Kärleken till House of Cards är viral

Share Button

House of CardsI samtal med marknadschefer och andra personer i liknande roller kommer vi ofta in på vikten av att man arbetar smartare än tidigare. Nu krävs bland annat djupare engagemang i produkt- och tjänsteutveckling än förr och skapa infrastruktur för att maximera möjligheterna till viral spridning.

Fokuset i modern marknadsföring behöver ligga på att skapa förutsättningarna som krävs att skapa passionerade ambassadörer med vilja att sprida ditt budskap åt dig.

Ett exempel på detta som ofta kommer upp är Spotify, som aktivt arbetat med att bygga en tjänst som marknadsför sig själv. Ytterligare en aktör som tillämpar taktiken är Netflix, vars serie House of Cards hajpas extremt mycket av tittarna själva i samband med premiären för säsong 2 i dag.

En del av det är förstås en fantastisk tv-serie, en annan del en PR-apparat som (indirekt eller direkt?) sett till att medier som Huffington Post och Mashable skapat sina egna Valentines Day-kort på House of Cards-tema. Följden av allt är att folk delar som galna.

När till och med Barack Obama drar sitt strå till stacken… ja, då har man lyckats:

Jämför det med com hems närmast löjligt feta kampanj för Tivo, som synts överallt ett bra tag – utom med rekommendationer i de sociala flödena som nutidens konsumenter förlitar sig mest på. Ironin i att com hem just nu plöjer ner ytterligare miljoner i att marknadsföra just Netflix…

Följ hysterin runt House of Cards på #Tagboard, där jag satt upp en sökning på hashtagen #HouseofCards via Twitter, Instagram, Facebook, Google+, Vine och App.net.

7 innovationer som tar oss närmare framtiden

Share Button

Minority Report

Tekniksprången kommer tätt nu för tiden, så tätt att vi inte hinner märka av dem. Minns ni när vi satt och tittade på Minority Report och tyckte allt kändes främmande och omöjligt? I morgon flyttar filmen från scifi på videohyl… Netflix till dokumentärt. Galet är snart väldigt verkligt.

Vi lever i en teknologiskt häftig tid. Medan vi imponeras av utvecklingen på den mobila webbtrafiken nås konsumentmarknaden snart av en rad innovationer som kan förändra våra beteenden över en natt och göra science fiction till verklighet. Nedan följer sju exempel på produkter som direkt förändrar konsumentens vardagliga interaktion med omvärlden – vissa av dem mer kända än andra, vissa av dem mer omstörtande än andra.

Google Glass

Vid det här laget är Googles berömda glasögon ingen nyhet. Spaltmeter har redan skrivits om produkten, som närmast är som hämtad från Terminator-filmerna. Se filmen nedan om du missat vad det handlar om. Den officiella lanseringen av Google Glass beräknas till 2014, men redan nu finns ett antal ute på marknaden och för en vecka sedan släpptes Mirror API för tredje parts-utvecklare.

2 000 personer som var med på Googles I/O-konferens 2012 finns på listan över ”explorers” som fått möjlighet att köpa produkten för $1500. Drew Olanoff är en av de lyckliga, du kan läsa mer om hans tidiga intryck på TechCrunch.

Disclaimer: Vi kommer inte alla att bli balettdansörer och fallskärmshoppare bara för att vi tar på oss glasögonen.

Memoto Lifelogging Camera

Svenska start-upen Memotos Lifelogging Camera tillhör precis som Google Glass avdelningen produkter som ”alla” känt till redan långt innan releasen. Med företagets mikroskopiska ”livsloggare” dokumenteras din vardag från att du tar på dig den. Den vädersäkra kameran tar två geotaggade bilder per minut och har en batteritid på ungefär två dygn.

Grundarna Martin Källström, Oskar Kalmaru och Björn Wesén har finansierat sin inovation genom bland annat Kickstarter. Den beräknas nå marknaden under året, ochu kan självklart göra din beställning redan nu på memoto.com.

Leap Motion

Apropå MinorityReport, snart kan du glänsa som Tom Cruise framför skärmen. I maj släpps Leap Motion och plötsligt känns touch screen och iPhone-vantar ganska lamt. Okej, de senare har väl snarare känts som midjeväskans arvtagare, men ändå. Controllern kopplas hur som helst in i en dator och läser sedan av hur du rör händerna framför skärmen – i tre dimensioner i stället för två.

För $79.99 plus frakt kan den bli din redan 13 maj i år.

I-limb Ultra Revolution

Vissa möjligheter är redan verklighet, trots massornas ovetskap. Touch Bionics handprotes i-limb finns på marknaden sedan några år och fortsätter utvecklas. Nyligen lanserades varianten Ultra Revolution, som kan styras med en iPhone, har bluetooth och även är otroligt stark – den klarar av en belastning på 90 kg.

För den som behöver handprotes är det säkerligen ett enormt fall framåt kontra tidigare motsvarigheter, men visst kan teknologin bli betydelsefull även för andra – tänk till exempel att kunna byta ut trasiga leder i handen och själv finjustera funktionen med din egen iPhone? Eller öka din styrka för att kunna klara av tyngre arbetsuppgifter, vare sig du arbetar inom människo- eller skogsvård?

Fundawear

Inga rejäla tekniksprång utan sex som driver. Sitter du ofta på ett hotellrum långt hemifrån och längtar efter din älskades intima beröring? Du kan vara lugn, Durex Fundawear är snart här som ett steg närmare den sexuella upplevelsen i Demolition Man. Ta på dig de specialgjorda underkläderna så kan din partner kittla dig genom att röra vid mobiltelefonen. ”Touch screen” – jojo.

Just nu har vågade par möjligheten att med 25 ord övertyga Durex Australien om att de är värda att vinna möjligheten att testa Fundawear. När gemene hen kommer att kunna köpa den är ännu oklart.

Undrar förresten hur kombinationen LeapMotion och Fundawear kommer att funka?

