Inizio i Resumé – om lögner, förbannade lögner och statistik

Share Button
New Tool For Tracking
trekkyandy / Foter.com / CC BY-SA

Journalistik och statistik kan vara lite Angne och Svullo, de hänger ofta – men kommer sällan bra överens. De jobbigaste situationerna uppstår när de undersökningar som publiceras våldför sig på den naiva rapporteringens trovärdighet, som till exempel när Inizio i Resumé börjar prata betalväggar och trendbrott i webb-trafiken.

”Analys- och strategiföretaget” Inizios uttalanden baseras på KIA-index och är fyllda med märkligheter av uppenbart opportuna slag, vilket jag tycker är illa nog i sig – ännu värre känns det att analysen okritiskt ges utrymme i Resumé.

* * *

Låt oss beta av några konstigheter.

Definitionen ”www-sajt”

Bara där tar det stopp mentalt. Vad är en ”www-sajt”? Till world wide web tillhör såväl de sajter vi surfar till på dator som de specifikt mobila webbplatserna, och därtill föds många av de mobila apparna med information från www.

”Av allt att döma har det snart generationsgamla fenomenet, att med en dators hjälp besöka en webbplats, just lämnat sina glans dagar bakom sig.”

Om man med ”www-sajter” syftar på webbesök från dator är man snett ute. Trafik till en vanlig webbplats kan komma från mobiler (genom både webbläsare och nativa appar), likväl som trafik till en mobilsajt kan komma från en dator. Vad vi använder för prefix på webbadressen är irrelevant för att påvisa hur surfningen från olika plattformar förändras. För att dra sådana slutsatser måste vi söka ut annat data i webbanalysen än den KIA-index presenterar.

Stödet från Post- och telestyrelsens data

Som support till sina slutsatser använder Inizio statistik på antalet trådbundna internet-abonnemang, en siffra som legat mer eller mindre oförändrad sedan 2007. Dvs, under hela den period som Inizio tittat närmare på har antalet varit drygt sex miljoner – men inte förrän 2013 blir det hux flux bevis för att trafiken till sk www-sajter för första gången sen 2007 är ”mättad”.

Definitionen ”De svenska www-sajterna”

Jag har svårt för att förlika mig med Inizios gammelmodigt dragna gräns. Facebook, Twitter, Google och andra aktörer med huvudkontoret i USA och annorstädes räknas med andra ord inte. Likafullt har de tjänster på det svenska språket, miljoner svenska användare, säljer annonser till de svenska företagen, samt har i bland såväl anställda som en juridisk person i Sverige.

Påståendet ”De svenska www-sajterna växer inte längre

Jag säger inte att slutsatsen är fel, men den baseras på ett helt galet antagande.

”Grafen på nästa sida visar det totala antalet unika webbläsare för det dryga hundratalet www-sajter som funnits med i KIA-index redovisning sedan 2007. Efter en lång tids stabil tillväxt syns nu tecken på stagnation och tillbakagång.”

Det har tillkommit och fortsätter tillkomma ett antal populära sajter sedan 2007, och många av dessa och äldre sajter finns inte med på KIA-index, exempelvis Flashback, Spotlife, Existenz och Djungeltrumman. Dessutom glömmer man helt bort long tail-konsumtionen, dvs att många konsumerar nischat – i det här fallet små webbplatser som ex fristående WordPress-bloggar.

Påståendet ”Paradoxalt med tanke på att det är först nu mediebranschen satsar på betalväggar.”

Sist men inte minst detta påstående, som visar på en övertro till den egna analysförmågan eller en undertro till läsarerns intellekt – kanske båda. Jag tror personligen inte att betalväggar är en bra generallösning och skulle kanske lite irrationellt kunna se förbi att en undersökning som bevisar detta har en mindre lucka eller två, men här gapet vidöppet – och djupt som Marianergraven. Visst har globala jättar som NY Times med alla deras miljoner digitala relationer lättare att dra in slantar på väggen, men vad tusan har det övergripande antalet besökare till ett 100-tal minst sex år gamla svenska sajter att göra med konsumenternas betalvilja på specifika sajter? Med den logik Inizio använder borde entreprenörskap helt  förbjudas i samtliga städer med låg befolkningstillväxt.

Det här är inte de enda frågetecknen, men några av de största. Förutom äpplen, päron och fikon så serverar den här undersökningen egentligen bara en sak av värde: trafiktillväxten för de annonsfinansierade svenska sajter som funnits sedan 2007 har generellt börjat avta. That’s it.

