tidningsdod

Tidningarnas gamla ekosystem dör, men bolagen kan överleva

Share Button

Vilken är filosofin bakom Eljester? I grund och botten bygger den på en enkel teori: att det ekosystem som byggts upp runt främst morgontidningar på lokala nyhetsmarknader är på väg att dö, men att det finns hopp för något nytt och bättre.

SVT och Sveriges Radio utvecklas snabbt. Deras närvaro online blir allt starkare både lokalt och nationellt, mycket för att de centralt drar till sig stora talanger i branschen med SVT Interaktiv och P3 som digitala lok. Och talanger har en tendens att dra med sig resten av bygget.

De lokala morgontidningarna har det tuffare. Ekvationen med stora fasta kostnader och minskande marknadsandelar går inte ihop för kommersiella aktörer. Personalneddragningar i kombination med ökade ambitioner rimmar ännu sämre. Filosofin att befordra och degradera personal till roller de får lära sig medan de jobbar har sällan funkat, än mindre nu.

Det är snarare regel än undantag att den här typen av kriser leder till att de drabbade letar upp en gemensam och mer jordnära fiende som de kan lägga fokus på. Enter public service, mången lokal tidningskvinnas- och mans röda skynke.

Det som är intressant med den konflikten är vad den säger om de inblandade. Förut hade vi public service på radio och tv, medan de kommersiella spelarna med få undantag gick på print. När den digitala arenan öppnades i form av sajter och appar så tog public service tillfället i akt att vara ännu mer allmännyttiga. Flera privata aktörer har valt ett intressant sätt att bemöta det på senare tid – att argumentera för att de äger hela arenan oavsett hur oreglerad den varit och fortfarande är.

Detta går förstås hand i hand med den monopolställning många morgontidningar haft, där man ännu idag tar alla chanser att kväva eventuell konkurrens. Sällan görs det genom att utveckla tjänster som är bättre än konkurrenternas. I stället lanserar man produkter av låg kvalitet och kombinerar det med aggressiva försäljningsmetoder. Det är exempelvis inte ovanligt att man i strid med den fria marknaden och annonsörernas eget bästa sätter press på företag, idrottsföreningar och andra arrangörer för att stoppa samarbeten med tidningarnas konkurrenter.

Mönstret går igen, oavsett om det handlar om att möta den lokala gratistidningen eller det globala Buzzfeed.

Jag har själv varit en del av det systemet och reagerade inte nämnvärt på det då. Det går snabbt att bli indoktrinerad. I regel handlar det inte om någon ondskefull plan eller illvilliga människor, utan om ren desperation. Man vill dra in de slantar som krävs för att man själv och kollegorna ska få ut lönen. I den situationen saknas ofta utrymme att fundera över andra sidan av myntet.

De aggressiva försäljngsmetoderna och utvecklingen av dåliga produkter skadar inte bara marknaden och mediernas egen position på den, de riskerar även att hota morgontidningarnas egen kärnverksamhet. Pengar och personalresurser läggs på sånt man inte bör eller ska hålla på med, medan kvaliteten på bland annat journalistiken blir lidande. I kölvattnet blir verksamheternas riktning otydlig internt och personalen otrygg, vilket i sin tur ställer krav på organisationen som företagsledningarna sällan kan hantera. Så fortsätter spiralen nedåt.

För mig är symptom som dessa tydliga tecken på att Romarriket håller på att falla. Och det är inte så konstigt med tanke på hur logiken förändrats.

Numer agerar dessa tidigare kommersiella monopol på marknader med konkurrens som är långt bredare än ett och annat Eljester och 24Kalmar. Man slåss om skärmtiden på mobilen med spelare som KIT, Omni, Aftonbladet, Netflix, Spotify, Buzzfeed, Facebook och AJ+. Åtta företag/tjänster som plockar de nationella och globala russinen bland arbetskraften och konstant presterar med en kvalitet som lokala tidningar bara kan drömma om.

Hur löser vi det? Vi behöver anpassa oss efter den verklighet vi lever i nu, inte levde i då. Det inbegriper att försöka kombinera vår lokalkännedom med högre kompetens, vilket i sin tur kommer kräva att vi bryter ner existerande strukturer och specialiserar oss. Ungefär som resten av mediabranschen under flera decennier gjort inom film, musik, tv och radio.

Ekosystemen där en spelare gör allt från journalistik, redigering och formgivning till analys, marknadsföring, försäljning, tryck, distribution och webbutveckling kommer att dö. Det är ofrånkomligt att lokala spelare i den situation som nu råder producerar lättmjölk i åtminstone några led och det kommer man bara undan med när relevant konkurrens saknas.

Bolagen i systemet kan dock överleva genom anpassning. I tidningarnas fall ser jag primärt tre befintliga styrkor: annonsering, innehåll och räckvidd. Dvs, de har erfarna säljare och journalister, samt många relationer och stark allmän varumärkeskännedom.

Av detta är det i princip en sak som verkligen gör dem unika. Det är inte journalistiken. Jag säger inte att den som presteras är dålig, men att den idag kan levereras av allt från frilansare och små produktionsbolag till kommersiella contentbolag och offentlig sektor. Det som gör de lokala tidningarna unika på sina respektive marknader är i stället räckvidden – alla människor och organisationer de har relationer med.

Tänk själv, vad är svårast att uppnå om du börjar från scratch – att samla ihop människor som producerar bra journalistik, att boka säljmöten eller att bygga starka relationer och varumärkeskännedom med 50-80% av den lokala befolkningen.

De två förstnämnda är en relativt enkel sak, men för att de ska bli meningsfulla och lönsamma kräver de i många fall en räckvidd som är svår för nykomlingar att bygga på en lokal marknad. De gamla tidningarna måste inse detta innan det är för sent. De behöver fokusera mer på att bygga meningsfulla relationer än att nöta ut både personal och kunder genom oöverlagda och illa genomförda projekt.

Runt detta finns det plats för andra bolag att växa fram.

Journalister kan på produktionsbolag prestera långt bättre journalistik när de tillsammans med sakkunniga och analytiker kan fokusera på sina jobb i stället för att ständigt kastas mellan olika roller i en otrygg situation med försvinnande lite fokus på att leverera kvalitet.

Webbutvecklare och digitala redaktörer kan tillsammans utveckla smartare appar, webbplatser och innehållsdistribution genom Facebook Instant Articles när de tillåts hålla sig ajour med utvecklingen i stället för att sitta på IT-avdelningar och förvalta utdaterade klient-/serversystem åt inkompetenta beställare.

Duktiga affärsutvecklare och säljare kan med en bredare portfölj utveckla långt fler och smartare tjänster än när de är fast i en gammal tidningsstruktur där de endast har ett åldersstiget och förvirrat varumärke att jobba med.

Och så vidare. Slår vi sönder den gamla strukturen och bygger upp ett system där de ledande spelarna inom respektive område får mer handlingsutrymme så kan vi genom samarbeten göra långt smartare saker än de lokala allvetande tidningarna idag gör på egen hand.

Tyvärr kommer det inte finnas plats för lika många individer i det här ekosystemet som i det vi växt upp i, men det är kanske dags att vi inser att det gäller även det system som nu håller på att rasa samman med god hjälp av vår handfallenhet?

Men hur många koncerner vågar ta sådana beslut? Det krävs enormt mycket mod.

Jag tror att det finns fyra scenarier där det är mest troligt att vi initialt kommer se förändringar som dessa genomföras:

  1. Vid nyetableringar på marknader som är, eller är på väg att bli, vita fläckar.
  2. Vid samarbeten mellan etablerade och nya spelare på mindre marknader, där svansföringen sällan är så hög.
  3. Vid konkurser med följande nyetableringar på större och mer etablerade marknader.
  4. När lokala investerare köper loss och strukturerar om (ofta olönsamma) tidningar från de större koncernerna.

Det är i den brytningspunkten som Eljester agerar. Vi tror att det är en nödvändighet att gå den här vägen och arbetar såväl proaktivt som reaktivt för att navigera i den allt snabbare utvecklingen.

Därför kommer vi att i nära samarbete med andra fortsätta experimentera med våra tjänster och vårt erbjudande. Målet är inte att konkurrera ut någon, utan att hitta vägar framåt där flera bolag kan samverka i motsats till den närmast monolitiska marknad vi levt i under det senaste seklet. Jag tror att de gamla morgontidningarna kan spela en tydlig och viktig roll i det systemet även i framtiden.

Prissättning, kundvård och brända broar

Share Button
CC by: danieljordahl

I gårdagens blogginlägg om Norrbottens-Kuriren och NSD utelämnade jag ett resonemang jag tänkte gräva vidare i nu – hur tidningarnas prissättning långsiktigt påverkats av dåliga styrmedel och hur dessa nu bidrar till att bränna broarna till de kunder som kunde ha varit deras framtid.

Mycket har hänt sedan de prenumererade tidningarnas guldålder på 1900-talet. Överflödet var på den tiden närmast löjligt, vilket många medarbetare runt om i Mediesverige kan vittna om. Pengarna strömmade in och de som befann sig någonstans nära toppen av näringskedjan levde ett tämligen bekymmerslöst arbetsliv. Sedan hände något.

Jag tänker inte tråka ut er så mycket med vad som hände, det vet vi alla vid det här laget. Digitala och sociala medier gav helt nya förutsättningar för konkurrens och allt fler valde andra sätt att konsumera nyheter än genom pappret. Låt oss lämna det därhän en stund och titta närmare på vad som hände internt på mediehusen med fokus på konsumentaffären.