Mercedes-Benz laser-strålkastare

På Shanghai Motor Expo lanserar Mercedes-Benz konceptbilen GLA, vilken bland mycket annat har laserstrålkastare med projektoregenskaper. Att kunna projicera film med bilstrålkastarna känns kul men kanske inte sådär jättenyttigt, men det gör däremot möjligheten att projicera GPS-information i vägen framför dig – säkrare både för att du som förare slipper vända bort blicken och för att även medtrafikanter kan se var du är på väg. Bara tanken på att slippa svära åt göteborgares oförmåga att visa var de är på väg i en rondell känns svindlande nog.

Mercedes-Benz GLA börjar säljas under 2014.

Mercedes GLA

Googles förarlösa bil

Jätten från Mountainview ligger långt framme på många fronter, så också med att utveckla den förarlösa bilen. Projektet leds av Sebastian Thrun, som också är professor på Stanford Articifical Intelligence Lab. Faktum är att man enligt egen utsago provkört denna typ av fordon över 500 000 km utan olyckor, bland annat över Golden Gate-bron och runt Lake Tahoe. Bilen kan just nu ”bara” följa rutter som Googles tekniker tidigare kört för att samla in data som kompletterar existerande kartinformation. Den följer de för sträckorna inprogrammerade hastighetsgränserna och har dessutom sensorer som positionerar den relativt andra fordon.

Google själva tror att lösningen ska kunna lanseras publikt inom de närmsta tre till fem åren, men redan nu har förarlösa bilar legaliserats i Kalifornien, Florida och Nevada. Fler aktörer som är inne på samma vägbana är Volvo, GM och… Mercedes Benz förstås.

Sammanfattningsvis

Det råder inga tvivel om att det digitala informationsflödet kommer fortsätta öka och att bli allt mer tillgängligt för oss på ett sätt som är mer invävt i vår vardag än tidigare – en helt naturlig utveckling som inleddes när vi började flytta konsumtionen av internet från datorn till mobila enheter. Frågan är var gränsen går – hur många intryck kan vi ta till oss utan att bli överbelastade?

Förutom intrycken öppnas fältet också för frågor om säkerheten i framtiden. Vad händer om vi blir hackade när det är våra händer, ögon och gaspedaler som är uppkopplade?

Inizio i Resumé – om lögner, förbannade lögner och statistik

Share Button
New Tool For Tracking
trekkyandy / Foter.com / CC BY-SA

Journalistik och statistik kan vara lite Angne och Svullo, de hänger ofta – men kommer sällan bra överens. De jobbigaste situationerna uppstår när de undersökningar som publiceras våldför sig på den naiva rapporteringens trovärdighet, som till exempel när Inizio i Resumé börjar prata betalväggar och trendbrott i webb-trafiken.

”Analys- och strategiföretaget” Inizios uttalanden baseras på KIA-index och är fyllda med märkligheter av uppenbart opportuna slag, vilket jag tycker är illa nog i sig – ännu värre känns det att analysen okritiskt ges utrymme i Resumé.

* * *

Låt oss beta av några konstigheter.

Definitionen ”www-sajt”

Bara där tar det stopp mentalt. Vad är en ”www-sajt”? Till world wide web tillhör såväl de sajter vi surfar till på dator som de specifikt mobila webbplatserna, och därtill föds många av de mobila apparna med information från www.

”Av allt att döma har det snart generationsgamla fenomenet, att med en dators hjälp besöka en webbplats, just lämnat sina glans dagar bakom sig.”

Om man med ”www-sajter” syftar på webbesök från dator är man snett ute. Trafik till en vanlig webbplats kan komma från mobiler (genom både webbläsare och nativa appar), likväl som trafik till en mobilsajt kan komma från en dator. Vad vi använder för prefix på webbadressen är irrelevant för att påvisa hur surfningen från olika plattformar förändras. För att dra sådana slutsatser måste vi söka ut annat data i webbanalysen än den KIA-index presenterar.

Stödet från Post- och telestyrelsens data

Som support till sina slutsatser använder Inizio statistik på antalet trådbundna internet-abonnemang, en siffra som legat mer eller mindre oförändrad sedan 2007. Dvs, under hela den period som Inizio tittat närmare på har antalet varit drygt sex miljoner – men inte förrän 2013 blir det hux flux bevis för att trafiken till sk www-sajter för första gången sen 2007 är ”mättad”.

Definitionen ”De svenska www-sajterna”

Jag har svårt för att förlika mig med Inizios gammelmodigt dragna gräns. Facebook, Twitter, Google och andra aktörer med huvudkontoret i USA och annorstädes räknas med andra ord inte. Likafullt har de tjänster på det svenska språket, miljoner svenska användare, säljer annonser till de svenska företagen, samt har i bland såväl anställda som en juridisk person i Sverige.

Påståendet ”De svenska www-sajterna växer inte längre

Jag säger inte att slutsatsen är fel, men den baseras på ett helt galet antagande.

”Grafen på nästa sida visar det totala antalet unika webbläsare för det dryga hundratalet www-sajter som funnits med i KIA-index redovisning sedan 2007. Efter en lång tids stabil tillväxt syns nu tecken på stagnation och tillbakagång.”

Det har tillkommit och fortsätter tillkomma ett antal populära sajter sedan 2007, och många av dessa och äldre sajter finns inte med på KIA-index, exempelvis Flashback, Spotlife, Existenz och Djungeltrumman. Dessutom glömmer man helt bort long tail-konsumtionen, dvs att många konsumerar nischat – i det här fallet små webbplatser som ex fristående WordPress-bloggar.

Påståendet ”Paradoxalt med tanke på att det är först nu mediebranschen satsar på betalväggar.”

