Stenhård men skakig norrbottnisk betalvägg

Share Button
strainstation - with my back against the brick wall texture
SnaPsi Сталкер / Foter / CC BY

Några månader senare än planerat har  NSD och Norrbottens-Kuriren rest två av de på förhand mest kritiserade betalväggarna någonsin. Samtidigt försätts Norrbotten i ett närmast kompakt mediemörker. Eftersom jag sällar mig till kritikernas skara tänker jag här göra ett försök till att förklara vad som är så fel i mina ögon – och ge exempel på vad som kunde gjorts betydligt mycket bättre.

[Uppdatering: Skrivit ytterligare ett inlägg i ämnet, nu med fokus på de styrmedel som ligger till grund för galopperande prishöjningar och brända broar till fram-/nutidens konsumenter – ”Prissättning, kundvård och brända broar”.]

Till en början är det viktigt att notera en sak: Jag skriver det här av kärlek till Norrbotten och, tro det eller ej, till de tidningar som varit en given punkt i min tillvaro sedan barnsben. Den riktning de senare tagit och vad det betyder för regionen oroar mig dock väldigt mycket – vi behöver både rapporterande och granskande medier för att stärka Norrbottens plats och värde i den svenska demokratin. Det innebär inte nödvändigtvis att allt ska vara gratis, men att man måste bygga verksamheten professionellt i varje led – från journalistiken till modellerna för hur man uppnår räckvidd och gör affär.

”Nätfundamentalister och socialamedienissar” kritiska

Redan i september gick NSD och Norrbottens-Kuriren under gemensamma flaggen Norrbottens Mediesällskap ut och förkunnade att nya tider väntade. På redaktionell plats genomfördes ren propaganda, där man berättade om journalistikens pris och behovet av dess överlevnad. Kritiken utifrån var frän, såväl på grund av de åtgärder som föreslogs och hur de motiverades, som en rädsla för att Norrbotten skulle hamna i radioskugga när det samtidigt talades om att public service var på reträtt söderut. Kritiken besvarades med en blandning av floskler, standardsvar och en intressant inställning till omvärlden.

Att jag under de senaste åren arbetat på Göteborgs-Posten som ansvarig för läsarlojalitetsfrågor med fokus på främst pappersprenumeranter verkar ha gått Peter förbi totalt. Men världen är trots allt lättare när den tolkas som svart eller vit, exempelvis genom att tro att man antingen är för alla betalväggar eller ingen.

I takt med att kritiken fortsatte rasa in verkade dock tidningarna ledningar börja vika sig något. I stället för att resa en stenhård vägg där allt material skulle vara inlåst och priset för att komma igenom skulle vara densamma som för att prenumerera på tidningen, så började Kurirens chefredaktör Mats Ehnbom prata om att visst material skulle vara fritt (Gert Frost, 2013). Vi var nog många som lättat vädrade morgonluft i det läget. Tji fick vi.

Petersen har lämnat in pennan

Väggarna lanserades i går och de är i det närmaste ogenomträngliga för den som inte betalat för sig. Den initiala ilskan som hade utbytts mot hopp blev nu till ännu starkare ilska då många kände sig direkt lurade. En av de som hade anledning till det var Åsa Petersen (Gert Frost, 2014), en av våra vassaste pennor och norrbottniska mediers största namn ur ett nationellt perspektiv. Hon såg vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik för ett Norrbotten i utsatt position med bland annat en urbefolkning som traditionellt misshandlats såg hon vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik även efter väggen. Efter lanseringen meddelade hon via Facebook:

”Idag har jag avslutat mitt samarbete med Norrbottens-Kuriren. Skälet är att de nyhetskrönikor jag skrivit där inte längre fritt kan läsas, länkas och debatteras på nätet. Jag är orolig för vad en sådan strypning av opinionsjournalistiken gör med samhällsdebatten.”

Hon har sedan dess fått öppet fått stöd av flera kända medieprofiler. Nyheten har även plockats upp av bland annat Sveriges Radio P4, och Åsa (@asapetersen) har själv utvecklat sitt resonemang i en krönika på SVT – ”Norrbotten riskerar medieskugga”.

Hur resonerar då Norrbottens-Kuriren och NSD själva om sina nydaningar? Här kommer några exempel från deras egna utsagor på respektive webbplats.

Beklagar lyteskomiken, det var faktiskt inte vad jag avsåg när jag skulle sammanställa det högtravande sällskapets egna motiveringar till varför vi ska betala – och betala så dyrt. Kunde inte i min vildaste fantasi ens inbilla mig att den här graden av dumhet finns. Jag antar att det är så här det går när man väljer att inte lägga för stor tonvikt vid kompetens inom marknadsföring när man jobbar med marknadsföring.

Pristabellernas fula kusin

Apropå det så verkar man också tro sig ha plockat upp något fiffigt från andra medier. De som med framgång använt pristabeller för att sälja in sina tjänster. Logiken bakom dessa är mycket enkel: visa upp tre till fyra produkter i stigande skala (från billigast och minst innehåll till vänster till dyrast och mest innehåll till höger), där en tjänst i mitten ges ett pris som upplevs som bättre än de andra på grund av kombinationen av pris och innehåll. Det är den tjänsten du vill sälja in till kunderna för att du tjänar mest pengar på den. Hur NSD och Norrbottens-Kuriren lyckats snappa upp denna etablerade sanning? Well, döm själv.

Prismodell

Jag förstår att det inte är lätt att vara ödmjuk när man från höger, vänster, framifrån och bakifrån blir relativt aggressivt attackerade för sina beslut. Grundproblemet är liksom i all kommunikation dock inte vi som klagar – utan ni, NSD och Norrbottens-Kuriren, som misslyckas med att i mer eller mindre varje steg längs vägen motivera era beslut med någon form av rimliga argument. Herregud, ni klarar ju inte ens av att publicera nyheterna som ska locka folk till att betala eller karbonkopiera etablerade framgångsrecept från andra medier.

152 år med kundnytta?

Apropå ”kundnytta” idisslar chefredaktör Ehnbom begreppet när jag i stället ställer mina frågor via Twitter. Det återkommer som ett mantra i vad jag än säger, som ett inövat standardsvar som ska döda alla argument, vilket förstås är mycket intressant.

Nytta är ett i grunden väldigt rationellt begrepp, även om man som Mats lägger till ett ”upplevt” framför det. Det är inte första gången jag hör det användas som ett säljargument av traditionella mediehus och även dess kunder. Men vad är då nytta? I tidningarnas fall kan det handla om att ”hålla sig uppdaterad”, så man vet när bion och teve-programmet börjar, om trafiken står stilla, favoritlaget vann, nya S60:n går bra eller liknande. Enkelt och logiskt för vem som helst att förstå, och därför något som gärna används när lekmän blir marknadsförings-experter.

Problemet? De senaste decennierna (och egentligen långt, LÅNGT innan det om du pratar med reklam- eller turismbranschen) har all forskning och erfarenhet lärt oss att det inte är nytta som säljer, utan upplevelser. Och när jag skriver upplevelser menar jag det på en verkligt irrationell nivå, inte ”upplevd kundnytta”. Det handlar exempelvis om du mår bra av att konsumera en tjänst eller produkt – om du känner dig smartare, starkare, rikare, generösare, snällare, snyggare eller dina smaklökar lockas. Och vi gör det även när rationaliteten skriker nej – när vi vet att vi blir feta av snabbmaten, när vi vet att vi lånsätter oss för all framtid genom att köpa lägenheten, när vi köper teven på kredit, när vi vet att vi kan köpa samma sak till halva priset om en månad, när vi vet att chansen att vinna på lotten är mindre än en promille, när vi vet att lurarna vi redan har till mobilen duger bra och när vi vet att vi ändå inte kommer hinna läsa Filter. Dröm vidare om kundnyttan.

För att genom en dagstidning ge den upplevelse som får framför allt en ny kund att fastna krävs det lite mer än att bara publicera text – det kräver att man jobbar aggressivt med färg och form, levererar tekniska lösningar som är smarta och enkla, producerar journalistik som både berör och är insatt och så vidare. Jag är ledsen att säga det här, men varken NSD eller Kuriren levererar så hög kvalitet på någon av dessa punkter som det är just nu – trots att man ödmjukt ”levererat kundnytta i 152 år”. Det finns en hel del mellanmjölk på alla nivåer. Bristen på kvalitetsjournalistik blir exempelvis tydligare ju mer insikt man får i de ämnen som avhandlas. Norrbottens-tidningarna är varken Nordiska Kompaniet eller ens MQ, utan snarare Kapp-Ahl eller Cubus.

Höga instegspriser

Hur ligger då prisnivån egentligen i jämförelse med konkurrenterna? Priset för det digitala paketet är visserligen lägre än vad man pratade om initialt, men endast marginellt – du betalar 179 kr/månad för att komma åt webben och e-tidningen, medan en prenumeration inklusive pappret kostar 218 kr/mån. Det digitala instegspriset är ett av de högsta jag personligen har sett, både i svenskt och internationellt perspektiv.

Här är en uppställning med exempel.

[table caption=”Priser för dagstidningar, per månad” width=”500″ colwidth=”140|80|80|80″ colalign=”left|left|center|left|right”]Tidning,Digital bas,Digital allt,Papper
NK/NSD,-,179 kr,218 kr
VK,-,179 kr,219 kr
DN,-,99 kr,205 kr
SVD,15 kr,185 kr,284 kr
Aftonbladet,29 kr,59 kr,-
GP,-,109 kr,215 kr
Hallandsposten,-,120 kr,170 kr
Sydsvenskan,28 kr,149 kr,191 kr
Faedrelandsvannen,-,-,209 kr
The Guardian,8 kr,106 kr,339 kr
Pensacola News Journal,-,65 kr,90 kr
New York Times,97 kr,225 kr,224 kr[/table]

(Förklaring: med digital bas avses det billigaste digitala paketet som innehåller tillgång till sajt/appar bakom betalvägg, medan digital allt även innehåller motsvarande en e-tidning. Med papper avses priset för en prenumeration som innehåller tidningen minst fredag-söndag och samtliga digitala produkter. Samtliga är från-priser. Observera att SVD endast erbjuder papperstidningen sju dagar i veckan.)