* * *

Utspelen är uppenbart formulerade för att locka fler kunder som vill nyttja Inizios erbjudande att ”göra sina kunders informationstillgångar meningsfulla, agerbara och profitabla” genom vägledning ”i affärsutveckling och strategiska beslut”. Ska vi gissa på att de helt korrekt kommit fram till att svenska medier just nu lägger mycket kraft på betalväggar och att de genom att snabbt fabricera en passande analys riktad mot dessa aktörer hoppas slå in en kil av tvivel som leder till nya affärer för Inizio?

Risken är att oavsett om företaget får in en fot eller ej, så kan Resumés genomslag i branschen göra att undersökningen nyttjas för att dra felaktiga slutsatser i processer som till slut leder till att människor förlorar jobb. Det är inte okej någonstans. Ska exempelvis betalväggar rivas så ska det göras på bra grund, inte sånt här trams. Och ska man sälja in sig själv som konsult till stora arbetsgivare så ska man göra det med relevant kunskap och tro på att man faktiskt kan förbättra deras villkor, inte falska argument för att ensidigt profitera på osäkerheten.

Överlever com hem som tv-leverantör?

Share Button
Jag har valt bort mina favoritkanaler!
moonhouse / Foter.com / CC BY

Com Hem har under en lång rad år dominerat den svenska marknaden för kabel-tv i en närmast monopol-liknande ställning. Genom avtal med fastighetsägare har man länge haft marknaden i stryptag – de flesta privatkunder har inte haft några andra val än att gå till com hem för att få digital-tv. Trenden för bolaget har också varit relativt positiv, men hur ser framtiden ut i sken av att tv-marknaden nu genomgår en teknologisk avreglering?

I dagstidningsbranschen är de stora kostymerna det största problemet som finns att tackla, i allt från personal till kostnaderna för papper, tryck och transporter. Hur anpassar du en verksamhet med så stora fasta kostnadsmassor till en marknad där intäkterna ser ut att vara betydligt lägre? Ekvationen är svår nog om alla kunder skulle ta steget från papper till digitalt under en månad. I skenet av att så många fortfarande föredrar en papperstidning och den modellen ska balanseras mot den digitala är den närmast omöjlig att lösa.

Com hem står kvar på perrongen

Även om vi är långt ifrån en lösning på den omställning som med all sannolikhet kommer att ta död på många organisationer och arbetstillfällen längs vägen, så har vi i alla fall börjat resan sedan ett par år tillbaka. Det arbetas ständigt med att både sänka de fasta kostnaderna och att bibehålla eller till och med höja kvaliteten på de produkter och tjänster vi levererar. Liksom nyhetsmedierna står com hem just nu inför en långt mycket mer konkurrensutsatt situation än förut, där överlevnaden är beroende av marknadens nycker.

I mitten av 2012 meddelade deras vd Tomas Franzén i kvartalsrapporten:

– Vi fortsätter leverera ett stabilt resultat på en marknad där kampen om kunderna blir allt hårdare. Det ger oss möjlighet att fortsätta hålla en hög investeringstakt för att utveckla attraktiva tjänster.

Men bakom uttalandet gömmer sig en annan sanning, som kom krypande för ett par veckor sedan när man för andra gången på två år sen varslade personal. Den här gången berörs 60 anställda i Härnösand och Stockholm. Samtidigt har bilden som kablats ut i övrigt varit business as usual, med tunga investeringar i infrastruktur och teknik som förstärker den modell man redan har.

TiVo logo 2011 RGB
TiVo Inc. / Foter.com / CC BY-SA
  • En storsatsning på amerikanska TiVo, en lösning som ska lanseras under andra kvartalet 2013. TiVo är bra, eller snarare: var riktigt bra 2011. Men den är fortfarande starkt beroende av en kostsam box som du bara kan använda till just tv-tittande (och diverse bonusfunktioner som Spotify).
  • ”Under det tredje kvartalet har slutfasen av ett omfattande arbete med Com Hems kanalplan påbörjats. Arbetet innebär att nätet omstruktureras för att minimera tekniska fel men också för att skapa än mer utrymme i nätet.” (Andreas Rågsjö Thorell – läs mer i Resumé)

Hur går det ihop kort- och långsiktigt?

