk.

Men lockpriset om 1 kr för det digitala paketet under första månaden kommer väl många att nappa på? Säkerligen kommer flera göra det, allra helst de som känner till NSD och NK sedan tidigare och har svårt att släppa dem som nyhetskälla. Men lockar det priset för en tjänst man har ingen eller dålig kännedom om när man vet att det kostar 179 kr/mån därefter? Lockar det verkligen när man genom sociala och traditionella medier kan ta del av nyheter både från gratisalternativen och de betalade som är smarta nog att ha en porös betalvägg som släpper igenom ex trafik från delningar. Nej, då blir det förstås knappast ens lockande att testa för 1 kr/mån.

Det finns dessutom många alternativ att lägga pengar på om du vill konsumera medier digitalt, alternativ som erbjuder mindre och gratis eller mer och billigare. För 99 kr/mån får du obegränsad tillgång till musik från Spotify. För 79 respektive 99 kr får du obegränsat med tv/film från Netflix eller Magine. Och för 0 kronor erbjuder Sveriges Radio, SVT, TV4 med flera både lokal, nationell och internationell nyhetsjournalistik, granskning och underhållning genom play-kanalerna. Glöm inte heller bort skrivna alternativ som Svenska Fans rapportering om Luleå Hockey och nya satsningen Affärer i Norr – båda med material som producerats av skribenter som kan ha större insikt i och passion för ämnet. Det finns alltså alternativ för den som vill ta del av lokal journalistik – alternativ som NSD och Kuriren har varit överlägsna på grund av tillgängligheten och bredden i rapporteringen. Nu blir dock den ekonomiska tröskeln så hög att alternativen får en gratisskjuts… eller ja, betalskjuts kanske vi ska kalla det.

Du har 200 kr i månaden att spendera på digitala medier. Svara snabbt, vilken mix väljer du att sätta ihop från alternativen ovan?

152 år med affärsutveckling?

Ehnbom står också för ett av de mest intressanta uttalanden jag sett på senare år. Efter att ha idisslat ”kundnytta” som enda argument till varför tidningen ska lyckas och ödmjukt ha svarat på min kritik mot begreppet. Efter hans uttalande om 152 år av kundnytta utväxlas följande två tweets mellan oss.

Det var väldigt intressant att höra.  Under de två senaste åren har jag förutom jobbet vid GP och Stampen Media Group haft förmånen att närvara och föreläsa om trender och tendenser inom mediebranschen på flera av WAN-IFRA:s event i Europa och Asien. Ämnet affärsutveckling har kommit upp vid flera tillfällen, och hittills har jag inte hört en enda person i någon position – hög eller låg, på liten eller stor tidning – säga något annat än: ”Vi har ingen erfarenhet av affärsutveckling i vår bransch”. Men det är väl skillnad på hur det ser ut på NSD och Norrbottens-Kuriren – de har väl aldrig haft en prenumerationsmodell, samt traditionella display- och familjeannonser som i det närmaste ensamma intäktskällor.

Något som också varit närmast löjligt tydlig i de föreläsningar och diskussioner jag deltagit i – de som lyckats med betalväggar har rest dem sist av allt, efter djupgående omstrukturering av organisationerna och personalstyrkorna (inklusive nyrekrytering), samt arbete med customer experience och mycket mer. Allt för att skapa en högklassig digital upplevelse som är mer än bara en papperstidning som smetats ut på vertikalen digitalt. Man har mer eller mindre lyft varenda liten sten och man har gjort det före man börjar ta betalt. Jag har tidigare rapporterat om detta på Stampens omvärldsblogg. Den enögda jättesatsningen på betalväggar som lösningen to concquer them all dog för ett bra tag sedan – förutom i Norrbottens Mediesällskap, som det verkar.

Sist men inte minst, oavsett om den digitala modellen är kostnadsfri eller inte för konsumenten, så är en sak genomgående: framgångsrika medier diversifierar sina intäktsmodeller, de förstärker inte beroendet av den existerande. Det vill säga, de tar inte papperslogiken till den digitala världen och nöjer sig med det. Nej, i stället ser de över vilka kompetenser organisationen besitter och hittar alternativa intäktskällor genom att arrangera konferenser och utbildningar, starta reklambyråverksamheter och mycket mer.

152 år med dialog?

Slutligen, eftersom vi ändå befinner oss på Twitter när diskussionen förs – i vårt snack använder Ehnbom återigen argumentet ”152 år” när han ska beskriva hur viktiga läsarna och dialogen är för dem:

Det här med kultur är en intressant sak – den sitter ofta i väggarna på organisationer och går i arv mellan generationer av anställda. Samtidigt är varje person sin egen och sätter sitt eget avtryck på kulturen, som därmed förändras med tiden. Det är därför svårt att säga om det är kulturen eller medarbetarna jag förhåller mig tveksam till, men NK och/eller Mats med kollegor – ursäkta min skepsis. Så här sa chefredaktören själv nämligen 2011 när man lanserade en storsatsning på sociala medier:

“För oss journalister är de digitala kanalerna som Twitter och Facebook en stor möjlighet till kommunikation. Aldrig tidigare har vi haft så stora möjligheter att kommunicera med våra läsare och låta dem, på ett mycket enklare sätt än tidigare, vara med och påverka vår journalistik.”