Det digitala instegspriset är alltså otroligt högt, även när man jämför med de storstadstidningar som i regel har mer utvecklade webbplatser, vassare journalister och ett större universum att hämta sina kunder från. Vad värre är – dessa tidningar erbjuder också mer innehåll gratis än vad norrbottningarna gör just nu. Logiken hackar betänkligt, hur man än vrider och vänder på ämnet.

Digital abonnent eller musa?

Prislogiken rimmar inte heller med vad man erbjuder. För 218 kr får man förutom journalistik och de digitala kanalerna tillgång till papperstidningen i brevlådan – vilket inkluderar papper, tryck och distribution i flera led vid sidan av de personalkostnader som tillkommer för redigering, kundtjänst för att ta hand om distributionskostnader med mera. Att påstå att allt detta tillkommande skulle gå lös på 39 kr/månad, eller ca 1,30 kr/dag, extra per prenumerant är förstås rent nonsens. Ehnbom hänvisade i går till att det faktiskt kostar att utveckla de digitala plattformarna också, vilket delvis täcker en del av den större prisskillnaden. Fet chans. Här kommer en newsflash: de digitala plattformarna ingår även i pappersprenumerationen.

Sanningen är den att ekvationen inte går ihop vare sig man är eller ser på kunden som rationell eller irrationell. Som utflyttad norrbottning med ett enbart digitalt behov får jag snarare känslan av att jag som abonnent inte bara skulle betala för mina egna tjänster, utan också likt en ängel och musa med mina pengar skulle hjälpa till att sponsra den verksamhet som bär pappersproduktionen. Men det är väl bara jag?

Eller så finns det kanske fler. Läs till exempel Fredrik Strömbergs utmärkta inlägg som dyker djupare i frågan om vad konsumenterna/läsarna verkligen betalar för.

Kundtappet är inte problemet

Nu kommer vi till ännu en tankevurpa: Tidningarnas stora problem är inte att de har tappat fler kunder än tidigare under de senaste åren, utan att de har så förtvivlat svårt att sälja in sina tjänster till en yngre generation. Därför består den typiska kundstocken av högst en procents prenumeranter under 30 år och nånstans runt 35-50 procent som är åtminstone 60-70 år gamla och uppåt. Idissla den tanken en stund i stället för kundnyttan. Gör högre ingångströsklar och material som varken är tillgängligt på sajten, sökmotorer eller sociala medier att chansen att attrahera nya, yngre kunder ökar? Frågan är retorisk.

Men lockpriset om 1 kr för det digitala paketet under första månaden kommer väl många att nappa på? Säkerligen kommer flera göra det, allra helst de som känner till NSD och NK sedan tidigare och har svårt att släppa dem som nyhetskälla. Men lockar det priset för en tjänst man har ingen eller dålig kännedom om när man vet att det kostar 179 kr/mån därefter? Lockar det verkligen när man genom sociala och traditionella medier kan ta del av nyheter både från gratisalternativen och de betalade som är smarta nog att ha en porös betalvägg som släpper igenom ex trafik från delningar. Nej, då blir det förstås knappast ens lockande att testa för 1 kr/mån.

Det finns dessutom många alternativ att lägga pengar på om du vill konsumera medier digitalt, alternativ som erbjuder mindre och gratis eller mer och billigare. För 99 kr/mån får du obegränsad tillgång till musik från Spotify. För 79 respektive 99 kr får du obegränsat med tv/film från Netflix eller Magine. Och för 0 kronor erbjuder Sveriges Radio, SVT, TV4 med flera både lokal, nationell och internationell nyhetsjournalistik, granskning och underhållning genom play-kanalerna. Glöm inte heller bort skrivna alternativ som Svenska Fans rapportering om Luleå Hockey och nya satsningen Affärer i Norr – båda med material som producerats av skribenter som kan ha större insikt i och passion för ämnet. Det finns alltså alternativ för den som vill ta del av lokal journalistik – alternativ som NSD och Kuriren har varit överlägsna på grund av tillgängligheten och bredden i rapporteringen. Nu blir dock den ekonomiska tröskeln så hög att alternativen får en gratisskjuts… eller ja, betalskjuts kanske vi ska kalla det.

Du har 200 kr i månaden att spendera på digitala medier. Svara snabbt, vilken mix väljer du att sätta ihop från alternativen ovan?

152 år med affärsutveckling?

Ehnbom står också för ett av de mest intressanta uttalanden jag sett på senare år. Efter att ha idisslat ”kundnytta” som enda argument till varför tidningen ska lyckas och ödmjukt ha svarat på min kritik mot begreppet. Efter hans uttalande om 152 år av kundnytta utväxlas följande två tweets mellan oss.

Det var väldigt intressant att höra.  Under de två senaste åren har jag förutom jobbet vid GP och Stampen Media Group haft förmånen att närvara och föreläsa om trender och tendenser inom mediebranschen på flera av WAN-IFRA:s event i Europa och Asien. Ämnet affärsutveckling har kommit upp vid flera tillfällen, och hittills har jag inte hört en enda person i någon position – hög eller låg, på liten eller stor tidning – säga något annat än: ”Vi har ingen erfarenhet av affärsutveckling i vår bransch”. Men det är väl skillnad på hur det ser ut på NSD och Norrbottens-Kuriren – de har väl aldrig haft en prenumerationsmodell, samt traditionella display- och familjeannonser som i det närmaste ensamma intäktskällor.

Något som också varit närmast löjligt tydlig i de föreläsningar och diskussioner jag deltagit i – de som lyckats med betalväggar har rest dem sist av allt, efter djupgående omstrukturering av organisationerna och personalstyrkorna (inklusive nyrekrytering), samt arbete med customer experience och mycket mer. Allt för att skapa en högklassig digital upplevelse som är mer än bara en papperstidning som smetats ut på vertikalen digitalt. Man har mer eller mindre lyft varenda liten sten och man har gjort det före man börjar ta betalt. Jag har tidigare rapporterat om detta på Stampens omvärldsblogg. Den enögda jättesatsningen på betalväggar som lösningen to concquer them all dog för ett bra tag sedan – förutom i Norrbottens Mediesällskap, som det verkar.

Sist men inte minst, oavsett om den digitala modellen är kostnadsfri eller inte för konsumenten, så är en sak genomgående: framgångsrika medier diversifierar sina intäktsmodeller, de förstärker inte beroendet av den existerande. Det vill säga, de tar inte papperslogiken till den digitala världen och nöjer sig med det. Nej, i stället ser de över vilka kompetenser organisationen besitter och hittar alternativa intäktskällor genom att arrangera konferenser och utbildningar, starta reklambyråverksamheter och mycket mer.

152 år med dialog?

Slutligen, eftersom vi ändå befinner oss på Twitter när diskussionen förs – i vårt snack använder Ehnbom återigen argumentet ”152 år” när han ska beskriva hur viktiga läsarna och dialogen är för dem:

Det här med kultur är en intressant sak – den sitter ofta i väggarna på organisationer och går i arv mellan generationer av anställda. Samtidigt är varje person sin egen och sätter sitt eget avtryck på kulturen, som därmed förändras med tiden. Det är därför svårt att säga om det är kulturen eller medarbetarna jag förhåller mig tveksam till, men NK och/eller Mats med kollegor – ursäkta min skepsis. Så här sa chefredaktören själv nämligen 2011 när man lanserade en storsatsning på sociala medier:

“För oss journalister är de digitala kanalerna som Twitter och Facebook en stor möjlighet till kommunikation. Aldrig tidigare har vi haft så stora möjligheter att kommunicera med våra läsare och låta dem, på ett mycket enklare sätt än tidigare, vara med och påverka vår journalistik.”

Hur det gick? Inget vidare, vilket jag berättat om i ett blogginlägg 2012 som jag återpublicerat här på Avskalad. Sedan dess har inte mycket förändrats – Kuriren fortsätter mata ut Facebook-uppdateringar på Twitter, och Ehnbom själv följer 13 konton i mediet – några NBA-spelare och egenintressena familjen och Kuriren – och har twittrat 60 gånger, varav 35 till mig när jag gick i taket i går. Leading by example? Gudskelov så gör Luleå-tidningen i alla fall ett okej jobb på Facebook.

Men att man varit bra på att lyssna i 152 år? Jojo.

Slutligen, om vi nu ska sätta upp betalväggar – så låt oss göra som Anette Novak och kalla det entréer i stället. För vi vill väl inte stänga ute folk? Eller?

Det blev mycket kritik i det här blogginlägget. Återigen, av kärlek till Norrbotten och numer lätt gillande av Norrbottens-Kuriren och NSD. Om kärleken till Norrbotten och vi går framåt härifrån återkommer jag, snart.

GT i mobilen – återigen om lögner, förbannade lögner och statistik

Share Button
Löpsedlar
jonas_l / Foter.com / CC BY-NC

För ett par veckor sedan avreagerade jag mig på journalisters oförmåga att tolka statistik. Några som gärna trollar med egna siffror är kvällstidningen på orten, GT. De gör det om igen med en klackspark, till synes utan tanke på hur det avspeglar sig på deras trovärdighet i övrigt.

Alldeles oavsett vad jag tycker om hur GT profilerar sig just nu ska de heder för att de är aggressivt framåtlutade – vi på GP har tidvis en del att lära där. De har också haft en imponerande tillväxt i trafiken på mobilsajten sedan de lanserade en ny version. Något som de bör och ska vara rejält stolta över, men likt traditionella medier länge gjort kan GT inte motstå frestelsen att jämföra sig med andra i onödan, och som så ofta förr går det vansinnigt fel.

