Skygglapparna

Hej chefredaktör, sluta dela 100% egna artiklar

Share Button

Det här blir ett kort blogginlägg, för det finns egentligen inte så mycket att säga om något som borde vara så oerhört självklart.

Är du chefredaktör eller har en annan ledande roll på en redaktion? Har du Twitter och Facebook? Då är risken överhängande att du bara delar artiklar från dina egna eller koncernens publikationer.

Vet du hur det får dig att framstå? Som en självgod megafon som vet allt om dina egna förehavanden men har försvinnande lite intresse för omvärlden.

Det är rätt strategi om du som journalist känner en aversion mot begrepp som autenticitet, lyssnande, relationer, omvärld, uppdaterad, ödmjukhet och allmänbildning.

Tycker du tvärtom att ovan nämnda termer är en viktig ingrediens i god journalistik så bör du börja kika utanför din egen koncerns snäva verklighet och visa upp det så det är tydligt för omvärlden.

Ta av dig skygglapparna nu – det enda du riskerar är att öka din och din publikations trovärdighet.

Kärleken till House of Cards är viral

Share Button

House of CardsI samtal med marknadschefer och andra personer i liknande roller kommer vi ofta in på vikten av att man arbetar smartare än tidigare. Nu krävs bland annat djupare engagemang i produkt- och tjänsteutveckling än förr och skapa infrastruktur för att maximera möjligheterna till viral spridning.

Fokuset i modern marknadsföring behöver ligga på att skapa förutsättningarna som krävs att skapa passionerade ambassadörer med vilja att sprida ditt budskap åt dig.

Ett exempel på detta som ofta kommer upp är Spotify, som aktivt arbetat med att bygga en tjänst som marknadsför sig själv. Ytterligare en aktör som tillämpar taktiken är Netflix, vars serie House of Cards hajpas extremt mycket av tittarna själva i samband med premiären för säsong 2 i dag.

En del av det är förstås en fantastisk tv-serie, en annan del en PR-apparat som (indirekt eller direkt?) sett till att medier som Huffington Post och Mashable skapat sina egna Valentines Day-kort på House of Cards-tema. Följden av allt är att folk delar som galna.

När till och med Barack Obama drar sitt strå till stacken… ja, då har man lyckats:

Jämför det med com hems närmast löjligt feta kampanj för Tivo, som synts överallt ett bra tag – utom med rekommendationer i de sociala flödena som nutidens konsumenter förlitar sig mest på. Ironin i att com hem just nu plöjer ner ytterligare miljoner i att marknadsföra just Netflix…

Följ hysterin runt House of Cards på #Tagboard, där jag satt upp en sökning på hashtagen #HouseofCards via Twitter, Instagram, Facebook, Google+, Vine och App.net.

Stenhård men skakig norrbottnisk betalvägg

Share Button
strainstation - with my back against the brick wall texture
SnaPsi Сталкер / Foter / CC BY

Några månader senare än planerat har  NSD och Norrbottens-Kuriren rest två av de på förhand mest kritiserade betalväggarna någonsin. Samtidigt försätts Norrbotten i ett närmast kompakt mediemörker. Eftersom jag sällar mig till kritikernas skara tänker jag här göra ett försök till att förklara vad som är så fel i mina ögon – och ge exempel på vad som kunde gjorts betydligt mycket bättre.

[Uppdatering: Skrivit ytterligare ett inlägg i ämnet, nu med fokus på de styrmedel som ligger till grund för galopperande prishöjningar och brända broar till fram-/nutidens konsumenter – ”Prissättning, kundvård och brända broar”.]

Till en början är det viktigt att notera en sak: Jag skriver det här av kärlek till Norrbotten och, tro det eller ej, till de tidningar som varit en given punkt i min tillvaro sedan barnsben. Den riktning de senare tagit och vad det betyder för regionen oroar mig dock väldigt mycket – vi behöver både rapporterande och granskande medier för att stärka Norrbottens plats och värde i den svenska demokratin. Det innebär inte nödvändigtvis att allt ska vara gratis, men att man måste bygga verksamheten professionellt i varje led – från journalistiken till modellerna för hur man uppnår räckvidd och gör affär.

”Nätfundamentalister och socialamedienissar” kritiska

Redan i september gick NSD och Norrbottens-Kuriren under gemensamma flaggen Norrbottens Mediesällskap ut och förkunnade att nya tider väntade. På redaktionell plats genomfördes ren propaganda, där man berättade om journalistikens pris och behovet av dess överlevnad. Kritiken utifrån var frän, såväl på grund av de åtgärder som föreslogs och hur de motiverades, som en rädsla för att Norrbotten skulle hamna i radioskugga när det samtidigt talades om att public service var på reträtt söderut. Kritiken besvarades med en blandning av floskler, standardsvar och en intressant inställning till omvärlden.

Att jag under de senaste åren arbetat på Göteborgs-Posten som ansvarig för läsarlojalitetsfrågor med fokus på främst pappersprenumeranter verkar ha gått Peter förbi totalt. Men världen är trots allt lättare när den tolkas som svart eller vit, exempelvis genom att tro att man antingen är för alla betalväggar eller ingen.

I takt med att kritiken fortsatte rasa in verkade dock tidningarna ledningar börja vika sig något. I stället för att resa en stenhård vägg där allt material skulle vara inlåst och priset för att komma igenom skulle vara densamma som för att prenumerera på tidningen, så började Kurirens chefredaktör Mats Ehnbom prata om att visst material skulle vara fritt (Gert Frost, 2013). Vi var nog många som lättat vädrade morgonluft i det läget. Tji fick vi.

Petersen har lämnat in pennan

Väggarna lanserades i går och de är i det närmaste ogenomträngliga för den som inte betalat för sig. Den initiala ilskan som hade utbytts mot hopp blev nu till ännu starkare ilska då många kände sig direkt lurade. En av de som hade anledning till det var Åsa Petersen (Gert Frost, 2014), en av våra vassaste pennor och norrbottniska mediers största namn ur ett nationellt perspektiv. Hon såg vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik för ett Norrbotten i utsatt position med bland annat en urbefolkning som traditionellt misshandlats såg hon vikten av och drev frågan om öppen opinionsjournalistik även efter väggen. Efter lanseringen meddelade hon via Facebook:

”Idag har jag avslutat mitt samarbete med Norrbottens-Kuriren. Skälet är att de nyhetskrönikor jag skrivit där inte längre fritt kan läsas, länkas och debatteras på nätet. Jag är orolig för vad en sådan strypning av opinionsjournalistiken gör med samhällsdebatten.”