Sist men inte minst detta påstående, som visar på en övertro till den egna analysförmågan eller en undertro till läsarerns intellekt – kanske båda. Jag tror personligen inte att betalväggar är en bra generallösning och skulle kanske lite irrationellt kunna se förbi att en undersökning som bevisar detta har en mindre lucka eller två, men här gapet vidöppet – och djupt som Marianergraven. Visst har globala jättar som NY Times med alla deras miljoner digitala relationer lättare att dra in slantar på väggen, men vad tusan har det övergripande antalet besökare till ett 100-tal minst sex år gamla svenska sajter att göra med konsumenternas betalvilja på specifika sajter? Med den logik Inizio använder borde entreprenörskap helt  förbjudas i samtliga städer med låg befolkningstillväxt.

Det här är inte de enda frågetecknen, men några av de största. Förutom äpplen, päron och fikon så serverar den här undersökningen egentligen bara en sak av värde: trafiktillväxten för de annonsfinansierade svenska sajter som funnits sedan 2007 har generellt börjat avta. That’s it.

* * *

Utspelen är uppenbart formulerade för att locka fler kunder som vill nyttja Inizios erbjudande att ”göra sina kunders informationstillgångar meningsfulla, agerbara och profitabla” genom vägledning ”i affärsutveckling och strategiska beslut”. Ska vi gissa på att de helt korrekt kommit fram till att svenska medier just nu lägger mycket kraft på betalväggar och att de genom att snabbt fabricera en passande analys riktad mot dessa aktörer hoppas slå in en kil av tvivel som leder till nya affärer för Inizio?

Risken är att oavsett om företaget får in en fot eller ej, så kan Resumés genomslag i branschen göra att undersökningen nyttjas för att dra felaktiga slutsatser i processer som till slut leder till att människor förlorar jobb. Det är inte okej någonstans. Ska exempelvis betalväggar rivas så ska det göras på bra grund, inte sånt här trams. Och ska man sälja in sig själv som konsult till stora arbetsgivare så ska man göra det med relevant kunskap och tro på att man faktiskt kan förbättra deras villkor, inte falska argument för att ensidigt profitera på osäkerheten.

Noteringar från #Meg13, dag 1

Share Button

Joakim Jardenberg

Mediedagarnas seminariespår inleddes med Simon Pont, chefsstrateg på Vizeum.

Pont berättade om myter och storytelling – att myterna är grunderna till vår tro och strukturer, vårt sätt att skapa förståelse för fenomen och samhället vi lever i.

Vi rör oss runt fenomen som startar redan i barndomen. David Elkind kallar det den personliga fabeln, en egocentrism där vi över-differentierar våra erfarenheter och egenskapar så mycket att vi tror att de är helt unika. Något som lever kvar i oss även som vuxna.

Vi kan se hur de gamla arketyperna lever kvar och fungerar i exempelvis reklam hur mycket vi än utvecklats som människor och samhälle – exempelvis att män ska vara grovhuggna, svala och se bra ut i polo.

Frågan är – när en man tittar på Jude Law i hjälterollen, tittar han då på Jude eller en representation av sitt eget fantasi-jag?

Genom Sociala medier har vi nu fått möjligheten att själva aktivt bygga våra identiteter. Det finns kritik mot att vi på grund av fenomenet tappar kontakten med nuet och presenterar en bild av oss själva som inte är sann, men å andra sidan: vad är det för fel på att putsa till bilden av oss själva?

* * *

En panel bestående av Casten Almqvist (TV4), Gustav Martner (CP+B), Carola Määtä (Proffice), Daniel Collin (MEC), Per Carleö (Volvo Personbilar), Tomas Brunegård (Stampen), Daniel Rytterström (Google) och Sharon Jamå diskuterade på andra passet hur medieindustrins kommersiella ekosystem kollapsar och det är dags att bygga ett nytt.

Stampens Michael Johansson inledde med en spaning. Han pratade om musikindustrins ekosystem, vilket slogs i spillror över en natt – ett exempel på en annan industri som gått samma väg som medierna nu är på väg. De var tvungna att tänka om när de tekniska landvinningarna hade slagit ut det gamla ekosystemet, och det var inte förrän aktörer som Spotify och WiMP kom som man började hitta en lösning och ett nytt sätt att arbeta.

Johansson fortsatte med att beskriva hur den tekniska utvecklingen inte förändrat exempelvis annonsörernas behov av att nå ut. Tekniken har dock förändrat hur man kan göra det. När det gäller annonsering har det hänt fantastiskt lite de senaste 20 åren, man får titta hela vägen tillbaka till 16 juni 1836 för att hitta någon större förändring – när den första kommersiella annonsen trycktes i en fransk tidning.

Nyckeln till framtiden tror han ligger i att hitta en dynamisk, värdeskapande logik som kan förändras med tiden, i stället för den statiska, industriella logiken som fortfarande härskar.

”Utvecklingsviljan och experimentlustan har kommit igång på ett helt annat sätt än vi kunde drömma om för 10 år sedan.” – Brunegård

”När jag började på MEC för åtta år sen hade vi 15 personer som jobbade som printrådgivare, 9 på tv och 2 på digitalt. Nu har vi 6 på print, 6 på tv och 23 digitala rådgivare.” – Collin

”Jag tycker inte att Spotify löste musikbranschens problem, det gjorde Pirate Bay. Spotify tog den peer-to-peer-teknik och la på en bättre användarupplevelse på det.” – Martner

”TV4 valde tidigt att börja starta konkurrenter till sig själva, i stället för att andra skulle göra det. Det framstår i dag som briljant. Vi har varit bra på att gå in och bråka med vår egen kärna, där har tidningarna inte lyckats.” – Almqvist

”Vi är inte intresserade av att köpa print från en säljavdelning och digitalt från en annan avdelning. Om vi försöker hitta synergier mellan de olika kanalerna tror jag det går att hitta nya affärsmöjligheter.” – Carleö

”Hur kan annonsörskommunikationen ge mer värde till den redaktionella produkten?” – Carleö

”Vi försöker hitta en köpare till säljaren, och att man gör det på ett så relevant sätt att man inte stör användarupplevelsen. Det har inte varit så snabbrörligt, ibland sitter man för mycket på sin egen kammare i stället för att se sig om efter vad som händer runt om i världen.” – Rytterström

