Tidningarnas gamla ekosystem dör, men bolagen kan överleva

Share Button

Vilken är filosofin bakom Eljester? I grund och botten bygger den på en enkel teori: att det ekosystem som byggts upp runt främst morgontidningar på lokala nyhetsmarknader är på väg att dö, men att det finns hopp för något nytt och bättre.

SVT och Sveriges Radio utvecklas snabbt. Deras närvaro online blir allt starkare både lokalt och nationellt, mycket för att de centralt drar till sig stora talanger i branschen med SVT Interaktiv och P3 som digitala lok. Och talanger har en tendens att dra med sig resten av bygget.

De lokala morgontidningarna har det tuffare. Ekvationen med stora fasta kostnader och minskande marknadsandelar går inte ihop för kommersiella aktörer. Personalneddragningar i kombination med ökade ambitioner rimmar ännu sämre. Filosofin att befordra och degradera personal till roller de får lära sig medan de jobbar har sällan funkat, än mindre nu.

Det är snarare regel än undantag att den här typen av kriser leder till att de drabbade letar upp en gemensam och mer jordnära fiende som de kan lägga fokus på. Enter public service, mången lokal tidningskvinnas- och mans röda skynke.

Det som är intressant med den konflikten är vad den säger om de inblandade. Förut hade vi public service på radio och tv, medan de kommersiella spelarna med få undantag gick på print. När den digitala arenan öppnades i form av sajter och appar så tog public service tillfället i akt att vara ännu mer allmännyttiga. Flera privata aktörer har valt ett intressant sätt att bemöta det på senare tid – att argumentera för att de äger hela arenan oavsett hur oreglerad den varit och fortfarande är.

Detta går förstås hand i hand med den monopolställning många morgontidningar haft, där man ännu idag tar alla chanser att kväva eventuell konkurrens. Sällan görs det genom att utveckla tjänster som är bättre än konkurrenternas. I stället lanserar man produkter av låg kvalitet och kombinerar det med aggressiva försäljningsmetoder. Det är exempelvis inte ovanligt att man i strid med den fria marknaden och annonsörernas eget bästa sätter press på företag, idrottsföreningar och andra arrangörer för att stoppa samarbeten med tidningarnas konkurrenter.

Mönstret går igen, oavsett om det handlar om att möta den lokala gratistidningen eller det globala Buzzfeed.

Jag har själv varit en del av det systemet och reagerade inte nämnvärt på det då. Det går snabbt att bli indoktrinerad. I regel handlar det inte om någon ondskefull plan eller illvilliga människor, utan om ren desperation. Man vill dra in de slantar som krävs för att man själv och kollegorna ska få ut lönen. I den situationen saknas ofta utrymme att fundera över andra sidan av myntet.

De aggressiva försäljngsmetoderna och utvecklingen av dåliga produkter skadar inte bara marknaden och mediernas egen position på den, de riskerar även att hota morgontidningarnas egen kärnverksamhet. Pengar och personalresurser läggs på sånt man inte bör eller ska hålla på med, medan kvaliteten på bland annat journalistiken blir lidande. I kölvattnet blir verksamheternas riktning otydlig internt och personalen otrygg, vilket i sin tur ställer krav på organisationen som företagsledningarna sällan kan hantera. Så fortsätter spiralen nedåt.

För mig är symptom som dessa tydliga tecken på att Romarriket håller på att falla. Och det är inte så konstigt med tanke på hur logiken förändrats.

Numer agerar dessa tidigare kommersiella monopol på marknader med konkurrens som är långt bredare än ett och annat Eljester och 24Kalmar. Man slåss om skärmtiden på mobilen med spelare som KIT, Omni, Aftonbladet, Netflix, Spotify, Buzzfeed, Facebook och AJ+. Åtta företag/tjänster som plockar de nationella och globala russinen bland arbetskraften och konstant presterar med en kvalitet som lokala tidningar bara kan drömma om.

Hur löser vi det? Vi behöver anpassa oss efter den verklighet vi lever i nu, inte levde i då. Det inbegriper att försöka kombinera vår lokalkännedom med högre kompetens, vilket i sin tur kommer kräva att vi bryter ner existerande strukturer och specialiserar oss. Ungefär som resten av mediabranschen under flera decennier gjort inom film, musik, tv och radio.

Ekosystemen där en spelare gör allt från journalistik, redigering och formgivning till analys, marknadsföring, försäljning, tryck, distribution och webbutveckling kommer att dö. Det är ofrånkomligt att lokala spelare i den situation som nu råder producerar lättmjölk i åtminstone några led och det kommer man bara undan med när relevant konkurrens saknas.

Bolagen i systemet kan dock överleva genom anpassning. I tidningarnas fall ser jag primärt tre befintliga styrkor: annonsering, innehåll och räckvidd. Dvs, de har erfarna säljare och journalister, samt många relationer och stark allmän varumärkeskännedom.

Av detta är det i princip en sak som verkligen gör dem unika. Det är inte journalistiken. Jag säger inte att den som presteras är dålig, men att den idag kan levereras av allt från frilansare och små produktionsbolag till kommersiella contentbolag och offentlig sektor. Det som gör de lokala tidningarna unika på sina respektive marknader är i stället räckvidden – alla människor och organisationer de har relationer med.

Tänk själv, vad är svårast att uppnå om du börjar från scratch – att samla ihop människor som producerar bra journalistik, att boka säljmöten eller att bygga starka relationer och varumärkeskännedom med 50-80% av den lokala befolkningen.