Hon har sedan dess fått öppet fått stöd av flera kända medieprofiler. Nyheten har även plockats upp av bland annat Sveriges Radio P4, och Åsa (@asapetersen) har själv utvecklat sitt resonemang i en krönika på SVT – ”Norrbotten riskerar medieskugga”.

Hur resonerar då Norrbottens-Kuriren och NSD själva om sina nydaningar? Här kommer några exempel från deras egna utsagor på respektive webbplats.

Beklagar lyteskomiken, det var faktiskt inte vad jag avsåg när jag skulle sammanställa det högtravande sällskapets egna motiveringar till varför vi ska betala – och betala så dyrt. Kunde inte i min vildaste fantasi ens inbilla mig att den här graden av dumhet finns. Jag antar att det är så här det går när man väljer att inte lägga för stor tonvikt vid kompetens inom marknadsföring när man jobbar med marknadsföring.

Pristabellernas fula kusin

Apropå det så verkar man också tro sig ha plockat upp något fiffigt från andra medier. De som med framgång använt pristabeller för att sälja in sina tjänster. Logiken bakom dessa är mycket enkel: visa upp tre till fyra produkter i stigande skala (från billigast och minst innehåll till vänster till dyrast och mest innehåll till höger), där en tjänst i mitten ges ett pris som upplevs som bättre än de andra på grund av kombinationen av pris och innehåll. Det är den tjänsten du vill sälja in till kunderna för att du tjänar mest pengar på den. Hur NSD och Norrbottens-Kuriren lyckats snappa upp denna etablerade sanning? Well, döm själv.

Prismodell

Jag förstår att det inte är lätt att vara ödmjuk när man från höger, vänster, framifrån och bakifrån blir relativt aggressivt attackerade för sina beslut. Grundproblemet är liksom i all kommunikation dock inte vi som klagar – utan ni, NSD och Norrbottens-Kuriren, som misslyckas med att i mer eller mindre varje steg längs vägen motivera era beslut med någon form av rimliga argument. Herregud, ni klarar ju inte ens av att publicera nyheterna som ska locka folk till att betala eller karbonkopiera etablerade framgångsrecept från andra medier.

152 år med kundnytta?

Apropå ”kundnytta” idisslar chefredaktör Ehnbom begreppet när jag i stället ställer mina frågor via Twitter. Det återkommer som ett mantra i vad jag än säger, som ett inövat standardsvar som ska döda alla argument, vilket förstås är mycket intressant.

Nytta är ett i grunden väldigt rationellt begrepp, även om man som Mats lägger till ett ”upplevt” framför det. Det är inte första gången jag hör det användas som ett säljargument av traditionella mediehus och även dess kunder. Men vad är då nytta? I tidningarnas fall kan det handla om att ”hålla sig uppdaterad”, så man vet när bion och teve-programmet börjar, om trafiken står stilla, favoritlaget vann, nya S60:n går bra eller liknande. Enkelt och logiskt för vem som helst att förstå, och därför något som gärna används när lekmän blir marknadsförings-experter.

Problemet? De senaste decennierna (och egentligen långt, LÅNGT innan det om du pratar med reklam- eller turismbranschen) har all forskning och erfarenhet lärt oss att det inte är nytta som säljer, utan upplevelser. Och när jag skriver upplevelser menar jag det på en verkligt irrationell nivå, inte ”upplevd kundnytta”. Det handlar exempelvis om du mår bra av att konsumera en tjänst eller produkt – om du känner dig smartare, starkare, rikare, generösare, snällare, snyggare eller dina smaklökar lockas. Och vi gör det även när rationaliteten skriker nej – när vi vet att vi blir feta av snabbmaten, när vi vet att vi lånsätter oss för all framtid genom att köpa lägenheten, när vi köper teven på kredit, när vi vet att vi kan köpa samma sak till halva priset om en månad, när vi vet att chansen att vinna på lotten är mindre än en promille, när vi vet att lurarna vi redan har till mobilen duger bra och när vi vet att vi ändå inte kommer hinna läsa Filter. Dröm vidare om kundnyttan.

För att genom en dagstidning ge den upplevelse som får framför allt en ny kund att fastna krävs det lite mer än att bara publicera text – det kräver att man jobbar aggressivt med färg och form, levererar tekniska lösningar som är smarta och enkla, producerar journalistik som både berör och är insatt och så vidare. Jag är ledsen att säga det här, men varken NSD eller Kuriren levererar så hög kvalitet på någon av dessa punkter som det är just nu – trots att man ödmjukt ”levererat kundnytta i 152 år”. Det finns en hel del mellanmjölk på alla nivåer. Bristen på kvalitetsjournalistik blir exempelvis tydligare ju mer insikt man får i de ämnen som avhandlas. Norrbottens-tidningarna är varken Nordiska Kompaniet eller ens MQ, utan snarare Kapp-Ahl eller Cubus.

Höga instegspriser

Hur ligger då prisnivån egentligen i jämförelse med konkurrenterna? Priset för det digitala paketet är visserligen lägre än vad man pratade om initialt, men endast marginellt – du betalar 179 kr/månad för att komma åt webben och e-tidningen, medan en prenumeration inklusive pappret kostar 218 kr/mån. Det digitala instegspriset är ett av de högsta jag personligen har sett, både i svenskt och internationellt perspektiv.

Här är en uppställning med exempel.

[table caption=”Priser för dagstidningar, per månad” width=”500″ colwidth=”140|80|80|80″ colalign=”left|left|center|left|right”]Tidning,Digital bas,Digital allt,Papper
NK/NSD,-,179 kr,218 kr
VK,-,179 kr,219 kr
DN,-,99 kr,205 kr
SVD,15 kr,185 kr,284 kr
Aftonbladet,29 kr,59 kr,-
GP,-,109 kr,215 kr
Hallandsposten,-,120 kr,170 kr
Sydsvenskan,28 kr,149 kr,191 kr
Faedrelandsvannen,-,-,209 kr
The Guardian,8 kr,106 kr,339 kr
Pensacola News Journal,-,65 kr,90 kr
New York Times,97 kr,225 kr,224 kr[/table]

(Förklaring: med digital bas avses det billigaste digitala paketet som innehåller tillgång till sajt/appar bakom betalvägg, medan digital allt även innehåller motsvarande en e-tidning. Med papper avses priset för en prenumeration som innehåller tidningen minst fredag-söndag och samtliga digitala produkter. Samtliga är från-priser. Observera att SVD endast erbjuder papperstidningen sju dagar i veckan.)