”Att reklamen måste tillföra ett värde till konsumenten tycker jag är huvudet på spiken. Men när vi börjar prata om att samarbeta för att utveckla det redaktionella ringer en varningsklocka. Jag tror att det som behövs är gemensam produktutveckling för att lyfta användarupplevelsen.” – Martner

”I dag finansieras en stor del av vår kvalitativa journalistik av annonser, och annonsörerna börjar hitta andra vägar nu. Det oroar mig, det behöver hända mycket mer, mycket snabbare.” – Collin

”Man måste mena allvar med innovation. Jag återkommer till det, att vi pratar för mycket. Det vi har framme behöver vi våga lansera och köra ut, och det kan bli på bekostnad av det vi har inklusive vår journalistik. Vi får vänja oss vid att vad som är kvalitet kommer att definieras om.” – Almqvist

”Orka utmana ortodoxerna vi lever med. Det har vi inte gjort bra på dagstidningssidan.” – Almqvist

”Den lokala tidningen är det unika signumet för svensk press. Hela kärnfrågan kommer att ligga i vår förmåga att utveckla relationer. Kan vi fortsatt få 70-80 % av människorna på en ort att vända sig till den lokala tidningen för nyheter så tror jag att annonsörerna kommer att fortsätta gå genom oss. Jag är också orolig, men positiv.” – Brunegård

”Vi kan inte låsa in folk i en distributionskedja som vi gjort de senaste 200 åren.” – Almqvist

”Det finns två komponenter i vad Google gör för mediehusen. En del är att skicka sex miljarder besök i månaden till mediernas sajter, en annan är att vi jobbar tillsammans med publicister med AdSense. Vi betalar ut sju miljarder dollar årligen till mediehusen.” – Rytterström

”Det finns mer att göra med konsumenterna än att diskutera om det ska vara kommentarer på artiklarna eller inte.” – Collin

”Jag tror att vi som medieägare behöver vara öppna för samarbeten, att vi inte ska äga allt.” – Brunegård

”API:er har varit viktiga för exempelvis Facebooks framgång, och om du tittar på iPhone hade har de möjliggjort många appar. Jag tror att mediehusen behöver börja arbeta mer med såna möjligheter.” – Martner

”Det är inte alltid bäst att vara längst fram. Det bästa är att analysera den som ligger längst fram och göra det bättre.” – Martner

* * *

Nu Jon Farrar, vice president på BBC Worldwide, om den brittiska jättens strategi för globala tv-event som ex Planet Earth Live och London Calling.

BBC anpassar utbudet och marknadsföringen efter de lokala preferenserna, exempelvis satsar man mycket mer på humor i Skandinavien än i andra delar av världen.

Pga den tekniska utvecklingen, inklusive sociala mediers, så ser man tre starka behov för sina sändningar: omedelbarhet, kraftfulla satsningar och delade erfarenheter. Detta talar till exempel för satsningar på direktsändningar med bra lösningar för second screen.

Global Events för BBC inkluderar: direktsändningar (som ex the Diamond Jubilee), koordinerade programlanseringar över flera marknader (ex Dara O’Brians Science Club), snabbt omsatta produktioner med passionerade följare (ex Top Gear och Alan Carr) och globala jippon/teman/säsonger som sträcker sig över både fler kanaler och marknader (ex London Calling).

Fördelarna med globala event för BBC: når stora publiker, reducerar risken för piratkopiering och liknande fenomen, nyttjar storleken på BBC:s nätverk och ger möjlighet till delade erfarenheter.

Framöver satsar man mer på lösningar för second screen (ex genom appar för olika program) och att skapa diskussion runt produktionerna i sociala medier.

* * *

Dags för en ny paneldiskussion, nu om sociala medier och samhällsutveckling. Deltar gör Jan Nolin, Mathias Klang, Ann-Sofie Axelsson och Stefan Eklund.

Inledningsvis delades för första gången Sparbanksstiftelse Sjuhärads Sociala Mediepris (100 000 kr) ut till Joakim Jardenberg för sina insatser för samhällsutvecklingen i debatten om ex transparensen i sociala medier.

”De positiva effekterna med sociala medier är framför allt att man ger en röst åt fler människor.” – Klang

”Alla professioner körs över av utvecklingen. Vi behöver hitta balansen mellan amatörer och professionella.” – Nolin

”Stoltenbergs användning av Twitter är intressant. Han använder det för det dagliga samtalet, vilka lett till ett starkt intresse och diskussion.” – Klang

”Sociala medier är intressant ur ett analysperspektiv – för att ta reda på vad väljarna pratar om och var.” – Klang

”Även medierna håller på att lära sig sociala medier och gör sina misstag, exempelvis när det gäller hur man ska hantera dialogen och tipsen som kommer in. Det är en arbetsprocess man är mitt i.” – Axelsson

”Medierna har försökt nyttja de framgångsrika amatörerna som producerar medier, men än så länge har man inte hittat framgångsrika sätt att samproducera detta. Exempelvis att jobba tillsammans med youtubaren på YouTube.” – Nolin

”De större delarna av sociala medier är fattiga utan de traditionella. Det blir ännu tydligare när man ser att bloggandet håller på att minska. Sociala medier behöver nåt att sprida, det skapar medierna. Och medierna behöver de som sprider deras material. Det är en intressant symbios.” – Klang

”Att öppna upp för läsare och tittare kan bli en flodvåg som man inte är beredd på. Man tror att det kommer moderera sig själv, men det gör det inte.” – Axelsson

”Vi har alltid varit narcissister i jakt på spänning, men nu har vi fått kanalerna för att leva ut det.” – Klang

”Det är viktig att komma ihåg att tekniken är ointresserad moral. De som har kontrollen över den har makten att bestämma hur vi ska få våra nyheter, det är viktigt att komma ihåg.” – Klang

* * *

Dags att höra mer om Twitterbarometern, Carin Hjulström leder en panel med Emanuel Karlsten, Marie Grusell och Anders Bjurström.