De två förstnämnda är en relativt enkel sak, men för att de ska bli meningsfulla och lönsamma kräver de i många fall en räckvidd som är svår för nykomlingar att bygga på en lokal marknad. De gamla tidningarna måste inse detta innan det är för sent. De behöver fokusera mer på att bygga meningsfulla relationer än att nöta ut både personal och kunder genom oöverlagda och illa genomförda projekt.

Runt detta finns det plats för andra bolag att växa fram.

Journalister kan på produktionsbolag prestera långt bättre journalistik när de tillsammans med sakkunniga och analytiker kan fokusera på sina jobb i stället för att ständigt kastas mellan olika roller i en otrygg situation med försvinnande lite fokus på att leverera kvalitet.

Webbutvecklare och digitala redaktörer kan tillsammans utveckla smartare appar, webbplatser och innehållsdistribution genom Facebook Instant Articles när de tillåts hålla sig ajour med utvecklingen i stället för att sitta på IT-avdelningar och förvalta utdaterade klient-/serversystem åt inkompetenta beställare.

Duktiga affärsutvecklare och säljare kan med en bredare portfölj utveckla långt fler och smartare tjänster än när de är fast i en gammal tidningsstruktur där de endast har ett åldersstiget och förvirrat varumärke att jobba med.

Och så vidare. Slår vi sönder den gamla strukturen och bygger upp ett system där de ledande spelarna inom respektive område får mer handlingsutrymme så kan vi genom samarbeten göra långt smartare saker än de lokala allvetande tidningarna idag gör på egen hand.

Tyvärr kommer det inte finnas plats för lika många individer i det här ekosystemet som i det vi växt upp i, men det är kanske dags att vi inser att det gäller även det system som nu håller på att rasa samman med god hjälp av vår handfallenhet?

Men hur många koncerner vågar ta sådana beslut? Det krävs enormt mycket mod.

Jag tror att det finns fyra scenarier där det är mest troligt att vi initialt kommer se förändringar som dessa genomföras:

  1. Vid nyetableringar på marknader som är, eller är på väg att bli, vita fläckar.
  2. Vid samarbeten mellan etablerade och nya spelare på mindre marknader, där svansföringen sällan är så hög.
  3. Vid konkurser med följande nyetableringar på större och mer etablerade marknader.
  4. När lokala investerare köper loss och strukturerar om (ofta olönsamma) tidningar från de större koncernerna.

Det är i den brytningspunkten som Eljester agerar. Vi tror att det är en nödvändighet att gå den här vägen och arbetar såväl proaktivt som reaktivt för att navigera i den allt snabbare utvecklingen.

Därför kommer vi att i nära samarbete med andra fortsätta experimentera med våra tjänster och vårt erbjudande. Målet är inte att konkurrera ut någon, utan att hitta vägar framåt där flera bolag kan samverka i motsats till den närmast monolitiska marknad vi levt i under det senaste seklet. Jag tror att de gamla morgontidningarna kan spela en tydlig och viktig roll i det systemet även i framtiden.

Om transparens: Hakelius, Fredriksson, kronprinsessan och JMG

Share Button
Bild: Lennart Guldbrandsson
Bild: Lennart Guldbrandsson

När journalistiken har problem med sin trovärdighet är det viktigare än någonsin att vi är transparenta med vilka vi är, vår bakgrund, samt vad vi har för syften och lojaliteter. Från och med idag tycker jag vi kallar det Lex Hakelius.

I en krönika som publicerats idag går Aftonbladets krönikör Johan Hakelius till frontalattack på journalistutbildningarna generellt och JMG (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet) specifikt, då de utbildat den nu så uppmärksammade Rolf Fredriksson.

”Inget utgör ett större hot mot journalism än en god uppfostran. Därför behöver vi journalisthögskolor. Där blir man av med sådan. /../

Det är en sak att frågan är oförskämd. Den sortens hänsyn skulle jag tro att man utplånar redan efter en termin på journalisthögskolan.

Men saken är ju att just den ­frågan i just det sammanhanget också är djupt osmaklig. /../

Tack för det, journalisthögskolan.”

Vad har då Fredriksson gjort? Jo, i samband med en minnesceremoni vid 70-årsdagen för att fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades gjorde han en intervju med kronprinsessan Victoria. I den ställde han i sin roll som SVT-reporter en fråga, som jag och många med mig tycker var direkt olämplig.


”Har kronprinsessan funderat kring familjehistorien? Det finns ju släktingar längre tillbaka som var anhängare av nazisterna. Sen finns det Folke Bernadotte som med de vita bussarna räddade folk ur koncentrationslägren.”

Jag tänker inte gå in närmare på vad jag tycker om den frågan än att jag håller med om kritiken. Kronprinsessan Victoria hanterade situationen oerhört bra, men det här var inte desto mindre fel tillfälle med hänsyn till tidpunkten, sammanhanget och människorna runt omkring. Jag är dock beredd att ta att journalister ställer en och annan sådan här fråga, om det är det lilla pris vi får betala för att den granskande journalistiken finns till. Balansen mellan vad som är okej och inte är ibland hårfin. Jag kan också förstå att journalister kan uppleva det frustrerande att inte få så många tillfällen att studera och ifrågasätta kungahuset.