Hur det gick? Inget vidare, vilket jag berättat om i ett blogginlägg 2012 som jag återpublicerat här på Avskalad. Sedan dess har inte mycket förändrats – Kuriren fortsätter mata ut Facebook-uppdateringar på Twitter, och Ehnbom själv följer 13 konton i mediet – några NBA-spelare och egenintressena familjen och Kuriren – och har twittrat 60 gånger, varav 35 till mig när jag gick i taket i går. Leading by example? Gudskelov så gör Luleå-tidningen i alla fall ett okej jobb på Facebook.

Men att man varit bra på att lyssna i 152 år? Jojo.

Slutligen, om vi nu ska sätta upp betalväggar – så låt oss göra som Anette Novak och kalla det entréer i stället. För vi vill väl inte stänga ute folk? Eller?

Det blev mycket kritik i det här blogginlägget. Återigen, av kärlek till Norrbotten och numer lätt gillande av Norrbottens-Kuriren och NSD. Om kärleken till Norrbotten och vi går framåt härifrån återkommer jag, snart.

Återpublicering: Norrbottens-Kurirens dubbelfail

Share Button

Så här kan det bli när min kära hemmatidning Norrbottens-Kuriren jagar klick och glömmer SEO, samt startar en oövertänkt satsning på (och jag citerar) ”tvåvägskommunikation med länets befolkning” genom sociala medier.

[Blogginlägget publicerades första gången 2012-02-14 på nedlagda bloggen Se, vampyr se!]

10 augusti 2011 lanserar Norrbottens-Kuriren en satsning på Twitter. Så här står det att läsa redan i första meningen av artikeln som presenterar nyheten

”Nu har vi tagit steget ut på Twitter för en enkel tvåvägskommunikation med länets befolkning.”

Tidningschefen Mats Ehnbom förklarar också:

”För oss journalister är de digitala kanalerna som Twitter och Facebook en stor möjlighet till kommunikation. Aldrig tidigare har vi haft så stora möjligheter att kommunicera med våra läsare och låta dem, på ett mycket enklare sätt än tidigare, vara med och påverka vår journalistik.”

Det länkas också till det officiella kontot @NKuriren och hockeybloggens @HockeybloggenNK. Nyfiken som jag är så söker jag mig till Norrbottens-Kurirens officiella konto, glad över att man äntligen tagit steget – chockad över att jag inte upptäckt det på över fem månader. Men det tar inte så länge innan jag inser varför jag missat det. Tweet efter tweet efter tweet, varenda en direktfeedad från Facebook och inte tillstymmelsen till någon form av dialog. Jag bläddrar vidare i jakten och får jaga hela vägen tillbaka till 13 augusti – alltså TRE dagar efter lanseringen – innan jag hittar den senaste dialog man fört. Det visar sig att de tre dialogtweets man presterat 10-13 augusti alla är i samma diskussion, som är så ironisk i sig själv att jag lämnar den okommenterad. Så här börjar det:

Vad säger man? I mina ögon ‘är detta ett direkt svek mot läsarna. Lyckligtvis har inte Twitter hunnit växa sig så starkt i Norrbotten att detta skapar en större förtroendekris, men jag hoppas att Mats ser till att hans tidning framgent verkligen prioriterar dialogen innan vi når dit. Gör man det inte är risken överhängande att misstag som dessa kan kosta tidningen dyrt, för den nya generationen konsumenter är inte så beroende av lokala medier att de behöver vara förlåtande. Vi måste lämna bakom oss tiden när öppenhet var en svaghet och anamma den tidsålder när transparens är en nödvändighet för att vara relevanta och trovärdiga.

* * *

Utöver denna sociala fail har NK tagit ett annat ”genialt” grepp för att öka antalet klick på sajten – i de webbade nyheterna har de har slutat skriva ut namn i rubriker och ingresser när idrottsklubbar värvar. Ett grepp som inte överraskar i tidningars ständiga jakt på klick som substitut för TS-upplaga. I det här fallet missar Kuriren tre saker;

  1. En intresserad läsare klickar ändå.
  2. En läsare som är intresserad av att få veta vem det är men inte att läsa artikeln blir irriterad p.g.a. att du tvingar henne till att göra nåt hon inte vill. Det är inte värt det.
  3. Dummast av allt: Det här är motsatsen till sökmotoroptimering – ett perfekt sätt att göra sig osynlig på Google.
Läs mer om hur Norrbottens-Kuriren borde tänkt i ”How to: write headlines that work for SEO” (Journalism.co.uk) och i Per Petterssons Slideshare-presentation nedan.
* * *

Utan full inblick i situationen är det svårt att veta hur det kommer sig att man gjort ett så allvarligt dubbelfel, men en avancerad gissning är att människor utan kompetens i PR, sociala medier och SEO har tagit beslut utan att rådfråga de som faktiskt besitter fackkunskap – ett tyvärr inte helt ovanligt misstag inom svenska mediehus. Vi tror fortfarande att vi vet bäst om allt, även om sanningen alltid varit en helt annan.

Twitter #music är här – 2000-talets blandband?

Share Button

Twitter #music

Nu får vi äntligen se resultatet av hypen – tjänsten som ska hjälpa dig att hitta och köpa all den nya musiken. Eller som Rachel Smith på ABC kallar den: ”2000-talets blandband”. Stort om det blir sanning, och jag medger – det ser lovande ut.

På Twitter umgås du med personerna du respekterar för deras kunskap och vasshet och dem du bara gillar som människor – men lika vanligt är det att följa favoritkändisar som skådespelare och musikartister. Nu är tanken att du ska kunna lyssna på vad alla dina twittrande idoler, vänner och kollegor gillar genom #music.