Titta bara på dessa länkar och uttalanden

”Nu är GT Västsveriges största nyhetssajt i mobilen.” – Maya Dahlén Persson (Nu är GT:s mobilsajt störst i Västsverige – 21 december, 2012)

”GT är Västsverige största nyhetssajt i mobilen! Vi slår vår huvudkonkurrent GP vad gäller unika besök i mobilen med 60 procent.” – Åke Lundgren (GT i mobilen: 60 procent större än GP – 20 april, 2013)

”GT dominerar som Västsveriges överlägset största nyhetssajt i mobilen. Jämfört med GP är kvällstidningen GT hela 68 procent större enligt Kia Index.” – Lasse Råde (GT är största mobila nyhetssajten i Väst – 5 maj, 2013)

”Nya rekordsiffror för GT i mobilen. Jättekul förstås. Hela 68 procent större än morgontidningen!” – Frida Boisen (”Nu blir GT.se ännu bättre!” – 5 maj, 2013)

Den ”bästa” sortens meta-kvällstidnings-sensations-journalistik. Problemet är ju att det rör sig om falsarier byggda på helt felaktiga tolkningar av statistik. Om det är medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt, men uttalandena förstärks på Twitter:

Vad säger då statistiken, egentligen?

Till en början utgår GT i sina uttalanden från tolkningar av vad som publiceras i KIA-index. En okej källa för övergripande jämförelser av webbstatistik, men precis som jag var inne på i ovan nämnda blogginlägg ger den inte hela sanningen: KIA mäter hur många besök olika destinationer har, inte varifrån trafiken till dessa kommer.

För att förstå vad som är och går fel behöver vi titta på hur de två mediehusen arbetar. GT:s strategi har senaste tiden varit att automatiskt leda samtlig inkommande mobiltrafik till gt.se direkt till mobil.gt.se. Det betyder att den mesta av deras mobila trafik följaktligen syns på mobil.gt.se på KIA-index. På GP har den medvetna strategin varit en annan medan vi jobbar på att ta fram en ny och bättre mobilsajt: ingen trafik leds automatiskt om från gp.se till mobil.gp.se, vilket betyder att merparten av mobila besök landar på gp.se och därför inte syns i KIA-index.

Sanningen är att GP har ungefär 300 000 unika besökare/webbläsare* från mobila enheter (inkl plattor) på gp.se, m.gp.se och i våra nyhetsappar. GT har å sin sida just nu ungefär 180 000 besökare per vecka på mobil.gt.se. Utöver det har de inga appar och jag vet inte vad de kan påvisa för mobil besöksstatistik på gt.se, men med tanke på deras strategi med automatiska redirects har jag svårt att tro att så många som 120 000 av 423 000 skulle komma från mobiler.

Summa summarum kan vi konstatera: GT är nog inte större än GP i mobilen och definitivt inte 68 % större, oavsett vad det okända antalet mobila besök till gt.se är. Det senare skulle nämligen betyda att runt 500 000 av 600 000 besökare på deras webbdestinationer kommer från mobilen. Nej, det enda GT med rak rygg kan prata om i sammanhanget är att mobil.gt.se har fler besökare än mobil.gp.se, medan uttalanden som ”störst i mobilen”, ”mest läst i mobilen” och liknande är rena lögner i ljuset av att den mobila sanningen är så mycket större än bara mobilsajten.

Detta kan tyckas som en mindre sak, men jag blir förbannad när jag ser tramsiga uttalanden som dessa i nyhetsmedier och sociala nätverk – vi behöver ta oss själva och våra läsare på mycket större allvar än så här. Oavsett vilken sida vi står på i kriget om allmänhetens uppmärksamhet och oavsett om det handlar om metarapportering eller faktiska granskningar är journalistikens trovärdighet allt för viktig för demokratin för att vi ska slarva bort den genom att trolla med ord och siffror i jakten på billiga poäng.


UPPDATERING, 5 maj: Viktigt i sammanhanget att förtydliga vad siffran ”besökare/webbläsare” syftar på. Med de statistikverktyg vi har kan vi fn inte göra en headcount likt den som görs vid uppskattningen av tidningars räckvidd. Går en person in med en jobbdator på en sajt och senare med hemmadatorn på densamma, för att sedan i mobilen gå in på först mobilsajten och sen i en nyhetapp kommer det ge upphov till fyra besök i den totala statistiken. Därför används ofta uttrycket ”webbläsare” (som i browsers) för att förtydliga att det inte handlar om unika personer.

UPPDATERING, 6 maj: Efter ytterligare grävande i statistiken har jag i Google Analytics kunnat exkludera surfplattor från trafiken till gp.se, då ligger den totala trafiken från mobiltelefoner på ca 240 000 unika webbläsare under vecka 17.


* Vi håller på att byta webbanalyssystem och har inte allt på plats än, siffran ligger inom en felmarginal på ca +/- 30 000 baserat på de uppgifter vi har tillgängliga.

Därför satsar GP på Håkan Hellström

Share Button
Håkan Hellström - Øyafestivalen 2011
NRK P3 / Foter.com / CC BY-NC-SA

I söndags lanserades Göteborgs-Postens nya satsning på Håkan Hellström i form av en dedikerad avdelning på gp.se om stans egen popikon. Många undrar säkert varför, och medan somliga jublar finns en beskärd del som rynkar på näsan. Oavsett om man gillar Håkan eller inte tycker jag att man ska glädjas åt experimentet.

Svenska Dagbladets Adam Svanell skrev lite spefullt om bevakningen kring Håkan och GP:s satsning:

”Hur mycket Håkan Hellström-bevakning tål Sverige?”

En inställning som inte förvånar mig alls. Men han missar en viktig sak som många traditionalistiska publicister och även läsare kommer göra i det här sammanhanget:

Det är inte mängden som förändrats så mycket sista tiden, det är sättet att paketera den journalistik vi redan gör och gjort. Utöver det tillkommer egentligen i första hand specialelement som exempelvis tävlingar och quizzer, vilka är ämnade att både roa de intresserade och medvetandegöra fler utöver vår vanliga publik om den nya tjänsten genom viral spridning.

Ska vi aktivt arbeta för att sprida vårt material genom nya fenomen och beteenden för att ge existerande läsare bättre service, samt nå nya läsare med specifika nischintressen och få dem att upptäcka oss? Eller ska vi bara arbeta på med produkter som sträcker sig från pärm till pärm och allt färre läser? Ska vi försöka nå ut med journalistiken, eller ska vi lägga oss ned och tyna bort medan vi väntar på att nästa affärsmodell magiskt dimper ner ur tomma luften?

* * *

Nyligen övergick jag till att arbeta med den redaktionella marknadsföringen på GP. Min inställning i frågan är ganska enkel: det effektivaste sättet att marknadsföra redaktionellt innehåll är genom just innehållet självt och hur det presenteras. Journalistiken behöver inte bara vara bra, utan också göras attraktiv för delning och spridning såväl i sociala nätverk som genom sök. Det betyder att det i högre grad än förut måste finnas ett nära samarbete mellan marknad och redaktion för att verkligen nå fram och ut.

Som ett första steg satte jag mig ner med Johan Lindqvist på Kultur & Nöje och spånade runt vad vi skulle kunna hitta på, bland annat runt vårt samarbete med start-upen Tunaspot. Vi kom då bland annat in på vad som var aktuellt under våren och sommaren, vilket ledde oss direkt in på Håkan Hellström – med nytt album, konsert i Slottsskogen och den kommande filmen om honom är 2013 hans år.

Några minuter senare satt idén och kändes helrätt från början: vi gör en specialsajt om Håkan, där vi samlar GP:s bästa gamla och allt det nya material vi skapar om Håkan under våren och sommaren. Varför är det då så bra? Håkan Hellström som artist är också extremt relevant såväl lokalt som nationellt. Han har ett stort och starkt följe med passionerade fans som gärna läser om honom och delar med sig av det de gillar.

* * *

Bruce
Sister72 / Foter.com / CC BY

Förra året gjorde vi motsvarande satsning genom ett oneshot-magasin om Bruce Springsteen inför hans konserter på Ullevi, men det här kändes bättre anpassat för digitalt på grund av dels att så mycket kommer hända kontinuerligt kring Håkan under hela våren och sommaren, hans relativt sett yngre publik, mobilens framväxt i yngre målgrupper och de nya möjligheter som bl a Tunaspot ger oss.

Vi som har fokus på den digitala konsumentaffären inom traditionella medier har lätt för att fastna i diskussioner om betalvägg eller inte, men vi jobbar allt för sällan med att bryta ner vårt generella erbjudande och försöka bygga upp nya. Jakten på det stora nya gör att vi varken lägger så mycket tanke eller kraft på förändringar av mindre art eller på de som eventuellt kan kannibalisera på vår trygga one-paper-to-concquer-them-all-strategi.

När det gäller digital och nischad konsumtion har vi som större dagstidning en konkurrensfördel i våra arkiv, utifrån vilka vi enkelt och snabbt kan skapa saftiga paketeringar. GP har under en lång rad år producerat spaltmeter om Håkan Hellström, IFK Göteborg, Göteborg Horseshow med flera – men allt detta nischade har vi paketerat generellt, och det mesta finns bara fångat på papper och i gamla tryckerianpassade publiceringssystem.

Genom att paketera det såsom vi gjort på www.gp.se/hakan klustrar vi informationen för att göra den mer relevant för sökmotorer – både betalt och organiskt – och skapar dessutom en destination som passar perfekt även för marknadsföring i sociala nätverk och på sajter som Devote och Djungeltrumman. Materialet finns också tillgängligt på våra specifikt mobila destinationer m.gp.se och nyhetsapparna – här har vi dock fortfarande lite att putsa på för att dra mer trafik dit.

Intäkterna är förstås viktiga. Eftersom en viktig del i projektet är att nå nya målgrupper genom social spridning och sök tror vi inte på att en betalvägg är ett alternativ – utan att annonser är lösningen. Som det ser ut just nu har vi två bannerpositioner på första sidan av avdelningen, där vi säljer i annonser med 25 % share of voice. Intresset har redan tidigt varit stort från de företag som vill nå ut till den specifika målgruppen – det ser med andra ord lovande ut även ekonomiskt.

* * *

Svagheterna i idén är givna. Dels är det inte givet att Göteborgs-Posten har en så stark genomslagskraft som vi önskar i målgruppen. Även om många GP-läsare gillar Håkan Hellström är det inte givet att alla Hellström-älskare gillar GP. Våra tekniska plattformar och arbetssätt är inte heller anpassade för detta just nu, utan vi får utgå från de lite mer fyrkantiga strukturer som finns och testa oss fram. Att hitta nya vägar fram i organisationen är inte alltid lätt, men allra svårast är att hitta de ultimata lösningarna inom existerande publiceringssystem utan att ställa till det för redaktörerna och rutinerna.