Hakelius krönika kan jag däremot inte ha något överseende med. Till en början är Rolf Fredriksson 61 år gammal och tog enligt vad jag förstår sin examen 1976. Det är alltså snart 39 år sedan och den gode Fredriksson har hunnit med att arbeta många år på SVT och Sveriges Radio, både inrikes och som utrikeskorrespondent. Jag gissar att de 39 år som Rolf arbetat som journalist påverkat honom lite mer än de tre åren vid JMG i Göteborg. Johan Hakelius argumentation är rakt igenom ihålig och rätt ut sagt skitnödig. Han har verkligen fått gräva djupt i gödselsäckarna för att rationalisera sina åsikter.

Varför gör han det? Tja, jag vet inte – men det finns ett antal uppgifter som utelämnas i samband med krönikan. Uppgifter som antagligen torde vara ganska intressanta för alla som läser Hakelius verk. Som att han själv gick på Handelshögskolan, där han enligt DN inte fullföljde sina studier. Han träffade sedermera Susanna Popova, gifte sig med henne och bosatte sig i Vasastan.

Hur är då hans äktenskap relevant för detta? Jo, samma Susanna författade den officiella boken om kronprinsessan Victorias bröllop, på uppdrag av hovet. Efter det påbörjade hon en ny tjänst, som chefredaktör för Kungliga magasinet – ett jobb som hon nu har lämnat till förmån för att vara projektledare för ”A royal history” på Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse. Projektet ska enligt hennes LinkedIn-profil: ”utforska koncepten för kungliga trädgårdar och parker i Europa, från ett historiskt såväl som aktuellt perspektiv”. I styrelsen för stiftelsen sitter bland annat Antonia Ax:son Johnsson, som ska vara en vän till kungafamiljen och bland annat varit ledamot i styrelsen för drottning Silvias Childhood foundation. Ax:son Johnsons stiftelse äger för övrigt Axess publishing, tidigare arbetsgivare till… Johan Hakelius.

Borde det inte ligga i läsarnas intresse att veta att den Johan Hakelius som hyser agg mot en högskoleutbildningen och ger uttryck för det i Sveriges mest framstående privatägda nyhetskanal själv är en drop-out som genom sin fru har direkt koppling till hovet och kronprinsessan? Hans raljanta krönika är dåligt underbygd som den är, det blir inte direkt bättre när man inser hur pass insyltad Hakelius själv är i affärerna runt hovet.

Stenhård men skakig norrbottnisk betalvägg

Share Button
strainstation - with my back against the brick wall texture
SnaPsi Сталкер / Foter / CC BY

Några månader senare än planerat har  NSD och Norrbottens-Kuriren rest två av de på förhand mest kritiserade betalväggarna någonsin. Samtidigt försätts Norrbotten i ett närmast kompakt mediemörker. Eftersom jag sällar mig till kritikernas skara tänker jag här göra ett försök till att förklara vad som är så fel i mina ögon – och ge exempel på vad som kunde gjorts betydligt mycket bättre.

[Uppdatering: Skrivit ytterligare ett inlägg i ämnet, nu med fokus på de styrmedel som ligger till grund för galopperande prishöjningar och brända broar till fram-/nutidens konsumenter – ”Prissättning, kundvård och brända broar”.]

Till en början är det viktigt att notera en sak: Jag skriver det här av kärlek till Norrbotten och, tro det eller ej, till de tidningar som varit en given punkt i min tillvaro sedan barnsben. Den riktning de senare tagit och vad det betyder för regionen oroar mig dock väldigt mycket – vi behöver både rapporterande och granskande medier för att stärka Norrbottens plats och värde i den svenska demokratin. Det innebär inte nödvändigtvis att allt ska vara gratis, men att man måste bygga verksamheten professionellt i varje led – från journalistiken till modellerna för hur man uppnår räckvidd och gör affär.

”Nätfundamentalister och socialamedienissar” kritiska

Redan i september gick NSD och Norrbottens-Kuriren under gemensamma flaggen Norrbottens Mediesällskap ut och förkunnade att nya tider väntade. På redaktionell plats genomfördes ren propaganda, där man berättade om journalistikens pris och behovet av dess överlevnad. Kritiken utifrån var frän, såväl på grund av de åtgärder som föreslogs och hur de motiverades, som en rädsla för att Norrbotten skulle hamna i radioskugga när det samtidigt talades om att public service var på reträtt söderut. Kritiken besvarades med en blandning av floskler, standardsvar och en intressant inställning till omvärlden.

Att jag under de senaste åren arbetat på Göteborgs-Posten som ansvarig för läsarlojalitetsfrågor med fokus på främst pappersprenumeranter verkar ha gått Peter förbi totalt. Men världen är trots allt lättare när den tolkas som svart eller vit, exempelvis genom att tro att man antingen är för alla betalväggar eller ingen.

I takt med att kritiken fortsatte rasa in verkade dock tidningarna ledningar börja vika sig något. I stället för att resa en stenhård vägg där allt material skulle vara inlåst och priset för att komma igenom skulle vara densamma som för att prenumerera på tidningen, så började Kurirens chefredaktör Mats Ehnbom prata om att visst material skulle vara fritt (Gert Frost, 2013). Vi var nog många som lättat vädrade morgonluft i det läget. Tji fick vi.