Kunderna har redan börjat överge com hem

Tittar man närmare på kundunderlaget är trenden under det senare året besvärande. Efter att kontinuerligt ha ökat antalet abonnemang fram till fjärde kvartalet 2011 minskade det eftersom under 2012. Enligt den senaste officiella siffran från tredje kvartalet fanns 612 700 aktiva tv-abonnemang, en minskning på med drygt 45 000 sedan december 2011 – eller närmare sju procent på nio månader. Se grafen nedan för utvecklingen från 2009 till 2012.

comhem_tv

Om färre kunder ska bära upp kostnaderna för com hems nyinvesteringar, vad innebär det då för priserna? Man har till exempel sedan 2012 helt tagit bort Small-paketet (49 kr/mån). På så sätt driver man upp snittintäkten per abonnemang och lär fortsätta sträva allt mer i den riktningen. Precis som tidningarna i början av strukturomvandlingen tvingats göra när prenumeranterna blivit färre.

Samtidigt som företaget investerar stort har en rad nya konkurrenter med betydligt mycket lägre infrastruktur-kostnader etablerat sig på marknaden. Konkurrenter som med mer flexibla plattformar också erbjuder mer flexibla lösningar för slutkunden i såväl teknik som bindningstider. Plötsligt måste man inte ha tre hål i väggen eller ett telefonuttag för att få digital-tv. Viaplay var först ut, de etablerades redan 2007 under namnet Viasat Ondemand, men förde en relativt anonym tillvaro till boomen nådde Sverige förra året i och med att Netflix och HBO entré. Lägg därtill C Mores satsning på Filmnet och betatjänsten Magine, som erbjuder en upplevelse snarlik com hems men i en miljö utan krav på inspelningsfunktioner för att se tidigare sända program.

Just HBO lärde sig förövrigt snabbt en dyrköpt läxa när de med hög svansföring etablerade sig på den svenska marknaden i december 2012. Likt com hem erbjöd man abonnemang med tolv månaders bindningstid och en teknisk lösning som var minst sagt begränsad. Konsumenternas glädje över att de äntligen kom till Norden förbyttes snabbt i ilska och frustration. Redan första veckan tvingades HBO införa en provmånad, och i januari meddelades att de förlängt den till två månader, att AirPlay och HD-kvalitet var på gång och att de skulle erbjuda ett alternativ utan bindningstid. Inte ens den amerikanska jätten med världens bästa utbud på tv-serier kunde värja sig mot kraven på kundtillvändhet.

Hur ska com hem klara sig i den här miljön, med så hårda krav på låga priser och flexibilitet? Vad gör man när konkurrensen är mördande och konsumenterna även ledsnat på prismodeller som indirekt bestraffar lojala kunders ekonomi? Det kommer bli oerhört tufft.

Com hem vs de nya konkurrenterna

Com hem tvingar konsumenten att använda några av deras fåtal tekniska lösningar för att konsumera innehåll. I de flesta fall inbegriper dessa att kunden direkt (genom separata digitalboxar) eller indirekt (genom att köpa tv med inbyggd digitalbox) får en initial startkostnad för tekniken.

Netflix erbjuder streaming via iPad, iPhone, Android-mobiler och -surfplattor, PC, Mac, PlayStation 3, Nintendo Wii, Xbox 360, Bluray-spelare, smarta tv-apparater, hemmabiosystem och mediaspelare som Apple-tv. Dvs, de utnyttjar tekniska plattformar som kunderna redan äger och är bekväma med.

Com hem lägger enormt stora pengar på att utveckla och förvalta en teknisk infrastruktur, från servrar och kabelnät till terminaler, basstationer och uttagen i lägenheter. Lägg därtill personalkostnaderna som krävs för underhåll och support.

Netflix, HBO, Viaplay, Filmnet och Magine har förutom innehållet ”bara” behov av servrar och mjukvara. Förutom lägre omkostnader ger deras lösningar kunden möjlighet att ta del av innehållet överallt där det finns en uppkoppling.

Com hem tar 248-408 kr/månad för standardpaket. Utöver det har de film- och sportpaket som kostar 189-449 kr/månad.

Netflix kostar 79 kr, HBO 79-129 kr, Viaplay 49-249 kr, Filmnet 99 kr och Magine är gratis i beta.

Vid införsäljning erbjuder com hem lägre startpriser för att kompensera för de normalt höga abonnemangs- och utrustningskostnaderna. För att nyttja dessa kräver företaget att kunden binder sig i 12-24 månader.