* * *

Nästa steg efter det hästjobb som Kultur & Nöje och webbredaktionen (all cred och heder till Patrik, Maria, Tobias, Jan, Johan & co) redan gjort för att få avdelningen på plats? Vi kommer förstås att lägga upp mer journalistik, presenterad på nya och gamla sätt – kanske en tidslinje, och definitivt en satsning med Tunaspot. Kanske hittar vi också på andra aktiviteter för att marknadsföra och kommersiallisera satsningen. Den som lever får se.

Varför ska du då glädjas åt detta, om du inte gillar Håkan? Svaren är givna:

  • Om du ser journalistikens värde i stort, glädjs åt att vi hittar nya vägar att finansiera den genom att paketera det vi redan gör på nya sätt.
  • Om detta lyckas kommer såväl vi som andra att göra fler satsningar som denna, kanske kittlar någon av dessa dig. De flesta människor har nischintressen, så förmodligen även du – jag gissar att du inte kommer bli besviken om du får chans att gräva mer i det?

Men, det är klart – det var ju bättre förr när vi hade nyhetsmonopol och alla läste tidningen från pärm till pärm.

Läs också

Därför förtjänar Håkan Hellström en egen sajt” – Johan Lindqvist (GP)

GP bygger Håkan Hellström-sajt” – Axel Andén (Medievärlden)

Hellström och högvattnet” – Håkan Engström (Sydsvenskan)

Gotta dig i Håkan Hellström” – Louise Lindberg (Svenska YLE)

GP bygger Håkan Hellström-sajt” – Pelle Tamleht (Nöjesguiden)

GP lanserar Håkan Hellström-sajt” – Dante Thomsen (Dagens Media)

GP hyllar Hellström med egen sajt” – DN

”Redaktör tar 75 000 twitterföljare med sig” – om mediers (o)förmåga att förstå sin samtid

Share Button
New York Times on Twitter account dispute
allaboutgeorge / Foter.com / CC BY-ND

När New York Times trimmar redaktionen försvinner flera medarbetare med ett betydande antal twitter-följare. Amerikanska mediers reaktioner visar att man har en lång väg att gå när det gäller att förstå livet på 2000-talet. Jag får krupp.

NY Times biträdande redaktionschef Jim Roberts slutar snart. Ansedda paidContents reporter Jeff John Roberts undrade då vad som händer med alla hans Twitter-följare. Frågan kan verka bisarr i sig själv, men i skenet av vad som utspelat sig på den amerikanska mediescenen är det ganska naturligt att den kommer upp. För bara ett par månader sedan gjorde nämligen Noah Kravitz och hans förra arbetsgivare PhoneDog upp i en lång Twitter-tvist om vem som faktiskt äger hans konto och följare. De senare hävdade att varje följare var värda 2,50 USD och att kontot därmed betingade ett värde om 34 000 USD eller drygt 200 000 svenska kronor. Vilken överenskommelse de två parterna nu slutligen har nått är tyvärr oklart.

Det som skrämmer mig är Jeff John Roberts okritiska syn på företeelsen. Den före detta advokaten Roberts vinkel är rent juridisk, vilket ger en minst sagt fragmentarisk bild av ämnet. Jag förväntar mig mer av digitala branschmedier av den rangen.

Att förstå sin samtid

Personligen tycker jag att konflikter om vem som äger en journalists Twitter-konto är befängda exempel på publicister som inte har förstått den verklighet de lever i, vilket i sig är ett underkännande av deras värv – hur kan de dagligen rapportera om en samtid de inte förstår?

Till en början handlar det om läsaren först. Om vi tar Jim Roberts som exempel har han sedan 2008 twittrat drygt 40 000 gånger – och det har rört både material från NYT och andra medier, liksom personliga reflektioner. Visst har Jim haft nytta av att han varit associerad till New York Times, men de som själva av egen fri vilja valt att klicka ”Follow” på honom har följt Jim – inte New York Times officiella konto. Lyckligtvis verkar NYT tänka likadant:

”När Jim officiellt lämnar The Times kommer han förmodligen att ändra sitt kontonamn och bio, men följarna är hans och kommer att fortsätta följa honom (vilket jag misstänker) eller inte”, säger Eileen Murphy till paidContent.

Om vi vänder blicken hemåt och mot min egen arbetsplats Göteborgs-Posten har vi förstås ett antal profiler som är mer eller mindre framstående i sociala medier, exempelvis Mattias Balkander och Eva Wieselgren. Visst hade det varit trist att tappa både Mattias och Eva, samt alla de twittrande följare som genom dem direkt eller indirekt tar del av GP. Precis som att det alltid har varit tråkigt när populära journalister lämnar oss för andra tidningar.

Flash: Våra läsare är inte livegna

Men, här kommer en newsflash till PhoneDog och deras gelikar i mediesfären: vi har aldrig haft privilegiet att förslava våra läsare. Om Mattias hade bytt tidning på 90-talet är risken stor att flera läsare hade följt honom till hans nya kanal – och vi kunde inte stoppa dem då heller. Jag vet, det är helt galet. Hur skiljer sig det från Twitter-exemplet? Inte nämnvärt.

Sarkasmerna åsido, det enda som skiljer är att förut visste vi inte vilka som följde honom. I dag får vi den möjligheten tack vare Twitter. Jag upprepar, vi får den tack vare Twitter medan  vi själva valt att inte aktivt driva registrering av våra läsare i egna, digitala plattformar. Vi borde vara ödmjukt tacksamma, men som de monopolister och kanalägare vi länge varit är det enkelt att trilla dit och se det här som en rättighet som enbart ska gynna oss.

Det är lätt att glömma att lika mycket som en enskild journalist nyttjar en tidnings plattform för att både nå ut med sina alster och ekonomi för att fylla magen, så nyttjar tidningen journalisten för att stärka sitt varumärke och därigenom finansiera verksamheten. Den juridiska personen och de individuella journalisterna har helt enkelt ömsesidig nytta av varandra.

Individerna är varumärket

Vi kan också se det ur varumärkesperspektiv. Tidningar har alltid varit unika så till vida att allt profilmaterial utom ledarspalten signerats. Det vill säga, våra varumärken har i högre grad än andras varit summan av individernas. Vi har i stället hållit ihop flocken genom aktiva val som balanserat upp våra stjärnjournalisters makt över varumärket – främst genom att marknadsföra våra plattformar och enbart ett fåtal utvalda profiler. För att hårddra det är det tidningen GP och förstereporter Britt-Marie Mattsson som stått i centrum, medan de flesta andra journalister och fotografer varit relativt anonyma trots mängden publicitet de fått genom sina alster.

I och med att 64 % av Sveriges vuxna befolkning nu är aktiva i sociala nätverk (Svenskarna och internet 2012) har individen och hennes autentiska bild av sin arbetsgivare  blivit allt mer bärande även i andra branscher. Förflyttningen tar sin tid för de flesta organisationer, exempelvis tunga industrier med många tusen anställda vars röster inte har ett stort genomslag – än. För branscher med naturliga högprofilyrken som journalister och fotbollsspelare går det desto fortare. Medierna var som sagt redan halvvägs dit, och i takt med vårt allt flitigare nyttjande av frilansare och de sociala mediernas tillväxt har vågskålen tippat över – nu talar varumärket genom individerna, inte vice versa. Det är både en folkrörelse och något vi själva skapat genom våra sätt att organisera personalen.

Men den struktur medier satt för att begränsa individens lyskraft har ännu inte uppdateras, vilket gör att vi trots allt stundtals står handfallna inför och oförmögna att hantera detta nya svarta.

Grelsson Almestad ett typexempel

Elin
Lupo Lupo / Foter.com / CC BY-NC-SA

Även på GP får jag från tid till annan frågor i detta härad. Nyligen undrade till exempel en kollega hur det kommer sig att vi så aktivt marknadsför Elin Grelsson Almestad (bilden t h), trots att hon är frilans.

Svaret är dock ganska enkelt: Elin är en fantastisk profil vars artiklar är mycket uppskattade framför allt i den digitala sfären – så det är klart att vi ska lyfta fram både henne och det hon skriver, oavsett var hon befinner sig i morgon. Likväl som hon genom GP kan förtjäna en del av sin brödföda och samtidigt nyttja vår höga räckvidd, har GP ett egenintresse i att höja vår räckvidd ytterligare för att finansiera verksamheten inklusive personalens löner. Vi är beroende av varandra för att sticka ut och bygga vår framtid i det nya medielandskapet.

Ska GP avstå möjligheter som dessa bara för att Elin som frilansare har enklare att gå vidare än en tillsvidare-anställd? Nej, vi ska självklart anamma möjligheterna. Ju fler starka profiler vi har, desto större är chansen att nya läsare hittar oss och gamla läsare stannar kvar. Och ni får kalla mig naiv, men jag tror inte att våra läsare bryr sig nämnvärt om på vilket sätt Elin tar ut sin lön. Genom hög räckvidd, starkt varumärke och mycket stjärnglans kan dessutom GP vara och förbli en arbetsplats som de bästa vill söka sig till.

Ska vi då hävda äganderätt över Elins konto och följare på Twitter? Nej, de följer henne av intresse för det hon producerar och står för – det gagnar såväl oss som henne och läsarna att hon förblir Elin. Det vore fruktansvärt tråkigt om hon slutade skriva för GP, men det är en risk vi har levt med och överlevt så länge våra journalister haft en byline. För precis som Elin en dag kan lämna GP, så kan också en annan journalist komma till oss från Sydsvenskan, GT eller Nöjesguiden och ta med sig nya läsare – och Twitter-följare. Det kretsloppet är viktigt för att svenska medier ska kunna odla sin vitalitet och bli mer intressanta för yngre målgrupper.

Bloggtipset: Anette Novak x 2

Share Button
Anette Novak @ GMA12
Löwenhamn / Foter.com / CC BY-NC-SA

Jag tänkte drista mig till att tipsa om några bra mediepersonligheter som delar med sig av sina erfarenheter i bloggform, och vem är då bättre att börja med än Anette Novak?