Det digitala instegspriset är alltså otroligt högt, även när man jämför med de storstadstidningar som i regel har mer utvecklade webbplatser, vassare journalister och ett större universum att hämta sina kunder från. Vad värre är – dessa tidningar erbjuder också mer innehåll gratis än vad norrbottningarna gör just nu. Logiken hackar betänkligt, hur man än vrider och vänder på ämnet.

Digital abonnent eller musa?

Prislogiken rimmar inte heller med vad man erbjuder. För 218 kr får man förutom journalistik och de digitala kanalerna tillgång till papperstidningen i brevlådan – vilket inkluderar papper, tryck och distribution i flera led vid sidan av de personalkostnader som tillkommer för redigering, kundtjänst för att ta hand om distributionskostnader med mera. Att påstå att allt detta tillkommande skulle gå lös på 39 kr/månad, eller ca 1,30 kr/dag, extra per prenumerant är förstås rent nonsens. Ehnbom hänvisade i går till att det faktiskt kostar att utveckla de digitala plattformarna också, vilket delvis täcker en del av den större prisskillnaden. Fet chans. Här kommer en newsflash: de digitala plattformarna ingår även i pappersprenumerationen.

Sanningen är den att ekvationen inte går ihop vare sig man är eller ser på kunden som rationell eller irrationell. Som utflyttad norrbottning med ett enbart digitalt behov får jag snarare känslan av att jag som abonnent inte bara skulle betala för mina egna tjänster, utan också likt en ängel och musa med mina pengar skulle hjälpa till att sponsra den verksamhet som bär pappersproduktionen. Men det är väl bara jag?

Eller så finns det kanske fler. Läs till exempel Fredrik Strömbergs utmärkta inlägg som dyker djupare i frågan om vad konsumenterna/läsarna verkligen betalar för.

Kundtappet är inte problemet

Nu kommer vi till ännu en tankevurpa: Tidningarnas stora problem är inte att de har tappat fler kunder än tidigare under de senaste åren, utan att de har så förtvivlat svårt att sälja in sina tjänster till en yngre generation. Därför består den typiska kundstocken av högst en procents prenumeranter under 30 år och nånstans runt 35-50 procent som är åtminstone 60-70 år gamla och uppåt. Idissla den tanken en stund i stället för kundnyttan. Gör högre ingångströsklar och material som varken är tillgängligt på sajten, sökmotorer eller sociala medier att chansen att attrahera nya, yngre kunder ökar? Frågan är retorisk.

Men lockpriset om 1 kr för det digitala paketet under första månaden kommer väl många att nappa på? Säkerligen kommer flera göra det, allra helst de som känner till NSD och NK sedan tidigare och har svårt att släppa dem som nyhetskälla. Men lockar det priset för en tjänst man har ingen eller dålig kännedom om när man vet att det kostar 179 kr/mån därefter? Lockar det verkligen när man genom sociala och traditionella medier kan ta del av nyheter både från gratisalternativen och de betalade som är smarta nog att ha en porös betalvägg som släpper igenom ex trafik från delningar. Nej, då blir det förstås knappast ens lockande att testa för 1 kr/mån.

Det finns dessutom många alternativ att lägga pengar på om du vill konsumera medier digitalt, alternativ som erbjuder mindre och gratis eller mer och billigare. För 99 kr/mån får du obegränsad tillgång till musik från Spotify. För 79 respektive 99 kr får du obegränsat med tv/film från Netflix eller Magine. Och för 0 kronor erbjuder Sveriges Radio, SVT, TV4 med flera både lokal, nationell och internationell nyhetsjournalistik, granskning och underhållning genom play-kanalerna. Glöm inte heller bort skrivna alternativ som Svenska Fans rapportering om Luleå Hockey och nya satsningen Affärer i Norr – båda med material som producerats av skribenter som kan ha större insikt i och passion för ämnet. Det finns alltså alternativ för den som vill ta del av lokal journalistik – alternativ som NSD och Kuriren har varit överlägsna på grund av tillgängligheten och bredden i rapporteringen. Nu blir dock den ekonomiska tröskeln så hög att alternativen får en gratisskjuts… eller ja, betalskjuts kanske vi ska kalla det.

Du har 200 kr i månaden att spendera på digitala medier. Svara snabbt, vilken mix väljer du att sätta ihop från alternativen ovan?

152 år med affärsutveckling?

Ehnbom står också för ett av de mest intressanta uttalanden jag sett på senare år. Efter att ha idisslat ”kundnytta” som enda argument till varför tidningen ska lyckas och ödmjukt ha svarat på min kritik mot begreppet. Efter hans uttalande om 152 år av kundnytta utväxlas följande två tweets mellan oss.

Det var väldigt intressant att höra.  Under de två senaste åren har jag förutom jobbet vid GP och Stampen Media Group haft förmånen att närvara och föreläsa om trender och tendenser inom mediebranschen på flera av WAN-IFRA:s event i Europa och Asien. Ämnet affärsutveckling har kommit upp vid flera tillfällen, och hittills har jag inte hört en enda person i någon position – hög eller låg, på liten eller stor tidning – säga något annat än: ”Vi har ingen erfarenhet av affärsutveckling i vår bransch”. Men det är väl skillnad på hur det ser ut på NSD och Norrbottens-Kuriren – de har väl aldrig haft en prenumerationsmodell, samt traditionella display- och familjeannonser som i det närmaste ensamma intäktskällor.

Något som också varit närmast löjligt tydlig i de föreläsningar och diskussioner jag deltagit i – de som lyckats med betalväggar har rest dem sist av allt, efter djupgående omstrukturering av organisationerna och personalstyrkorna (inklusive nyrekrytering), samt arbete med customer experience och mycket mer. Allt för att skapa en högklassig digital upplevelse som är mer än bara en papperstidning som smetats ut på vertikalen digitalt. Man har mer eller mindre lyft varenda liten sten och man har gjort det före man börjar ta betalt. Jag har tidigare rapporterat om detta på Stampens omvärldsblogg. Den enögda jättesatsningen på betalväggar som lösningen to concquer them all dog för ett bra tag sedan – förutom i Norrbottens Mediesällskap, som det verkar.

Sist men inte minst, oavsett om den digitala modellen är kostnadsfri eller inte för konsumenten, så är en sak genomgående: framgångsrika medier diversifierar sina intäktsmodeller, de förstärker inte beroendet av den existerande. Det vill säga, de tar inte papperslogiken till den digitala världen och nöjer sig med det. Nej, i stället ser de över vilka kompetenser organisationen besitter och hittar alternativa intäktskällor genom att arrangera konferenser och utbildningar, starta reklambyråverksamheter och mycket mer.