Petersen har lämnat in pennan

Väggarna lanserades i går och de är i det närmaste ogenomträngliga för den som inte betalat för sig. Den initiala ilskan som hade utbytts mot hopp blev nu till ännu starkare ilska då många kände sig direkt lurade. En av de som hade anledning till det var Åsa Petersen (Gert Frost, 2014), en av våra vassaste pennor och norrbottniska mediers största namn ur ett nationellt perspektiv. Hon såg vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik för ett Norrbotten i utsatt position med bland annat en urbefolkning som traditionellt misshandlats såg hon vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik även efter väggen. Efter lanseringen meddelade hon via Facebook:

”Idag har jag avslutat mitt samarbete med Norrbottens-Kuriren. Skälet är att de nyhetskrönikor jag skrivit där inte längre fritt kan läsas, länkas och debatteras på nätet. Jag är orolig för vad en sådan strypning av opinionsjournalistiken gör med samhällsdebatten.”

Hon har sedan dess fått öppet fått stöd av flera kända medieprofiler. Nyheten har även plockats upp av bland annat Sveriges Radio P4, och Åsa (@asapetersen) har själv utvecklat sitt resonemang i en krönika på SVT – ”Norrbotten riskerar medieskugga”.

Hur resonerar då Norrbottens-Kuriren och NSD själva om sina nydaningar? Här kommer några exempel från deras egna utsagor på respektive webbplats.

Beklagar lyteskomiken, det var faktiskt inte vad jag avsåg när jag skulle sammanställa det högtravande sällskapets egna motiveringar till varför vi ska betala – och betala så dyrt. Kunde inte i min vildaste fantasi ens inbilla mig att den här graden av dumhet finns. Jag antar att det är så här det går när man väljer att inte lägga för stor tonvikt vid kompetens inom marknadsföring när man jobbar med marknadsföring.

Pristabellernas fula kusin

Apropå det så verkar man också tro sig ha plockat upp något fiffigt från andra medier. De som med framgång använt pristabeller för att sälja in sina tjänster. Logiken bakom dessa är mycket enkel: visa upp tre till fyra produkter i stigande skala (från billigast och minst innehåll till vänster till dyrast och mest innehåll till höger), där en tjänst i mitten ges ett pris som upplevs som bättre än de andra på grund av kombinationen av pris och innehåll. Det är den tjänsten du vill sälja in till kunderna för att du tjänar mest pengar på den. Hur NSD och Norrbottens-Kuriren lyckats snappa upp denna etablerade sanning? Well, döm själv.

Prismodell

Jag förstår att det inte är lätt att vara ödmjuk när man från höger, vänster, framifrån och bakifrån blir relativt aggressivt attackerade för sina beslut. Grundproblemet är liksom i all kommunikation dock inte vi som klagar – utan ni, NSD och Norrbottens-Kuriren, som misslyckas med att i mer eller mindre varje steg längs vägen motivera era beslut med någon form av rimliga argument. Herregud, ni klarar ju inte ens av att publicera nyheterna som ska locka folk till att betala eller karbonkopiera etablerade framgångsrecept från andra medier.

152 år med kundnytta?

Apropå ”kundnytta” idisslar chefredaktör Ehnbom begreppet när jag i stället ställer mina frågor via Twitter. Det återkommer som ett mantra i vad jag än säger, som ett inövat standardsvar som ska döda alla argument, vilket förstås är mycket intressant.

Nytta är ett i grunden väldigt rationellt begrepp, även om man som Mats lägger till ett ”upplevt” framför det. Det är inte första gången jag hör det användas som ett säljargument av traditionella mediehus och även dess kunder. Men vad är då nytta? I tidningarnas fall kan det handla om att ”hålla sig uppdaterad”, så man vet när bion och teve-programmet börjar, om trafiken står stilla, favoritlaget vann, nya S60:n går bra eller liknande. Enkelt och logiskt för vem som helst att förstå, och därför något som gärna används när lekmän blir marknadsförings-experter.

Problemet? De senaste decennierna (och egentligen långt, LÅNGT innan det om du pratar med reklam- eller turismbranschen) har all forskning och erfarenhet lärt oss att det inte är nytta som säljer, utan upplevelser. Och när jag skriver upplevelser menar jag det på en verkligt irrationell nivå, inte ”upplevd kundnytta”. Det handlar exempelvis om du mår bra av att konsumera en tjänst eller produkt – om du känner dig smartare, starkare, rikare, generösare, snällare, snyggare eller dina smaklökar lockas. Och vi gör det även när rationaliteten skriker nej – när vi vet att vi blir feta av snabbmaten, när vi vet att vi lånsätter oss för all framtid genom att köpa lägenheten, när vi köper teven på kredit, när vi vet att vi kan köpa samma sak till halva priset om en månad, när vi vet att chansen att vinna på lotten är mindre än en promille, när vi vet att lurarna vi redan har till mobilen duger bra och när vi vet att vi ändå inte kommer hinna läsa Filter. Dröm vidare om kundnyttan.

För att genom en dagstidning ge den upplevelse som får framför allt en ny kund att fastna krävs det lite mer än att bara publicera text – det kräver att man jobbar aggressivt med färg och form, levererar tekniska lösningar som är smarta och enkla, producerar journalistik som både berör och är insatt och så vidare. Jag är ledsen att säga det här, men varken NSD eller Kuriren levererar så hög kvalitet på någon av dessa punkter som det är just nu – trots att man ödmjukt ”levererat kundnytta i 152 år”. Det finns en hel del mellanmjölk på alla nivåer. Bristen på kvalitetsjournalistik blir exempelvis tydligare ju mer insikt man får i de ämnen som avhandlas. Norrbottens-tidningarna är varken Nordiska Kompaniet eller ens MQ, utan snarare Kapp-Ahl eller Cubus.