73 % tro att det som sker på Twitter i stor eller viss utsträckning kan påverka vad som tas upp av medier och samhällsdebatten. Bara 7 % säger nej, medan 20 % är tveksamma eller vet ej.

”De sociala medierna har vässat valkampanjerna, gjort dem mycket snabbare.” – Grusell

”En av mina favoriter är Jens Stoltenberg, som använder sociala medier på ett personligt sätt och kan bygga en annan kontakt än han kan annars.” – Grusell

”Twitter är dåliga på att gå ut med officiella siffror, men det fortsätter absolut att växa.” – Bjurström

Det finns i dag 529 146 svenska twittrare, en ökning med 62 % från förra året.

”Om man ska få många följare ska man bidra, hitta nåt som kittlar.” – Karlsten

”#svpol var den mest använda hashtagen, sen kom #twittboll och #mel2012.” – Bjurström

Mest inflytelserika twittrare blev även i år @Jonas_Gardell.

* * *

Carin Hjulström tar klivet över till nästa scen för att prata om snuttifieringen av språket, ”Älskling, jag krympte språket”. På scenen finns också Olle Josephson, Annina Rabe, Mattias Åkerberg och Natalia Kazmierska.

Gör ont i själen när Mats Svegfors undersökning används som underlag. Tyvärr, jag tycker att den är undermålig och byggd på en tes som är minst sagt klent underbyggd – den förtjänar inte sin plats i såna här sammanhang.

”Jag tycker mig sen en explosion av kreativitet på sociala medier. Det är helt fantastiskt att se hur många människor använder språket på ett nytt och spännande sätt.” – Åkerberg

”Jag tycker det var obegripligt hur en så klok man som Mats Svegfors kan göra en så dålig analys. Till en början skrivs mycket av journalistiken på nätet, han hade suttit och räknat bokstäver i papperstidningen.” – Kazmierska

”Sen jag började använda sociala medier har jag svårt att skapa den koncentration som krävs för att konsumera litteratur. Men det säger ju inget om hur språket utvecklas.” – Rabe

”Med språk är det så lyckligt att det är ett av de få områden där cheferna inte bestämmer.” – Josephson

”Anglifieringen är inte så våldsam som man tror, ungefär var hundrade ord i mediernas texter har kommit från engelskan efter 1945.” – Josephson

”Jag tycker inte att språket har krympt. På Twitter måste man självklart uttrycka sig kortare, men annars har inte meningarna blivit kortare.” – Josephson

”Några småordsförändringar. Hen, vart, mer att-strykning.” – Josephson

”Om ni ska välja mellan de och dem, välj de för att det är rätt i nio fall av tio.” – Josephson

”Så länge det går att förstå. Om vi skulle hålla kvar vid hur det varit skulle språket aldrig ha förändrats.” – Åkerberg

”Det kommer många nya ord och smarta sätt att uttrycka sig – exempelvis ‘I dag känner jag mig cirka oövervinnerlig.'” – Åkerberg

”De språkliga kraven på journalister är högre i dag – det krävs mer för att hela tiden anpassa sig till förutsättningarna i olika medier.” – Josephson

”En dålig sida av det korta, snabba tycker jag är att det blir mer säljarsnack – att man säljer in sig själv, folk man gillar och sådär.” – Kazmierska

”Jag har svårt för att det blir en slags rundgång på Twitter. Det är det här retweetandet, plus att det finns en karriärism och hetsk ton på Twitter som jag blir trött på. Men det beror ju också på att de jag följde var i min bransch och där funkar det också.” – Rabe

”En text på 140 tecken kan vara otroligt bra. Det kan vara av godo, inte minst i min värld – i kulturvärlden – där folk bajsar ord ganska ofta.” – Rabe

* * *

Och där börjar batteriet i datorn ta slut, tack för i dag!

Slut på lögnerna? Washington Post lanserar Truth Teller

Share Button
Her Lesson
Clonny / Foter.com / CC BY-NC-ND

Du sitter och lyssnar på ett tal. På scenen står en politiker och pratar om ”brottsstatistiken som visar att invandringen måste begränsas”. Instinktivt känner du att siffrorna är manipulerade eller uppdiktade, men du orkar inte riktigt ta reda på fakta för att bevisa det. Du kommer ju trots allt ändå aldrig att rösta på det partiet. Samtidigt grämer det dig lite att du inte engagerar dig för att visa andra att det som sägs faktiskt inte är sant – tänk om de inte fattar?

Välkommen till framtiden! Nu är lösningen snart här. Washington Post släppte i går prototypen på Truth Teller, en naturlig utveckling av deras blogg The Fact Checker. Truth Teller använder Microsoft Audio Video indexing service (MAVIS) för att analysera utdrag från videoklipp och i realtid matcha dessa med information i en databas för att avgöra om de är sanna eller falska. Projektet inleddes 2012 och prototypen har tagit tre månader att utveckla. Förutom WP är Knight Foundation med och delfinansierar utvecklingen med 50 000 USD (se ansökan).

Det återstår en del att göra innan prototypen är en färdig produkt, men håll med om att det är spännande. Tänk en utveckling med ett utökat antal pålitliga källor och en översättningsfunktion motsvarande Google translate så har du ett verktyg som kan göra livet riktigt jobbigt för många politiker och rättshaverister framledes.

”Kan detta appliceras på livevideo i framtiden? Ja. Kan det fungera om någon håller upp en telefon för att spela in vad en politiker säger mitt på en parkeringsplats i Iowa? Ja, det tror vi att det kan.” – Cory Haik, exekutiv producent för digitala nyheter på Washington Post.

Testa Truth Teller här.

Läs mer om projektet.