Under en lång rad år hade man inte behövt arbeta nämnvärt om ens alla med affärsutveckling – intäkterna från prenumerationer och annonsering var så pass stora att pengar inte var ett problem. Det enda som skapade huvudkli var hur man skulle hinna spendera dem så snabbt.

Hur mäter man då framgång när man lever i överflöd? I omsättning – alltså antalet kronor som företaget drar in via försäljning. Det var egentligen det enda som spelade någon roll. Skillnaden i täckningsbidrag (hur mycket vinst ett enskild produkt/tjänst gör) mellan de fåtal produkter man erbjöd var ändå så låg. Det finns i grund och botten ingen anledning till att ha andra styrmedel än omsättning.

Sedan började världen förändras utanför murarna. Det blev svårare att sälja den enda produkten och därvid tvingades tidningarna tillbaka till ritbordet för att ta fram fler produkter och tjänster. En utveckling som borde förändrat styrmedlen även i styrelser och ledningsgrupper, men ack.

Vad blev då resultatet av bibehållna styrmedel i kombination med färre pappersprenumeranter och nya digitala produkter som var svåra att kapitalisera på inom ramen för konsumentaffären?

Det fanns bara en lösning – höj priset på pappersprenumerationerna. Sakta men säkert har trogna prenumeranters utgifter ökat, eftersom de måste kompensera tidningarnas lägre omsättningar för att möta ledningarnas krav. Notera alltså – trogna prenumeranter betalar i princip för de som churnat (kundlojalitetsnördlingo för att kunder hoppar av).

Samtidigt har satsningarna på att sälja digitala produkter länge begränsats av rädsla för att prenumeranter ska konvertera till billigare produkter – oavsett om medierna i realiteten skulle gå med högre vinst om de satsade på dessa produkter.

Vad har det här ekorrhjulet försatt de prenumererade tidningarna i för situation? Till en början kan vi konstatera att oavsett vad de gjort så har alltid en relativt jämn flod av kunder lämnat dem, främst på grund av naturliga orsaker (döden eller flytt) och ekonomi (för dyrt i relation till aktuella intäkter). Här kommer ironin: höjda priser har trots det inte i så stor utsträckning som man kan tro inneburit att avhoppen ökat, även om många tänder gnisslat. Däremot har inneburit är att det blivit ännu svårare att sälja prenumerationer.

Vad gör man då när de intäkterna minskar ännu mer och prestationen fortfarande mäts på omsättning? Höjer priset så klart. Men vänta nu, det var ju en av anledningarna till att…? Just det.

* * *

Samtidigt, i en parallell värd rekryterar Aftonbladet ännu en ny kund. Hen betalar 59 kronor för att få samtliga digitala produkter i gigantens portfölj, lutar sig tillbaka i soffan och passar på att samtidigt teckna Netflix och Spotify.

* * *

Jakten på nya kunder har blivit allt mer desperat i takt med att tiden förflutit. Tidningarna har tvingats satsa hårdare på telemarketing, på affiliates och andra åtgärder. Telemarketing är de facto en oerhört effektivt försäljningskanal. Faran med densamma är att många hyser agg till att få samtal från försäljare när de sitter i tv-soffan – speciellt när de inte är intresserade av produkten. Därmed är risken hög för att pitchen i stället leder till att man alienerar sig från någon på lång sikt kunde varit intresserad.

Samma sak gäller affiliate-marknadsföring, som av goda skäl ofta drivs av organisationer som använder utländska partners för att komma runt snåriga regler runt exempelvis integritet. Affiliate-nätverken använder nämligen i många fall e-postadresser de kommit åt via all sköns tävlingar och lotterier som i bland bryter mot svenska lagar i sin utformning – och någonstans på sidan 112 i det finstilta står det: ”Genom att delta går du också med på att…”. Men grejen är den här, affiliate-marknadsföring är också rätt effektiv. Och eftersom desperationen efter nya prenumeranter är så stor så är man villig att ta en och annan anmälning till Konsumentverket för det. Ni hör ju var det barkar.

Medan viss försäljning sker så raseras förtroendet till potentiella kunder på annat håll. Ingen vidare grund att bygga på för framtiden, om ni frågar mig. Inte när man betänker att den här utvecklingen har pågått länge och tidningarna nu sitter i en situation där kundstocken på sina håll är av det äldre slaget. Det finns tidningar ute på landsorten där 40+ procent av prenumeranterna är över 70 år, ytterligare 40 procent mellan 50 och 70, samt andelen under 30 är mindre en procent. Sug på de siffrorna ett tag.

De senaste åren har desperationen och insikten om en värld i förändring blivit allt större och nu börjar tidningarna på allvar att trots allt vakna till. I de flesta fall har man tyvärr fortsatt närt hoppet om att bara ta logiken från pappersaffären och göra den digital (a k a ”betalvägg”). Enter Norrbottens-Kuriren och NSD, som i går alltså lanserade sina egna varianter. Och vilken prissättning använder man? Jo, 179 kr per månad – ett marginellt antal kronor färre än vad en pappersprenumeration kostar. En prissättning som är ett resultat av att man vill kompensera för förlorad omsättning och på så sätt försvara dåtidens affärsmodell, organisation, personalstyrka och what not – inte för att man vill attrahera nya kunder och bygga ett hållbart bolag för framtiden (även om det är vad man tror att man gör).

En ny produkt alltså, men en gammal logik. Och samma gamla logik som nu kanske oåterkalleligt bränner de sista kvarvarande broarna till framtiden.

Men hej, huvudsaken är att gamla prenumeranter ”belönas” med ”mer” innehåll (=samma som de redan har tillgång till men digitalt) och på så sätt inleder en sk ”digital förflyttning” (pop-ordet nummer ett i Mediesverige 2013). Vad är det värsta som kan hända? Utöver att fokus på att utveckla modeller anpassade för nya tider tappas bort, potentiella kunder fortsätter att effektivt skrämmas bort, vi inte hittar ett botemedel mot åldrandet, och minskade intäkter leder till att personalstyrkan skärs ner varefter och att kaptenen slutligen tvingas lämna skeppet på order av konkursförvaltaren.

Varför skriver jag det här? För att tidningsbranschen med aktörer som Norrbottens-Kuriren och NSD behöver vakna upp och inse vilken värld de lever i – på samtliga nivåer i organisationerna. Året är 2014 och förutsättningarna har förändrats. Det går inte längre att skylla på nya tider, om ni misslyckas ligger skulden på er egen förmåga att leva i samtiden – den tid som journalister själva ska leva på att uppdatera oss andra om.

Det är ni som väljer att fortsätta mäta omsättning i stället för vinst.

Det är ni som väljer att inte lyssna på kunderna.

Det är ni som vägrar inse att den nya tidens marknadsföring bygger på tjänster som är så bra att de säljer sig själva.

Det är ni som väljer att inte anpassa er till en modern affärslogik som byggs på transparens i stället för manipulation.

Det är ni som låter lokala fackföreningar hålla framtiden gisslan genom deras skrämseltaktik vid förhandlingsborden.

Det är ni som vägrar rekrytera de kompetenser som behövs för att prestera och attrahera digitalt.

Det är ni som vägrar göra den förflyttning som krävs för att överleva i en allt mer digital värld.

Det är ni som slösar bort en stor del av er tid med att försöka väcka liv i en svunnen värld.

Vakna nu. Det är inte omvärlden som är problemet.

Stenhård men skakig norrbottnisk betalvägg

Share Button
strainstation - with my back against the brick wall texture
SnaPsi Сталкер / Foter / CC BY

Några månader senare än planerat har  NSD och Norrbottens-Kuriren rest två av de på förhand mest kritiserade betalväggarna någonsin. Samtidigt försätts Norrbotten i ett närmast kompakt mediemörker. Eftersom jag sällar mig till kritikernas skara tänker jag här göra ett försök till att förklara vad som är så fel i mina ögon – och ge exempel på vad som kunde gjorts betydligt mycket bättre.

[Uppdatering: Skrivit ytterligare ett inlägg i ämnet, nu med fokus på de styrmedel som ligger till grund för galopperande prishöjningar och brända broar till fram-/nutidens konsumenter – ”Prissättning, kundvård och brända broar”.]

Till en början är det viktigt att notera en sak: Jag skriver det här av kärlek till Norrbotten och, tro det eller ej, till de tidningar som varit en given punkt i min tillvaro sedan barnsben. Den riktning de senare tagit och vad det betyder för regionen oroar mig dock väldigt mycket – vi behöver både rapporterande och granskande medier för att stärka Norrbottens plats och värde i den svenska demokratin. Det innebär inte nödvändigtvis att allt ska vara gratis, men att man måste bygga verksamheten professionellt i varje led – från journalistiken till modellerna för hur man uppnår räckvidd och gör affär.

”Nätfundamentalister och socialamedienissar” kritiska

Redan i september gick NSD och Norrbottens-Kuriren under gemensamma flaggen Norrbottens Mediesällskap ut och förkunnade att nya tider väntade. På redaktionell plats genomfördes ren propaganda, där man berättade om journalistikens pris och behovet av dess överlevnad. Kritiken utifrån var frän, såväl på grund av de åtgärder som föreslogs och hur de motiverades, som en rädsla för att Norrbotten skulle hamna i radioskugga när det samtidigt talades om att public service var på reträtt söderut. Kritiken besvarades med en blandning av floskler, standardsvar och en intressant inställning till omvärlden.

Att jag under de senaste åren arbetat på Göteborgs-Posten som ansvarig för läsarlojalitetsfrågor med fokus på främst pappersprenumeranter verkar ha gått Peter förbi totalt. Men världen är trots allt lättare när den tolkas som svart eller vit, exempelvis genom att tro att man antingen är för alla betalväggar eller ingen.