152 år med dialog?

Slutligen, eftersom vi ändå befinner oss på Twitter när diskussionen förs – i vårt snack använder Ehnbom återigen argumentet ”152 år” när han ska beskriva hur viktiga läsarna och dialogen är för dem:

Det här med kultur är en intressant sak – den sitter ofta i väggarna på organisationer och går i arv mellan generationer av anställda. Samtidigt är varje person sin egen och sätter sitt eget avtryck på kulturen, som därmed förändras med tiden. Det är därför svårt att säga om det är kulturen eller medarbetarna jag förhåller mig tveksam till, men NK och/eller Mats med kollegor – ursäkta min skepsis. Så här sa chefredaktören själv nämligen 2011 när man lanserade en storsatsning på sociala medier:

“För oss journalister är de digitala kanalerna som Twitter och Facebook en stor möjlighet till kommunikation. Aldrig tidigare har vi haft så stora möjligheter att kommunicera med våra läsare och låta dem, på ett mycket enklare sätt än tidigare, vara med och påverka vår journalistik.”

Hur det gick? Inget vidare, vilket jag berättat om i ett blogginlägg 2012 som jag återpublicerat här på Avskalad. Sedan dess har inte mycket förändrats – Kuriren fortsätter mata ut Facebook-uppdateringar på Twitter, och Ehnbom själv följer 13 konton i mediet – några NBA-spelare och egenintressena familjen och Kuriren – och har twittrat 60 gånger, varav 35 till mig när jag gick i taket i går. Leading by example? Gudskelov så gör Luleå-tidningen i alla fall ett okej jobb på Facebook.

Men att man varit bra på att lyssna i 152 år? Jojo.

Slutligen, om vi nu ska sätta upp betalväggar – så låt oss göra som Anette Novak och kalla det entréer i stället. För vi vill väl inte stänga ute folk? Eller?

Det blev mycket kritik i det här blogginlägget. Återigen, av kärlek till Norrbotten och numer lätt gillande av Norrbottens-Kuriren och NSD. Om kärleken till Norrbotten och vi går framåt härifrån återkommer jag, snart.

Twitter #music är här – 2000-talets blandband?

Share Button

Twitter #music

Nu får vi äntligen se resultatet av hypen – tjänsten som ska hjälpa dig att hitta och köpa all den nya musiken. Eller som Rachel Smith på ABC kallar den: ”2000-talets blandband”. Stort om det blir sanning, och jag medger – det ser lovande ut.

På Twitter umgås du med personerna du respekterar för deras kunskap och vasshet och dem du bara gillar som människor – men lika vanligt är det att följa favoritkändisar som skådespelare och musikartister. Nu är tanken att du ska kunna lyssna på vad alla dina twittrande idoler, vänner och kollegor gillar genom #music.

Tjänsten söker av både vilken musik som trendar på Twitter globalt och vilken dina vänner har twittrat om, den söker upp de dolda talangerna som sprids i flödet och den integrerar med Spotify och Rdio om du vill lyssna direkt, samt iTunes om du vill köpa musiken. Funktionen att rekommendera musik baserat på vilka artister man följer är förstås otroligt viktig för Twitter när det gäller att fortsätta bygga starka relationer med artister (och andra kända profiler), vilket varit en av tjänstens mest framträdande framgångsfaktorer.

Än så länge är det ganska mycket ett skelett man ser när man loggar in, apparna är inte lanserade och det är lite småbuggigt – men det lär inte dröja många timmar innan allt är i gång och börjar fyllas på.

Testa själv på music.twitter.com.

Typiskt för Twitter ser det snyggt, prydligt och väldigt enkelt ut. Kraften har inte lagts på funktionsmängder och onödig kosmetika, utan på bra datamining av de fantastiska databaser som företaget sitter på och att presentera det på avskalat men snyggt sätt. Jag gillar visserligen många av tankarna i nya mySpace, men det är tydligt att Twitter i arbetet med användarupplevelsen har fokuserat på gemene man framför musikern – vilket kommer att ge resultat.

Vad säger du – blir det en hit?

Inizio i Resumé – om lögner, förbannade lögner och statistik

Share Button
New Tool For Tracking
trekkyandy / Foter.com / CC BY-SA

Journalistik och statistik kan vara lite Angne och Svullo, de hänger ofta – men kommer sällan bra överens. De jobbigaste situationerna uppstår när de undersökningar som publiceras våldför sig på den naiva rapporteringens trovärdighet, som till exempel när Inizio i Resumé börjar prata betalväggar och trendbrott i webb-trafiken.

”Analys- och strategiföretaget” Inizios uttalanden baseras på KIA-index och är fyllda med märkligheter av uppenbart opportuna slag, vilket jag tycker är illa nog i sig – ännu värre känns det att analysen okritiskt ges utrymme i Resumé.

* * *

Låt oss beta av några konstigheter.

Definitionen ”www-sajt”

Bara där tar det stopp mentalt. Vad är en ”www-sajt”? Till world wide web tillhör såväl de sajter vi surfar till på dator som de specifikt mobila webbplatserna, och därtill föds många av de mobila apparna med information från www.

”Av allt att döma har det snart generationsgamla fenomenet, att med en dators hjälp besöka en webbplats, just lämnat sina glans dagar bakom sig.”

Om man med ”www-sajter” syftar på webbesök från dator är man snett ute. Trafik till en vanlig webbplats kan komma från mobiler (genom både webbläsare och nativa appar), likväl som trafik till en mobilsajt kan komma från en dator. Vad vi använder för prefix på webbadressen är irrelevant för att påvisa hur surfningen från olika plattformar förändras. För att dra sådana slutsatser måste vi söka ut annat data i webbanalysen än den KIA-index presenterar.

Stödet från Post- och telestyrelsens data

Som support till sina slutsatser använder Inizio statistik på antalet trådbundna internet-abonnemang, en siffra som legat mer eller mindre oförändrad sedan 2007. Dvs, under hela den period som Inizio tittat närmare på har antalet varit drygt sex miljoner – men inte förrän 2013 blir det hux flux bevis för att trafiken till sk www-sajter för första gången sen 2007 är ”mättad”.

Definitionen ”De svenska www-sajterna”

Jag har svårt för att förlika mig med Inizios gammelmodigt dragna gräns. Facebook, Twitter, Google och andra aktörer med huvudkontoret i USA och annorstädes räknas med andra ord inte. Likafullt har de tjänster på det svenska språket, miljoner svenska användare, säljer annonser till de svenska företagen, samt har i bland såväl anställda som en juridisk person i Sverige.