Under ett par år har jag haft förmånen att ha flera kreativa sessioner med Anette, det började med en långlunch i Skellefteå och har fortsatt med bland annat ett par workshops på Göteborgs-Posten och en gemensam föreläsningsresa till Sri Lanka.

Anette är en av de hetaste ledarnamnen i det svenska medielandskapet – och en person som för de flesta knappast kräver en närmare presentation. Som chefredaktör tog hon relativt okända Norran till de stora scenerna som föregångare genom bland annat ”Chatta med eRed” – den dagliga redaktionella chat som bland annat vi på GP har anammat. Utöver det sitter hon i styrelsen för FojoWorld Editors Forum och Haparandabladet, är krönikör i Sydsvenskan och en ofta anlitad konsult och föreläsare både på hemmaplan och utanför gränserna. Hon har fingrarna i många syltburkar och är ständigt aktuell och framträdande i mediesfären, vilket gör att hennes bloggar också är bra källor för den som vill ta tempen på vad som är på gång.

i, Novak skriver hon högt och lågt om sina erfarenheter, vare sig det rör medierna specifikt eller generella spaningar. Just nu har hon till exempel anammat Fredrik Wass grymma initiativ #Blogg100 genom att ta sig an utmaningen att under 100 dagar testa och blogga om 100 digitala verktyg som kan underlätta hennes och många andras vardag.

International News Media Association (INMA) blir det lite mer renodlat för oss medienördar i Naturally Novak – med fokus främst på att bygga redaktionell trovärdighet och community. Läs till exempel hennes inlägg om innehållsstrategier och hur dessa måste balansera ”bra och dåliga nyheter”.

Det som gör Anette speciell är den unika blandning av kompetenser som hon besitter – känslan för affär, innovation och teknik kombineras med bred publicistisk erfarenhet som journalist, redaktionschef och chefredaktör. Lägg därtill en stor portion ödmjukhet och vilja att ständigt lära. Få kan skryta med en sådan bredd och tillgänglighet – vare sig du är reporter, redaktör, marknadsförare, affärsutvecklare eller VD så kan du få ut oerhört mycket av hennes föreläsningar och bloggar.

 

Gerdin, betalsystem och kartellbildning

Share Button
TU-seminarium Spelutredning 090205 028
TU/ Swedish Media Publishers´Association / Foter.com / CC BY-NC

Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin (till höger) gjorde häromdagen ett intressant inlägg om mediernas affärer i den digitala sfären. Här finns några intressanta tankar, men också flera som väcker stark oro.

Ingen kan förneka att Aftonbladet är branschledande när det gäller att tjäna pengar på sitt digitala utbud, så Jan Helins företrädare som chefredaktör har givetvis mycket kunskap på området. I en debattartikel på Medievärlden (”Så bygger du ett lönsamt mediehus”) och en intervju dagen efter ger han några exempel på detta och jag håller bland annat helt med om att vi behöver lägga ett ännu starkare fokus på att utveckla våra sidoaffärer, precis som vi på GP gör genom exempelvis vår bokhandel och arbetet med Dealie och Sweet. Samtidigt berör han något som känns djupt oroväckande.

Branschsamarbete om ett betalsystem

”Det är dags för mediebranschen att skapa en gemensam modell där allt journalistiskt nyhetsmaterial kostar pengar.”

Dan Sjöblom
Bild: Håkan Flank

Gerdin menar att vi borde ha ett betalsystem, så att ”det istället innehåll och kvalitet som styr kundernas val”. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att han med betalsystem syftar både på teknik och prisbild, vilket generaldirektör Dan Sjöblom (bilden) och hans kollegor på Konkurrensverket knappast skulle se på med blida ögon. På myndighetens webbplats står till exempel att läsa:

”Konkurrenslagen innehåller två centrala bestämmelser, en som förbjuder konkurrensbegränsande samarbete mellan företag (2 kap. 1 §) och en som förbjuder företag med en dominerande ställning att missbruka sin marknadsmakt (2 kap. 7 §).” Läs mer.

När den tredje statsmakten börjar föra samtal om karteller så är vi ute på den tunnaste av isar för den svenska demokratin, och därmed på en farlig väg när det gäller att försvara vår i särklass största USP: trovärdigheten. Mer konstruktivt samarbete skulle vi må bra av – men det finns gränser.

”Visst finns risken att en del gratisläsare försvinner under en övergångsfas, men jag är övertygad om att de ganska snabbt accepterar att även journalistik kostar pengar. Gratisalternativet finns ju inte längre.”

Om vi för en sekund bortser från Konkurrenslagen och i stället bara är pragmatiska – vad skulle hända om vi i en revirhandling valde att gå ihop för att tvinga konsumenten att betala? Skulle det leda till en mer balanserad konkurrens och ge oss bättre kontroll på marknaden, eller till att fler alternativ lanserades av snabbfotade uppstickare med lägre overhead-kostnader? Ledig redaktionell kompetens finns det gott om, såväl rutinerad och revanschsugen som ung och ärelysten.

Dags av avpolletera Don Quixote

Innovatörer som gänget bakom Magine hade säkert gnuggat händerna av förtjusning om vi tog steget mot en gemensam lösning. Själv förstår jag inte varför vi så lätt att vi hamnar i diskussioner om tvång och kontroll i stället för att driva konsumtion baserad på lusten och viljan att betala för något som är så bra att det är värt det?

Gerdin går i samma fälla som Gustafsdotter och Wilöf gjorde före honom – likt Don Quixote svingas trubbiga svärd mot väderkvarnarna. Tyvärr tror jag inte det är makrot som främst brister, utan snarare mikrot. I stället för att ta spårvagnen till Angered sätter vi oss gärna på flyget till New York för att höra hur NY Times byggt upp deras betalvägg. Väl där missar vi budskapet om att de spenderat lång tid med att göra research om och på sin egen marknad för att underbygga hela satsningen. Nej, här bygger vi i stället betalväggar ”för att Times lyckades”, eller för att ”Aftonbladet Plus har dragit in massor med pengar”.

Svenska mediehus vet i allmänhet lite om sina egna målgruppers behov eller om aktuell forskning inom konsument-/användarbeteenden. Vad värre är, vi har noll koll på en stor del av våra digitala läsare. Hur många svenska tidningar har drivit att läsare ska registrera sig på deras sajter? Extremt få. Hur logiskt är det att vi målgruppsanpassar kommunikation till våra ofta konservativa tidningsprenumeranter, samtidigt som vi inte vet ett dyft om de digitala konsumenter som rör sig mer och mer mot divergerande long tail-beteenden?

Gerdin menar att de stora mediehusen eller TU ska lägga grunden till denna nya kartell. Jag tycker att vi i stället gemensamt ska analysera och dra relevanta lärdomar från våra marknaders likheter och olikheter, med stöd av de forskningsinstitutioner som finns runt oss. Utifrån detta kan vi sätta våra och andras erfarenheter i sina sammanhang för att ta informerade beslut om hur vi framgent ska finansiera journalistiken. Dessa beslut tas i våra egna koncerner, både för att maximera utfallet av vår egen affär och för att inte begränsa konkurrensen på den svenska mediemarknaden.

Jag vill se ett TU som aktivt arbetar för allt från lokal, affärsgrundande research till att ta fram de nya KPI:er som ersätter eller kompletterar 1900-talets upplagor och räckvidder, samt 2000-talets klick. Jag vill inte se ett TU som föder våra villfarelser om att vi åter ska bli allenarådande herrar på den kommunikativa täppan.

Orange County Register – mediernas kärring mot strömmen

Share Button
Hamed Saber / Foter / CC BY

I Editor & Publisher rapporterar Nu Yang att Orange County Register anställer nya journalister och utökar innehållet i tidningen under devisen ”mer till prenumeranten”. Fokuset? Paper first. Snacka om att vara kärringen mot strömmen.

I går berättade bland annat Journalisten och Dagens Media att 51 tjänster försvinner från MBVK. Vi börjar bli vana vid liknande rapporter från olika håll och kanter i medievärlden, intressant då att notera att Orange County Register väljer en helt annan väg.

50 nya tjänster

Freedom InternationalTidningen, som förvärvades av 2100 Trust , LLC genom moderbolaget Freedom Communications i juli 2012, har en vardagsupplaga på ungefär 250 000 exemplar och räknas som en av USA:s 20 största dagstidningar. Sedan 2100 Trust tog över ägandet har man varit synnerligen aggressiva – 50 nya tjänster tillsätts på redaktionen, och nya bilagor har lanserats (Editor & Publisher 10 januari | Nieman Labs 10 oktober 2012) – bland annat en ambitiös del om regionala, lokala och internationella nyheter.

Tidningens publisher Aaron Kushner motiverar förändringen med att det är en del av ett ökat fokus på läsarna:

“Alla våra prenumeranter är passionerade, och de vill engageras. Så vi ger dem mer”, säger han till Editor & Publisher.

Innehåll som attraherar yngre

Satsningen på ovan nämnda bilaga, som lustigt nog heter Focus, är i min mening mest intressant i sammanhanget. I de samtal vi på Göteborgs-Posten kontinuerligt för med yngre får vi ofta höra att det är just sådant innehåll som de vill se mer av. Samtidigt har OCR:s rapportering om high school-idrotten blivit mer ambitiös med bland annat 12 sidor i tidningen på lördagar.

Det är tydligt att man vill bli mer attraktiva mot ungdomar, och därför chockar det nog många att satsningen inte är mobile first utan snarare paper first. Man har till exempel lagt ner en iPad-app. De betonar dock att man fortsätter satsa på digitalt, men att det måste komma i andra hand.

”Vi har slutat jaga tomma sidvisningar och fokuserar på – oavsett om det är i print eller digitalt – vårt kärnuppdrag att leverera kvalitet i innehållet och att bygga en kärnpublik.”, säger chefredaktören Ken Brusic till Nieman Labs.

Huruvida man sett någon tidig framgång förtäljer inte artiklarna, men det blir förstås oerhört spännande att följa hur det går framöver.