I takt med att kritiken fortsatte rasa in verkade dock tidningarna ledningar börja vika sig något. I stället för att resa en stenhård vägg där allt material skulle vara inlåst och priset för att komma igenom skulle vara densamma som för att prenumerera på tidningen, så började Kurirens chefredaktör Mats Ehnbom prata om att visst material skulle vara fritt (Gert Frost, 2013). Vi var nog många som lättat vädrade morgonluft i det läget. Tji fick vi.

Petersen har lämnat in pennan

Väggarna lanserades i går och de är i det närmaste ogenomträngliga för den som inte betalat för sig. Den initiala ilskan som hade utbytts mot hopp blev nu till ännu starkare ilska då många kände sig direkt lurade. En av de som hade anledning till det var Åsa Petersen (Gert Frost, 2014), en av våra vassaste pennor och norrbottniska mediers största namn ur ett nationellt perspektiv. Hon såg vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik för ett Norrbotten i utsatt position med bland annat en urbefolkning som traditionellt misshandlats såg hon vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik även efter väggen. Efter lanseringen meddelade hon via Facebook:

”Idag har jag avslutat mitt samarbete med Norrbottens-Kuriren. Skälet är att de nyhetskrönikor jag skrivit där inte längre fritt kan läsas, länkas och debatteras på nätet. Jag är orolig för vad en sådan strypning av opinionsjournalistiken gör med samhällsdebatten.”

Hon har sedan dess fått öppet fått stöd av flera kända medieprofiler. Nyheten har även plockats upp av bland annat Sveriges Radio P4, och Åsa (@asapetersen) har själv utvecklat sitt resonemang i en krönika på SVT – ”Norrbotten riskerar medieskugga”.

Hur resonerar då Norrbottens-Kuriren och NSD själva om sina nydaningar? Här kommer några exempel från deras egna utsagor på respektive webbplats.

Beklagar lyteskomiken, det var faktiskt inte vad jag avsåg när jag skulle sammanställa det högtravande sällskapets egna motiveringar till varför vi ska betala – och betala så dyrt. Kunde inte i min vildaste fantasi ens inbilla mig att den här graden av dumhet finns. Jag antar att det är så här det går när man väljer att inte lägga för stor tonvikt vid kompetens inom marknadsföring när man jobbar med marknadsföring.

Pristabellernas fula kusin

Apropå det så verkar man också tro sig ha plockat upp något fiffigt från andra medier. De som med framgång använt pristabeller för att sälja in sina tjänster. Logiken bakom dessa är mycket enkel: visa upp tre till fyra produkter i stigande skala (från billigast och minst innehåll till vänster till dyrast och mest innehåll till höger), där en tjänst i mitten ges ett pris som upplevs som bättre än de andra på grund av kombinationen av pris och innehåll. Det är den tjänsten du vill sälja in till kunderna för att du tjänar mest pengar på den. Hur NSD och Norrbottens-Kuriren lyckats snappa upp denna etablerade sanning? Well, döm själv.

Prismodell

Jag förstår att det inte är lätt att vara ödmjuk när man från höger, vänster, framifrån och bakifrån blir relativt aggressivt attackerade för sina beslut. Grundproblemet är liksom i all kommunikation dock inte vi som klagar – utan ni, NSD och Norrbottens-Kuriren, som misslyckas med att i mer eller mindre varje steg längs vägen motivera era beslut med någon form av rimliga argument. Herregud, ni klarar ju inte ens av att publicera nyheterna som ska locka folk till att betala eller karbonkopiera etablerade framgångsrecept från andra medier.

152 år med kundnytta?

Apropå ”kundnytta” idisslar chefredaktör Ehnbom begreppet när jag i stället ställer mina frågor via Twitter. Det återkommer som ett mantra i vad jag än säger, som ett inövat standardsvar som ska döda alla argument, vilket förstås är mycket intressant.

Nytta är ett i grunden väldigt rationellt begrepp, även om man som Mats lägger till ett ”upplevt” framför det. Det är inte första gången jag hör det användas som ett säljargument av traditionella mediehus och även dess kunder. Men vad är då nytta? I tidningarnas fall kan det handla om att ”hålla sig uppdaterad”, så man vet när bion och teve-programmet börjar, om trafiken står stilla, favoritlaget vann, nya S60:n går bra eller liknande. Enkelt och logiskt för vem som helst att förstå, och därför något som gärna används när lekmän blir marknadsförings-experter.

Problemet? De senaste decennierna (och egentligen långt, LÅNGT innan det om du pratar med reklam- eller turismbranschen) har all forskning och erfarenhet lärt oss att det inte är nytta som säljer, utan upplevelser. Och när jag skriver upplevelser menar jag det på en verkligt irrationell nivå, inte ”upplevd kundnytta”. Det handlar exempelvis om du mår bra av att konsumera en tjänst eller produkt – om du känner dig smartare, starkare, rikare, generösare, snällare, snyggare eller dina smaklökar lockas. Och vi gör det även när rationaliteten skriker nej – när vi vet att vi blir feta av snabbmaten, när vi vet att vi lånsätter oss för all framtid genom att köpa lägenheten, när vi köper teven på kredit, när vi vet att vi kan köpa samma sak till halva priset om en månad, när vi vet att chansen att vinna på lotten är mindre än en promille, när vi vet att lurarna vi redan har till mobilen duger bra och när vi vet att vi ändå inte kommer hinna läsa Filter. Dröm vidare om kundnyttan.

För att genom en dagstidning ge den upplevelse som får framför allt en ny kund att fastna krävs det lite mer än att bara publicera text – det kräver att man jobbar aggressivt med färg och form, levererar tekniska lösningar som är smarta och enkla, producerar journalistik som både berör och är insatt och så vidare. Jag är ledsen att säga det här, men varken NSD eller Kuriren levererar så hög kvalitet på någon av dessa punkter som det är just nu – trots att man ödmjukt ”levererat kundnytta i 152 år”. Det finns en hel del mellanmjölk på alla nivåer. Bristen på kvalitetsjournalistik blir exempelvis tydligare ju mer insikt man får i de ämnen som avhandlas. Norrbottens-tidningarna är varken Nordiska Kompaniet eller ens MQ, utan snarare Kapp-Ahl eller Cubus.

Höga instegspriser

Hur ligger då prisnivån egentligen i jämförelse med konkurrenterna? Priset för det digitala paketet är visserligen lägre än vad man pratade om initialt, men endast marginellt – du betalar 179 kr/månad för att komma åt webben och e-tidningen, medan en prenumeration inklusive pappret kostar 218 kr/mån. Det digitala instegspriset är ett av de högsta jag personligen har sett, både i svenskt och internationellt perspektiv.

Här är en uppställning med exempel.

[table caption=”Priser för dagstidningar, per månad” width=”500″ colwidth=”140|80|80|80″ colalign=”left|left|center|left|right”]Tidning,Digital bas,Digital allt,Papper
NK/NSD,-,179 kr,218 kr
VK,-,179 kr,219 kr
DN,-,99 kr,205 kr
SVD,15 kr,185 kr,284 kr
Aftonbladet,29 kr,59 kr,-
GP,-,109 kr,215 kr
Hallandsposten,-,120 kr,170 kr
Sydsvenskan,28 kr,149 kr,191 kr
Faedrelandsvannen,-,-,209 kr
The Guardian,8 kr,106 kr,339 kr
Pensacola News Journal,-,65 kr,90 kr
New York Times,97 kr,225 kr,224 kr[/table]

(Förklaring: med digital bas avses det billigaste digitala paketet som innehåller tillgång till sajt/appar bakom betalvägg, medan digital allt även innehåller motsvarande en e-tidning. Med papper avses priset för en prenumeration som innehåller tidningen minst fredag-söndag och samtliga digitala produkter. Samtliga är från-priser. Observera att SVD endast erbjuder papperstidningen sju dagar i veckan.)

Det digitala instegspriset är alltså otroligt högt, även när man jämför med de storstadstidningar som i regel har mer utvecklade webbplatser, vassare journalister och ett större universum att hämta sina kunder från. Vad värre är – dessa tidningar erbjuder också mer innehåll gratis än vad norrbottningarna gör just nu. Logiken hackar betänkligt, hur man än vrider och vänder på ämnet.

Digital abonnent eller musa?

Prislogiken rimmar inte heller med vad man erbjuder. För 218 kr får man förutom journalistik och de digitala kanalerna tillgång till papperstidningen i brevlådan – vilket inkluderar papper, tryck och distribution i flera led vid sidan av de personalkostnader som tillkommer för redigering, kundtjänst för att ta hand om distributionskostnader med mera. Att påstå att allt detta tillkommande skulle gå lös på 39 kr/månad, eller ca 1,30 kr/dag, extra per prenumerant är förstås rent nonsens. Ehnbom hänvisade i går till att det faktiskt kostar att utveckla de digitala plattformarna också, vilket delvis täcker en del av den större prisskillnaden. Fet chans. Här kommer en newsflash: de digitala plattformarna ingår även i pappersprenumerationen.

Sanningen är den att ekvationen inte går ihop vare sig man är eller ser på kunden som rationell eller irrationell. Som utflyttad norrbottning med ett enbart digitalt behov får jag snarare känslan av att jag som abonnent inte bara skulle betala för mina egna tjänster, utan också likt en ängel och musa med mina pengar skulle hjälpa till att sponsra den verksamhet som bär pappersproduktionen. Men det är väl bara jag?