Påståendet ”De svenska www-sajterna växer inte längre

Jag säger inte att slutsatsen är fel, men den baseras på ett helt galet antagande.

”Grafen på nästa sida visar det totala antalet unika webbläsare för det dryga hundratalet www-sajter som funnits med i KIA-index redovisning sedan 2007. Efter en lång tids stabil tillväxt syns nu tecken på stagnation och tillbakagång.”

Det har tillkommit och fortsätter tillkomma ett antal populära sajter sedan 2007, och många av dessa och äldre sajter finns inte med på KIA-index, exempelvis Flashback, Spotlife, Existenz och Djungeltrumman. Dessutom glömmer man helt bort long tail-konsumtionen, dvs att många konsumerar nischat – i det här fallet små webbplatser som ex fristående WordPress-bloggar.

Påståendet ”Paradoxalt med tanke på att det är först nu mediebranschen satsar på betalväggar.”

Sist men inte minst detta påstående, som visar på en övertro till den egna analysförmågan eller en undertro till läsarerns intellekt – kanske båda. Jag tror personligen inte att betalväggar är en bra generallösning och skulle kanske lite irrationellt kunna se förbi att en undersökning som bevisar detta har en mindre lucka eller två, men här gapet vidöppet – och djupt som Marianergraven. Visst har globala jättar som NY Times med alla deras miljoner digitala relationer lättare att dra in slantar på väggen, men vad tusan har det övergripande antalet besökare till ett 100-tal minst sex år gamla svenska sajter att göra med konsumenternas betalvilja på specifika sajter? Med den logik Inizio använder borde entreprenörskap helt  förbjudas i samtliga städer med låg befolkningstillväxt.

Det här är inte de enda frågetecknen, men några av de största. Förutom äpplen, päron och fikon så serverar den här undersökningen egentligen bara en sak av värde: trafiktillväxten för de annonsfinansierade svenska sajter som funnits sedan 2007 har generellt börjat avta. That’s it.

* * *

Utspelen är uppenbart formulerade för att locka fler kunder som vill nyttja Inizios erbjudande att ”göra sina kunders informationstillgångar meningsfulla, agerbara och profitabla” genom vägledning ”i affärsutveckling och strategiska beslut”. Ska vi gissa på att de helt korrekt kommit fram till att svenska medier just nu lägger mycket kraft på betalväggar och att de genom att snabbt fabricera en passande analys riktad mot dessa aktörer hoppas slå in en kil av tvivel som leder till nya affärer för Inizio?

Risken är att oavsett om företaget får in en fot eller ej, så kan Resumés genomslag i branschen göra att undersökningen nyttjas för att dra felaktiga slutsatser i processer som till slut leder till att människor förlorar jobb. Det är inte okej någonstans. Ska exempelvis betalväggar rivas så ska det göras på bra grund, inte sånt här trams. Och ska man sälja in sig själv som konsult till stora arbetsgivare så ska man göra det med relevant kunskap och tro på att man faktiskt kan förbättra deras villkor, inte falska argument för att ensidigt profitera på osäkerheten.

I morgon: Två år sedan #kkgate

Share Button
Den twittrande kommunchefen Mattias Jansson (ur Internetworld nr 2, 2011)
Fredrik Wass / Foter.com / CC BY-NC-SA

Minns ni #kkgate? I morgon är det två år sedan Katrineholms kommunchef Mattias Jansson lade ut frågor som Katrineholms-Kuriren hade mejlat apropå hans arbete i och med sociala medier. Snart ven uttryck som ”bloggvalpar” genom luften när tidningens dåvarande chefredaktör Krister Wistbacka och hans kollegor gick till anfall mot företeelsen och – som det kändes då – hela internet.

Vid en dragning om sociala medier i går pratade jag, som så ofta annars, om vikten av att förstå monstret oavsett om man själv är aktiv i sociala medier eller inte. På Prezin fladdrade Mattias ursprungliga blogginlägg, Wistbackas uttalande i Dagens Media och Sofia Mirjamsdotters briljanta genmäle förbi. Mitt i fladdret såg jag datumet – det är i morgon två år sedan #kkgate gav upphov till en ofta onyanserad kamp mellan det nya svarta och det gamla grå som bland annat Fredrik Wass och Malin Crona försökte balansera.

– Herregud – två år. Det har runnit mycket vatten under broarna, skriver en förvånad Mattias när jag mejlar honom.

Ja, jag mejlar frågorna. Det kändes symboliskt lämpligt att både de och svaren lyder under offentlighetsprincipen. Apropå principen var frågan tvungen att ställas: Skulle du gjort något annorlunda i dag?

– Nej. Sociala medier demokratiserar det fria ordet. Makten har på det sättet balanserats. Det kvalitativa journalismen har dock ett oerhört värde i samhället och jag ser problem med dess framtida finansiering.

Mattias och Katrineholms kommun är fortfarande i allra högsta grad aktiva i sociala medier. Men det som då var relativt obeprövad mark är nu vardaglig verksamhet.

– Jag skulle nog säga att vi har mognat. Som organisation koncentrerar vi oss mer på innehåll och mindre på teknik. Jag känner mig mer integrerad i den digitala kommunikation och drar allt fler paralleller till andra processer såsom ledarskap, förhållningssätt och livskunskap.

Men visst händer det också en del med den tekniska utvecklingen. @Kommunchef avslöjar att de snart släpper något som han beskriver som ”Sveriges bästa sociala intranät”.

Jag ber honom ta fram något exempel på vad han är mest stolt över – något han uppnåt med sitt arbete. Svaret blir häpnadsväckande enkelt och säger ganska mycket om Mattias inställning och arbete.

– Jag är mest nöjd med att jag lyssnar på andra.

Vad händer då en helg som denna, två år senare – vad gör en människa, pappa, man och Katrineholms kommunchef?

– I kväll är det middag hos min mor med familj och vänner. Imorgon tänkte vi nog ägna oss åt varandra, jag min flickvän och barnen. Sen blir det hårdträning med en kompis på gymmet. På söndag är det ett-årskalas för min bästa kompis förstfödde. Kan bli lite jobb i rollen som kommunchef också ;), avslutar Mattias.

 

PS. Ingen ny skugga ska falla över Katrineholms-Kuriren, som redan i oktober 2011 delvis reparerade sitt rykte när den då nya chefredaktören Elisabeth Bäck uttalade sig i Medievärlden.