Tjänsten söker av både vilken musik som trendar på Twitter globalt och vilken dina vänner har twittrat om, den söker upp de dolda talangerna som sprids i flödet och den integrerar med Spotify och Rdio om du vill lyssna direkt, samt iTunes om du vill köpa musiken. Funktionen att rekommendera musik baserat på vilka artister man följer är förstås otroligt viktig för Twitter när det gäller att fortsätta bygga starka relationer med artister (och andra kända profiler), vilket varit en av tjänstens mest framträdande framgångsfaktorer.

Än så länge är det ganska mycket ett skelett man ser när man loggar in, apparna är inte lanserade och det är lite småbuggigt – men det lär inte dröja många timmar innan allt är i gång och börjar fyllas på.

Testa själv på music.twitter.com.

Typiskt för Twitter ser det snyggt, prydligt och väldigt enkelt ut. Kraften har inte lagts på funktionsmängder och onödig kosmetika, utan på bra datamining av de fantastiska databaser som företaget sitter på och att presentera det på avskalat men snyggt sätt. Jag gillar visserligen många av tankarna i nya mySpace, men det är tydligt att Twitter i arbetet med användarupplevelsen har fokuserat på gemene man framför musikern – vilket kommer att ge resultat.

Vad säger du – blir det en hit?

Därför satsar GP på Håkan Hellström

Share Button
Håkan Hellström - Øyafestivalen 2011
NRK P3 / Foter.com / CC BY-NC-SA

I söndags lanserades Göteborgs-Postens nya satsning på Håkan Hellström i form av en dedikerad avdelning på gp.se om stans egen popikon. Många undrar säkert varför, och medan somliga jublar finns en beskärd del som rynkar på näsan. Oavsett om man gillar Håkan eller inte tycker jag att man ska glädjas åt experimentet.

Svenska Dagbladets Adam Svanell skrev lite spefullt om bevakningen kring Håkan och GP:s satsning:

”Hur mycket Håkan Hellström-bevakning tål Sverige?”

En inställning som inte förvånar mig alls. Men han missar en viktig sak som många traditionalistiska publicister och även läsare kommer göra i det här sammanhanget:

Det är inte mängden som förändrats så mycket sista tiden, det är sättet att paketera den journalistik vi redan gör och gjort. Utöver det tillkommer egentligen i första hand specialelement som exempelvis tävlingar och quizzer, vilka är ämnade att både roa de intresserade och medvetandegöra fler utöver vår vanliga publik om den nya tjänsten genom viral spridning.

Ska vi aktivt arbeta för att sprida vårt material genom nya fenomen och beteenden för att ge existerande läsare bättre service, samt nå nya läsare med specifika nischintressen och få dem att upptäcka oss? Eller ska vi bara arbeta på med produkter som sträcker sig från pärm till pärm och allt färre läser? Ska vi försöka nå ut med journalistiken, eller ska vi lägga oss ned och tyna bort medan vi väntar på att nästa affärsmodell magiskt dimper ner ur tomma luften?

* * *

Nyligen övergick jag till att arbeta med den redaktionella marknadsföringen på GP. Min inställning i frågan är ganska enkel: det effektivaste sättet att marknadsföra redaktionellt innehåll är genom just innehållet självt och hur det presenteras. Journalistiken behöver inte bara vara bra, utan också göras attraktiv för delning och spridning såväl i sociala nätverk som genom sök. Det betyder att det i högre grad än förut måste finnas ett nära samarbete mellan marknad och redaktion för att verkligen nå fram och ut.

Som ett första steg satte jag mig ner med Johan Lindqvist på Kultur & Nöje och spånade runt vad vi skulle kunna hitta på, bland annat runt vårt samarbete med start-upen Tunaspot. Vi kom då bland annat in på vad som var aktuellt under våren och sommaren, vilket ledde oss direkt in på Håkan Hellström – med nytt album, konsert i Slottsskogen och den kommande filmen om honom är 2013 hans år.

Några minuter senare satt idén och kändes helrätt från början: vi gör en specialsajt om Håkan, där vi samlar GP:s bästa gamla och allt det nya material vi skapar om Håkan under våren och sommaren. Varför är det då så bra? Håkan Hellström som artist är också extremt relevant såväl lokalt som nationellt. Han har ett stort och starkt följe med passionerade fans som gärna läser om honom och delar med sig av det de gillar.

* * *

Bruce
Sister72 / Foter.com / CC BY

Förra året gjorde vi motsvarande satsning genom ett oneshot-magasin om Bruce Springsteen inför hans konserter på Ullevi, men det här kändes bättre anpassat för digitalt på grund av dels att så mycket kommer hända kontinuerligt kring Håkan under hela våren och sommaren, hans relativt sett yngre publik, mobilens framväxt i yngre målgrupper och de nya möjligheter som bl a Tunaspot ger oss.

Vi som har fokus på den digitala konsumentaffären inom traditionella medier har lätt för att fastna i diskussioner om betalvägg eller inte, men vi jobbar allt för sällan med att bryta ner vårt generella erbjudande och försöka bygga upp nya. Jakten på det stora nya gör att vi varken lägger så mycket tanke eller kraft på förändringar av mindre art eller på de som eventuellt kan kannibalisera på vår trygga one-paper-to-concquer-them-all-strategi.