DSC_0076.JPG

Facebooks nya sök – fokus tillbaka på användarna

Share Button
DSC_0076.JPG
Andrew Feinberg / Foter.com / CC BY

Facebook avslöjade igår att man lanserar ett nytt, intelligent sök. En besvikelse för många, som hade hoppats på något mycket större när Zuckerberg påkallade deras uppmärksamhet. Men det är en förbättring av användarupplevelsen som lär följas av fler – en nödvändighet efter att Facebook under en lång tid fått ganska frän kritik från användarna.

Utvecklingen i sociala medier har nu länge präglats av kriget mellan främst Facebook och Google, men också Twitter. Jättarna har av förståeliga skäl vidtagit åtgärder både för att positionera sig själv, men också för att förbättra sina produkters kommersiella gångbarhet. Andra tjänster har köpts upp till fantasipriser, sponsrade inlägg och statusuppdateringar har introducerats och ranking-algoritmerna har ändrats till höger och vänster. It’s all about the money, nån måste betala lönerna – och servrarna i Luleå.

Trots att vi som konsumenter erbjuds att nyttja deras tjänster kostnadsfritt så har vi reagerat brådstörtat negativt. Inget konstigt med det, det här är ju företagen som vi upplevt som folkrörelser – som i sina tidiga dagar har utvecklats för oss och bara oss. Hur okonstruktiva och orättvisa dessa reaktioner än må vara, så är det en verklighet som Facebook, Google och Twitter måste inse att de lever i. Människor har aldrig varit rationella, särskilt inte när det gäller intima företeelser som bokstavligt talat följer med oss till sängs.

När Facebook nu kallade till presskonferens i Menlo Park så hoppades många på att det var dags för den revolutionerande Facebook-mobilen, men så blev inte fallet. I stället fick Robert Scoble rätt i sin spådom på Soundcloud:

”Jag tror att det Facebook är på gång att göra är en ny typ av upptäckar-motor. För det finns så mycket data på Facebook.”

Och så blev det alltså när man i går presenterade ”graph search”, där användarna till en början enkelt kan söka efter personer, intressen, bilder och platser på ett helt nytt sätt. Amerikanska användare har just nu möjlighet att testa tjänsten. Läs mer om den på Wall Street Journal.

Att en sådan här satsning kommer från Facebook i det här läget är trots allt logiskt. Zuckerbergs tjänst har börjat nå en platå i väst, de kan inte nå så många fler användare här och därför måste fokus av naturliga skäl bli att behålla de som finns för att inte gå in i den vägg som tidigare drabbat klassiska sociala tjänster som Skunk och MySpace – som förresten ser ut att vara på väg mot en sensationellt stark comeback. Det gör man inte genom att lägga all kraft på att bråka med Apple, Google och Microsoft om mobilmarknaden, utan genom att förbättra det som ligger närmast hjärtat på verksamheten och användarna. Glöm inte att en av Facebooks största styrkor är Facebook Connect, dvs att bygga in sig hos andra i stället för att arbeta i ett eget slutet ekosystem. Jag skulle bli både förvånad och besviken om de verkligen tar det mobila steget inom den närmaste framtiden, räkna i stället med att du som privatperson åter kommer stå i centrum för den kontinuerliga utvecklingen.

Genom åtgärder som dessa kan Facebook både säkra att fler blir kvar i en bättre tjänst och kanske till och med attrahera fler att testa eller återvända, vilket förstås även är av stor vikt även för affären. Parallellt med allt detta kommer de med all sannolikhet att höja ribban mer och mer för oss företag, för att vi ska betala för oss precis som vi gör i alla andra skeden av vår marknadsföring – att leva i tron att ett börsnoterat företag fortsättningsvis kommer erbjuda oss kostnadsfri åtkomst till deras miljard användare är naivt.

CHAINED!!!

Vi behöver fler läsare och färre banaliteter, Gustafsdotter och Wilöf

Share Button
CHAINED!!!
VinothChandar / Foter / CC BY

De senaste dagarna har representanter för branschorganisationerna stuckit ut hakan och argumenterat för att medier skulle börja ta betalt för länkning. Jag sällar mig till den skara som förundrat skakar på huvudet och undrar vad som händer? Uttalandena är enbart banala.

Det började med att (relativt) nyetablerade Utgivarna genom VD:n Jeanette Gustafsdotter i Journalisten provocerade medienördarna genom kalla länkar ofog, och fortsatte i Resumé med att Svenska Journalistförbundets upphovsrättsexpert Olle Wilöf uttalade sig om att ”länkningar kan bli en alternativ inkomstkälla och konkurrera med särtryck”. Så sent som i dag förtydligade även Gustafsdotter sitt resonemang ytterligare.

De båda möttes av en massiv protestkör från många håll. ”Jag tycker att det tyder desperation och på mediebranschens sista dödsryckningar”, sade Mikael Zackrisson i Resumé. Deeped Strandh skrev om att skjuta sig själv i foten, Fredrik Strömberg menade att ”experter gör sig dumma genom att tro att alla andra är dumma”.

Ovanstående tyckare har täckt in det ganska bra på många sätt, jag tänkte ta det från mitt perspektiv som anställd på en av de större tidningar som definitivt skulle beröras i hög grad om ett sånt påhitt genomdrevs.

Ett orättfärdigat självförtroende

Till en början så är det viktigt att förstå branschläget just nu. Som Deeped är inne på så har mediebranschen efter många år av osäkerhet vaknat upp ordentligt och för att möta de vikande intäkterna vill man visa på handlingskraft – inget konstigt med det. Problemet är att kraften ofta bottnar i att tro förbyts till orättfärdigat självförtroende. Just nu springer exempelvis många på branschträffar och skapar ett mantra som kan kokas ner till att ”alla ska bygga betalväggar, så det måste vara rätt”. Detta har blivit närapå en allmängiltig sanning trots att det finns väldigt få exempel på väggar som betalar sig. Och bland de som finns existerar så kortsiktiga case att ingen besinnad affärsutvecklare skulle använda dem som underlag.  Men av någon anledning tycks det inte spela nån roll att  insikten om kundens vilja att betala kommer från självuppfyllande peppsnackssessioner under branschforum och inte från kunskap om den egna marknaden.