Netflix, Viaplay och Filmnet har ingen bindningstid. För HBO kommer du kunna välja att binda dig ett år mot en lägre abonnemangskostnad (79 kr i stället för 129 kr).

Com hem har ett antal tilläggsavgifter på oklara grunder. Hur motiverar de ex en flyttavgift på 249 kr när tv-abonnemangen är knutna till boxar och kort – inte fysiska adresser?

Netflix, HBO, Viaplay och Filmnet har månadsabonnemang för innehåll utan tillkommande kostnader. Enkelt, tydligt – och återigen, billigt.

Com hems stora konkurrensfördel gentemot de nya innehållsleverantörerna på tv-sidan har varit att de har traditionella tablåer med traditionella tv-kanaler.

Magine erbjuder samma tablåbundna konsumtionslogik i ett mer lättillgängligt format, om än bara i beta än så länge. För bara en vecka sedan började dessutom SVT sända alla sina kanaler live enligt tablå via SVT Play  – fler lär följa.

Com hem står med andra ord i början på en tung uppförsbacke med en blykostym som är många storlekar för stor. Jag tror personligen inte att bolaget kommer att klara omställningen i den form det har just nu, både på grund av svårigheten att klara det företagsekonomiskt och kulturellt – men även för att man kollektivt agerat närmast som en myndighet. Kunderna har kort och gott tagits för givet, någon tanke på att bygga upp starka relationer baserat på högt förtroende verkar inte ha funnits med i affärsstrategin. De interna incitamenten för att öka kundtillvändheten och minska marginalerna under en övergångsperiod lär dessutom inte vara stora sedan riskkapitalbolaget BC Partners under 2011 köpte upp verksamheten. Räkna med att devisen även fortsättningsvis kommer att vara money first och att kunderna därför lär fortsätta lämna i en allt snabbare takt.

I f%*king hate networking.
Ѕolo / Foter.com / CC BY-NC-SA

Dags att lägga ner innehållsleveranserna?

Räddningen för att bolaget com hem ska överleva långsiktigt? Om inte 4G och efterkommande generationer luftburet bredband slår igenom även i hemmen så kan den ironiskt nog vara just att gamla Televerket Kabel-tv lägger ner innehållsleveranserna och fokuserar på att bara erbjuda infrastruktur genom de tre hålen i väggen och iTux, koncernens satsning på stadsnät. Genom en sådan lösning kan de helt fokusera på att sälja kapacitet i de kablar som konsumenten och bredbandsleverantörerna behöver, samtidigt som de själva slipper arbetet med att anpassa sig till och förstå lättombytliga privatkunder. För på den röriga marknaden kan allt inte längre säljas med mördande reklam, hur gulliga tanterna i tv-reklamen än är.

PS. Jag har i konkurrensbeskrivningen valt att bortse från att ex Telia och Bredbandsbolaget. Anledningen: deras erbjudanden är relativt traditionella till skillnad från ovan nämnda  disruptiva tjänster, som faktiskt förändrar marknadsvillkoren från grunden. Precis som com hem kommer det krävas att de gör stora förändringar för att fortsätta vara attraktiva på marknaden för rörlig bild.

CHAINED!!!

Vi behöver fler läsare och färre banaliteter, Gustafsdotter och Wilöf

Share Button
CHAINED!!!
VinothChandar / Foter / CC BY

De senaste dagarna har representanter för branschorganisationerna stuckit ut hakan och argumenterat för att medier skulle börja ta betalt för länkning. Jag sällar mig till den skara som förundrat skakar på huvudet och undrar vad som händer? Uttalandena är enbart banala.

Det började med att (relativt) nyetablerade Utgivarna genom VD:n Jeanette Gustafsdotter i Journalisten provocerade medienördarna genom kalla länkar ofog, och fortsatte i Resumé med att Svenska Journalistförbundets upphovsrättsexpert Olle Wilöf uttalade sig om att ”länkningar kan bli en alternativ inkomstkälla och konkurrera med särtryck”. Så sent som i dag förtydligade även Gustafsdotter sitt resonemang ytterligare.

De båda möttes av en massiv protestkör från många håll. ”Jag tycker att det tyder desperation och på mediebranschens sista dödsryckningar”, sade Mikael Zackrisson i Resumé. Deeped Strandh skrev om att skjuta sig själv i foten, Fredrik Strömberg menade att ”experter gör sig dumma genom att tro att alla andra är dumma”.