Eller så finns det kanske fler. Läs till exempel Fredrik Strömbergs utmärkta inlägg som dyker djupare i frågan om vad konsumenterna/läsarna verkligen betalar för.

Kundtappet är inte problemet

Nu kommer vi till ännu en tankevurpa: Tidningarnas stora problem är inte att de har tappat fler kunder än tidigare under de senaste åren, utan att de har så förtvivlat svårt att sälja in sina tjänster till en yngre generation. Därför består den typiska kundstocken av högst en procents prenumeranter under 30 år och nånstans runt 35-50 procent som är åtminstone 60-70 år gamla och uppåt. Idissla den tanken en stund i stället för kundnyttan. Gör högre ingångströsklar och material som varken är tillgängligt på sajten, sökmotorer eller sociala medier att chansen att attrahera nya, yngre kunder ökar? Frågan är retorisk.

Men lockpriset om 1 kr för det digitala paketet under första månaden kommer väl många att nappa på? Säkerligen kommer flera göra det, allra helst de som känner till NSD och NK sedan tidigare och har svårt att släppa dem som nyhetskälla. Men lockar det priset för en tjänst man har ingen eller dålig kännedom om när man vet att det kostar 179 kr/mån därefter? Lockar det verkligen när man genom sociala och traditionella medier kan ta del av nyheter både från gratisalternativen och de betalade som är smarta nog att ha en porös betalvägg som släpper igenom ex trafik från delningar. Nej, då blir det förstås knappast ens lockande att testa för 1 kr/mån.

Det finns dessutom många alternativ att lägga pengar på om du vill konsumera medier digitalt, alternativ som erbjuder mindre och gratis eller mer och billigare. För 99 kr/mån får du obegränsad tillgång till musik från Spotify. För 79 respektive 99 kr får du obegränsat med tv/film från Netflix eller Magine. Och för 0 kronor erbjuder Sveriges Radio, SVT, TV4 med flera både lokal, nationell och internationell nyhetsjournalistik, granskning och underhållning genom play-kanalerna. Glöm inte heller bort skrivna alternativ som Svenska Fans rapportering om Luleå Hockey och nya satsningen Affärer i Norr – båda med material som producerats av skribenter som kan ha större insikt i och passion för ämnet. Det finns alltså alternativ för den som vill ta del av lokal journalistik – alternativ som NSD och Kuriren har varit överlägsna på grund av tillgängligheten och bredden i rapporteringen. Nu blir dock den ekonomiska tröskeln så hög att alternativen får en gratisskjuts… eller ja, betalskjuts kanske vi ska kalla det.

Du har 200 kr i månaden att spendera på digitala medier. Svara snabbt, vilken mix väljer du att sätta ihop från alternativen ovan?

152 år med affärsutveckling?

Ehnbom står också för ett av de mest intressanta uttalanden jag sett på senare år. Efter att ha idisslat ”kundnytta” som enda argument till varför tidningen ska lyckas och ödmjukt ha svarat på min kritik mot begreppet. Efter hans uttalande om 152 år av kundnytta utväxlas följande två tweets mellan oss.

Det var väldigt intressant att höra.  Under de två senaste åren har jag förutom jobbet vid GP och Stampen Media Group haft förmånen att närvara och föreläsa om trender och tendenser inom mediebranschen på flera av WAN-IFRA:s event i Europa och Asien. Ämnet affärsutveckling har kommit upp vid flera tillfällen, och hittills har jag inte hört en enda person i någon position – hög eller låg, på liten eller stor tidning – säga något annat än: ”Vi har ingen erfarenhet av affärsutveckling i vår bransch”. Men det är väl skillnad på hur det ser ut på NSD och Norrbottens-Kuriren – de har väl aldrig haft en prenumerationsmodell, samt traditionella display- och familjeannonser som i det närmaste ensamma intäktskällor.

Något som också varit närmast löjligt tydlig i de föreläsningar och diskussioner jag deltagit i – de som lyckats med betalväggar har rest dem sist av allt, efter djupgående omstrukturering av organisationerna och personalstyrkorna (inklusive nyrekrytering), samt arbete med customer experience och mycket mer. Allt för att skapa en högklassig digital upplevelse som är mer än bara en papperstidning som smetats ut på vertikalen digitalt. Man har mer eller mindre lyft varenda liten sten och man har gjort det före man börjar ta betalt. Jag har tidigare rapporterat om detta på Stampens omvärldsblogg. Den enögda jättesatsningen på betalväggar som lösningen to concquer them all dog för ett bra tag sedan – förutom i Norrbottens Mediesällskap, som det verkar.

Sist men inte minst, oavsett om den digitala modellen är kostnadsfri eller inte för konsumenten, så är en sak genomgående: framgångsrika medier diversifierar sina intäktsmodeller, de förstärker inte beroendet av den existerande. Det vill säga, de tar inte papperslogiken till den digitala världen och nöjer sig med det. Nej, i stället ser de över vilka kompetenser organisationen besitter och hittar alternativa intäktskällor genom att arrangera konferenser och utbildningar, starta reklambyråverksamheter och mycket mer.

152 år med dialog?

Slutligen, eftersom vi ändå befinner oss på Twitter när diskussionen förs – i vårt snack använder Ehnbom återigen argumentet ”152 år” när han ska beskriva hur viktiga läsarna och dialogen är för dem:

Det här med kultur är en intressant sak – den sitter ofta i väggarna på organisationer och går i arv mellan generationer av anställda. Samtidigt är varje person sin egen och sätter sitt eget avtryck på kulturen, som därmed förändras med tiden. Det är därför svårt att säga om det är kulturen eller medarbetarna jag förhåller mig tveksam till, men NK och/eller Mats med kollegor – ursäkta min skepsis. Så här sa chefredaktören själv nämligen 2011 när man lanserade en storsatsning på sociala medier:

“För oss journalister är de digitala kanalerna som Twitter och Facebook en stor möjlighet till kommunikation. Aldrig tidigare har vi haft så stora möjligheter att kommunicera med våra läsare och låta dem, på ett mycket enklare sätt än tidigare, vara med och påverka vår journalistik.”

Hur det gick? Inget vidare, vilket jag berättat om i ett blogginlägg 2012 som jag återpublicerat här på Avskalad. Sedan dess har inte mycket förändrats – Kuriren fortsätter mata ut Facebook-uppdateringar på Twitter, och Ehnbom själv följer 13 konton i mediet – några NBA-spelare och egenintressena familjen och Kuriren – och har twittrat 60 gånger, varav 35 till mig när jag gick i taket i går. Leading by example? Gudskelov så gör Luleå-tidningen i alla fall ett okej jobb på Facebook.

Men att man varit bra på att lyssna i 152 år? Jojo.

Slutligen, om vi nu ska sätta upp betalväggar – så låt oss göra som Anette Novak och kalla det entréer i stället. För vi vill väl inte stänga ute folk? Eller?

Det blev mycket kritik i det här blogginlägget. Återigen, av kärlek till Norrbotten och numer lätt gillande av Norrbottens-Kuriren och NSD. Om kärleken till Norrbotten och vi går framåt härifrån återkommer jag, snart.

Twitter #music är här – 2000-talets blandband?

Share Button

Twitter #music

Nu får vi äntligen se resultatet av hypen – tjänsten som ska hjälpa dig att hitta och köpa all den nya musiken. Eller som Rachel Smith på ABC kallar den: ”2000-talets blandband”. Stort om det blir sanning, och jag medger – det ser lovande ut.

På Twitter umgås du med personerna du respekterar för deras kunskap och vasshet och dem du bara gillar som människor – men lika vanligt är det att följa favoritkändisar som skådespelare och musikartister. Nu är tanken att du ska kunna lyssna på vad alla dina twittrande idoler, vänner och kollegor gillar genom #music.

Tjänsten söker av både vilken musik som trendar på Twitter globalt och vilken dina vänner har twittrat om, den söker upp de dolda talangerna som sprids i flödet och den integrerar med Spotify och Rdio om du vill lyssna direkt, samt iTunes om du vill köpa musiken. Funktionen att rekommendera musik baserat på vilka artister man följer är förstås otroligt viktig för Twitter när det gäller att fortsätta bygga starka relationer med artister (och andra kända profiler), vilket varit en av tjänstens mest framträdande framgångsfaktorer.

Än så länge är det ganska mycket ett skelett man ser när man loggar in, apparna är inte lanserade och det är lite småbuggigt – men det lär inte dröja många timmar innan allt är i gång och börjar fyllas på.

Testa själv på music.twitter.com.

Typiskt för Twitter ser det snyggt, prydligt och väldigt enkelt ut. Kraften har inte lagts på funktionsmängder och onödig kosmetika, utan på bra datamining av de fantastiska databaser som företaget sitter på och att presentera det på avskalat men snyggt sätt. Jag gillar visserligen många av tankarna i nya mySpace, men det är tydligt att Twitter i arbetet med användarupplevelsen har fokuserat på gemene man framför musikern – vilket kommer att ge resultat.

Vad säger du – blir det en hit?

Överlever com hem som tv-leverantör?

Share Button
Jag har valt bort mina favoritkanaler!
moonhouse / Foter.com / CC BY

Com Hem har under en lång rad år dominerat den svenska marknaden för kabel-tv i en närmast monopol-liknande ställning. Genom avtal med fastighetsägare har man länge haft marknaden i stryptag – de flesta privatkunder har inte haft några andra val än att gå till com hem för att få digital-tv. Trenden för bolaget har också varit relativt positiv, men hur ser framtiden ut i sken av att tv-marknaden nu genomgår en teknologisk avreglering?