Höga instegspriser

Hur ligger då prisnivån egentligen i jämförelse med konkurrenterna? Priset för det digitala paketet är visserligen lägre än vad man pratade om initialt, men endast marginellt – du betalar 179 kr/månad för att komma åt webben och e-tidningen, medan en prenumeration inklusive pappret kostar 218 kr/mån. Det digitala instegspriset är ett av de högsta jag personligen har sett, både i svenskt och internationellt perspektiv.

Här är en uppställning med exempel.

[table caption=”Priser för dagstidningar, per månad” width=”500″ colwidth=”140|80|80|80″ colalign=”left|left|center|left|right”]Tidning,Digital bas,Digital allt,Papper
NK/NSD,-,179 kr,218 kr
VK,-,179 kr,219 kr
DN,-,99 kr,205 kr
SVD,15 kr,185 kr,284 kr
Aftonbladet,29 kr,59 kr,-
GP,-,109 kr,215 kr
Hallandsposten,-,120 kr,170 kr
Sydsvenskan,28 kr,149 kr,191 kr
Faedrelandsvannen,-,-,209 kr
The Guardian,8 kr,106 kr,339 kr
Pensacola News Journal,-,65 kr,90 kr
New York Times,97 kr,225 kr,224 kr[/table]

(Förklaring: med digital bas avses det billigaste digitala paketet som innehåller tillgång till sajt/appar bakom betalvägg, medan digital allt även innehåller motsvarande en e-tidning. Med papper avses priset för en prenumeration som innehåller tidningen minst fredag-söndag och samtliga digitala produkter. Samtliga är från-priser. Observera att SVD endast erbjuder papperstidningen sju dagar i veckan.)

Det digitala instegspriset är alltså otroligt högt, även när man jämför med de storstadstidningar som i regel har mer utvecklade webbplatser, vassare journalister och ett större universum att hämta sina kunder från. Vad värre är – dessa tidningar erbjuder också mer innehåll gratis än vad norrbottningarna gör just nu. Logiken hackar betänkligt, hur man än vrider och vänder på ämnet.

Digital abonnent eller musa?

Prislogiken rimmar inte heller med vad man erbjuder. För 218 kr får man förutom journalistik och de digitala kanalerna tillgång till papperstidningen i brevlådan – vilket inkluderar papper, tryck och distribution i flera led vid sidan av de personalkostnader som tillkommer för redigering, kundtjänst för att ta hand om distributionskostnader med mera. Att påstå att allt detta tillkommande skulle gå lös på 39 kr/månad, eller ca 1,30 kr/dag, extra per prenumerant är förstås rent nonsens. Ehnbom hänvisade i går till att det faktiskt kostar att utveckla de digitala plattformarna också, vilket delvis täcker en del av den större prisskillnaden. Fet chans. Här kommer en newsflash: de digitala plattformarna ingår även i pappersprenumerationen.

Sanningen är den att ekvationen inte går ihop vare sig man är eller ser på kunden som rationell eller irrationell. Som utflyttad norrbottning med ett enbart digitalt behov får jag snarare känslan av att jag som abonnent inte bara skulle betala för mina egna tjänster, utan också likt en ängel och musa med mina pengar skulle hjälpa till att sponsra den verksamhet som bär pappersproduktionen. Men det är väl bara jag?

Eller så finns det kanske fler. Läs till exempel Fredrik Strömbergs utmärkta inlägg som dyker djupare i frågan om vad konsumenterna/läsarna verkligen betalar för.

Kundtappet är inte problemet

Nu kommer vi till ännu en tankevurpa: Tidningarnas stora problem är inte att de har tappat fler kunder än tidigare under de senaste åren, utan att de har så förtvivlat svårt att sälja in sina tjänster till en yngre generation. Därför består den typiska kundstocken av högst en procents prenumeranter under 30 år och nånstans runt 35-50 procent som är åtminstone 60-70 år gamla och uppåt. Idissla den tanken en stund i stället för kundnyttan. Gör högre ingångströsklar och material som varken är tillgängligt på sajten, sökmotorer eller sociala medier att chansen att attrahera nya, yngre kunder ökar? Frågan är retorisk.

Men lockpriset om 1 kr för det digitala paketet under första månaden kommer väl många att nappa på? Säkerligen kommer flera göra det, allra helst de som känner till NSD och NK sedan tidigare och har svårt att släppa dem som nyhetskälla. Men lockar det priset för en tjänst man har ingen eller dålig kännedom om när man vet att det kostar 179 kr/mån därefter? Lockar det verkligen när man genom sociala och traditionella medier kan ta del av nyheter både från gratisalternativen och de betalade som är smarta nog att ha en porös betalvägg som släpper igenom ex trafik från delningar. Nej, då blir det förstås knappast ens lockande att testa för 1 kr/mån.

Det finns dessutom många alternativ att lägga pengar på om du vill konsumera medier digitalt, alternativ som erbjuder mindre och gratis eller mer och billigare. För 99 kr/mån får du obegränsad tillgång till musik från Spotify. För 79 respektive 99 kr får du obegränsat med tv/film från Netflix eller Magine. Och för 0 kronor erbjuder Sveriges Radio, SVT, TV4 med flera både lokal, nationell och internationell nyhetsjournalistik, granskning och underhållning genom play-kanalerna. Glöm inte heller bort skrivna alternativ som Svenska Fans rapportering om Luleå Hockey och nya satsningen Affärer i Norr – båda med material som producerats av skribenter som kan ha större insikt i och passion för ämnet. Det finns alltså alternativ för den som vill ta del av lokal journalistik – alternativ som NSD och Kuriren har varit överlägsna på grund av tillgängligheten och bredden i rapporteringen. Nu blir dock den ekonomiska tröskeln så hög att alternativen får en gratisskjuts… eller ja, betalskjuts kanske vi ska kalla det.