Så, att den här nyfunna handlingskraften också letar sig till organisationer som Utgivarna och SJF är inte konstigt. Det som blir konstigt är att här finns trots allt ännu mindre konkret kunskap om marknaden, och såna här förslag blir därför lätt ännu mer verklighetsfrånvända. Varför är då tankarna fel?

Var är våra nya läsare?

Illuminate
demandaj / Foter / CC BY-NC-SA

För att tänka inifrån och ut så är tidningsbranschens problem just nu inte så mycket att vi tappar läsare – i alla fall inte på GP. Det största överhängande problemet är att vi inte lyckas sälja in oss till så många nya konsumenter och framför allt då unga. Det är därför konsumentintäkterna viker. Av vad vi kan se på den ökande trafiken digitalt så är det inte heller så många i nätgenerationen (födda 1977 och framåt) som befinner sig där, de går hellre tillkällor som Aftonbladet eller läser det de stöter på i sociala medier och sökmotorer.

Det finns självklart många anledningar till att det blivit så, men i grund och botten handlar det om en spiral  där många börjat tillgodogöra sig nyheter på annat sätt än genom tidningen och när denna inte ligger hemma på alla frukostbord längre så upptäcker inte barnen våra nyheter på samma sätt som tidigare. Varumärkeskännedomen om och förtroendet för exempelvis GP är fortsatt högt, men antalet personer som har en direkt relation till våra nyheter har minskat.

Med tanke på utvecklingen finns två saker vi behöver titta på, om det är givet att vi behöver behålla ungefär samma kostymer som i dag för att kunna producera journalistik av den kvalitet vi önskar:

  1. Tjäna mer pengar på våra nuvarande kunder genom ex högre priser eller nya produkter och tjänster.
  2. Hitta andra sätt att attrahera nya läsare.

Jag tänkte fokusera på den andra punkten, som är direkt kopplad till Gustafsdotter och Wilöfs argument. Och den är viktig av en enkel anledning: den första punkten kan hålla oss vid liv på kort sikt, men för att överleva långsiktigt behöver vi hitta nya läsare. Och som anställda i nyhetersbranschen är det vår förbannade plikt att försöka säkra den långsiktiga överlevnaden – såvida vi tror på den arbetsgivare som föder oss och den organiserade journalistikens betydelse för ett demokratiskt samhälle.

Kan annonsering funka?

För att hitta nya läsare så behöver vi så klart synas där de är. Som vid all lansering så finns en portfölj med möjliga engagemangsvägar, där annonsering traditionellt sett är något vi trott väldigt mycket på. Problemet med just annonseringär att vi inte direkt kan annonsera i vår egen tidning för att nå nya läsare, det säger liksom sig självt. Vi har inte heller längre en marknadsbudget som tillåter dyrbara, kontinuerliga varumärkeskampanjer i exempelvis teve. Den kostym vi bär upp kontra intäkterna är just nu helt enkelt för stor för den typen av lanseringar. Frågan är också om en sådan skulle vara den mest effektiva i sammanhanget?

I had a 'pimp my mb' session tonight. Still missing some great startups, @memoto, @tictail, @bloglovin, @readmill, @mojang, @omnicloud + more
mirjoran / Foter / CC BY

Så vad gör vi? Vi vet att många av de läsare vi söker är aktiva digitalt, och att vi där har enkla ingångsprodukter att visa upp för dem. Vi vet också var de befinner sig – enligt en rapport från Nielsen (2011) spenderas 23 % av den totala tiden online i sociala medier, 4 % i sök och 3 % på nyheter. Naturligtvis måste vi börja nyttja detta på alla sätt vi överhuvudtaget kan. Vi måste röra oss på samma arenor där start-ups likt exempelvis Memoto och TripBird befinner sig. Men vi kan inte bara titta på vad andra gör, utan sätta in naturen av vår kärnprodukt i det större sammahanget. Vi vi vill exempelvis gärna, men kan inte, jämföra oss rakt av med repetitiv konsumtion av musik som på Spotify – en nyhet läser man (oftast) bara en gång och den kan inte stå på  i bakgrunden när du tränar. Således behöver vi kunna abstrahera kunskap från nya företeelser och omvandla dem till egna modeller.

Det är här vi blir rådvilla. Vi är knappt vana att jaga nya läsare överhuvudtaget, och nu ska vi dessutom ge oss in på en helt ny arena där annonsering inte är bästa sättet att nå kunder på? Där det inte finns några givna svar på hur man gör för att nå fram och ta betalt? Vid sidan om evenemang är vägarna för att nå ut helt nya för oss. Det handlar om att skapa buzz i sociala medier, sökmotoroptimering, att bygga förtroende på nytt med content marketing och så vidare. Ta de här begreppen med dig och bege dig till din lokala tidning, så kommer du snabbt att märka att kompetensen inom områdena inte är så stor relativt i branscher som e-handel och nya medier.

Trafik och läsning förtjänas – i andras kanaler

Så kommer då Gustafsdotter och Wilöf från vänsterflanken med inspel som i grund och botten skulle kunna döda stora delar av våra möjligheter att nå nya unga läsare. För vad vi ser är att vi i allt högre grad inte ingår i någon form av sekventiell nyhetskonsumtion som utgår från oss själva, utan är en del i det oförutsägbara nyhetsekosystemet där många besök direkt förtjänas av det dagsaktuella materialets kvalitet genom spridning i tredje parts-kanaler. Det är en värld där läsarna bedömer om innehållet är intressant nog att läsa redan innan de besöker gp.se, som till exempel i fallet med det virala fenomenet Sebbe. Och det här är alltså inte en avlägsen framtidsvision, eller ett undantagsfall som med Sebbe – utan Göteborgs-Postens analytiker ser redan i dag att 15-20 % av vår trafik kommer från Google, ca 15 % från Facebook och att 30 % av de totala besöken till gp.se går direkt till artikelsidorna via hemsidan på gp.se. Enkel matte really, 15+15 = 30. Noterbart är att ca 70 % av trafiken alltså börjar på sajtens första sida, men av dessa fortsätter bara hälften vidare till en artikel. Om vi sätter som mål att journalistiken också ska engagera, så är kvaliteten på besöken från sökmotorer och sociala medier med andra ord väldigt hög – av de som läser artiklar på gp.se kommer 50 % från främst Google och Facebook.