Ovanstående tyckare har täckt in det ganska bra på många sätt, jag tänkte ta det från mitt perspektiv som anställd på en av de större tidningar som definitivt skulle beröras i hög grad om ett sånt påhitt genomdrevs.

Ett orättfärdigat självförtroende

Till en början så är det viktigt att förstå branschläget just nu. Som Deeped är inne på så har mediebranschen efter många år av osäkerhet vaknat upp ordentligt och för att möta de vikande intäkterna vill man visa på handlingskraft – inget konstigt med det. Problemet är att kraften ofta bottnar i att tro förbyts till orättfärdigat självförtroende. Just nu springer exempelvis många på branschträffar och skapar ett mantra som kan kokas ner till att ”alla ska bygga betalväggar, så det måste vara rätt”. Detta har blivit närapå en allmängiltig sanning trots att det finns väldigt få exempel på väggar som betalar sig. Och bland de som finns existerar så kortsiktiga case att ingen besinnad affärsutvecklare skulle använda dem som underlag.  Men av någon anledning tycks det inte spela nån roll att  insikten om kundens vilja att betala kommer från självuppfyllande peppsnackssessioner under branschforum och inte från kunskap om den egna marknaden.

Så, att den här nyfunna handlingskraften också letar sig till organisationer som Utgivarna och SJF är inte konstigt. Det som blir konstigt är att här finns trots allt ännu mindre konkret kunskap om marknaden, och såna här förslag blir därför lätt ännu mer verklighetsfrånvända. Varför är då tankarna fel?

Var är våra nya läsare?

Illuminate
demandaj / Foter / CC BY-NC-SA

För att tänka inifrån och ut så är tidningsbranschens problem just nu inte så mycket att vi tappar läsare – i alla fall inte på GP. Det största överhängande problemet är att vi inte lyckas sälja in oss till så många nya konsumenter och framför allt då unga. Det är därför konsumentintäkterna viker. Av vad vi kan se på den ökande trafiken digitalt så är det inte heller så många i nätgenerationen (födda 1977 och framåt) som befinner sig där, de går hellre tillkällor som Aftonbladet eller läser det de stöter på i sociala medier och sökmotorer.

Det finns självklart många anledningar till att det blivit så, men i grund och botten handlar det om en spiral  där många börjat tillgodogöra sig nyheter på annat sätt än genom tidningen och när denna inte ligger hemma på alla frukostbord längre så upptäcker inte barnen våra nyheter på samma sätt som tidigare. Varumärkeskännedomen om och förtroendet för exempelvis GP är fortsatt högt, men antalet personer som har en direkt relation till våra nyheter har minskat.

Med tanke på utvecklingen finns två saker vi behöver titta på, om det är givet att vi behöver behålla ungefär samma kostymer som i dag för att kunna producera journalistik av den kvalitet vi önskar:

  1. Tjäna mer pengar på våra nuvarande kunder genom ex högre priser eller nya produkter och tjänster.
  2. Hitta andra sätt att attrahera nya läsare.

Jag tänkte fokusera på den andra punkten, som är direkt kopplad till Gustafsdotter och Wilöfs argument. Och den är viktig av en enkel anledning: den första punkten kan hålla oss vid liv på kort sikt, men för att överleva långsiktigt behöver vi hitta nya läsare. Och som anställda i nyhetersbranschen är det vår förbannade plikt att försöka säkra den långsiktiga överlevnaden – såvida vi tror på den arbetsgivare som föder oss och den organiserade journalistikens betydelse för ett demokratiskt samhälle.

Kan annonsering funka?

För att hitta nya läsare så behöver vi så klart synas där de är. Som vid all lansering så finns en portfölj med möjliga engagemangsvägar, där annonsering traditionellt sett är något vi trott väldigt mycket på. Problemet med just annonseringär att vi inte direkt kan annonsera i vår egen tidning för att nå nya läsare, det säger liksom sig självt. Vi har inte heller längre en marknadsbudget som tillåter dyrbara, kontinuerliga varumärkeskampanjer i exempelvis teve. Den kostym vi bär upp kontra intäkterna är just nu helt enkelt för stor för den typen av lanseringar. Frågan är också om en sådan skulle vara den mest effektiva i sammanhanget?