När det gäller digital och nischad konsumtion har vi som större dagstidning en konkurrensfördel i våra arkiv, utifrån vilka vi enkelt och snabbt kan skapa saftiga paketeringar. GP har under en lång rad år producerat spaltmeter om Håkan Hellström, IFK Göteborg, Göteborg Horseshow med flera – men allt detta nischade har vi paketerat generellt, och det mesta finns bara fångat på papper och i gamla tryckerianpassade publiceringssystem.

Genom att paketera det såsom vi gjort på www.gp.se/hakan klustrar vi informationen för att göra den mer relevant för sökmotorer – både betalt och organiskt – och skapar dessutom en destination som passar perfekt även för marknadsföring i sociala nätverk och på sajter som Devote och Djungeltrumman. Materialet finns också tillgängligt på våra specifikt mobila destinationer m.gp.se och nyhetsapparna – här har vi dock fortfarande lite att putsa på för att dra mer trafik dit.

Intäkterna är förstås viktiga. Eftersom en viktig del i projektet är att nå nya målgrupper genom social spridning och sök tror vi inte på att en betalvägg är ett alternativ – utan att annonser är lösningen. Som det ser ut just nu har vi två bannerpositioner på första sidan av avdelningen, där vi säljer i annonser med 25 % share of voice. Intresset har redan tidigt varit stort från de företag som vill nå ut till den specifika målgruppen – det ser med andra ord lovande ut även ekonomiskt.

* * *

Svagheterna i idén är givna. Dels är det inte givet att Göteborgs-Posten har en så stark genomslagskraft som vi önskar i målgruppen. Även om många GP-läsare gillar Håkan Hellström är det inte givet att alla Hellström-älskare gillar GP. Våra tekniska plattformar och arbetssätt är inte heller anpassade för detta just nu, utan vi får utgå från de lite mer fyrkantiga strukturer som finns och testa oss fram. Att hitta nya vägar fram i organisationen är inte alltid lätt, men allra svårast är att hitta de ultimata lösningarna inom existerande publiceringssystem utan att ställa till det för redaktörerna och rutinerna.

* * *

Nästa steg efter det hästjobb som Kultur & Nöje och webbredaktionen (all cred och heder till Patrik, Maria, Tobias, Jan, Johan & co) redan gjort för att få avdelningen på plats? Vi kommer förstås att lägga upp mer journalistik, presenterad på nya och gamla sätt – kanske en tidslinje, och definitivt en satsning med Tunaspot. Kanske hittar vi också på andra aktiviteter för att marknadsföra och kommersiallisera satsningen. Den som lever får se.

Varför ska du då glädjas åt detta, om du inte gillar Håkan? Svaren är givna:

  • Om du ser journalistikens värde i stort, glädjs åt att vi hittar nya vägar att finansiera den genom att paketera det vi redan gör på nya sätt.
  • Om detta lyckas kommer såväl vi som andra att göra fler satsningar som denna, kanske kittlar någon av dessa dig. De flesta människor har nischintressen, så förmodligen även du – jag gissar att du inte kommer bli besviken om du får chans att gräva mer i det?

Men, det är klart – det var ju bättre förr när vi hade nyhetsmonopol och alla läste tidningen från pärm till pärm.

Läs också

Därför förtjänar Håkan Hellström en egen sajt” – Johan Lindqvist (GP)

GP bygger Håkan Hellström-sajt” – Axel Andén (Medievärlden)

Hellström och högvattnet” – Håkan Engström (Sydsvenskan)

Gotta dig i Håkan Hellström” – Louise Lindberg (Svenska YLE)

GP bygger Håkan Hellström-sajt” – Pelle Tamleht (Nöjesguiden)

GP lanserar Håkan Hellström-sajt” – Dante Thomsen (Dagens Media)

GP hyllar Hellström med egen sajt” – DN

Innestående kaffe – om priviligierades välgörenhet

Share Button
Cup of coffee
Gvjekoslav / Foter.com / CC BY-SA

Det senaste dygnet har ett nytt fenomen spritt sig längs Facebooks korridorer – ”innestående kaffe”. Till en början blev jag lite intresserad och fascinerad, sen snabbt förbannad och till sist fast övertygad om att det måste vara nån form av bisarrt aprilskämt. Sen fann jag mitt i förnekelsen att trenden var global och hade nått Sverige förra veckan, efter att ha startat i Napoli för många år sedan. Vi är alltså på riktigt så här dumma.

När vi i den priviligierade medel- och överklassen kommer på en fräck idé som kan smeka våra överkonsumerande samveten medhårs [utan att tvinga oss dra ner på vårt välmående] så kan lätt de mest dumma fenomen uppstå. Lo and behold, när författaren Tomas Gunnarsson och sen Vallentuna Nya Tidning delar nyheten om ”suspenderade” eller ”innestående” kaffe och den gillas och delas av 40 000 personer på de första 16 timmarna.

Det här är så dumt att jag vet inte vad jag ska ta mig till. Låt mig rekapitulera: priviligierad person går in på kafé och köper en kopp kaffe till sig själv och en innestående till en ospecifik, sämre bemedlad person som därmed kan hämta ut den kostnadsfritt.

Låt mig rekapitulera i annan form.