I dagstidningsbranschen är de stora kostymerna det största problemet som finns att tackla, i allt från personal till kostnaderna för papper, tryck och transporter. Hur anpassar du en verksamhet med så stora fasta kostnadsmassor till en marknad där intäkterna ser ut att vara betydligt lägre? Ekvationen är svår nog om alla kunder skulle ta steget från papper till digitalt under en månad. I skenet av att så många fortfarande föredrar en papperstidning och den modellen ska balanseras mot den digitala är den närmast omöjlig att lösa.

Com hem står kvar på perrongen

Även om vi är långt ifrån en lösning på den omställning som med all sannolikhet kommer att ta död på många organisationer och arbetstillfällen längs vägen, så har vi i alla fall börjat resan sedan ett par år tillbaka. Det arbetas ständigt med att både sänka de fasta kostnaderna och att bibehålla eller till och med höja kvaliteten på de produkter och tjänster vi levererar. Liksom nyhetsmedierna står com hem just nu inför en långt mycket mer konkurrensutsatt situation än förut, där överlevnaden är beroende av marknadens nycker.

I mitten av 2012 meddelade deras vd Tomas Franzén i kvartalsrapporten:

– Vi fortsätter leverera ett stabilt resultat på en marknad där kampen om kunderna blir allt hårdare. Det ger oss möjlighet att fortsätta hålla en hög investeringstakt för att utveckla attraktiva tjänster.

Men bakom uttalandet gömmer sig en annan sanning, som kom krypande för ett par veckor sedan när man för andra gången på två år sen varslade personal. Den här gången berörs 60 anställda i Härnösand och Stockholm. Samtidigt har bilden som kablats ut i övrigt varit business as usual, med tunga investeringar i infrastruktur och teknik som förstärker den modell man redan har.

TiVo logo 2011 RGB
TiVo Inc. / Foter.com / CC BY-SA
  • En storsatsning på amerikanska TiVo, en lösning som ska lanseras under andra kvartalet 2013. TiVo är bra, eller snarare: var riktigt bra 2011. Men den är fortfarande starkt beroende av en kostsam box som du bara kan använda till just tv-tittande (och diverse bonusfunktioner som Spotify).
  • ”Under det tredje kvartalet har slutfasen av ett omfattande arbete med Com Hems kanalplan påbörjats. Arbetet innebär att nätet omstruktureras för att minimera tekniska fel men också för att skapa än mer utrymme i nätet.” (Andreas Rågsjö Thorell – läs mer i Resumé)

Hur går det ihop kort- och långsiktigt?

Kunderna har redan börjat överge com hem

Tittar man närmare på kundunderlaget är trenden under det senare året besvärande. Efter att kontinuerligt ha ökat antalet abonnemang fram till fjärde kvartalet 2011 minskade det eftersom under 2012. Enligt den senaste officiella siffran från tredje kvartalet fanns 612 700 aktiva tv-abonnemang, en minskning på med drygt 45 000 sedan december 2011 – eller närmare sju procent på nio månader. Se grafen nedan för utvecklingen från 2009 till 2012.

comhem_tv

Om färre kunder ska bära upp kostnaderna för com hems nyinvesteringar, vad innebär det då för priserna? Man har till exempel sedan 2012 helt tagit bort Small-paketet (49 kr/mån). På så sätt driver man upp snittintäkten per abonnemang och lär fortsätta sträva allt mer i den riktningen. Precis som tidningarna i början av strukturomvandlingen tvingats göra när prenumeranterna blivit färre.

Samtidigt som företaget investerar stort har en rad nya konkurrenter med betydligt mycket lägre infrastruktur-kostnader etablerat sig på marknaden. Konkurrenter som med mer flexibla plattformar också erbjuder mer flexibla lösningar för slutkunden i såväl teknik som bindningstider. Plötsligt måste man inte ha tre hål i väggen eller ett telefonuttag för att få digital-tv. Viaplay var först ut, de etablerades redan 2007 under namnet Viasat Ondemand, men förde en relativt anonym tillvaro till boomen nådde Sverige förra året i och med att Netflix och HBO entré. Lägg därtill C Mores satsning på Filmnet och betatjänsten Magine, som erbjuder en upplevelse snarlik com hems men i en miljö utan krav på inspelningsfunktioner för att se tidigare sända program.

Just HBO lärde sig förövrigt snabbt en dyrköpt läxa när de med hög svansföring etablerade sig på den svenska marknaden i december 2012. Likt com hem erbjöd man abonnemang med tolv månaders bindningstid och en teknisk lösning som var minst sagt begränsad. Konsumenternas glädje över att de äntligen kom till Norden förbyttes snabbt i ilska och frustration. Redan första veckan tvingades HBO införa en provmånad, och i januari meddelades att de förlängt den till två månader, att AirPlay och HD-kvalitet var på gång och att de skulle erbjuda ett alternativ utan bindningstid. Inte ens den amerikanska jätten med världens bästa utbud på tv-serier kunde värja sig mot kraven på kundtillvändhet.

Hur ska com hem klara sig i den här miljön, med så hårda krav på låga priser och flexibilitet? Vad gör man när konkurrensen är mördande och konsumenterna även ledsnat på prismodeller som indirekt bestraffar lojala kunders ekonomi? Det kommer bli oerhört tufft.

Com hem vs de nya konkurrenterna

Com hem tvingar konsumenten att använda några av deras fåtal tekniska lösningar för att konsumera innehåll. I de flesta fall inbegriper dessa att kunden direkt (genom separata digitalboxar) eller indirekt (genom att köpa tv med inbyggd digitalbox) får en initial startkostnad för tekniken.

Netflix erbjuder streaming via iPad, iPhone, Android-mobiler och -surfplattor, PC, Mac, PlayStation 3, Nintendo Wii, Xbox 360, Bluray-spelare, smarta tv-apparater, hemmabiosystem och mediaspelare som Apple-tv. Dvs, de utnyttjar tekniska plattformar som kunderna redan äger och är bekväma med.

Com hem lägger enormt stora pengar på att utveckla och förvalta en teknisk infrastruktur, från servrar och kabelnät till terminaler, basstationer och uttagen i lägenheter. Lägg därtill personalkostnaderna som krävs för underhåll och support.

Netflix, HBO, Viaplay, Filmnet och Magine har förutom innehållet ”bara” behov av servrar och mjukvara. Förutom lägre omkostnader ger deras lösningar kunden möjlighet att ta del av innehållet överallt där det finns en uppkoppling.

Com hem tar 248-408 kr/månad för standardpaket. Utöver det har de film- och sportpaket som kostar 189-449 kr/månad.

Netflix kostar 79 kr, HBO 79-129 kr, Viaplay 49-249 kr, Filmnet 99 kr och Magine är gratis i beta.

Vid införsäljning erbjuder com hem lägre startpriser för att kompensera för de normalt höga abonnemangs- och utrustningskostnaderna. För att nyttja dessa kräver företaget att kunden binder sig i 12-24 månader.

Netflix, Viaplay och Filmnet har ingen bindningstid. För HBO kommer du kunna välja att binda dig ett år mot en lägre abonnemangskostnad (79 kr i stället för 129 kr).

Com hem har ett antal tilläggsavgifter på oklara grunder. Hur motiverar de ex en flyttavgift på 249 kr när tv-abonnemangen är knutna till boxar och kort – inte fysiska adresser?

Netflix, HBO, Viaplay och Filmnet har månadsabonnemang för innehåll utan tillkommande kostnader. Enkelt, tydligt – och återigen, billigt.

Com hems stora konkurrensfördel gentemot de nya innehållsleverantörerna på tv-sidan har varit att de har traditionella tablåer med traditionella tv-kanaler.

Magine erbjuder samma tablåbundna konsumtionslogik i ett mer lättillgängligt format, om än bara i beta än så länge. För bara en vecka sedan började dessutom SVT sända alla sina kanaler live enligt tablå via SVT Play  – fler lär följa.

Com hem står med andra ord i början på en tung uppförsbacke med en blykostym som är många storlekar för stor. Jag tror personligen inte att bolaget kommer att klara omställningen i den form det har just nu, både på grund av svårigheten att klara det företagsekonomiskt och kulturellt – men även för att man kollektivt agerat närmast som en myndighet. Kunderna har kort och gott tagits för givet, någon tanke på att bygga upp starka relationer baserat på högt förtroende verkar inte ha funnits med i affärsstrategin. De interna incitamenten för att öka kundtillvändheten och minska marginalerna under en övergångsperiod lär dessutom inte vara stora sedan riskkapitalbolaget BC Partners under 2011 köpte upp verksamheten. Räkna med att devisen även fortsättningsvis kommer att vara money first och att kunderna därför lär fortsätta lämna i en allt snabbare takt.

I f%*king hate networking.
Ѕolo / Foter.com / CC BY-NC-SA

Dags att lägga ner innehållsleveranserna?

Räddningen för att bolaget com hem ska överleva långsiktigt? Om inte 4G och efterkommande generationer luftburet bredband slår igenom även i hemmen så kan den ironiskt nog vara just att gamla Televerket Kabel-tv lägger ner innehållsleveranserna och fokuserar på att bara erbjuda infrastruktur genom de tre hålen i väggen och iTux, koncernens satsning på stadsnät. Genom en sådan lösning kan de helt fokusera på att sälja kapacitet i de kablar som konsumenten och bredbandsleverantörerna behöver, samtidigt som de själva slipper arbetet med att anpassa sig till och förstå lättombytliga privatkunder. För på den röriga marknaden kan allt inte längre säljas med mördande reklam, hur gulliga tanterna i tv-reklamen än är.