Du har 200 kr i månaden att spendera på digitala medier. Svara snabbt, vilken mix väljer du att sätta ihop från alternativen ovan?

152 år med affärsutveckling?

Ehnbom står också för ett av de mest intressanta uttalanden jag sett på senare år. Efter att ha idisslat ”kundnytta” som enda argument till varför tidningen ska lyckas och ödmjukt ha svarat på min kritik mot begreppet. Efter hans uttalande om 152 år av kundnytta utväxlas följande två tweets mellan oss.

Det var väldigt intressant att höra.  Under de två senaste åren har jag förutom jobbet vid GP och Stampen Media Group haft förmånen att närvara och föreläsa om trender och tendenser inom mediebranschen på flera av WAN-IFRA:s event i Europa och Asien. Ämnet affärsutveckling har kommit upp vid flera tillfällen, och hittills har jag inte hört en enda person i någon position – hög eller låg, på liten eller stor tidning – säga något annat än: ”Vi har ingen erfarenhet av affärsutveckling i vår bransch”. Men det är väl skillnad på hur det ser ut på NSD och Norrbottens-Kuriren – de har väl aldrig haft en prenumerationsmodell, samt traditionella display- och familjeannonser som i det närmaste ensamma intäktskällor.

Något som också varit närmast löjligt tydlig i de föreläsningar och diskussioner jag deltagit i – de som lyckats med betalväggar har rest dem sist av allt, efter djupgående omstrukturering av organisationerna och personalstyrkorna (inklusive nyrekrytering), samt arbete med customer experience och mycket mer. Allt för att skapa en högklassig digital upplevelse som är mer än bara en papperstidning som smetats ut på vertikalen digitalt. Man har mer eller mindre lyft varenda liten sten och man har gjort det före man börjar ta betalt. Jag har tidigare rapporterat om detta på Stampens omvärldsblogg. Den enögda jättesatsningen på betalväggar som lösningen to concquer them all dog för ett bra tag sedan – förutom i Norrbottens Mediesällskap, som det verkar.

Sist men inte minst, oavsett om den digitala modellen är kostnadsfri eller inte för konsumenten, så är en sak genomgående: framgångsrika medier diversifierar sina intäktsmodeller, de förstärker inte beroendet av den existerande. Det vill säga, de tar inte papperslogiken till den digitala världen och nöjer sig med det. Nej, i stället ser de över vilka kompetenser organisationen besitter och hittar alternativa intäktskällor genom att arrangera konferenser och utbildningar, starta reklambyråverksamheter och mycket mer.

152 år med dialog?

Slutligen, eftersom vi ändå befinner oss på Twitter när diskussionen förs – i vårt snack använder Ehnbom återigen argumentet ”152 år” när han ska beskriva hur viktiga läsarna och dialogen är för dem:

Det här med kultur är en intressant sak – den sitter ofta i väggarna på organisationer och går i arv mellan generationer av anställda. Samtidigt är varje person sin egen och sätter sitt eget avtryck på kulturen, som därmed förändras med tiden. Det är därför svårt att säga om det är kulturen eller medarbetarna jag förhåller mig tveksam till, men NK och/eller Mats med kollegor – ursäkta min skepsis. Så här sa chefredaktören själv nämligen 2011 när man lanserade en storsatsning på sociala medier:

“För oss journalister är de digitala kanalerna som Twitter och Facebook en stor möjlighet till kommunikation. Aldrig tidigare har vi haft så stora möjligheter att kommunicera med våra läsare och låta dem, på ett mycket enklare sätt än tidigare, vara med och påverka vår journalistik.”

Hur det gick? Inget vidare, vilket jag berättat om i ett blogginlägg 2012 som jag återpublicerat här på Avskalad. Sedan dess har inte mycket förändrats – Kuriren fortsätter mata ut Facebook-uppdateringar på Twitter, och Ehnbom själv följer 13 konton i mediet – några NBA-spelare och egenintressena familjen och Kuriren – och har twittrat 60 gånger, varav 35 till mig när jag gick i taket i går. Leading by example? Gudskelov så gör Luleå-tidningen i alla fall ett okej jobb på Facebook.

Men att man varit bra på att lyssna i 152 år? Jojo.

Slutligen, om vi nu ska sätta upp betalväggar – så låt oss göra som Anette Novak och kalla det entréer i stället. För vi vill väl inte stänga ute folk? Eller?

Det blev mycket kritik i det här blogginlägget. Återigen, av kärlek till Norrbotten och numer lätt gillande av Norrbottens-Kuriren och NSD. Om kärleken till Norrbotten och vi går framåt härifrån återkommer jag, snart.

Fyra amerikanska småtidningar som lyckas digitalt

Share Button
By: epSos .de | CC-BY

Pew Research Center släppte i veckan en ny rapport, ”Newspapers turning ideas into dollars”, där de lyfter fram fyra exempel på relativt små, amerikanska tidningar som tjänar pengar digitalt. Det borde vara manna från himlen för de svenska motsvarigheterna, som kontinuerligt behöver tänka mer disruptiva tankar än bara ”betalvägg eller inte?”.