  1. En priviligerad kund går in på ett kafé.
  2. På kaféet kostar kaffe normalt mellan 25 och 40 kr (säg 30 kr för räkneexemplet).
  3. En vanlig bryggkaffe kostar ca 60 öre att tillverka hemma.
  4. På kaféet betalar kunden 60 kr för två kaffe och sätter upp det ena på ”innestående”.
  5. Kaféägaren tar efter utgifter för råvaror, personal etc ut en vinst på ca 20 – 40 % för motsvarande latte (mer för en slät kopp) *.
  6. Kaféägaren får gratis marknadsföring.
  7. Den lägre priviligierade får en kopp kaffe i stället för ett mål mat (motsvarande en måltid i en skolbespisning, inklusive bemanning), eller om man nu mäter lycka i just kaffe: 50 vanliga koppar bryggkaffe på ideellt bemannad plats.

Det här känns verkligen skitlogiskt. Bra tänkt, du priviligerade medelklassperson i Stockholm och på andra orter. Ge INTE bort några pengar till Stadsmissionen och liknande organisationer som kan ge kläder, boende och mat till en person. Nejnej, för all del – ge dina pengar till ett vinstdrivande kafé i stället, och se samtidigt till att någon mindre priviligierad kan leva ditt fabulösa liv för en stund. Bidrag är dessutom SÅ 1985, det är ju mycket mer kontinentalt att dela en caffè sospeso på stan och Facebook.

Man kan ju undra vem som kom på idén att det som skulle vara innestående är en urindrivande kopp kaffe och inte en smörgås?

* Källa: Matts Johansson, grundare av Da Matteo.

Noteringar från #Meg13, dag 1

Share Button

Joakim Jardenberg

Mediedagarnas seminariespår inleddes med Simon Pont, chefsstrateg på Vizeum.

Pont berättade om myter och storytelling – att myterna är grunderna till vår tro och strukturer, vårt sätt att skapa förståelse för fenomen och samhället vi lever i.

Vi rör oss runt fenomen som startar redan i barndomen. David Elkind kallar det den personliga fabeln, en egocentrism där vi över-differentierar våra erfarenheter och egenskapar så mycket att vi tror att de är helt unika. Något som lever kvar i oss även som vuxna.

Vi kan se hur de gamla arketyperna lever kvar och fungerar i exempelvis reklam hur mycket vi än utvecklats som människor och samhälle – exempelvis att män ska vara grovhuggna, svala och se bra ut i polo.

Frågan är – när en man tittar på Jude Law i hjälterollen, tittar han då på Jude eller en representation av sitt eget fantasi-jag?

Genom Sociala medier har vi nu fått möjligheten att själva aktivt bygga våra identiteter. Det finns kritik mot att vi på grund av fenomenet tappar kontakten med nuet och presenterar en bild av oss själva som inte är sann, men å andra sidan: vad är det för fel på att putsa till bilden av oss själva?

* * *

En panel bestående av Casten Almqvist (TV4), Gustav Martner (CP+B), Carola Määtä (Proffice), Daniel Collin (MEC), Per Carleö (Volvo Personbilar), Tomas Brunegård (Stampen), Daniel Rytterström (Google) och Sharon Jamå diskuterade på andra passet hur medieindustrins kommersiella ekosystem kollapsar och det är dags att bygga ett nytt.

Stampens Michael Johansson inledde med en spaning. Han pratade om musikindustrins ekosystem, vilket slogs i spillror över en natt – ett exempel på en annan industri som gått samma väg som medierna nu är på väg. De var tvungna att tänka om när de tekniska landvinningarna hade slagit ut det gamla ekosystemet, och det var inte förrän aktörer som Spotify och WiMP kom som man började hitta en lösning och ett nytt sätt att arbeta.

Johansson fortsatte med att beskriva hur den tekniska utvecklingen inte förändrat exempelvis annonsörernas behov av att nå ut. Tekniken har dock förändrat hur man kan göra det. När det gäller annonsering har det hänt fantastiskt lite de senaste 20 åren, man får titta hela vägen tillbaka till 16 juni 1836 för att hitta någon större förändring – när den första kommersiella annonsen trycktes i en fransk tidning.

Nyckeln till framtiden tror han ligger i att hitta en dynamisk, värdeskapande logik som kan förändras med tiden, i stället för den statiska, industriella logiken som fortfarande härskar.

”Utvecklingsviljan och experimentlustan har kommit igång på ett helt annat sätt än vi kunde drömma om för 10 år sedan.” – Brunegård

”När jag började på MEC för åtta år sen hade vi 15 personer som jobbade som printrådgivare, 9 på tv och 2 på digitalt. Nu har vi 6 på print, 6 på tv och 23 digitala rådgivare.” – Collin

”Jag tycker inte att Spotify löste musikbranschens problem, det gjorde Pirate Bay. Spotify tog den peer-to-peer-teknik och la på en bättre användarupplevelse på det.” – Martner

”TV4 valde tidigt att börja starta konkurrenter till sig själva, i stället för att andra skulle göra det. Det framstår i dag som briljant. Vi har varit bra på att gå in och bråka med vår egen kärna, där har tidningarna inte lyckats.” – Almqvist

”Vi är inte intresserade av att köpa print från en säljavdelning och digitalt från en annan avdelning. Om vi försöker hitta synergier mellan de olika kanalerna tror jag det går att hitta nya affärsmöjligheter.” – Carleö

”Hur kan annonsörskommunikationen ge mer värde till den redaktionella produkten?” – Carleö

”Vi försöker hitta en köpare till säljaren, och att man gör det på ett så relevant sätt att man inte stör användarupplevelsen. Det har inte varit så snabbrörligt, ibland sitter man för mycket på sin egen kammare i stället för att se sig om efter vad som händer runt om i världen.” – Rytterström