”Redaktör tar 75 000 twitterföljare med sig” – om mediers (o)förmåga att förstå sin samtid

Share Button
New York Times on Twitter account dispute
allaboutgeorge / Foter.com / CC BY-ND

När New York Times trimmar redaktionen försvinner flera medarbetare med ett betydande antal twitter-följare. Amerikanska mediers reaktioner visar att man har en lång väg att gå när det gäller att förstå livet på 2000-talet. Jag får krupp.

NY Times biträdande redaktionschef Jim Roberts slutar snart. Ansedda paidContents reporter Jeff John Roberts undrade då vad som händer med alla hans Twitter-följare. Frågan kan verka bisarr i sig själv, men i skenet av vad som utspelat sig på den amerikanska mediescenen är det ganska naturligt att den kommer upp. För bara ett par månader sedan gjorde nämligen Noah Kravitz och hans förra arbetsgivare PhoneDog upp i en lång Twitter-tvist om vem som faktiskt äger hans konto och följare. De senare hävdade att varje följare var värda 2,50 USD och att kontot därmed betingade ett värde om 34 000 USD eller drygt 200 000 svenska kronor. Vilken överenskommelse de två parterna nu slutligen har nått är tyvärr oklart.

Det som skrämmer mig är Jeff John Roberts okritiska syn på företeelsen. Den före detta advokaten Roberts vinkel är rent juridisk, vilket ger en minst sagt fragmentarisk bild av ämnet. Jag förväntar mig mer av digitala branschmedier av den rangen.

Att förstå sin samtid

Personligen tycker jag att konflikter om vem som äger en journalists Twitter-konto är befängda exempel på publicister som inte har förstått den verklighet de lever i, vilket i sig är ett underkännande av deras värv – hur kan de dagligen rapportera om en samtid de inte förstår?

Till en början handlar det om läsaren först. Om vi tar Jim Roberts som exempel har han sedan 2008 twittrat drygt 40 000 gånger – och det har rört både material från NYT och andra medier, liksom personliga reflektioner. Visst har Jim haft nytta av att han varit associerad till New York Times, men de som själva av egen fri vilja valt att klicka ”Follow” på honom har följt Jim – inte New York Times officiella konto. Lyckligtvis verkar NYT tänka likadant:

”När Jim officiellt lämnar The Times kommer han förmodligen att ändra sitt kontonamn och bio, men följarna är hans och kommer att fortsätta följa honom (vilket jag misstänker) eller inte”, säger Eileen Murphy till paidContent.

Om vi vänder blicken hemåt och mot min egen arbetsplats Göteborgs-Posten har vi förstås ett antal profiler som är mer eller mindre framstående i sociala medier, exempelvis Mattias Balkander och Eva Wieselgren. Visst hade det varit trist att tappa både Mattias och Eva, samt alla de twittrande följare som genom dem direkt eller indirekt tar del av GP. Precis som att det alltid har varit tråkigt när populära journalister lämnar oss för andra tidningar.

Flash: Våra läsare är inte livegna

Men, här kommer en newsflash till PhoneDog och deras gelikar i mediesfären: vi har aldrig haft privilegiet att förslava våra läsare. Om Mattias hade bytt tidning på 90-talet är risken stor att flera läsare hade följt honom till hans nya kanal – och vi kunde inte stoppa dem då heller. Jag vet, det är helt galet. Hur skiljer sig det från Twitter-exemplet? Inte nämnvärt.

Sarkasmerna åsido, det enda som skiljer är att förut visste vi inte vilka som följde honom. I dag får vi den möjligheten tack vare Twitter. Jag upprepar, vi får den tack vare Twitter medan  vi själva valt att inte aktivt driva registrering av våra läsare i egna, digitala plattformar. Vi borde vara ödmjukt tacksamma, men som de monopolister och kanalägare vi länge varit är det enkelt att trilla dit och se det här som en rättighet som enbart ska gynna oss.

Det är lätt att glömma att lika mycket som en enskild journalist nyttjar en tidnings plattform för att både nå ut med sina alster och ekonomi för att fylla magen, så nyttjar tidningen journalisten för att stärka sitt varumärke och därigenom finansiera verksamheten. Den juridiska personen och de individuella journalisterna har helt enkelt ömsesidig nytta av varandra.

Individerna är varumärket

Vi kan också se det ur varumärkesperspektiv. Tidningar har alltid varit unika så till vida att allt profilmaterial utom ledarspalten signerats. Det vill säga, våra varumärken har i högre grad än andras varit summan av individernas. Vi har i stället hållit ihop flocken genom aktiva val som balanserat upp våra stjärnjournalisters makt över varumärket – främst genom att marknadsföra våra plattformar och enbart ett fåtal utvalda profiler. För att hårddra det är det tidningen GP och förstereporter Britt-Marie Mattsson som stått i centrum, medan de flesta andra journalister och fotografer varit relativt anonyma trots mängden publicitet de fått genom sina alster.

I och med att 64 % av Sveriges vuxna befolkning nu är aktiva i sociala nätverk (Svenskarna och internet 2012) har individen och hennes autentiska bild av sin arbetsgivare  blivit allt mer bärande även i andra branscher. Förflyttningen tar sin tid för de flesta organisationer, exempelvis tunga industrier med många tusen anställda vars röster inte har ett stort genomslag – än. För branscher med naturliga högprofilyrken som journalister och fotbollsspelare går det desto fortare. Medierna var som sagt redan halvvägs dit, och i takt med vårt allt flitigare nyttjande av frilansare och de sociala mediernas tillväxt har vågskålen tippat över – nu talar varumärket genom individerna, inte vice versa. Det är både en folkrörelse och något vi själva skapat genom våra sätt att organisera personalen.

Men den struktur medier satt för att begränsa individens lyskraft har ännu inte uppdateras, vilket gör att vi trots allt stundtals står handfallna inför och oförmögna att hantera detta nya svarta.

Grelsson Almestad ett typexempel

Elin
Lupo Lupo / Foter.com / CC BY-NC-SA

Även på GP får jag från tid till annan frågor i detta härad. Nyligen undrade till exempel en kollega hur det kommer sig att vi så aktivt marknadsför Elin Grelsson Almestad (bilden t h), trots att hon är frilans.

Svaret är dock ganska enkelt: Elin är en fantastisk profil vars artiklar är mycket uppskattade framför allt i den digitala sfären – så det är klart att vi ska lyfta fram både henne och det hon skriver, oavsett var hon befinner sig i morgon. Likväl som hon genom GP kan förtjäna en del av sin brödföda och samtidigt nyttja vår höga räckvidd, har GP ett egenintresse i att höja vår räckvidd ytterligare för att finansiera verksamheten inklusive personalens löner. Vi är beroende av varandra för att sticka ut och bygga vår framtid i det nya medielandskapet.