I had a 'pimp my mb' session tonight. Still missing some great startups, @memoto, @tictail, @bloglovin, @readmill, @mojang, @omnicloud + more
mirjoran / Foter / CC BY

Så vad gör vi? Vi vet att många av de läsare vi söker är aktiva digitalt, och att vi där har enkla ingångsprodukter att visa upp för dem. Vi vet också var de befinner sig – enligt en rapport från Nielsen (2011) spenderas 23 % av den totala tiden online i sociala medier, 4 % i sök och 3 % på nyheter. Naturligtvis måste vi börja nyttja detta på alla sätt vi överhuvudtaget kan. Vi måste röra oss på samma arenor där start-ups likt exempelvis Memoto och TripBird befinner sig. Men vi kan inte bara titta på vad andra gör, utan sätta in naturen av vår kärnprodukt i det större sammahanget. Vi vi vill exempelvis gärna, men kan inte, jämföra oss rakt av med repetitiv konsumtion av musik som på Spotify – en nyhet läser man (oftast) bara en gång och den kan inte stå på  i bakgrunden när du tränar. Således behöver vi kunna abstrahera kunskap från nya företeelser och omvandla dem till egna modeller.

Det är här vi blir rådvilla. Vi är knappt vana att jaga nya läsare överhuvudtaget, och nu ska vi dessutom ge oss in på en helt ny arena där annonsering inte är bästa sättet att nå kunder på? Där det inte finns några givna svar på hur man gör för att nå fram och ta betalt? Vid sidan om evenemang är vägarna för att nå ut helt nya för oss. Det handlar om att skapa buzz i sociala medier, sökmotoroptimering, att bygga förtroende på nytt med content marketing och så vidare. Ta de här begreppen med dig och bege dig till din lokala tidning, så kommer du snabbt att märka att kompetensen inom områdena inte är så stor relativt i branscher som e-handel och nya medier.

Trafik och läsning förtjänas – i andras kanaler

Så kommer då Gustafsdotter och Wilöf från vänsterflanken med inspel som i grund och botten skulle kunna döda stora delar av våra möjligheter att nå nya unga läsare. För vad vi ser är att vi i allt högre grad inte ingår i någon form av sekventiell nyhetskonsumtion som utgår från oss själva, utan är en del i det oförutsägbara nyhetsekosystemet där många besök direkt förtjänas av det dagsaktuella materialets kvalitet genom spridning i tredje parts-kanaler. Det är en värld där läsarna bedömer om innehållet är intressant nog att läsa redan innan de besöker gp.se, som till exempel i fallet med det virala fenomenet Sebbe. Och det här är alltså inte en avlägsen framtidsvision, eller ett undantagsfall som med Sebbe – utan Göteborgs-Postens analytiker ser redan i dag att 15-20 % av vår trafik kommer från Google, ca 15 % från Facebook och att 30 % av de totala besöken till gp.se går direkt till artikelsidorna via hemsidan på gp.se. Enkel matte really, 15+15 = 30. Noterbart är att ca 70 % av trafiken alltså börjar på sajtens första sida, men av dessa fortsätter bara hälften vidare till en artikel. Om vi sätter som mål att journalistiken också ska engagera, så är kvaliteten på besöken från sökmotorer och sociala medier med andra ord väldigt hög – av de som läser artiklar på gp.se kommer 50 % från främst Google och Facebook.

Det är den kunskapen vi måste omsätta i vårt fortsätta arbete. Vi måste synas i andras kanaler för att hitta och förtjäna uppmärksamheten från våra nya läsare. Genom spridningen av Sebbe nådde vi många yngre flickor och kvinnor, personer som plötsligt upptäckte kvaliteten i vår journalistik och gång efter annan till sina vänner uttalade sig om hur berättelsen berörde dem. Om det händer en, två, tre… tio gånger genom sökmotorer, rekommendationer i sociala medier etc så kanske de börjar intressera sig för GP på ett nytt sätt. Kanske blir de regelbundna besökare hos oss, där vi genom smart affärsutveckling som kommer från ökad kunskap om läsares konsumtionsbeteenden kan tjäna nya pengar? Kanske är det så enkelt att de rent av köper eGP? För att nå dit krävs någon form av generositet från vår sida, inte förhastat revirtänk som bygger murar.