Hur kommer det gå?

Tyvärr faller Orange County Register just nu igenom digitalt med mediokra sajter och appar, samt diffust presenterade erbjudanden av både print och digitalt på sajten. Utdrag ur Focus presenteras till exempel i det vanliga nyhetsflödet – som PDF:er. Kanske kan den förenkling i det digitala erbjudandet man talar om också leda till högre kvalitet i leveransen?

Men kanske är det också just de digitala bristerna som gör allt det här så spännande? Om de lyckas så kommer det vara tack vare innehållet, inget annat. Hur många redaktörer och journalister har inte gapat om att det är just det svenska medier måste bli bättre på i stället för att dra ner på den redaktionella personalen?

Personligen tror jag att sanningen ligger nånstans emellan det Orange County Register och svenska medier gör just nu;

  • Vi behöver ha in nya kompetenser och ett fokus på kvalitativ journalistik med exempelvis fler granskande reportrar.
  • Vi behöver även tillgängliggöra vårt innehåll i de plattformar där målgrupperna helst är – med en kvalitativ användarupplevelse och i relevant kontext.
  • Innehållet i det vi levererar och våra kompetenser måste ständigt och osentimentalt utvärderas – oavsett om det är på redaktionen, utvecklingsavdelningarna eller marknad. Att fortsätta bevakning bara för att ”vi alltid gjort det” och enbart internrekrytera personal kommer aldrig ge den spjutspets som behövs för att bli top of mind bland yngre generationer.

Oaktat detta är det uppfriskande att se en tidning som vågar gå emot strömmen. Hela medievärlden väntar med spänd förväntan på resultatet.

Elaka läsare, transparens och Kundo

Share Button
Mad world
alles-schlumpf / Foter / CC BY-NC-SA

Kunderna har inte alltid rätt. De kan vara korkade, småaktiga och elaka. De kan vara det värsta som finns i din närhet. Det tror jag att alla som bemött kritiska kunder erfarit. Och tidningsläsare är självklart inga undantagsfall. Men i nio fall av tio beror det på oss och våra tillkortakommanden – vi får skylla oss själva.

Ibland händer det. Du står och funderar på ett problem eller är kanske mitt uppe i en häftig diskussion då du plötsligt i ett par meningar formulerar lösningen utan att riktigt tänka dig för. Det bara kommer.

För sex år sedan hände det mig vid ett tillfälle. Ögonblicket definierade en stor del av den jag är, i alla fall professionellt. Efter ett utspel i Aftonbladet fick jag mina fiskar varma när ett par klubbdirektörer skulle plocka sönder mig och det jag sagt. Som 30-årig uppkomling kan ni gissa varåt det barkade när de testestoronfyllda korridorernas äldre herrar började argumentera. Ynglingen skulle veta hut. ”Du har inte varit med nog länge för att förstå hur det fungerar” . Svaret kom utan att jag hann tänka en medveten tanke.

”Jag har jobbat med er i sex år. Jag har suttit med på klubbdirektörsmöten och varit pressansvarig för ligan i flera år. Vad säger det om er kommunikation och marknadsföring om inte ens jag känner till er verksamhet?”

Vad har detta med saken att göra? Allt. Visst finns det de som är både elaka och beter sig korkat som regel – eller undantag på grund av en dålig dag. Men en förbannad kund är oftast det av en av dessa två goda anledningar:

  1. Hen har helt rätt i hela eller delar av sin kritik.
  2. Ditt företag har inte lyckats kommunicera ut vad, hur och varför ni gör som ni gör, och/eller bygga en stark relation med kunden.

Kommunikation och relation föder förståelse

I många fall känns kundens ilska både på dig och sakfrågan oförtjänt. Internt kan snacket gå om att ”vi faktiskt arbetar för att lösa problemen”, ”vi har goda argument för de val vi gjort”, ”vi måste faktiskt gå med vinst”, ”de förstår inte vår verksamhet”, ”vi har haft mycket” och så vidare. Och visst kan det vara så. Men tänk på det ur en kunds synvinkel;

Det är inte lätt att vara klok om informationen du har är bristfällig.

Det är inte lätt att vara snäll om du känner att den du pratar med försöker att manipulera dig med halvsanningar.

Det är inte lätt att visa tillit när den du pratar med ger känslan av att ha dolda agendor.

Det är inte lätt att vara förstående om du visar ditt ansikte medan den du pratar med gömmer sig bakom en logotyp.

Det är inte lätt att vara förlåtande om den du pratar med ger dig känslan av att vara till besvär.

Tänk efter – hur många fall av den senaste tidens stormar på företags Facebook-sidor kan härröras till någon av dessa fem problem? Personal utan ansikten, som är opersonliga och oempatiska kommer att dra på sig rasande kunder. Affärsledningar som vill manipulera ”ovetande” till att köpa och binda sig kommer dra på sig Facebook-stormar när telefonförsäljare och kundtjänstpersonal verkställer deras beslut.

Hur många timmar kriskommunikatörer än ägnar åt att lösa sådana problem så kommer de inte åt roten till det onda – att organisationen från början på affärsprocessen förminskat kunden och satt henne i andra rummet.

Transparens är inte lösningen på alla problem, men i det här fallet är det definitivt en grundpelare. Bygger ni personliga relationer bortom den trygga logotypens beskydd, tar ni affärsbeslut som helt transparent kan kommuniceras utåt utan att det knyter sig i magen och sätter ni kundens upplevelse i centrum framför er egen bekvämlighet? Då kommer behovet av konfliktlösning och kriskommnikation att bli försvinnande liten.

GP fick ovett

Även GP har som organisation fått skopor med ovett genom åren. Det ligger visserligen i sakens natur att en tidning provocerar, bara själva existensen av en ledarredaktion räcker. Att vi dessutom granskar och avslöjar väcker ont blod, liksom våra krönikörers tyckande om allt från feminism till LCHF. Men kritiken har också handlat om vår ovilja att lyssna på läsare, oförmåga att leverera lösningar som möter deras behov och andra krav som ofta kommer från en vidspridd uppfattning om att GP är public service. Även om vi inte är det senare så är det faktiskt något jag tycker vi ska slå vakt om som en hedersbetygelse för den trovärdighet vi levererar.

När jag som ny på GP gick ut på Twitter och sa att mitt mål var att hjälpa till att göra mediehuset till det ett av de mest sociala och transparenta i Sverige så fick jag en hån till svar. Det som dittills inte synts utåt var att kärnvärdet ”öppen” var etablerat i organisationen och började bli DNA på många håll, men att man tyvärr hade saknat utlopp för hur det skulle kunna genomföras. Det fanns inte teknik eller rutiner för att vara transparenta och jobba med relationer i vardagen, mer än genom Ninni Jonzons utmärkta arbete med spalten Läsardialog.

Enter Kundo

Arbetet började med handlingsplaner, utbildningar, aktiv dialog i sociala medier, läsarpaneler och genom att propagera för att allt fler av framför allt journalisterna personligen skulle bli aktiva med sina egna konton på framför allt Twitter. Två av ledstjärnorna var ödmjukhet och självdistans, en annan att inte göra som de flesta svenska mediehus – ”bara” vara publicister i sociala kanaler. Arbetet väckte redan tidigt mycket uppmärksamhet internt och gav snabbt resultat.

Någon gång under den tiden tog jag upp kontakten med Emil Stenström, som grundat Kundo tillsammans med Björn Lilja. Jag tror det var under senvåren 2011 vi träffades på Le Café i Stockholm för att diskutera om deras lösning kunde vara något för GP. Efter det stannade det av något, då vår organisation inte riktigt var redo.

Senare på året började jag och Ninni parallellt att arbeta för att vi skulle följa Norran i fotspåren med en redaktionell chat. Vi bjöd bland annat in Anette Novak som föreläsare, och hon kom ner och berättade för redaktionen om hur hon och hennes dåvarande arbetsgivare arbetat med frågor som dessa.

Det var när detta spår mötte Kundo som det tog ordentlig fart. Tänk om vi kunde ha en daglig redaktionell chat om det som händer just nu och samtidigt en transparent kundtjänst, med integration som möjliggör att flytta frågor däremellan? Både redaktionen och marknad tände till och 28 november 2012 lanserades slutligen lösningen (redaktionell chatt genom NetDialog och kund- och supportforum) vid releasen av nya gp.se. Samtidigt började Evalis Björk sin nya tjänst som GP:s första dialogredaktör, medan en grupp medarbetare på kundtjänsten tog ansvaret för Kundo tillsammans med utvalda fackkunniga kontaktpersoner i huset.

Snabba svar

Det har varit inspirerande att bevittna resultaten. Från dag ett behandlades samtliga inkommande frågor med en iver jag inte sett tidigare. När mejl och till och med inlägg i sociala medier hade kunnat bli liggande någon dag så blev det nu nästan panik när frågor på Kundo inte hade besvarats på någon timme. Kundo blev direkt mer top of mind i högre grad än de normala kommunikationskanalerna, delvis säkert beroende på att det ligger så nära det digitala hjärtat på gp.se. I Outlook kommer de mejlade frågorna bland alla de andra obesvarade i inboxen, och i sociala medier ligger man på på en för de flesta mentalt avlägsen plattform och server.

Även den redaktionella chatten kom helt rätt i samband med en nyhetstät höst där trängselskatten förstås debatterats vilt, och Evalis har tillsammans med den biträdande dialogredaktören Caroline Karlsson gjort ett strålande jobb. Tänk, det här är tidningen som många trodde inte ville prata med dem alls. Men lusten fanns där, det enda som saknades var verktygen.