Det är den kunskapen vi måste omsätta i vårt fortsätta arbete. Vi måste synas i andras kanaler för att hitta och förtjäna uppmärksamheten från våra nya läsare. Genom spridningen av Sebbe nådde vi många yngre flickor och kvinnor, personer som plötsligt upptäckte kvaliteten i vår journalistik och gång efter annan till sina vänner uttalade sig om hur berättelsen berörde dem. Om det händer en, två, tre… tio gånger genom sökmotorer, rekommendationer i sociala medier etc så kanske de börjar intressera sig för GP på ett nytt sätt. Kanske blir de regelbundna besökare hos oss, där vi genom smart affärsutveckling som kommer från ökad kunskap om läsares konsumtionsbeteenden kan tjäna nya pengar? Kanske är det så enkelt att de rent av köper eGP? För att nå dit krävs någon form av generositet från vår sida, inte förhastat revirtänk som bygger murar.

Facebook
west.m / Foter / CC BY

Att alienera sig från de som vill och kan länka och driva trafik till oss hade varit helt galet. Och jag hoppas att Gustafsdotter och Willöf inser att deras förslag i realiteten skulle sträcka sig bra mycket längre än bara Google. Hur skulle vi ställa oss till att våra egna läsare länkar till oss i sociala medier, ofta genom att gå långt utöver citaträtten – ska vi ta betalt av Facebook, Google+ och Pinterest för det?

Men det är oerhört tufft att tänka alla dessa tankar – för det innebär inte bara att vi måste förändra hur vi marknadsför oss, utan också att vi även behöver vara starkt självkritiska när det gäller vårt innehålls relevans för nya målgrupper – samtidigt som vi ska göra allt för att behålla de läsare vi redan har. Det i sin tur innebär till exempel att vi behöver fortsätta söka helt nya kompetenser för att leverera, och att de svenska mediernas företagsledningar allt mer och oftare måste ta upp en något som inte är det roligaste – diskussioner med facken om arbetsbrist i de fall där tjänster blir obsoleta  och där individens kunskapsnivå inte möjliggör omplacering. Det känns inte som att våra fackförbund kommer att leda en sådan utveckling. Och det är trots allt människor det handlar om – det är och ska aldrig vara lätt att börja tänka i banor där de drabbas negativt. Men vi måste inse när vårt beteende kommer från försvarsmekanismer snarare än strävan att utveckla organisationen och affären för att säkra dess överlevnad.

När är länkdiskussionen relevant?

Där diskussionen överhuvudtaget kan föras är, precis som Strömberg noterar, just mot aggregatorerna som samlar stora mängder nyheter i ett flöde – där det kan ledas i argumentation att de tar från den kortsiktiga affären; att läsaren tycker att snuttarna på Google News räcker och stannar där. Men min helt personliga övertygelse är att Googles citat på 20-25 ord inte hotar affären. Om det är så att det räcker för konsumenten att läsa dessa 25 ord så behöver vi börja fundera över vad vi verkligen producerar för journalistik? Till en början – hur skriver vi ingresserna om de inte väcker mer intresse än så? Kanske är det dags att läsa Newspaper Association of Americas rapport från 2009 om att unga läsare vill ha ”a seductive pitch for each story in as simple and visually enticing a manner as possible”. Handen på hjärtat, hur mycket energi har vi verkligen lagt ned på att ta till oss information som denna och göra nåt av den framför att oja oss över att det var bättre förr?

Visst, Google tjänar definitivt pengar på det vi producerar. Men att de gör det har också gett upphov till att de kunnat plöja ner miljarder i innovationer som leder medieutvecklingen framåt och direkt eller indirekt skapar affärsmöjligheter för oss, utöver vad deras sökmotor och AdSense faktiskt redan gett oss.

I stället för att bara titta efter den enkla utvägen, såsom Gustafsdotter och Wilöf gör, så låt oss vidga diskussionen ytterligare. Kan medierna själva gemensamt skapa alternativ till Flipboard och Google News, och därigenom både driva ökad trafik till lokala sajter och bygga nya affärer genom annonseringar? Kan vi uppa erbjudandet i Google News gemensamt med jätten från Mountain View – dvs, erbjuda mer innehåll hos dem mot del av intäkterna? De har ju trots allt genom YouTube redan tjänat slantar åt oss genom annonsförsäljning på vårt material. Och kanske ska detta inbegripa en bredare diskussion med Google, för att hitta nya intäktströmmar genom exempelvis Google Wallet och Project Glass? Notera att jag inte menar att Google är heligt på nåt sätt, bara att vi måste se till helheten i stället för att argumentera på mikronivå. Vi kan också göra vårt allra bästa för att nyttja sökmotorer och sociala medier som trafikdrivare för att sedan öka intäkterna genom annonsering och porösa betalväggar?

Jag säger inte att nåt av alternativen jag kommer med är bättre än något annat än mina och andras. Med undantag för att ta betalt för länkningar. Jag hävdar bara att det är dags att börja föra diskussionerna på den här nivån i stället för banaliteterna som vi kunnat läsa i Journalisten och Resumé de senaste dagarna.

Vi behöver återigen och sluta vara så oerhört kategoriska som vi lätt blir när vi snubblar in på för oss nya områden. För att vi ska komma dithän vore det fantastiskt bra om våra branschorganisationer satt vid rodret och hjälpte oss med det i stället för att simma i bakvattnet och försöka dra ned oss.