Santa Rosa Press Democrat gick utanför boxen och startade en digital byrå för att hjälpa kunderna med allt från webbutveckling till sökmotoroptimering och e-handel. Tillsammans med de annonsintäkterna som kommer från de här affärerna har byrån redan under det första verksamhetsåret stått för ungefär 25 % av bolagets digitala intäkter och enligt prognosen för 2013 ska man växa med 60 %.

”Jag hör att fler och fler dagstidningar utvecklar sina egna byråer. Det råd jag ger dem är att du inte bara kan doppa tån. Du måste kasta dig ner i poolen”, berättar Press Democrats Bruce Kyse för Pew.

Något som förstås är en sanning när det gäller mycket av det utvecklingsarbete som bedrivs på tidningarna – om man inte vågar satsa kommer man aldrig att lyckas fullt ut – om än alls – i den digitala övergången. 

Noterbart: Byrån har bara rekryterat lokala förmågor utan erfarenhet från mediebranschen, samt har valt att satsa på en roterande grupp av webbdesigners för att få variation i det man producerar och redan på pitchstadiet kunna visa upp olika anslag i stället för att fastna i en känsla.

The Naples Daily News förändrade säljavdelningen – på riktigt. Den största nydaningen var att de gick från att dela upp arbetet i geografi till att säljare har hand om olika branscher, med mål att de ska bli specialister inom sina områden. Den nya filosofin, strukturen och personal gav resultat direkt. Medan den amerikanska marknaden har backat i annonsförsäljning både 2011 och 2012 har Daily News kontinuerligt ökat försäljningen.

Deseret News har satsat stort genom att skapa en ny digital gren av organisationen, lagt om innehållet för att attrahera en större målgrupp och utvecklat en plattform för läsargenererade nyheter. Jag tycker att de två mest intressanta är de sistnämnda, som steg mot en mer global marknad som domineras av long tail-beteenden, samt för att möta megatrenden där ”alla är medieaktörer” (Framtidsutredningen, Sveriges Radio).

Columbia Herald har höjt taket rejält och satsat på att testa så många innovationer som möjligt – under 2012 lanserade de exempelvis en betalvägg, digital byrå, kupongprogram, livsstilsmagasin, annonskoncept och digital biljettförsäljning. Anmärkningsvärt för en tidning med en upplaga på endast 13 000 exemplar. Intäkterna från de digitala spåren har ökat från en till sex procent från början på 2011 till slutet på 2012, och målet är att nå 15 procent under det här året. Den största digitala kassakon så här långt har varit något så traditionellt som sponsrade läsartävlingar, vilka drog in ungefär 1,1 miljoner SEK från november 2011 och ett år framåt.

Det var fyra exempel på små, amerikanska tidningar som uppnått olika mått av digital framgång. Ett par av dem är mer nyskapande än andra. Men hur ser det ut på den svenska och nordiska marknaden – vilka är de mest spännande aktuella casen [utöver betalväggarna] som kan backas upp med någon form av positivt resultat även i bokföringen? Posta gärna tips i kommentarsfältet eller formuläret nedan.

[easy_contact_forms fid=4]

Svegfors, trycksvärta och kvalitet

Share Button
Trollen och Rollen en lördag i november 2011
Lena Dahlström (lenaside) / Foter.com / CC BY-NC-ND

Ännu en rutinerad mediemakare går i dag i fällan. Mats Svegfors, före detta chefredaktör för SVD och vd för Sveriges Radio, räknar kvaliteten på journalistik i antal tecken på ett papper. Ska vi verkligen fortsätta längs den här vägen?

Svegfors konstaterar i sitt debattinlägg:

”Det är inte framför allt papperet tidningarna har sparat på utan det journalistiska innehållet.”

Ett stycke senare fortsätter han med att jämföra hur många ord Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter tryckt i papperstidningen vid tre tidpunkter 1992, 2002 och 2012. Jag skrev tidigare om att färre tjänster inte nödvändigtvis betyder sämre journalistik, och får kanske utveckla den frågeställningen. Sedan när blev antalet ord och mängden trycksvärta en mätpunkt för redaktionell kvalitet?

Jag ser framför mig en stjärnkock – vi kan kalla honom Jamie Oliver. Han står i sitt kök nånstans i en brittisk storstad och är i färd med att börja förbereda kvällens fest, där hans signaturrätt ska serveras. Han vänder sig till sin högra hand.

”Fixar du köttet? Skit i var det kommer från, om det är välmörat eller har fin marmorering – huvudsaken är att det finns så mycket kött att jag kan servera ett kilogram per person.”

Du ser det inte framför dig? Nej, det är klart. Det hade aldrig hänt.

Låt oss ta exemplet till vår egen värld, eller den delen av den som rör textproduktion och specifikt Svegfors argument om att mängden text är avgörande för kvaliteten. Jämför meningarna nedan.

Jag anser att kvalitet inte kan jämställas med kvantitet.

Jag anser att ett innehålls kvalitet ej blir högre med fler bokstäver.

Är budskapets kvalitet bättre i den andra meningen?

Nej, Mats Svegfors – jag kan inte hålla med dig om att texttäthet är att likställa med kvalitet.

Dessutom, vad säger dina argument om din inställning till bildjournalistik – är inte den en lika viktig del av rapporteringen? Och digitalt publicerad journalistik i alla dess former är likaledes ointressant för ekvationen?