Transparensens vinster

Det som är häftigast med Kundo är att se hur en ny generations FAQ växer fram och faktiskt blir användbar på riktigt, då den helt byggs på det som kunderna sjäva engageras av och vill veta. Det har startats drygt 200 trådar sedan premiären 28 november, vilket kanske inte låter så mycket. Men det är 200 frågor som antingen aldrig hade ställts och besvarats, eller hade fått svar i kanaler där andra kunder inte hade kunnat ta del av dem och svaren. En väl dold icke-hemlighet är att många läsare gärna mejlar direkt till chefredaktören, journalister, marknadschefen och andra i stället för kundservice när nånting krånglar, kanske för att många av oss är mer synliga än på normalföretaget. Det gör att det är svårt att få en översikt på hur många och vilka frågor vi verkligen får. Målsättningen är att så många supportkontakter som möjligt ska drivas till Kundo för att det ska ge oss en klarare bild av problemen, och samtidigt vara till hjälp för andra som söker hjälp direkt på vårt kundforum eller genom Google. Och för varje ärende som besvaras och hjälper andra, så får vi färre ärenden och kan ägna mer tid för att producera bra journalistik, leverera tidningen i rätt tid och utveckla nya produkter. Alla vinner.

En annan vinst är något som Emil tidigt lyfte som en direkt lärdom från andra företag: att diskussionerna skapar bra underlag för utvecklarna. När vi lanserade nya layouten på gp.se kom det till exempel frågor om var eGP försvunnit på sajten och det var många som hakade på och bekräftade problemet. Sedan eGP blivit fritt för alla tidningsprenumeranter har läsarna också pratat mycket om behovet av att den ska bli tillgänglig på Android. Två bra exempel på när kort- och långsiktiga behov kommer upp och kan användas som underlag till prioriteringsbeslut.

Det är ett par exemplen på vilka förtjänster den här typen av transparens kan ge, förutom den ökade förståelsen för oss och vår verksamhet. Självklart finns det mycket mer att göra på andra fronter, men mina erfarenheter är att det är i de här fallen kunder helst önskar förbättring: i hur de kan hitta information när de söker den, samt när och hur de får svar på funderingar och kritik.

***

Orden från ligamötet ekar fortfarande i mitt huvud. Kanske verbaliserade jag bara det jag redan känt men inte kunnat sätta ord på. Det är i alla fall utifrån de jag arbetar i all kommunikation. Det finns en sak till jag håller lika högt:

En klagande kund är en engagerad kund. Det är tystnaden som är farlig, den betyder att folk har slutat bry sig. Nästa steg är att de glömt bort dig helt. Vem betalar då din lön?

Disclaimer: Läsare är tidningarnas sätt att benämna privatkunder. Personligen tycker jag varken läsare eller kund är tillfredsställande benämningar, den ena speglar passivitet och den andra att transaktionen är det enda viktiga engagemanget. Jag föredrar deltagare.

Vi behöver fler läsare och färre banaliteter, Gustafsdotter och Wilöf

Share Button
CHAINED!!!
VinothChandar / Foter / CC BY

De senaste dagarna har representanter för branschorganisationerna stuckit ut hakan och argumenterat för att medier skulle börja ta betalt för länkning. Jag sällar mig till den skara som förundrat skakar på huvudet och undrar vad som händer? Uttalandena är enbart banala.

Det började med att (relativt) nyetablerade Utgivarna genom VD:n Jeanette Gustafsdotter i Journalisten provocerade medienördarna genom kalla länkar ofog, och fortsatte i Resumé med att Svenska Journalistförbundets upphovsrättsexpert Olle Wilöf uttalade sig om att ”länkningar kan bli en alternativ inkomstkälla och konkurrera med särtryck”. Så sent som i dag förtydligade även Gustafsdotter sitt resonemang ytterligare.

De båda möttes av en massiv protestkör från många håll. ”Jag tycker att det tyder desperation och på mediebranschens sista dödsryckningar”, sade Mikael Zackrisson i Resumé. Deeped Strandh skrev om att skjuta sig själv i foten, Fredrik Strömberg menade att ”experter gör sig dumma genom att tro att alla andra är dumma”.

Ovanstående tyckare har täckt in det ganska bra på många sätt, jag tänkte ta det från mitt perspektiv som anställd på en av de större tidningar som definitivt skulle beröras i hög grad om ett sånt påhitt genomdrevs.

Ett orättfärdigat självförtroende

Till en början så är det viktigt att förstå branschläget just nu. Som Deeped är inne på så har mediebranschen efter många år av osäkerhet vaknat upp ordentligt och för att möta de vikande intäkterna vill man visa på handlingskraft – inget konstigt med det. Problemet är att kraften ofta bottnar i att tro förbyts till orättfärdigat självförtroende. Just nu springer exempelvis många på branschträffar och skapar ett mantra som kan kokas ner till att ”alla ska bygga betalväggar, så det måste vara rätt”. Detta har blivit närapå en allmängiltig sanning trots att det finns väldigt få exempel på väggar som betalar sig. Och bland de som finns existerar så kortsiktiga case att ingen besinnad affärsutvecklare skulle använda dem som underlag.  Men av någon anledning tycks det inte spela nån roll att  insikten om kundens vilja att betala kommer från självuppfyllande peppsnackssessioner under branschforum och inte från kunskap om den egna marknaden.

Så, att den här nyfunna handlingskraften också letar sig till organisationer som Utgivarna och SJF är inte konstigt. Det som blir konstigt är att här finns trots allt ännu mindre konkret kunskap om marknaden, och såna här förslag blir därför lätt ännu mer verklighetsfrånvända. Varför är då tankarna fel?

Var är våra nya läsare?

Illuminate
demandaj / Foter / CC BY-NC-SA

För att tänka inifrån och ut så är tidningsbranschens problem just nu inte så mycket att vi tappar läsare – i alla fall inte på GP. Det största överhängande problemet är att vi inte lyckas sälja in oss till så många nya konsumenter och framför allt då unga. Det är därför konsumentintäkterna viker. Av vad vi kan se på den ökande trafiken digitalt så är det inte heller så många i nätgenerationen (födda 1977 och framåt) som befinner sig där, de går hellre tillkällor som Aftonbladet eller läser det de stöter på i sociala medier och sökmotorer.

Det finns självklart många anledningar till att det blivit så, men i grund och botten handlar det om en spiral  där många börjat tillgodogöra sig nyheter på annat sätt än genom tidningen och när denna inte ligger hemma på alla frukostbord längre så upptäcker inte barnen våra nyheter på samma sätt som tidigare. Varumärkeskännedomen om och förtroendet för exempelvis GP är fortsatt högt, men antalet personer som har en direkt relation till våra nyheter har minskat.

Med tanke på utvecklingen finns två saker vi behöver titta på, om det är givet att vi behöver behålla ungefär samma kostymer som i dag för att kunna producera journalistik av den kvalitet vi önskar:

  1. Tjäna mer pengar på våra nuvarande kunder genom ex högre priser eller nya produkter och tjänster.
  2. Hitta andra sätt att attrahera nya läsare.

Jag tänkte fokusera på den andra punkten, som är direkt kopplad till Gustafsdotter och Wilöfs argument. Och den är viktig av en enkel anledning: den första punkten kan hålla oss vid liv på kort sikt, men för att överleva långsiktigt behöver vi hitta nya läsare. Och som anställda i nyhetersbranschen är det vår förbannade plikt att försöka säkra den långsiktiga överlevnaden – såvida vi tror på den arbetsgivare som föder oss och den organiserade journalistikens betydelse för ett demokratiskt samhälle.

Kan annonsering funka?

För att hitta nya läsare så behöver vi så klart synas där de är. Som vid all lansering så finns en portfölj med möjliga engagemangsvägar, där annonsering traditionellt sett är något vi trott väldigt mycket på. Problemet med just annonseringär att vi inte direkt kan annonsera i vår egen tidning för att nå nya läsare, det säger liksom sig självt. Vi har inte heller längre en marknadsbudget som tillåter dyrbara, kontinuerliga varumärkeskampanjer i exempelvis teve. Den kostym vi bär upp kontra intäkterna är just nu helt enkelt för stor för den typen av lanseringar. Frågan är också om en sådan skulle vara den mest effektiva i sammanhanget?

I had a 'pimp my mb' session tonight. Still missing some great startups, @memoto, @tictail, @bloglovin, @readmill, @mojang, @omnicloud + more
mirjoran / Foter / CC BY

Så vad gör vi? Vi vet att många av de läsare vi söker är aktiva digitalt, och att vi där har enkla ingångsprodukter att visa upp för dem. Vi vet också var de befinner sig – enligt en rapport från Nielsen (2011) spenderas 23 % av den totala tiden online i sociala medier, 4 % i sök och 3 % på nyheter. Naturligtvis måste vi börja nyttja detta på alla sätt vi överhuvudtaget kan. Vi måste röra oss på samma arenor där start-ups likt exempelvis Memoto och TripBird befinner sig. Men vi kan inte bara titta på vad andra gör, utan sätta in naturen av vår kärnprodukt i det större sammahanget. Vi vi vill exempelvis gärna, men kan inte, jämföra oss rakt av med repetitiv konsumtion av musik som på Spotify – en nyhet läser man (oftast) bara en gång och den kan inte stå på  i bakgrunden när du tränar. Således behöver vi kunna abstrahera kunskap från nya företeelser och omvandla dem till egna modeller.

Det är här vi blir rådvilla. Vi är knappt vana att jaga nya läsare överhuvudtaget, och nu ska vi dessutom ge oss in på en helt ny arena där annonsering inte är bästa sättet att nå kunder på? Där det inte finns några givna svar på hur man gör för att nå fram och ta betalt? Vid sidan om evenemang är vägarna för att nå ut helt nya för oss. Det handlar om att skapa buzz i sociala medier, sökmotoroptimering, att bygga förtroende på nytt med content marketing och så vidare. Ta de här begreppen med dig och bege dig till din lokala tidning, så kommer du snabbt att märka att kompetensen inom områdena inte är så stor relativt i branscher som e-handel och nya medier.