PS. Jag har i konkurrensbeskrivningen valt att bortse från att ex Telia och Bredbandsbolaget. Anledningen: deras erbjudanden är relativt traditionella till skillnad från ovan nämnda  disruptiva tjänster, som faktiskt förändrar marknadsvillkoren från grunden. Precis som com hem kommer det krävas att de gör stora förändringar för att fortsätta vara attraktiva på marknaden för rörlig bild.

Nya MySpace äntligen här – de första intrycken

Share Button

MySpace

Det hett efterlängtade nya MySpace är äntligen här med Justin Timberlake som frontfigur. Och det ser som väntat riktigt snyggt ut. Nu är frågan om hajpen bland oss nördar följer med in i lanseringen – får vi se ett socialt fenomen återuppstå efter att ha varit levande begravt i ett par år?

Tidiga och förvirrade intryck:

  • Snygg och innovativ användarupplevelse, om än inte riktigt intuitiv och lite rörig. Märks att fokus på sina håll har varit snyggt framför praktiskt.
  • Fantastisk snygg uppspelning och integration av video och musik, nåt annat hade man inte kunnat vänta sig.
  • Spellistorna är bra och hanteringen snygg, men för krånglig – det krävs för många klick för att exempelvis lägga till låtar.
  • Att posta en uppdatering och inte bara kunna lägga till en bild utan också en sång för att exempelvis beskriva ens sinnesstämning? Sweet.
  • Lite tunt innehåll så här långt – men det lär ju ta sig ganska snabbt.
  • Saknar en bra funktion för att upptäcka på musikgenre.
  • Sökfunktionen borde integreras närmare med ”Discover” i stället för att de ligger helt åtskilda.
  • Jag vill inte hitta och börja spela en favoritlåt som bara visar sig vara 29 sekunder lång. Nästan värre än att låten inte finns alls.
  • Similar Songs-funktionen är riktigt bra – gissar att Stellan Löfving och Deeped Strandh kommer att gilla den när de ska upptäcka ny musik?
  • Hur backar jag? Hittar personligen ingen bra funktion – när jag är på min egen profil eller ”Discover” och klickar på en sång i flödet så hittar jag sen ingen väg tillbaka till där jag började. I stället får jag börja från första scroll på sidan, vilket lätt kan bli störande om jag vill gräva djupt i flödet och upptäcka ny musik.
  • Vissa buggar – antagligen pga belastningen just nu. I musikspelaren kan göra att en låt spelas men inte syns, ibland laddar inte sajten som den ska osv.
  • Kan inte tagga folk inlägg eller bilder – obra.
  • Användaradministrationen lite tunn – saknar exempelvis möjligheten att koppla Facebook och Twitter till profilen efter att man registrerat sig.
  • Vill se möjlighet att posta direkt på andras väggar – inte bara kommentera det de redan gjort.

Hur står det sig då mot andra sociala meder? Än så länge är tröskeln för och hög och avsaknaden av en del sociala funktioner för att det ska inkräkta ordentligt på Facebook och Twitters territorium. På musikscenen är Spotify långt före när det gäller bredden, men känns å andra sidan bra fattigt när det gäller en aktiv användning av tjänsten. Till en början tror jag faktiskt att de verktyg som hotas är sådana som Pinterest, som är bra och intressant på många sätt men för en relativt marginaliserad tillvaro i jämförelse och lätt kan bli en eftertanke när man ska göra tid för något nytt.

MySpace snabbaste väg in i gemene mans vardag torde vara som det nya jobbsällskapet i stället för Spotify, men också som 2010-talets MTV – eller är det bara vi som är födda tidigare än 1980 som fortfarande saknar vad musik-teve en gång var? Med mer innehåll har nya MySpace definitivt alla förutsättningar att slå. Det passar sig liksom bättre för en upplevelse vid skrivbordet eller paddan än Spotify, och kombinationen av att både vara social och kolla musikvideos och intervjuer är guld när man behöver en fem-minutare för att rensa sinnet inför nästa deadline eller har några minuter mellan På Spåret och Aktuellt.

Det var en del av mina reflektioner, men vad tycker du? Om du inte redan gjort det, skaffa ditt eget intryck av sajten nu. Bege dig till MySpace – och connecta gärna med mig, som vanligt heter jag LexMarkus.

CHAINED!!!

Vi behöver fler läsare och färre banaliteter, Gustafsdotter och Wilöf

Share Button
CHAINED!!!
VinothChandar / Foter / CC BY

De senaste dagarna har representanter för branschorganisationerna stuckit ut hakan och argumenterat för att medier skulle börja ta betalt för länkning. Jag sällar mig till den skara som förundrat skakar på huvudet och undrar vad som händer? Uttalandena är enbart banala.

Det började med att (relativt) nyetablerade Utgivarna genom VD:n Jeanette Gustafsdotter i Journalisten provocerade medienördarna genom kalla länkar ofog, och fortsatte i Resumé med att Svenska Journalistförbundets upphovsrättsexpert Olle Wilöf uttalade sig om att ”länkningar kan bli en alternativ inkomstkälla och konkurrera med särtryck”. Så sent som i dag förtydligade även Gustafsdotter sitt resonemang ytterligare.

De båda möttes av en massiv protestkör från många håll. ”Jag tycker att det tyder desperation och på mediebranschens sista dödsryckningar”, sade Mikael Zackrisson i Resumé. Deeped Strandh skrev om att skjuta sig själv i foten, Fredrik Strömberg menade att ”experter gör sig dumma genom att tro att alla andra är dumma”.

Ovanstående tyckare har täckt in det ganska bra på många sätt, jag tänkte ta det från mitt perspektiv som anställd på en av de större tidningar som definitivt skulle beröras i hög grad om ett sånt påhitt genomdrevs.

Ett orättfärdigat självförtroende

Till en början så är det viktigt att förstå branschläget just nu. Som Deeped är inne på så har mediebranschen efter många år av osäkerhet vaknat upp ordentligt och för att möta de vikande intäkterna vill man visa på handlingskraft – inget konstigt med det. Problemet är att kraften ofta bottnar i att tro förbyts till orättfärdigat självförtroende. Just nu springer exempelvis många på branschträffar och skapar ett mantra som kan kokas ner till att ”alla ska bygga betalväggar, så det måste vara rätt”. Detta har blivit närapå en allmängiltig sanning trots att det finns väldigt få exempel på väggar som betalar sig. Och bland de som finns existerar så kortsiktiga case att ingen besinnad affärsutvecklare skulle använda dem som underlag.  Men av någon anledning tycks det inte spela nån roll att  insikten om kundens vilja att betala kommer från självuppfyllande peppsnackssessioner under branschforum och inte från kunskap om den egna marknaden.

Så, att den här nyfunna handlingskraften också letar sig till organisationer som Utgivarna och SJF är inte konstigt. Det som blir konstigt är att här finns trots allt ännu mindre konkret kunskap om marknaden, och såna här förslag blir därför lätt ännu mer verklighetsfrånvända. Varför är då tankarna fel?

Var är våra nya läsare?

Illuminate
demandaj / Foter / CC BY-NC-SA

För att tänka inifrån och ut så är tidningsbranschens problem just nu inte så mycket att vi tappar läsare – i alla fall inte på GP. Det största överhängande problemet är att vi inte lyckas sälja in oss till så många nya konsumenter och framför allt då unga. Det är därför konsumentintäkterna viker. Av vad vi kan se på den ökande trafiken digitalt så är det inte heller så många i nätgenerationen (födda 1977 och framåt) som befinner sig där, de går hellre tillkällor som Aftonbladet eller läser det de stöter på i sociala medier och sökmotorer.

Det finns självklart många anledningar till att det blivit så, men i grund och botten handlar det om en spiral  där många börjat tillgodogöra sig nyheter på annat sätt än genom tidningen och när denna inte ligger hemma på alla frukostbord längre så upptäcker inte barnen våra nyheter på samma sätt som tidigare. Varumärkeskännedomen om och förtroendet för exempelvis GP är fortsatt högt, men antalet personer som har en direkt relation till våra nyheter har minskat.

Med tanke på utvecklingen finns två saker vi behöver titta på, om det är givet att vi behöver behålla ungefär samma kostymer som i dag för att kunna producera journalistik av den kvalitet vi önskar:

  1. Tjäna mer pengar på våra nuvarande kunder genom ex högre priser eller nya produkter och tjänster.
  2. Hitta andra sätt att attrahera nya läsare.

Jag tänkte fokusera på den andra punkten, som är direkt kopplad till Gustafsdotter och Wilöfs argument. Och den är viktig av en enkel anledning: den första punkten kan hålla oss vid liv på kort sikt, men för att överleva långsiktigt behöver vi hitta nya läsare. Och som anställda i nyhetersbranschen är det vår förbannade plikt att försöka säkra den långsiktiga överlevnaden – såvida vi tror på den arbetsgivare som föder oss och den organiserade journalistikens betydelse för ett demokratiskt samhälle.

Kan annonsering funka?

För att hitta nya läsare så behöver vi så klart synas där de är. Som vid all lansering så finns en portfölj med möjliga engagemangsvägar, där annonsering traditionellt sett är något vi trott väldigt mycket på. Problemet med just annonseringär att vi inte direkt kan annonsera i vår egen tidning för att nå nya läsare, det säger liksom sig självt. Vi har inte heller längre en marknadsbudget som tillåter dyrbara, kontinuerliga varumärkeskampanjer i exempelvis teve. Den kostym vi bär upp kontra intäkterna är just nu helt enkelt för stor för den typen av lanseringar. Frågan är också om en sådan skulle vara den mest effektiva i sammanhanget?