Det är dags att sluta ge utrymme till de irrationella argument som föds i nostalgiska tankar om en svunnen tid. Medier lever inte längre i det överflöd som var ett resultat av branschens monopol på information. Lika lite har vi monopol på kvalitetsbegreppet. Precis som hovmästaren frågar varje restaurangbesökare hur maten smakar är det dags att vi börjar lyssna på vad våra läsare, lyssnare och tittare har att säga om kvaliteten på det vi producerar – utan att förminska deras åsikter.

Avslutningsvis skriver Svegfors även:

”Efterfrågan på kritisk, självständig journalistik avtar i snabb takt.”

Om det uttalandet endast underbyggs av sjunkande tidningsupplagor – då går jag från frustrerad till förbannad. Slå en signal till Mattias Göransson på Filter och fråga om han håller med.

”Det finns ingen data som stöder fördomarna om den här generationen”

Share Button

Vi strävsamma medier har som alla vet problem med att rekrytera unga. De vill inte läsa tidningen och vi står handfallna. Ungdomar är ett problem vi inte förstår.

Samtidigt går många vuxna omkring och gnäller om den unga om den dumma och slöa generationen.

Jag kan förstå det. Från min egen karriär och fritid har jag många förstahands-erfarenheter av en generation vars föräldrar har curlat dem till allt annat än energiska och viljestarka – men det kan också ha att göra med att de inte brinner för samma saker som vi på samma sätt som vi.

Så här har vi hållit på att traggla länge. Det är inget liksom inget nytt. Trots alla motargument vi fått så fortsätter vi likadant. Det är dags att pausa, titta i backspegeln och försöka ta in det som sagts – på riktigt. Vi försöker igen.

Börja med att läs Ida Theréns och Kristoffer Viitas suveräna ”Föräldragenerationen, fuck off!” i Nöjesguiden 2012. Därefter är det dags att att ta på sig hörlurarna och lyssna på Don Tapscotts fyra kärnfulla minuter från 2010 om att växa upp digitalt, hämtat från Ericssons ”2020 Shaping Ideas”.

”Hur du tillbringar din ungdom i åldern 8-18 är det som mest påverkar hur din hjärna kommer att se ut. Det är då hjärnan byggs upp, med kopplingar och synapser. Om du lägger 24 timmar i veckan på att se på teve som min generation gjorde får du en speciell typ av hjärna. Om du å andra sidan spenderar lika mycket tid med att vara användaren, aktören, initiativtagaren, samarbetaren, den som minns och organisatören så får du en annan typ av hjärna. /../ Det finns ingen data som stöder fördomarna om den här generationen. Det är fiktion. Det här är den smartaste generationen någonsin.” – Don Tapscott

Ta in artikeln och klippet – meditera på dem.

Det kommer väcka jobbiga frågor som rör vårat sätt att organisera, producera och marknadsföra oss på. Tidigare generationer har lyckats göra liknande förflyttningar på ett eller annat sätt – frågan är hur vi fixar det när vi samtidigt lever i vetskap om att 40-talisterna tynar bort från arbetsmarknaden och vi om utvecklingen fortsätter hamnar i följande scenario enligt Sveriges Radios fantastiska Framtidsutredningen:

”Flera rapporter konstaterar att välfärdens finansiering i framtiden är osäker. Bland andra finansdepartementets långtidsutredningar och Sveriges Kommuner och Landstings framtidsprognos anger att det saknas betydande belopp, som växer till 200 miljarder kronor år 2035.”

Våra myndigheter har då säkerligen inte tagit hänsyn till att generation z svårligen kommer att acceptera de villkor vi presenterar för dem på arbetsmarknaden, samt knappast kommer att vilja konsumera passivt även efter att de fyllt 30 och blivit ”vuxna och ordentliga”. Inte desto mindre är det bara att svälja de förutsättningar vi själva satt på plats och börja arbeta – för det kommer krävas extremt mycket självrannsakan, många slaktade kor och det kommer ta lång tid innan vi får mark under fötterna igen.

Kändistwittrare i allmänhetens tjänst

Share Button
Holger.Ellgaard / Foter

De svenska kändistwittrarna strilar över oss som ett pissljummet regn i samma takt som deras polare och publik landar i det sociala mediet. Och det är oftast okej i min värld – där det finns någon som vill lyssna och ta till sig det som skrivs finns det också ett syfte med att twittra, oavsett hur ensidigt vi som älskar dialogen mellan kända och okända tycker det är.

Däremot har jag svårt för är när kändistwittraren anställs av ett medie som finansieras genom licensbetalare som du och jag, utan att förstå och ta till sig vikten i sitt demokratiska uppdrag genom att aktivt lyssna på de som betalar lönen. Lika lite förstår jag arbetsgivarna som anställer. Jag förväntar mig att public service ansikten utåt agerar som förebilder, men just nu är det tyvärr tvärtom i väldigt många fall och det blev så tydligt under en av Morgonpassets sändningar förra veckan. En funderande tweet senare fick jag möjlighet att utveckla mitt resonemang i ett debattinlägg på Sveriges Radios Medieormen. Vad tycker du, är jag helt ute och cyklar?

Slutligen en sak som är viktig att poängtera: Just Sveriges Radio är på många sätt en förebild när det gäller sociala medier, man jobbar aktivt och engagerat för att bli bättre. Men det har långt ifrån slagit igenom där det syns mest för allmänheten – det är viktigt att ansträngningarna inte bara kommer oss medienördar till gagn.