”Att reklamen måste tillföra ett värde till konsumenten tycker jag är huvudet på spiken. Men när vi börjar prata om att samarbeta för att utveckla det redaktionella ringer en varningsklocka. Jag tror att det som behövs är gemensam produktutveckling för att lyfta användarupplevelsen.” – Martner

”I dag finansieras en stor del av vår kvalitativa journalistik av annonser, och annonsörerna börjar hitta andra vägar nu. Det oroar mig, det behöver hända mycket mer, mycket snabbare.” – Collin

”Man måste mena allvar med innovation. Jag återkommer till det, att vi pratar för mycket. Det vi har framme behöver vi våga lansera och köra ut, och det kan bli på bekostnad av det vi har inklusive vår journalistik. Vi får vänja oss vid att vad som är kvalitet kommer att definieras om.” – Almqvist

”Orka utmana ortodoxerna vi lever med. Det har vi inte gjort bra på dagstidningssidan.” – Almqvist

”Den lokala tidningen är det unika signumet för svensk press. Hela kärnfrågan kommer att ligga i vår förmåga att utveckla relationer. Kan vi fortsatt få 70-80 % av människorna på en ort att vända sig till den lokala tidningen för nyheter så tror jag att annonsörerna kommer att fortsätta gå genom oss. Jag är också orolig, men positiv.” – Brunegård

”Vi kan inte låsa in folk i en distributionskedja som vi gjort de senaste 200 åren.” – Almqvist

”Det finns två komponenter i vad Google gör för mediehusen. En del är att skicka sex miljarder besök i månaden till mediernas sajter, en annan är att vi jobbar tillsammans med publicister med AdSense. Vi betalar ut sju miljarder dollar årligen till mediehusen.” – Rytterström

”Det finns mer att göra med konsumenterna än att diskutera om det ska vara kommentarer på artiklarna eller inte.” – Collin

”Jag tror att vi som medieägare behöver vara öppna för samarbeten, att vi inte ska äga allt.” – Brunegård

”API:er har varit viktiga för exempelvis Facebooks framgång, och om du tittar på iPhone hade har de möjliggjort många appar. Jag tror att mediehusen behöver börja arbeta mer med såna möjligheter.” – Martner

”Det är inte alltid bäst att vara längst fram. Det bästa är att analysera den som ligger längst fram och göra det bättre.” – Martner

* * *

Nu Jon Farrar, vice president på BBC Worldwide, om den brittiska jättens strategi för globala tv-event som ex Planet Earth Live och London Calling.

BBC anpassar utbudet och marknadsföringen efter de lokala preferenserna, exempelvis satsar man mycket mer på humor i Skandinavien än i andra delar av världen.

Pga den tekniska utvecklingen, inklusive sociala mediers, så ser man tre starka behov för sina sändningar: omedelbarhet, kraftfulla satsningar och delade erfarenheter. Detta talar till exempel för satsningar på direktsändningar med bra lösningar för second screen.

Global Events för BBC inkluderar: direktsändningar (som ex the Diamond Jubilee), koordinerade programlanseringar över flera marknader (ex Dara O’Brians Science Club), snabbt omsatta produktioner med passionerade följare (ex Top Gear och Alan Carr) och globala jippon/teman/säsonger som sträcker sig över både fler kanaler och marknader (ex London Calling).

Fördelarna med globala event för BBC: når stora publiker, reducerar risken för piratkopiering och liknande fenomen, nyttjar storleken på BBC:s nätverk och ger möjlighet till delade erfarenheter.

Framöver satsar man mer på lösningar för second screen (ex genom appar för olika program) och att skapa diskussion runt produktionerna i sociala medier.

* * *

Dags för en ny paneldiskussion, nu om sociala medier och samhällsutveckling. Deltar gör Jan Nolin, Mathias Klang, Ann-Sofie Axelsson och Stefan Eklund.

Inledningsvis delades för första gången Sparbanksstiftelse Sjuhärads Sociala Mediepris (100 000 kr) ut till Joakim Jardenberg för sina insatser för samhällsutvecklingen i debatten om ex transparensen i sociala medier.

”De positiva effekterna med sociala medier är framför allt att man ger en röst åt fler människor.” – Klang

”Alla professioner körs över av utvecklingen. Vi behöver hitta balansen mellan amatörer och professionella.” – Nolin

”Stoltenbergs användning av Twitter är intressant. Han använder det för det dagliga samtalet, vilka lett till ett starkt intresse och diskussion.” – Klang

”Sociala medier är intressant ur ett analysperspektiv – för att ta reda på vad väljarna pratar om och var.” – Klang

”Även medierna håller på att lära sig sociala medier och gör sina misstag, exempelvis när det gäller hur man ska hantera dialogen och tipsen som kommer in. Det är en arbetsprocess man är mitt i.” – Axelsson

”Medierna har försökt nyttja de framgångsrika amatörerna som producerar medier, men än så länge har man inte hittat framgångsrika sätt att samproducera detta. Exempelvis att jobba tillsammans med youtubaren på YouTube.” – Nolin

”De större delarna av sociala medier är fattiga utan de traditionella. Det blir ännu tydligare när man ser att bloggandet håller på att minska. Sociala medier behöver nåt att sprida, det skapar medierna. Och medierna behöver de som sprider deras material. Det är en intressant symbios.” – Klang

”Att öppna upp för läsare och tittare kan bli en flodvåg som man inte är beredd på. Man tror att det kommer moderera sig själv, men det gör det inte.” – Axelsson

”Vi har alltid varit narcissister i jakt på spänning, men nu har vi fått kanalerna för att leva ut det.” – Klang

”Det är viktig att komma ihåg att tekniken är ointresserad moral. De som har kontrollen över den har makten att bestämma hur vi ska få våra nyheter, det är viktigt att komma ihåg.” – Klang

* * *

Dags att höra mer om Twitterbarometern, Carin Hjulström leder en panel med Emanuel Karlsten, Marie Grusell och Anders Bjurström.