I had a 'pimp my mb' session tonight. Still missing some great startups, @memoto, @tictail, @bloglovin, @readmill, @mojang, @omnicloud + more
mirjoran / Foter / CC BY

Så vad gör vi? Vi vet att många av de läsare vi söker är aktiva digitalt, och att vi där har enkla ingångsprodukter att visa upp för dem. Vi vet också var de befinner sig – enligt en rapport från Nielsen (2011) spenderas 23 % av den totala tiden online i sociala medier, 4 % i sök och 3 % på nyheter. Naturligtvis måste vi börja nyttja detta på alla sätt vi överhuvudtaget kan. Vi måste röra oss på samma arenor där start-ups likt exempelvis Memoto och TripBird befinner sig. Men vi kan inte bara titta på vad andra gör, utan sätta in naturen av vår kärnprodukt i det större sammahanget. Vi vi vill exempelvis gärna, men kan inte, jämföra oss rakt av med repetitiv konsumtion av musik som på Spotify – en nyhet läser man (oftast) bara en gång och den kan inte stå på  i bakgrunden när du tränar. Således behöver vi kunna abstrahera kunskap från nya företeelser och omvandla dem till egna modeller.

Det är här vi blir rådvilla. Vi är knappt vana att jaga nya läsare överhuvudtaget, och nu ska vi dessutom ge oss in på en helt ny arena där annonsering inte är bästa sättet att nå kunder på? Där det inte finns några givna svar på hur man gör för att nå fram och ta betalt? Vid sidan om evenemang är vägarna för att nå ut helt nya för oss. Det handlar om att skapa buzz i sociala medier, sökmotoroptimering, att bygga förtroende på nytt med content marketing och så vidare. Ta de här begreppen med dig och bege dig till din lokala tidning, så kommer du snabbt att märka att kompetensen inom områdena inte är så stor relativt i branscher som e-handel och nya medier.

Trafik och läsning förtjänas – i andras kanaler

Så kommer då Gustafsdotter och Wilöf från vänsterflanken med inspel som i grund och botten skulle kunna döda stora delar av våra möjligheter att nå nya unga läsare. För vad vi ser är att vi i allt högre grad inte ingår i någon form av sekventiell nyhetskonsumtion som utgår från oss själva, utan är en del i det oförutsägbara nyhetsekosystemet där många besök direkt förtjänas av det dagsaktuella materialets kvalitet genom spridning i tredje parts-kanaler. Det är en värld där läsarna bedömer om innehållet är intressant nog att läsa redan innan de besöker gp.se, som till exempel i fallet med det virala fenomenet Sebbe. Och det här är alltså inte en avlägsen framtidsvision, eller ett undantagsfall som med Sebbe – utan Göteborgs-Postens analytiker ser redan i dag att 15-20 % av vår trafik kommer från Google, ca 15 % från Facebook och att 30 % av de totala besöken till gp.se går direkt till artikelsidorna via hemsidan på gp.se. Enkel matte really, 15+15 = 30. Noterbart är att ca 70 % av trafiken alltså börjar på sajtens första sida, men av dessa fortsätter bara hälften vidare till en artikel. Om vi sätter som mål att journalistiken också ska engagera, så är kvaliteten på besöken från sökmotorer och sociala medier med andra ord väldigt hög – av de som läser artiklar på gp.se kommer 50 % från främst Google och Facebook.

Det är den kunskapen vi måste omsätta i vårt fortsätta arbete. Vi måste synas i andras kanaler för att hitta och förtjäna uppmärksamheten från våra nya läsare. Genom spridningen av Sebbe nådde vi många yngre flickor och kvinnor, personer som plötsligt upptäckte kvaliteten i vår journalistik och gång efter annan till sina vänner uttalade sig om hur berättelsen berörde dem. Om det händer en, två, tre… tio gånger genom sökmotorer, rekommendationer i sociala medier etc så kanske de börjar intressera sig för GP på ett nytt sätt. Kanske blir de regelbundna besökare hos oss, där vi genom smart affärsutveckling som kommer från ökad kunskap om läsares konsumtionsbeteenden kan tjäna nya pengar? Kanske är det så enkelt att de rent av köper eGP? För att nå dit krävs någon form av generositet från vår sida, inte förhastat revirtänk som bygger murar.

Facebook
west.m / Foter / CC BY

Att alienera sig från de som vill och kan länka och driva trafik till oss hade varit helt galet. Och jag hoppas att Gustafsdotter och Willöf inser att deras förslag i realiteten skulle sträcka sig bra mycket längre än bara Google. Hur skulle vi ställa oss till att våra egna läsare länkar till oss i sociala medier, ofta genom att gå långt utöver citaträtten – ska vi ta betalt av Facebook, Google+ och Pinterest för det?

Men det är oerhört tufft att tänka alla dessa tankar – för det innebär inte bara att vi måste förändra hur vi marknadsför oss, utan också att vi även behöver vara starkt självkritiska när det gäller vårt innehålls relevans för nya målgrupper – samtidigt som vi ska göra allt för att behålla de läsare vi redan har. Det i sin tur innebär till exempel att vi behöver fortsätta söka helt nya kompetenser för att leverera, och att de svenska mediernas företagsledningar allt mer och oftare måste ta upp en något som inte är det roligaste – diskussioner med facken om arbetsbrist i de fall där tjänster blir obsoleta  och där individens kunskapsnivå inte möjliggör omplacering. Det känns inte som att våra fackförbund kommer att leda en sådan utveckling. Och det är trots allt människor det handlar om – det är och ska aldrig vara lätt att börja tänka i banor där de drabbas negativt. Men vi måste inse när vårt beteende kommer från försvarsmekanismer snarare än strävan att utveckla organisationen och affären för att säkra dess överlevnad.

När är länkdiskussionen relevant?

Där diskussionen överhuvudtaget kan föras är, precis som Strömberg noterar, just mot aggregatorerna som samlar stora mängder nyheter i ett flöde – där det kan ledas i argumentation att de tar från den kortsiktiga affären; att läsaren tycker att snuttarna på Google News räcker och stannar där. Men min helt personliga övertygelse är att Googles citat på 20-25 ord inte hotar affären. Om det är så att det räcker för konsumenten att läsa dessa 25 ord så behöver vi börja fundera över vad vi verkligen producerar för journalistik? Till en början – hur skriver vi ingresserna om de inte väcker mer intresse än så? Kanske är det dags att läsa Newspaper Association of Americas rapport från 2009 om att unga läsare vill ha ”a seductive pitch for each story in as simple and visually enticing a manner as possible”. Handen på hjärtat, hur mycket energi har vi verkligen lagt ned på att ta till oss information som denna och göra nåt av den framför att oja oss över att det var bättre förr?

Visst, Google tjänar definitivt pengar på det vi producerar. Men att de gör det har också gett upphov till att de kunnat plöja ner miljarder i innovationer som leder medieutvecklingen framåt och direkt eller indirekt skapar affärsmöjligheter för oss, utöver vad deras sökmotor och AdSense faktiskt redan gett oss.

I stället för att bara titta efter den enkla utvägen, såsom Gustafsdotter och Wilöf gör, så låt oss vidga diskussionen ytterligare. Kan medierna själva gemensamt skapa alternativ till Flipboard och Google News, och därigenom både driva ökad trafik till lokala sajter och bygga nya affärer genom annonseringar? Kan vi uppa erbjudandet i Google News gemensamt med jätten från Mountain View – dvs, erbjuda mer innehåll hos dem mot del av intäkterna? De har ju trots allt genom YouTube redan tjänat slantar åt oss genom annonsförsäljning på vårt material. Och kanske ska detta inbegripa en bredare diskussion med Google, för att hitta nya intäktströmmar genom exempelvis Google Wallet och Project Glass? Notera att jag inte menar att Google är heligt på nåt sätt, bara att vi måste se till helheten i stället för att argumentera på mikronivå. Vi kan också göra vårt allra bästa för att nyttja sökmotorer och sociala medier som trafikdrivare för att sedan öka intäkterna genom annonsering och porösa betalväggar?

Jag säger inte att nåt av alternativen jag kommer med är bättre än något annat än mina och andras. Med undantag för att ta betalt för länkningar. Jag hävdar bara att det är dags att börja föra diskussionerna på den här nivån i stället för banaliteterna som vi kunnat läsa i Journalisten och Resumé de senaste dagarna.

Vi behöver återigen och sluta vara så oerhört kategoriska som vi lätt blir när vi snubblar in på för oss nya områden. För att vi ska komma dithän vore det fantastiskt bra om våra branschorganisationer satt vid rodret och hjälpte oss med det i stället för att simma i bakvattnet och försöka dra ned oss.

Att lära ut sociala medier

Share Button
Klein / Foter

Förra året vid den här tiden fick jag i uppdrag av vår marknadschef Charlotte Odbjer och redaktionschef Cecilia Krönlein att se över Göteborgs-Postens handlingsplan i sociala medier. Hur skulle vi ta klivet vidare och nå fler människor i fler kanaler med våra kärnvärden Öppen, Lokal och Trovärdig som utgångspunkt?