Ska GP avstå möjligheter som dessa bara för att Elin som frilansare har enklare att gå vidare än en tillsvidare-anställd? Nej, vi ska självklart anamma möjligheterna. Ju fler starka profiler vi har, desto större är chansen att nya läsare hittar oss och gamla läsare stannar kvar. Och ni får kalla mig naiv, men jag tror inte att våra läsare bryr sig nämnvärt om på vilket sätt Elin tar ut sin lön. Genom hög räckvidd, starkt varumärke och mycket stjärnglans kan dessutom GP vara och förbli en arbetsplats som de bästa vill söka sig till.

Ska vi då hävda äganderätt över Elins konto och följare på Twitter? Nej, de följer henne av intresse för det hon producerar och står för – det gagnar såväl oss som henne och läsarna att hon förblir Elin. Det vore fruktansvärt tråkigt om hon slutade skriva för GP, men det är en risk vi har levt med och överlevt så länge våra journalister haft en byline. För precis som Elin en dag kan lämna GP, så kan också en annan journalist komma till oss från Sydsvenskan, GT eller Nöjesguiden och ta med sig nya läsare – och Twitter-följare. Det kretsloppet är viktigt för att svenska medier ska kunna odla sin vitalitet och bli mer intressanta för yngre målgrupper.

Nya MySpace äntligen här – de första intrycken

Share Button

MySpace

Det hett efterlängtade nya MySpace är äntligen här med Justin Timberlake som frontfigur. Och det ser som väntat riktigt snyggt ut. Nu är frågan om hajpen bland oss nördar följer med in i lanseringen – får vi se ett socialt fenomen återuppstå efter att ha varit levande begravt i ett par år?

Tidiga och förvirrade intryck:

  • Snygg och innovativ användarupplevelse, om än inte riktigt intuitiv och lite rörig. Märks att fokus på sina håll har varit snyggt framför praktiskt.
  • Fantastisk snygg uppspelning och integration av video och musik, nåt annat hade man inte kunnat vänta sig.
  • Spellistorna är bra och hanteringen snygg, men för krånglig – det krävs för många klick för att exempelvis lägga till låtar.
  • Att posta en uppdatering och inte bara kunna lägga till en bild utan också en sång för att exempelvis beskriva ens sinnesstämning? Sweet.
  • Lite tunt innehåll så här långt – men det lär ju ta sig ganska snabbt.
  • Saknar en bra funktion för att upptäcka på musikgenre.
  • Sökfunktionen borde integreras närmare med ”Discover” i stället för att de ligger helt åtskilda.
  • Jag vill inte hitta och börja spela en favoritlåt som bara visar sig vara 29 sekunder lång. Nästan värre än att låten inte finns alls.
  • Similar Songs-funktionen är riktigt bra – gissar att Stellan Löfving och Deeped Strandh kommer att gilla den när de ska upptäcka ny musik?
  • Hur backar jag? Hittar personligen ingen bra funktion – när jag är på min egen profil eller ”Discover” och klickar på en sång i flödet så hittar jag sen ingen väg tillbaka till där jag började. I stället får jag börja från första scroll på sidan, vilket lätt kan bli störande om jag vill gräva djupt i flödet och upptäcka ny musik.
  • Vissa buggar – antagligen pga belastningen just nu. I musikspelaren kan göra att en låt spelas men inte syns, ibland laddar inte sajten som den ska osv.
  • Kan inte tagga folk inlägg eller bilder – obra.
  • Användaradministrationen lite tunn – saknar exempelvis möjligheten att koppla Facebook och Twitter till profilen efter att man registrerat sig.
  • Vill se möjlighet att posta direkt på andras väggar – inte bara kommentera det de redan gjort.

Hur står det sig då mot andra sociala meder? Än så länge är tröskeln för och hög och avsaknaden av en del sociala funktioner för att det ska inkräkta ordentligt på Facebook och Twitters territorium. På musikscenen är Spotify långt före när det gäller bredden, men känns å andra sidan bra fattigt när det gäller en aktiv användning av tjänsten. Till en början tror jag faktiskt att de verktyg som hotas är sådana som Pinterest, som är bra och intressant på många sätt men för en relativt marginaliserad tillvaro i jämförelse och lätt kan bli en eftertanke när man ska göra tid för något nytt.

MySpace snabbaste väg in i gemene mans vardag torde vara som det nya jobbsällskapet i stället för Spotify, men också som 2010-talets MTV – eller är det bara vi som är födda tidigare än 1980 som fortfarande saknar vad musik-teve en gång var? Med mer innehåll har nya MySpace definitivt alla förutsättningar att slå. Det passar sig liksom bättre för en upplevelse vid skrivbordet eller paddan än Spotify, och kombinationen av att både vara social och kolla musikvideos och intervjuer är guld när man behöver en fem-minutare för att rensa sinnet inför nästa deadline eller har några minuter mellan På Spåret och Aktuellt.

Det var en del av mina reflektioner, men vad tycker du? Om du inte redan gjort det, skaffa ditt eget intryck av sajten nu. Bege dig till MySpace – och connecta gärna med mig, som vanligt heter jag LexMarkus.

DSC_0076.JPG

Facebooks nya sök – fokus tillbaka på användarna

Share Button
DSC_0076.JPG
Andrew Feinberg / Foter.com / CC BY

Facebook avslöjade igår att man lanserar ett nytt, intelligent sök. En besvikelse för många, som hade hoppats på något mycket större när Zuckerberg påkallade deras uppmärksamhet. Men det är en förbättring av användarupplevelsen som lär följas av fler – en nödvändighet efter att Facebook under en lång tid fått ganska frän kritik från användarna.

Utvecklingen i sociala medier har nu länge präglats av kriget mellan främst Facebook och Google, men också Twitter. Jättarna har av förståeliga skäl vidtagit åtgärder både för att positionera sig själv, men också för att förbättra sina produkters kommersiella gångbarhet. Andra tjänster har köpts upp till fantasipriser, sponsrade inlägg och statusuppdateringar har introducerats och ranking-algoritmerna har ändrats till höger och vänster. It’s all about the money, nån måste betala lönerna – och servrarna i Luleå.