Facebook
west.m / Foter / CC BY

Att alienera sig från de som vill och kan länka och driva trafik till oss hade varit helt galet. Och jag hoppas att Gustafsdotter och Willöf inser att deras förslag i realiteten skulle sträcka sig bra mycket längre än bara Google. Hur skulle vi ställa oss till att våra egna läsare länkar till oss i sociala medier, ofta genom att gå långt utöver citaträtten – ska vi ta betalt av Facebook, Google+ och Pinterest för det?

Men det är oerhört tufft att tänka alla dessa tankar – för det innebär inte bara att vi måste förändra hur vi marknadsför oss, utan också att vi även behöver vara starkt självkritiska när det gäller vårt innehålls relevans för nya målgrupper – samtidigt som vi ska göra allt för att behålla de läsare vi redan har. Det i sin tur innebär till exempel att vi behöver fortsätta söka helt nya kompetenser för att leverera, och att de svenska mediernas företagsledningar allt mer och oftare måste ta upp en något som inte är det roligaste – diskussioner med facken om arbetsbrist i de fall där tjänster blir obsoleta  och där individens kunskapsnivå inte möjliggör omplacering. Det känns inte som att våra fackförbund kommer att leda en sådan utveckling. Och det är trots allt människor det handlar om – det är och ska aldrig vara lätt att börja tänka i banor där de drabbas negativt. Men vi måste inse när vårt beteende kommer från försvarsmekanismer snarare än strävan att utveckla organisationen och affären för att säkra dess överlevnad.

När är länkdiskussionen relevant?

Där diskussionen överhuvudtaget kan föras är, precis som Strömberg noterar, just mot aggregatorerna som samlar stora mängder nyheter i ett flöde – där det kan ledas i argumentation att de tar från den kortsiktiga affären; att läsaren tycker att snuttarna på Google News räcker och stannar där. Men min helt personliga övertygelse är att Googles citat på 20-25 ord inte hotar affären. Om det är så att det räcker för konsumenten att läsa dessa 25 ord så behöver vi börja fundera över vad vi verkligen producerar för journalistik? Till en början – hur skriver vi ingresserna om de inte väcker mer intresse än så? Kanske är det dags att läsa Newspaper Association of Americas rapport från 2009 om att unga läsare vill ha ”a seductive pitch for each story in as simple and visually enticing a manner as possible”. Handen på hjärtat, hur mycket energi har vi verkligen lagt ned på att ta till oss information som denna och göra nåt av den framför att oja oss över att det var bättre förr?

Visst, Google tjänar definitivt pengar på det vi producerar. Men att de gör det har också gett upphov till att de kunnat plöja ner miljarder i innovationer som leder medieutvecklingen framåt och direkt eller indirekt skapar affärsmöjligheter för oss, utöver vad deras sökmotor och AdSense faktiskt redan gett oss.

I stället för att bara titta efter den enkla utvägen, såsom Gustafsdotter och Wilöf gör, så låt oss vidga diskussionen ytterligare. Kan medierna själva gemensamt skapa alternativ till Flipboard och Google News, och därigenom både driva ökad trafik till lokala sajter och bygga nya affärer genom annonseringar? Kan vi uppa erbjudandet i Google News gemensamt med jätten från Mountain View – dvs, erbjuda mer innehåll hos dem mot del av intäkterna? De har ju trots allt genom YouTube redan tjänat slantar åt oss genom annonsförsäljning på vårt material. Och kanske ska detta inbegripa en bredare diskussion med Google, för att hitta nya intäktströmmar genom exempelvis Google Wallet och Project Glass? Notera att jag inte menar att Google är heligt på nåt sätt, bara att vi måste se till helheten i stället för att argumentera på mikronivå. Vi kan också göra vårt allra bästa för att nyttja sökmotorer och sociala medier som trafikdrivare för att sedan öka intäkterna genom annonsering och porösa betalväggar?

Jag säger inte att nåt av alternativen jag kommer med är bättre än något annat än mina och andras. Med undantag för att ta betalt för länkningar. Jag hävdar bara att det är dags att börja föra diskussionerna på den här nivån i stället för banaliteterna som vi kunnat läsa i Journalisten och Resumé de senaste dagarna.

Vi behöver återigen och sluta vara så oerhört kategoriska som vi lätt blir när vi snubblar in på för oss nya områden. För att vi ska komma dithän vore det fantastiskt bra om våra branschorganisationer satt vid rodret och hjälpte oss med det i stället för att simma i bakvattnet och försöka dra ned oss.