Som underlag fanns ett tidigare arbete som gjorts om hur vi skulle jobba med officiella konton på Facebook. Utifrån det tog jag fram ett dokument som även inkluderade verktyg och licensieringsformer som TwitterFlickrbloggarYouTubeSpotify och Creative Commons. Dessa låg sedan som underlag för inledande diskussioner med webbredaktionen och redaktionsledningen för hur vi skulle gå vidare i nästa steg. Resultatet blev inledande listor på åtgärder, som betades av en efter en för att främst i så stor grad som möjligt sätta en röd tråd och stämma i bäcken så att vi var hela och rena i det vi gjorde. Handlingsplanen har sedan varit ett dokument som använts snarare för rekommendationer än en direkt how-to, då plattformarna och hur användarna beter sig i dem ständigt förändras och vi kontinuerligt måste experimentera för att kunna följa och veta när vi kan leda utvecklingen. Eftersom dokumentet innehåller en del interninformation om ansvarsroller, så ger jag bara några korta exempel:

1 Allmänt
1.1 Syfte & Målsättning
Vår närvaro i sociala medier syftar till att öka läsarnas upplevelse av Göteborgs-Posten som öppen och trovärdig, samt öka vår räckvidd hos en ny publik.

1.3 Moderering (utdrag)
Det är viktigt att vi inte går in i okonstruktiva eller känsloladdade diskussioner. För att svara mot vårt ledord som öppen ska vi vid kritik motivera och förklara de val vi gjort, men också hänvisa till att vi kommer ta upp frågan internt. Detta kräver att vi är noggranna med att frågor besvaras av personer med insyn i respektive område.

1.5 Verktygens regler
Följ de seder, bruk och regler som gäller för verktygen. Vad som anses acceptabelt i sociala medier bestäms till stor del sätts av användarna själva. Att bryta mot en social kod kan skada ditt genomslag.

2. Verktyg
Strategiskt ska användandet av sociala medier avpassas efter de övergripande målsättningar och budskap som vid varje given tidpunkt anges i Göteborgs-Postens marknadsplan.

2.3 Facebook
Syfte: Att marknadsföra Göteborgs-Posten enligt prioritering (1) www.gp.se, (2) mobil.gp.se, (3) Varumärket (inkl externa länkar), (4) GP mobilapp, (5) e-tidning och papper, samt skapa relevant underlag för förändringsprocesser.
Målsättning: Att öka trafiken till våra digitala kanaler, öka besökarantalet vid våra evenemang och stärka varumärket.
Användartyp: Sida.
Namn: Göteborgs-Posten.
Användarnamn: GoteborgsPosten.
Innehåll, Redaktionellt: (a) Heta nyheter. (b) Dagens Hallå där. (c) Klipp från GP TV. (d) Aktiviteter på gp.se, ex chat och artiklar med många kommentarer. (e) Akut samhällsinformation vid kriser.
Innehåll, Kommunikation & Analys: (a) Kunddialog med fokus på att skapa en relation med läsare, såväl genom samtal om tidningen som kunden själv. (b) Reklam för våra evenemang och tjänster. (c) Läsvärdeterbjudanden. (d) Veckans läsarbild/-film (hämtas från Flickr och YouTube). (e) Tävlingar. (f) Varumärkesbyggande information, såsom nyheter om GP i andra medier.
Tänk på: (a) Inled inte statusmeddelande med en länk, och skriv alltid en förklaring/pitch. (b) Det material vi marknadsför ska vara tillgängligt att läsa för samtliga som följer vår Facebooksida, därför prioriteras länkar till elektroniskt material som inte ligger innanför betalvägar. (c) Det är av största vikt att vi inte postar för många eller direkt efterföljande inlägg, då detta kan uppfattas som spam. Om inget akut sker ska vi aldrig posta påföljande inlägg inom en timme efter det senaste. Önskvärd mängd är 3-4 inlägg per dag. (d) Personliga inlägg som exempelvis svar på frågor läggs i första hand ut med personlig användare och signeras med förnamn och titel.

Jag tänker inte sticka under stol med att vissa formuleringar är skrivna utifrån var vi befann oss då, i de diskussioner som förs nu är jag mycket noggrann med att lyfta fram att syftet är att först bygga en relation som sedan ska leda till ett ökat intresse för GP och att konsumera våra nyheter på exempelvis gp.se. Hade jag sagt det i första skedet så tror jag att många hade reagerat, eftersom kunskapen och erfarenheten av vad det verkligen betyder behövdes för att konkret förstå hur sociala medier kompletterar och långsiktigt kan stärka webbtrafiken och upplagan snarare än tvärtom.

Mattias JanssonNåväl. Efter att vi satt handlingsplanen vidtog steg två. Under drygt tio månader har mycket av arbetet nu bestått i att internt utbilda såväl olika redaktioner som individer. Föreläsningarna har i första hand handlat om att avdramatisera de sociala medierna och skapa en kunskapsbas och förståelse för vad det handlar om, hos både de som vill och inte vill nörda ner sig. Ett exempel på en presentation hittar du på Prezi, denna höll jag i juni 2011 för nyhetsredaktionen. Kontexten i form av föreläsningen och diskussionen saknas, men ni förstår i alla fall penseldragen. Just denna presentation följdes av en twittervju med allas vår @kommunchef (bilden till höger), där Mattias satt i Katrineholm och sin vana trogen helt transparent för omvärlden svarade på frågor som undertecknad löpande samlade in från de skarpa öronen och tungorna på läktaren. Ett annat mer aktuellt exempel är den session jag nyligen höll med säljare – ni ser att det finns en hel del som liknar, men med anpassningar utefter både vad som hänt det senaste året och vilka grupperingar det är.

Viktigast när det gäller att lära ut sociala  medier? Kontexten  avgör vilket verktyg som är rätt för dig. Eller, om alla dina vänner/kunder hänger på Facebook och Endomondo är det de verktyg du kommer ha mest utbyte av, men råkar det vara Google+ och RunKeeper så gör du bäst i att hänga där. Förståelsen du skapar måste ligga på ett djupare plan än att ”bara” presentera plattformarna och stanna där. Jag raljerar gärna om exempelvis Facebook, men i slutändan måste jag som utbildare vara pragmatisk och ha den distansen till mig själv att jag inser och ger uttryck för att mina favoriter inte nödvändigtvis är exakt rätt för dig som lyssnar.

Föreläsningar i större och mindre forum som dessa har sedan följts upp på en mer personlig nivå för de som velat gå vidare. Ett arbetssätt som jag känner har fungerat väldigt bra, då det trots allt handlar om en kulturell förflyttning där de flesta kommer in med både olika attityder och kunskapsnivåer. I stället för att då gå hårt åt de som av olika anledningar inte haft tid, lust eller möjlighet att aktivera sig just där och då har jag fokuserat på att instruera och stötta de som vill och själva sökt hjälp, samt använt dem som goda exempel och ambassadörer. När kollegorna sedan kunnat ta del av resultaten av aktiviteten i sociala medier har det inte dröjt länge förrän fler och fler velat lära sig. De sociala medierna har på så sätt organiskt spridit sig (som en löpeld) genom huset med ett fokus på konstruktiva möjligheter framför rädsla för trösklarna.

Förutom det har jag också arbetat med en rad räckviddsdrivande projekt, både som rådgivande och drivande – det har handlat om allt från panoramabilden på konserten med Iron Maiden, till att ta Lilla Årets Bild in på Flickr och Facebook, samt omgörningar av Kultur & Nöje och Världens Gång. Även dessa kampanjer har varit viktiga, då det taggat exempelvis bildredaktionen att bli mer aktiva i sociala medier. De har lärt sig vad de kan göra inom ramarna för sin verksamhet och snabbt kunnat se det enorma genomslaget deras material har, vilket triggat dem till att vilja lära sig och experimentera ännu mer även som individer. Jag återkommer till bildredaktionen och deras chef Anders Håkansson med ett separat inlägg!

Sakta men säkert har de sociala medierna under året som gått blivit arbetsverktyg i vardagen i stället för mytomspunna och extraordinära åtgärder. Kulturförändringen som detta har burit med sig på flera plan har varit fantastisk att följa. Dialogen med läsarna har ökat markant och redaktionen drar nu likt ett ånglok resten av GP framåt när det gäller att skapa transparens och bygga relationer genom exempelvis omgörningar med hjälp av Facebook, läsargräv i bloggar och det vardagliga snacket på Facebook och Twitter.

Nästa steg är fortbildningen, att utveckla den gamla handlingsplanen genom nya utbildningsmaterial i enkel form. Det kommer göras i en A4-sida per ämne, där du oavsett om du är webbredaktör eller osäker på tekniken kan plocka ut material som kan hjälpa dig i jobbet. Exempel:

  1. Instruktioner för officiella kanaler.
  2. Handledning för hur de vanligaste sociala medierna fungerar i teknik och innehåll.
  3. Instruktioner för de vanligaste stödverktygen/apparna, som exempelvis TweetDeck för PC och Twitter för iPhone.
  4. Ordlistor.

Dokumenten ska vara enkla och visuella med tydlig och instruktiv text. Målsättningen är att säkra den röda tråden (sociala medier som relationsbyggare) och att ytterligare sänka tröskeln för de som behöver mer stöd än föreläsningarna och det personliga mötet. Som en liten förhandskoll bjuder jag på utkastet till en av sidorna – känn er hedrade, det är få personer på GP som ens sett detta dokument på håll. Observera att det är just ett utkast och varken färg, form eller innehåll är satt. Det vill säga, jag tar gärna emot förslag om ni tycker något saknas eller ska förändras!

GP – Sociala medier » Twitter: Officiell kanal

Och som svar på frågan som kommer när du läser dokumentet: Ja, jag har till en början satt ett kvantitativt mål på antalet följare och kommer behålla det. Tydliga mål behövs för att inspirera och motivera. Innan dokumentet blir officiellt så kommer detta att kompletteras med exempelvis målsättningar på hur snabbt vi ska svara på frågor. Analysen av vilka aktuella mål som ska sättas och innehållet i dem återstår att göra.

Nästa blogg: Göteborgs-Postens utveckling i sociala medier – mars 2011 till mars 2012.