Trots att vi som konsumenter erbjuds att nyttja deras tjänster kostnadsfritt så har vi reagerat brådstörtat negativt. Inget konstigt med det, det här är ju företagen som vi upplevt som folkrörelser – som i sina tidiga dagar har utvecklats för oss och bara oss. Hur okonstruktiva och orättvisa dessa reaktioner än må vara, så är det en verklighet som Facebook, Google och Twitter måste inse att de lever i. Människor har aldrig varit rationella, särskilt inte när det gäller intima företeelser som bokstavligt talat följer med oss till sängs.

När Facebook nu kallade till presskonferens i Menlo Park så hoppades många på att det var dags för den revolutionerande Facebook-mobilen, men så blev inte fallet. I stället fick Robert Scoble rätt i sin spådom på Soundcloud:

”Jag tror att det Facebook är på gång att göra är en ny typ av upptäckar-motor. För det finns så mycket data på Facebook.”

Och så blev det alltså när man i går presenterade ”graph search”, där användarna till en början enkelt kan söka efter personer, intressen, bilder och platser på ett helt nytt sätt. Amerikanska användare har just nu möjlighet att testa tjänsten. Läs mer om den på Wall Street Journal.

Att en sådan här satsning kommer från Facebook i det här läget är trots allt logiskt. Zuckerbergs tjänst har börjat nå en platå i väst, de kan inte nå så många fler användare här och därför måste fokus av naturliga skäl bli att behålla de som finns för att inte gå in i den vägg som tidigare drabbat klassiska sociala tjänster som Skunk och MySpace – som förresten ser ut att vara på väg mot en sensationellt stark comeback. Det gör man inte genom att lägga all kraft på att bråka med Apple, Google och Microsoft om mobilmarknaden, utan genom att förbättra det som ligger närmast hjärtat på verksamheten och användarna. Glöm inte att en av Facebooks största styrkor är Facebook Connect, dvs att bygga in sig hos andra i stället för att arbeta i ett eget slutet ekosystem. Jag skulle bli både förvånad och besviken om de verkligen tar det mobila steget inom den närmaste framtiden, räkna i stället med att du som privatperson åter kommer stå i centrum för den kontinuerliga utvecklingen.

Genom åtgärder som dessa kan Facebook både säkra att fler blir kvar i en bättre tjänst och kanske till och med attrahera fler att testa eller återvända, vilket förstås även är av stor vikt även för affären. Parallellt med allt detta kommer de med all sannolikhet att höja ribban mer och mer för oss företag, för att vi ska betala för oss precis som vi gör i alla andra skeden av vår marknadsföring – att leva i tron att ett börsnoterat företag fortsättningsvis kommer erbjuda oss kostnadsfri åtkomst till deras miljard användare är naivt.

Sebbe

Så spred sig historien om Sebbe

Share Button

Den gripande historien om Sebbe och hans kamp mot cancern fick för några veckor sedan otrolig spridning i sociala medier. Den sju år gamla artikeln var plötsligt en kväll den mest lästa artikeln på gp.se och som mest visades den ungefär 40 000 gånger i timmen. Hur gick det till?

2005 vann Anna von Brömssen och Marie Branner Stora Journalistpriset för sitt reportage om Sebastian och hans sista tid i livet. Historien berörde många och väcker än i dag starka reaktioner och många tankar om exempelvis livets förgänglighet, hur viktig familjen är och vikten av Barncancerfondens arbete.

Söndag 16 september 2012 återfinns artikeln av någon som av allt att döma bor i Norrbotten och troligen Luleå. Det är i alla fall så långt vi har lyckats spåra det i vår analys. Kring femtiden på söndagseftermiddagen börjar den delas och redan runt kl 19 är den bland de 50 mest lästa artiklarna på gp.se och två timmar senare seglar den upp som topp-10, i takt med att den till stor del sprids i Norrbotten.

Så fortsätter det i en jämn takt till ungefär kl 15 på måndagen, då artikeln börjar visas ungefär 25 000 gånger i timmen. Geografiskt har då artikeln nått södra Sverige i högre grad, och efter att ha börjat på Facebook börjar allt fler bloggare och twittrare att sprida den. Tisdag 18 september visas så artikeln 470 000 gånger, varav som mest 40 000 i timmen.

Statistiken från sajten under den veckan slår alla rekord: vi får över 1 100 000 unika besök, nästan en dubblering av tidigare toppnotering, och artikeln om Sebbe visas drygt 650 000 gånger. Från Facebook får vi dryga en halv miljon i trafik och av vad vi kunnat se har det skrivits ungefär 2 000 tweets och 100 blogginlägg om den, varav de flesta senare av yngre kvinnor på Devote och Nattstad. Siffror vi inte ens trodde vara möjliga för oss att uppnå just nu.

Det finns förstås en rad saker att reflektera över i samband med detta. Till en början värmer det i alla fall mitt hjärta att det är en så stark och personlig historia som får det här genomslaget i sociala medier, kontra att det är någon som betänkt eller obetänkt rasar över något. Det finns en plats för journalistiken och berättelsen om människor i alla åldrar.

Utöver det behöver vi även reflektera över bland annat;

  • Tillgänglighet för allt material i alla kanaler, och betalväggar som är porösa/intelligenta. Vi har här beviset för att long tail-konsumtion av svensk journalistik är intressant, hur skapar vi ökade möjligheter för det framledes genom att exempelvis även säkerställa att Google kan indexera allt material?
  • Hur kan vi presentera en bra läsarupplevelse online som lyfter både det snabba i nuet och det långsiktigt, reflekterande? Tidningarnas webbplatser används till stor del för att svara mot det snabba nyhetsflödet medan det som har störst viral potential är det mer personliga och reflekterande, vilket i många fall är närmast tidlöst.
  • Marknadsorganisationer som är bättre anpassade för snabba cykler likt redaktionens. Det var av uppenbara skäl inte lämpligt denna gång, men vad händer om artikeln som sprids nästa gång som möjliggör att vi kan göra något riktat kommersiellt runt det? Är vi redo för det, både organisatoriskt och i alternativa annonsformat/affärsmodeller?
  • Vilka nya KPI:er och verktyg behöver vi? Vi pratar fortfarande mycket om upplaga och räckvidd, och lägger därför det mesta av våra mätresurser på detta. Vilka KPI:er har vi framöver och hur kan vi kontinuerligt mäta, bevaka och analysera exempelvis virala toppar för att slå mynt av dem?
Inga omvälvande reflektioner i sig själva kanske, men här har vi ett starkt, svenskt case som faktiskt konkret lägger bevisen och behoven i knät på oss. Vilka tycker du är de viktigaste slutsatserna medier kan dra av fenomen som dessa – vad är exempelvis det första du hade gjort om du fick bestämma?