73 % tro att det som sker på Twitter i stor eller viss utsträckning kan påverka vad som tas upp av medier och samhällsdebatten. Bara 7 % säger nej, medan 20 % är tveksamma eller vet ej.

”De sociala medierna har vässat valkampanjerna, gjort dem mycket snabbare.” – Grusell

”En av mina favoriter är Jens Stoltenberg, som använder sociala medier på ett personligt sätt och kan bygga en annan kontakt än han kan annars.” – Grusell

”Twitter är dåliga på att gå ut med officiella siffror, men det fortsätter absolut att växa.” – Bjurström

Det finns i dag 529 146 svenska twittrare, en ökning med 62 % från förra året.

”Om man ska få många följare ska man bidra, hitta nåt som kittlar.” – Karlsten

”#svpol var den mest använda hashtagen, sen kom #twittboll och #mel2012.” – Bjurström

Mest inflytelserika twittrare blev även i år @Jonas_Gardell.

* * *

Carin Hjulström tar klivet över till nästa scen för att prata om snuttifieringen av språket, ”Älskling, jag krympte språket”. På scenen finns också Olle Josephson, Annina Rabe, Mattias Åkerberg och Natalia Kazmierska.

Gör ont i själen när Mats Svegfors undersökning används som underlag. Tyvärr, jag tycker att den är undermålig och byggd på en tes som är minst sagt klent underbyggd – den förtjänar inte sin plats i såna här sammanhang.

”Jag tycker mig sen en explosion av kreativitet på sociala medier. Det är helt fantastiskt att se hur många människor använder språket på ett nytt och spännande sätt.” – Åkerberg

”Jag tycker det var obegripligt hur en så klok man som Mats Svegfors kan göra en så dålig analys. Till en början skrivs mycket av journalistiken på nätet, han hade suttit och räknat bokstäver i papperstidningen.” – Kazmierska

”Sen jag började använda sociala medier har jag svårt att skapa den koncentration som krävs för att konsumera litteratur. Men det säger ju inget om hur språket utvecklas.” – Rabe

”Med språk är det så lyckligt att det är ett av de få områden där cheferna inte bestämmer.” – Josephson

”Anglifieringen är inte så våldsam som man tror, ungefär var hundrade ord i mediernas texter har kommit från engelskan efter 1945.” – Josephson

”Jag tycker inte att språket har krympt. På Twitter måste man självklart uttrycka sig kortare, men annars har inte meningarna blivit kortare.” – Josephson

”Några småordsförändringar. Hen, vart, mer att-strykning.” – Josephson

”Om ni ska välja mellan de och dem, välj de för att det är rätt i nio fall av tio.” – Josephson

”Så länge det går att förstå. Om vi skulle hålla kvar vid hur det varit skulle språket aldrig ha förändrats.” – Åkerberg

”Det kommer många nya ord och smarta sätt att uttrycka sig – exempelvis ‘I dag känner jag mig cirka oövervinnerlig.'” – Åkerberg

”De språkliga kraven på journalister är högre i dag – det krävs mer för att hela tiden anpassa sig till förutsättningarna i olika medier.” – Josephson

”En dålig sida av det korta, snabba tycker jag är att det blir mer säljarsnack – att man säljer in sig själv, folk man gillar och sådär.” – Kazmierska

”Jag har svårt för att det blir en slags rundgång på Twitter. Det är det här retweetandet, plus att det finns en karriärism och hetsk ton på Twitter som jag blir trött på. Men det beror ju också på att de jag följde var i min bransch och där funkar det också.” – Rabe

”En text på 140 tecken kan vara otroligt bra. Det kan vara av godo, inte minst i min värld – i kulturvärlden – där folk bajsar ord ganska ofta.” – Rabe

* * *

Och där börjar batteriet i datorn ta slut, tack för i dag!

I morgon: Två år sedan #kkgate

Share Button
Den twittrande kommunchefen Mattias Jansson (ur Internetworld nr 2, 2011)
Fredrik Wass / Foter.com / CC BY-NC-SA

Minns ni #kkgate? I morgon är det två år sedan Katrineholms kommunchef Mattias Jansson lade ut frågor som Katrineholms-Kuriren hade mejlat apropå hans arbete i och med sociala medier. Snart ven uttryck som ”bloggvalpar” genom luften när tidningens dåvarande chefredaktör Krister Wistbacka och hans kollegor gick till anfall mot företeelsen och – som det kändes då – hela internet.

Vid en dragning om sociala medier i går pratade jag, som så ofta annars, om vikten av att förstå monstret oavsett om man själv är aktiv i sociala medier eller inte. På Prezin fladdrade Mattias ursprungliga blogginlägg, Wistbackas uttalande i Dagens Media och Sofia Mirjamsdotters briljanta genmäle förbi. Mitt i fladdret såg jag datumet – det är i morgon två år sedan #kkgate gav upphov till en ofta onyanserad kamp mellan det nya svarta och det gamla grå som bland annat Fredrik Wass och Malin Crona försökte balansera.

