Black och Skinny bara början

Share Button
Ingen reklam.
tdhedengren / Foter / CC BY-NC-SA

Kreativa PR-kupper är ingen ny företeelse, men på senaste tiden har de väckt ännu starkare reaktioner än förut när gängse byrå börjar ge sig in i Studio Totals territorium. Se bara på löpeldarna runt Miss Skinny, men kanske framför allt Tommy ”Black” Nilsson. Jag tror att detta bara är början, flera reklambyråer kommer sättas i gungning och ta till allt mer desperata medel för att nå ut.

I takt med att dagstidningarna tappar upplaga kommer fler byråer tvingas att tänka nytt.

I takt med att satsningar som Netflix och Aftonbladet TV stör det tablåbundna tv-tittandet tvingas fler byråer att tänka om.

I takt med att den kommersiella radion tappar mark till public service tvingas byråer gå andra vägar.

I takt med att majoriteten av svenska postfack skyddas med ”Ingen reklam, tack!” tvingas byråerna att satsa på annat än oadresserad reklam.

I takt med att EU:s begränsningar av adresserad digital och analog reklam rycker närmare sitter allt fler reklamare uppkrupna i fosterställning i badkaret och frossaskakar.

I takt med att en efter en av de traditionella reklamkanalerna faller till föga och inte ersätts med nya börjar byråerna att få en moralstörande panik.

Samtidigt ställer konsumenterna högre och högre krav på transparens och autencitet, medan mördande feta reklamkampanjer blir allt mer oönskade och hatade i stugorna. I stället bryter den nya generationens start-ups fram och tar marknadsandelar genom att skapa produkter och lanseringsplaner som ger uppmärksamhet genom hur de byggts upp. Där står nu kejsar Reklambyrå med tangan runt fotknölarna och kliar sig i huvudet.

Ett stort antal traditionella byråer står i ett vägskäl med höga overhead-kostnader och ett kontaktnät knutet till traditionella kommunikationsavdelningar informationsavdelningar, som i nio fall av tio har liten eller ingen inverkan på hur produkter utvecklas och lanseras för att kommunicera rätt saker till rätt målgrupper i rätt tid.

I en desperat tid tvingas byråerna ta till desperata åtgärder för att hålla affären vid liv. Man gör det genom att gå rakt emot konsumentens krav på ökad transparens – insatsen höjs när konsumenter och media ljugs upp i brygga. För man har inget annat val. Precis på samma sätt som dagstidningar inte har andra val än att antingen sätta upp digitala betalväggar eller prioritera reklam före journalistik för att finansiera kostymen i storlek 60. Lycka till då.

Kändistwittrare i allmänhetens tjänst

Share Button
Holger.Ellgaard / Foter

De svenska kändistwittrarna strilar över oss som ett pissljummet regn i samma takt som deras polare och publik landar i det sociala mediet. Och det är oftast okej i min värld – där det finns någon som vill lyssna och ta till sig det som skrivs finns det också ett syfte med att twittra, oavsett hur ensidigt vi som älskar dialogen mellan kända och okända tycker det är.

Däremot har jag svårt för är när kändistwittraren anställs av ett medie som finansieras genom licensbetalare som du och jag, utan att förstå och ta till sig vikten i sitt demokratiska uppdrag genom att aktivt lyssna på de som betalar lönen. Lika lite förstår jag arbetsgivarna som anställer. Jag förväntar mig att public service ansikten utåt agerar som förebilder, men just nu är det tyvärr tvärtom i väldigt många fall och det blev så tydligt under en av Morgonpassets sändningar förra veckan. En funderande tweet senare fick jag möjlighet att utveckla mitt resonemang i ett debattinlägg på Sveriges Radios Medieormen. Vad tycker du, är jag helt ute och cyklar?

Slutligen en sak som är viktig att poängtera: Just Sveriges Radio är på många sätt en förebild när det gäller sociala medier, man jobbar aktivt och engagerat för att bli bättre. Men det har långt ifrån slagit igenom där det syns mest för allmänheten – det är viktigt att ansträngningarna inte bara kommer oss medienördar till gagn.