Trafik och läsning förtjänas – i andras kanaler

Så kommer då Gustafsdotter och Wilöf från vänsterflanken med inspel som i grund och botten skulle kunna döda stora delar av våra möjligheter att nå nya unga läsare. För vad vi ser är att vi i allt högre grad inte ingår i någon form av sekventiell nyhetskonsumtion som utgår från oss själva, utan är en del i det oförutsägbara nyhetsekosystemet där många besök direkt förtjänas av det dagsaktuella materialets kvalitet genom spridning i tredje parts-kanaler. Det är en värld där läsarna bedömer om innehållet är intressant nog att läsa redan innan de besöker gp.se, som till exempel i fallet med det virala fenomenet Sebbe. Och det här är alltså inte en avlägsen framtidsvision, eller ett undantagsfall som med Sebbe – utan Göteborgs-Postens analytiker ser redan i dag att 15-20 % av vår trafik kommer från Google, ca 15 % från Facebook och att 30 % av de totala besöken till gp.se går direkt till artikelsidorna via hemsidan på gp.se. Enkel matte really, 15+15 = 30. Noterbart är att ca 70 % av trafiken alltså börjar på sajtens första sida, men av dessa fortsätter bara hälften vidare till en artikel. Om vi sätter som mål att journalistiken också ska engagera, så är kvaliteten på besöken från sökmotorer och sociala medier med andra ord väldigt hög – av de som läser artiklar på gp.se kommer 50 % från främst Google och Facebook.

Det är den kunskapen vi måste omsätta i vårt fortsätta arbete. Vi måste synas i andras kanaler för att hitta och förtjäna uppmärksamheten från våra nya läsare. Genom spridningen av Sebbe nådde vi många yngre flickor och kvinnor, personer som plötsligt upptäckte kvaliteten i vår journalistik och gång efter annan till sina vänner uttalade sig om hur berättelsen berörde dem. Om det händer en, två, tre… tio gånger genom sökmotorer, rekommendationer i sociala medier etc så kanske de börjar intressera sig för GP på ett nytt sätt. Kanske blir de regelbundna besökare hos oss, där vi genom smart affärsutveckling som kommer från ökad kunskap om läsares konsumtionsbeteenden kan tjäna nya pengar? Kanske är det så enkelt att de rent av köper eGP? För att nå dit krävs någon form av generositet från vår sida, inte förhastat revirtänk som bygger murar.

Facebook
west.m / Foter / CC BY

Att alienera sig från de som vill och kan länka och driva trafik till oss hade varit helt galet. Och jag hoppas att Gustafsdotter och Willöf inser att deras förslag i realiteten skulle sträcka sig bra mycket längre än bara Google. Hur skulle vi ställa oss till att våra egna läsare länkar till oss i sociala medier, ofta genom att gå långt utöver citaträtten – ska vi ta betalt av Facebook, Google+ och Pinterest för det?

Men det är oerhört tufft att tänka alla dessa tankar – för det innebär inte bara att vi måste förändra hur vi marknadsför oss, utan också att vi även behöver vara starkt självkritiska när det gäller vårt innehålls relevans för nya målgrupper – samtidigt som vi ska göra allt för att behålla de läsare vi redan har. Det i sin tur innebär till exempel att vi behöver fortsätta söka helt nya kompetenser för att leverera, och att de svenska mediernas företagsledningar allt mer och oftare måste ta upp en något som inte är det roligaste – diskussioner med facken om arbetsbrist i de fall där tjänster blir obsoleta  och där individens kunskapsnivå inte möjliggör omplacering. Det känns inte som att våra fackförbund kommer att leda en sådan utveckling. Och det är trots allt människor det handlar om – det är och ska aldrig vara lätt att börja tänka i banor där de drabbas negativt. Men vi måste inse när vårt beteende kommer från försvarsmekanismer snarare än strävan att utveckla organisationen och affären för att säkra dess överlevnad.

När är länkdiskussionen relevant?

Där diskussionen överhuvudtaget kan föras är, precis som Strömberg noterar, just mot aggregatorerna som samlar stora mängder nyheter i ett flöde – där det kan ledas i argumentation att de tar från den kortsiktiga affären; att läsaren tycker att snuttarna på Google News räcker och stannar där. Men min helt personliga övertygelse är att Googles citat på 20-25 ord inte hotar affären. Om det är så att det räcker för konsumenten att läsa dessa 25 ord så behöver vi börja fundera över vad vi verkligen producerar för journalistik? Till en början – hur skriver vi ingresserna om de inte väcker mer intresse än så? Kanske är det dags att läsa Newspaper Association of Americas rapport från 2009 om att unga läsare vill ha ”a seductive pitch for each story in as simple and visually enticing a manner as possible”. Handen på hjärtat, hur mycket energi har vi verkligen lagt ned på att ta till oss information som denna och göra nåt av den framför att oja oss över att det var bättre förr?

Visst, Google tjänar definitivt pengar på det vi producerar. Men att de gör det har också gett upphov till att de kunnat plöja ner miljarder i innovationer som leder medieutvecklingen framåt och direkt eller indirekt skapar affärsmöjligheter för oss, utöver vad deras sökmotor och AdSense faktiskt redan gett oss.

I stället för att bara titta efter den enkla utvägen, såsom Gustafsdotter och Wilöf gör, så låt oss vidga diskussionen ytterligare. Kan medierna själva gemensamt skapa alternativ till Flipboard och Google News, och därigenom både driva ökad trafik till lokala sajter och bygga nya affärer genom annonseringar? Kan vi uppa erbjudandet i Google News gemensamt med jätten från Mountain View – dvs, erbjuda mer innehåll hos dem mot del av intäkterna? De har ju trots allt genom YouTube redan tjänat slantar åt oss genom annonsförsäljning på vårt material. Och kanske ska detta inbegripa en bredare diskussion med Google, för att hitta nya intäktströmmar genom exempelvis Google Wallet och Project Glass? Notera att jag inte menar att Google är heligt på nåt sätt, bara att vi måste se till helheten i stället för att argumentera på mikronivå. Vi kan också göra vårt allra bästa för att nyttja sökmotorer och sociala medier som trafikdrivare för att sedan öka intäkterna genom annonsering och porösa betalväggar?

Jag säger inte att nåt av alternativen jag kommer med är bättre än något annat än mina och andras. Med undantag för att ta betalt för länkningar. Jag hävdar bara att det är dags att börja föra diskussionerna på den här nivån i stället för banaliteterna som vi kunnat läsa i Journalisten och Resumé de senaste dagarna.

Vi behöver återigen och sluta vara så oerhört kategoriska som vi lätt blir när vi snubblar in på för oss nya områden. För att vi ska komma dithän vore det fantastiskt bra om våra branschorganisationer satt vid rodret och hjälpte oss med det i stället för att simma i bakvattnet och försöka dra ned oss.

Så spred sig historien om Sebbe

Share Button

Den gripande historien om Sebbe och hans kamp mot cancern fick för några veckor sedan otrolig spridning i sociala medier. Den sju år gamla artikeln var plötsligt en kväll den mest lästa artikeln på gp.se och som mest visades den ungefär 40 000 gånger i timmen. Hur gick det till?

2005 vann Anna von Brömssen och Marie Branner Stora Journalistpriset för sitt reportage om Sebastian och hans sista tid i livet. Historien berörde många och väcker än i dag starka reaktioner och många tankar om exempelvis livets förgänglighet, hur viktig familjen är och vikten av Barncancerfondens arbete.

Söndag 16 september 2012 återfinns artikeln av någon som av allt att döma bor i Norrbotten och troligen Luleå. Det är i alla fall så långt vi har lyckats spåra det i vår analys. Kring femtiden på söndagseftermiddagen börjar den delas och redan runt kl 19 är den bland de 50 mest lästa artiklarna på gp.se och två timmar senare seglar den upp som topp-10, i takt med att den till stor del sprids i Norrbotten.

Så fortsätter det i en jämn takt till ungefär kl 15 på måndagen, då artikeln börjar visas ungefär 25 000 gånger i timmen. Geografiskt har då artikeln nått södra Sverige i högre grad, och efter att ha börjat på Facebook börjar allt fler bloggare och twittrare att sprida den. Tisdag 18 september visas så artikeln 470 000 gånger, varav som mest 40 000 i timmen.

Statistiken från sajten under den veckan slår alla rekord: vi får över 1 100 000 unika besök, nästan en dubblering av tidigare toppnotering, och artikeln om Sebbe visas drygt 650 000 gånger. Från Facebook får vi dryga en halv miljon i trafik och av vad vi kunnat se har det skrivits ungefär 2 000 tweets och 100 blogginlägg om den, varav de flesta senare av yngre kvinnor på Devote och Nattstad. Siffror vi inte ens trodde vara möjliga för oss att uppnå just nu.

Det finns förstås en rad saker att reflektera över i samband med detta. Till en början värmer det i alla fall mitt hjärta att det är en så stark och personlig historia som får det här genomslaget i sociala medier, kontra att det är någon som betänkt eller obetänkt rasar över något. Det finns en plats för journalistiken och berättelsen om människor i alla åldrar.

Utöver det behöver vi även reflektera över bland annat;

  • Tillgänglighet för allt material i alla kanaler, och betalväggar som är porösa/intelligenta. Vi har här beviset för att long tail-konsumtion av svensk journalistik är intressant, hur skapar vi ökade möjligheter för det framledes genom att exempelvis även säkerställa att Google kan indexera allt material?
  • Hur kan vi presentera en bra läsarupplevelse online som lyfter både det snabba i nuet och det långsiktigt, reflekterande? Tidningarnas webbplatser används till stor del för att svara mot det snabba nyhetsflödet medan det som har störst viral potential är det mer personliga och reflekterande, vilket i många fall är närmast tidlöst.
  • Marknadsorganisationer som är bättre anpassade för snabba cykler likt redaktionens. Det var av uppenbara skäl inte lämpligt denna gång, men vad händer om artikeln som sprids nästa gång som möjliggör att vi kan göra något riktat kommersiellt runt det? Är vi redo för det, både organisatoriskt och i alternativa annonsformat/affärsmodeller?
  • Vilka nya KPI:er och verktyg behöver vi? Vi pratar fortfarande mycket om upplaga och räckvidd, och lägger därför det mesta av våra mätresurser på detta. Vilka KPI:er har vi framöver och hur kan vi kontinuerligt mäta, bevaka och analysera exempelvis virala toppar för att slå mynt av dem?
Inga omvälvande reflektioner i sig själva kanske, men här har vi ett starkt, svenskt case som faktiskt konkret lägger bevisen och behoven i knät på oss. Vilka tycker du är de viktigaste slutsatserna medier kan dra av fenomen som dessa – vad är exempelvis det första du hade gjort om du fick bestämma?