– Herregud – två år. Det har runnit mycket vatten under broarna, skriver en förvånad Mattias när jag mejlar honom.

Ja, jag mejlar frågorna. Det kändes symboliskt lämpligt att både de och svaren lyder under offentlighetsprincipen. Apropå principen var frågan tvungen att ställas: Skulle du gjort något annorlunda i dag?

– Nej. Sociala medier demokratiserar det fria ordet. Makten har på det sättet balanserats. Det kvalitativa journalismen har dock ett oerhört värde i samhället och jag ser problem med dess framtida finansiering.

Mattias och Katrineholms kommun är fortfarande i allra högsta grad aktiva i sociala medier. Men det som då var relativt obeprövad mark är nu vardaglig verksamhet.

– Jag skulle nog säga att vi har mognat. Som organisation koncentrerar vi oss mer på innehåll och mindre på teknik. Jag känner mig mer integrerad i den digitala kommunikation och drar allt fler paralleller till andra processer såsom ledarskap, förhållningssätt och livskunskap.

Men visst händer det också en del med den tekniska utvecklingen. @Kommunchef avslöjar att de snart släpper något som han beskriver som ”Sveriges bästa sociala intranät”.

Jag ber honom ta fram något exempel på vad han är mest stolt över – något han uppnåt med sitt arbete. Svaret blir häpnadsväckande enkelt och säger ganska mycket om Mattias inställning och arbete.

– Jag är mest nöjd med att jag lyssnar på andra.

Vad händer då en helg som denna, två år senare – vad gör en människa, pappa, man och Katrineholms kommunchef?

– I kväll är det middag hos min mor med familj och vänner. Imorgon tänkte vi nog ägna oss åt varandra, jag min flickvän och barnen. Sen blir det hårdträning med en kompis på gymmet. På söndag är det ett-årskalas för min bästa kompis förstfödde. Kan bli lite jobb i rollen som kommunchef också ;), avslutar Mattias.

 

PS. Ingen ny skugga ska falla över Katrineholms-Kuriren, som redan i oktober 2011 delvis reparerade sitt rykte när den då nya chefredaktören Elisabeth Bäck uttalade sig i Medievärlden.

Lotterilagen och framtiden

Share Button

Johan RöhrBlogginlägget om Facebook-tävlingar fick stort genomslag. Det väckte även reaktioner på Lotteriinspektionen, som hörde av sig på Twitter efter att inlägget även publicerats på Ajour. Chefsjuristen Johan Röhr svarar här på några frågor om hur myndigheten jobbar med frågan långsiktigt.

Företeelsen med lotterier i sociala medier är ett av många exempel som visar på hur den tekniska utvecklingen snabbt ger upphov till nya företeelser och beteenden som är svåra att bemöta. Globala företag som McDonald’s må ha funnits här länge, skillnaden nu är att internationella aktör får enormt stort genomslag i Sverige rent digitalt och samtidigt har lite eller ingen närvaro alls i Sverige rent organisatoriskt. Det skapar krockar mellan både kulturer och lagutrymmen, där exempelvis andra länders mer liberala lagstiftning kan ställas i bjärt kontrast till de som satts här medan det svenska samhället var hårt reglerat och relativt lättkontrollerat. Vikten av att myndigheterna hänger med i de här frågorna – och den här tiden – är stor.

– Det vi kan göra är att försöka skapa bra underlag för lagstiftaren att hantera inom ramen för en modern och väl fungerande lagstiftning. Inget är statiskt och lagstiftningen bör reflektera detta, berättar Johan Röhr.

En av de aktörer som redan har stort genomslag är Facebook, med nästan 5 miljoner svenska medlemmar, och de är inte ensamma om att ha räckvidder som för några år sedan hade setts som en overklig utopi. För myndigheterna kan det vara svårt att hantera detta, hur kommer man exempelvis åt ett företag som har fler medlemmar än hela Europa har invånare? Kan man överhuvudtaget reglera deras verksamhet?

– Det är föremål för en utredning där vi aktivt söker kunskap och relation med de sociala medie-aktörerna, säger Röhr och fortsätter.

– Lagen behöver som sagt anpassas till moderna förhållanden och spegla verkligheten. Vi medvetandegör regeringen om problemställningen och den handläggs av ansvarigt departement för vidare lagstiftningsprocess.

Genom sociala medier har det blivit vanligt att privatpersoner marknadsför företag och företeelser genom delningar. Enligt Lotterilagen § 38 är det förbjudet att i förvärvssyfte sprida lotterier utan tillstånd. Var går gränsen – hur ställer ni er till att många av de tävlingar/lotterier som togs upp i listan bygger på att tredje part marknadsför dem för att kunna vinna?

– Området delning måste utredas för att vi ska få en samlad bild. Det ingår i den inventering vi gör av området under 2013.

Som synes är mycket fortfarande oklart. Arbetet har påbörjats, men man har en lång väg att gå. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt för svensk lagstiftning att hänga med i utvecklingen, när det enda vi vet om framtiden är att förändringstakten ökar allt mer och kontinuerligt ger upphov till företeelser vi inte ens hade kunnat drömma om. Har samhällets strukturer som de ser ut just nu någon chans att hänga med?

På Ajour kan du läsa om vad som händer med den aktuella listan och liknande fall inom ramen för den nuvarande lagstiftningen.